Vårt arbete bör kunna utföras med gott samvete inför Gud och människor

SOM Jehovas hängivna tjänare bör vi vara flitiga och med våra ”händer utföra gott arbete” för att ”ha något att dela ut åt den som har behov”. (Ef. 4:28) Men när vi då är sysselsatta i produktivt arbete, bör vi önska vara förvissade om att vår sysselsättning inte strider mot bibelns principer. Annars skulle vi inte kunna akta på den inspirerade förmaningen: ”Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova.” — Kol. 3:23.

Även om vi i första hand är intresserade av att behaga Gud, bör vi också tänka på våra medmänniskor. Vi vill undvika sådant som kan vålla att de i onödan känner sig besvärade eller sårade, också sådant som kan leda till förebrående kritik av de ”goda nyheterna”. — Jämför 2 Korintierna 4:2.

Samtidigt måste vi vara realistiska när det gäller anställning eller sysselsättning. Liksom i andra förehavanden i livet kan vi inte undgå all kontakt eller beröring med de giriga, med utpressare, avgudadyrkare och otuktsmän i denna världen. Annars, som den inspirerade aposteln skrev, ”skulle ni ju behöva gå ut ur världen”. — 1 Kor. 5:9, 10.

En kristen kanske arbetar för någon som inte är alltigenom ärlig. Men så länge den kristne inte själv tar del i eller främjar det som är orätt, kommer han inte genom sin tjänst att bli ansvarig. En sekreterare, till exempel, kan inte rimligen förväntas ta ställning till varje påstående som hennes arbetsgivare dikterar, för att hon sedan skall skriva ned det dikterade i brev. Hon måste låta honom ta ansvaret för varje brist på sanningsenlighet eller öppenhet i det han dikterar. Men om hans oärlighet går så långt att hans företag råkar i vanrykte, kan hennes samvete bjuda henne att söka annan anställning.

I själva verket har allting som är förbundet med denna syndiga värld vissa icke önskvärda drag. Detta kräver då att vi brukar urskillning för att kunna avgöra vad som verkligen är betänkligt för en kristen arbetare och vad som — även om det i något avseende inte är helt önskvärt — likväl kan gå för sig från bibelns synpunkt sett.

Guds eget exempel

För att vägleda oss, så att vi får en balanserad syn på en kristens sysselsättning, kan vi begrunda det exempel som Jehova Gud har gett oss i sin inställning till mänskligheten. ”Han låter ju sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt. 5:45) Gud har inte inskränkt sina gåvor till de onda till att omfatta bara det allra oundgängligaste i livet. Han har varit generös nog att låta dem dra nytta av hans föranstaltningar. — Apg. 14:17.

Genom att Gud inte gör skillnad mellan de rättfärdiga och de ogudaktiga, när det gäller att dra nytta av hans föranstaltningar, gör han sig då skyldig till att godkänna eller överse med avgudadyrkan, otukt, stöld och annat sådant som de ogudaktiga förehar? Naturligtvis inte, vilket han visade då han ingrep vid tiden för syndafloden och vid andra tider då han lät sina domar gå i verkställighet. Inte heller uppmuntrar han dem genom detta att fortsätta med laglösa förehavanden. Det finns inte något tydligt samband emellan eller någon direkt anknytning till det förhållandet att de kan dra nytta av solen, regnet, vinden och andra föranstaltningar å ena sidan och deras syndiga förehavanden å den andra. Genom sin oförtjänta omtanke om de onda vidmakthåller Jehova Gud i själva verket tålmodigt en tilltalande grundval, på vilken han kan uppmuntra de orättfärdiga att överge sina orätta vägar och vända sig till honom. — Rom. 2:4—6; Hes. 33:11.

Därför kan Guds tjänare med gott samvete utföra många personliga tjänster åt världsmänniskor utan någon särbehandling. Dessa människor är, när allt kommer omkring, Guds och Kristi egendom, eftersom alla har blivit köpta med Guds Sons dyrbara blod. (Matt. 20:28; 1 Tim. 2:5, 6) Även om inte alla ger gensvar, är det Guds vilja att alla skall ändra sinne och vinna frälsning, inte förgås. (2 Petr. 3:9) Därför behandlar vi med rätta dem som är vår nästa bland människorna i överensstämmelse med detta förhållande. Vårt handlingssätt bestäms också av principen: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem.” (Matt. 7:12) Vi sätter värde på att människor inte förfördelar oss när det gäller att erbjuda mat, kläder, tak över huvudet, transportmedel och andra nödvändiga ting i form av varor och tjänster. Vi i vår tur bör villigt utföra allmänna tjänster åt andra. — Rom. 13:8—10.

Huvudfrågorna

Det är uppenbart att det är en viss skillnad mellan att utföra arbete till nytta för människor som rätt och slätt är våra medmänniskor och arbete som direkt gynnar eller direkt stöder orätta förehavanden. Den viktigaste frågan lyder: ”Är det arbete eller den verksamhet som skall utföras i och för sig en handling som Guds ord fördömer? Eller, om detta inte är fallet, är sysselsättningen likväl så direkt förbunden med sådana domfällda förehavanden att den skulle göra dem som utför sådant arbete till sannskyldiga medbrottslingar i eller gynnare av det orätta förehavandet?” Om det förhåller sig så, bör det kristna samvetet helt visst förmå en kristen att rata en sådan anställning.

Låt oss tydliggöra med exempel. Vi vill inte att andra skall begå våld mot oss, förgifta våra kroppar, locka oss till omoraliskhet eller till avguderi. Då kan vi naturligtvis inte vara med om att tillverka, sälja eller propagera för sådant som otvetydigt är avsett att tjäna sådana syften, t. ex. skadliga vanebildande droger, pornografiska alster, avgudabeläten och liknande ting. Hur skulle vi kunna lära andra att det enligt Skriften är orätt att använda sådant och samtidigt vara sysselsatta med att direkt framställa dem eller främja användningen av sådana ting? En sådan sysselsättning skulle vara orätt i sig själv.

En annan sysselsättning kan vara tillbörlig i sig själv men likväl vara orätt, därför att den är en väsentlig del av en verksamhet eller ett förehavande som är orätt. Att vara kassör är i sig självt en tillbörlig sysselsättning. Men hur är det att vara kassör i ett spelhus? Att spela hasard är inte i överensstämmelse med Guds ord, som fördömer girighet och påbjuder hederligt, produktivt arbete. (1 Kor. 6:9, 10; Ef. 4:28; 1 Tess. 4:11, 12) Även om kassören inte direkt deltar i något spel, som t. ex. ”givaren” i kortspel gör, inbegriper ändå inte hans (eller hennes) arbete försäljning av de spelbrickor och dyl. som utgör en väsentlig del av verksamheten? Skulle inte samma sak gälla om den person, vars arbete består i att reparera och vidmakthålla spelutrustningen, t. ex. spelautomater, rouletthjul och liknande? Uppenbarligen är sådant arbete direkt förbundet med den orätta verksamheten själv.

Vi eftersträvar en balanserad syn på sysselsättningen

Men även om sysselsättningen består av ett arbete som inte i sig självt är skriftenligt orätt och inte är direkt förbunden med orätta förehavanden, kan det ändå vara andra faktorer som den kristne måste ta ställning till, när han träffar ett på samvetet grundat avgörande.

Att till exempel arbeta som kock i en restaurang är en hederlig sysselsättning, eftersom mat är något som alla människor förbrukar och i lika mån behöver. Men hur vore det om någon arbetade för ett kedjeföretag i restaurangbranschen och en restaurang t. ex. låg inom en travbanas område? Att vara lärare är en tillbörlig sysselsättning. Men hur vore det om skolan ägdes av en religiös organisation som inte är sant kristen? Att ha anställning som hemhjälp är också tillbörligt. Men hur vore det om hemhjälpens plikter inbegrep arbete i ett hem inom ett område avsatt för ändamål som strider mot principerna som kommer till uttryck i Jesaja 2:4?

Totospel vid en kapplöpningsbana är inte beroende av mat. Skolan som ägs av en religiös organisation kanske inte kräver att läraren undervisar i falsk religion; den kanske använder läroböcker som staten tillhandahåller och kanske rentav står under statlig uppsikt. Hemhjälpens arbete kanske bara består i att städa, tvätta och laga mat. Skulle då sådant arbete försätta en kristen i den ställningen att han (eller hon) kan drabbas av uteslutning från församlingen? Låt oss ta del av några exempel från bibeln.

I de fall vi här har nämnt är individen i fråga sysselsatt på ett område som ägs av organisationer som ägnar sig åt oskriftenliga förehavanden. Men betyder detta i sig självt att sådant arbete måste domfällas? Man skulle kunna påminna sig uppmaningen ”gå ut ifrån dem och avskilj er . . . och sluta upp med att röra vid det orena”. (2 Kor. 6:17) Skall vi uppfatta detta så att själva marken eller byggnaderna som ägs av dessa organisationer är förorenande? Är det inte snarare själva förehavandena som är ”orena” i Guds ögon?

Det är inte alltid det yttre som är avgörande. Syriern Naaman, till exempel, bestämde sig för att ”icke mer offra brännoffer och slaktoffer åt andra gudar, utan allenast åt HERREN”, Jehova. Men i sin ställning som den syriske kungens tjänare hade Naaman bland annat till uppgift att vid kungens sida gå in i den falske guden Rimmons tempel och stödja kungen (som tydligen i någon mån var kraftlös), då denne böjde knä för avguden. Det verkar som om Naaman hade utfört denna tjänst ganska regelbundet. Men när han sade sig ha vissa samvetsbetänkligheter i fråga om detta, svarade Guds profet Elisa: ”Far i frid.” (2 Kon. 5:15—19) Det är sant att en iakttagare skulle kunnat förmoda, genom vad han såg, att Naaman dyrkade den falske guden Rimmon. Men om han talat med mannen, skulle han fått veta bättre.

Tänk också på Jesu Kristi exempel. I sitt prediko- och undervisningsarbete bistod han dem som var kända syndare. Begränsade han sin samvaro med dessa till offentliga platser, vägrade han att gå hem till syndarna för att äta tillsammans med dem, för att han inte på så sätt skulle tyckas överse med deras syndiga liv? Nej. Men några, t. ex. fariséerna, som var till ytterlighet nogräknade i sådana saker men saknade barmhärtighet och medlidande, lade en orätt mening i denna samvaro, som Jesus hade med sådana människor, och lät påskina att han översåg med de orätta ting som syndarna gjorde sig skyldiga till. (Luk. 15:1, 2; 19:7) Men Jesus lät sin undervisning och sitt levnadssätt bevisa hur falska sådana orätta, förmätna förmodanden var. I överensstämmelse med Jesu exempel bör vi vara vaksamma så att vi inte dömer andra efter det yttre, i det vi förmodar att det förhållandet att de är anställda på en viss plats med nödvändighet betyder att de överser med orätta förehavanden. — Rom. 14:4.

Uppriktig omtanke om hur andra påverkas

Betyder detta att en kristen inte alls behöver bry sig om sådana faktorer som var hans arbete är beläget, vad slags organisation som har anställt honom och den uppfattning som andra kan få när de iakttar detta? Nej, sådan brist på omtanke vore att gå till en annan ytterlighet som måste undvikas.

Aposteln Paulus’ inspirerade råd till de kristna i Korint hjälper oss att förstå vad en balanserad syn vill säga i denna sak. Paulus dryftar visserligen inte arbete eller anställning, men han framlägger principer som gäller också för sådant. På de korintiska köttorgen såldes kött från djur som hade offrats åt avgudar. Skulle en kristen genom att köpa sådant kött underlåta att ”fly från avgudadyrkan”, och skulle det förhållandet att han betalade för köttet vålla att han gjorde sig skyldig till att stödja sådant avguderi? Skulle han genom att äta sådant kött bli oren? Paulus framhöll att så var det inte, eftersom ”jorden och det som fyller den hör Jehova till”. Genom att inse att köttet i själva verket kom från Jehova och genom att tacka honom för det kunde en kristen visa att han inte ansåg att belätet verkligen var en gud, och att han inte heller tillbad en sådan. Han kunde äta med rent samvete. Men samtidigt gav Paulus korintierna rådet att inte begagna sin frihet på ett sådant sätt att någon annans samvete blev sårat. — 1 Kor. 10:14, 18—33.

Tidigare i sitt brev hade aposteln framhållit att inte alla människor skulle se saken så klart och tydligt. (1 Kor. 8:4—8) Till dem vars samvete tillät dem att äta sådant kött sade Paulus därför: ”Se ständigt till att denna er handlingsfrihet inte på ett eller annat sätt blir en sten att snava på för de svaga. Ty om någon skulle se dig, som har kunskap, ligga till bords i ett avgudatempel, kommer då inte samvetet hos denne, som är svag, att byggas upp till att äta mat som varit offrad åt avgudar?” — 1 Kor. 8:9, 10.

Aposteln säger inte att det i sig självt var en synd att äta kött inom ett avgudatempels område, en synd som skulle förtjäna uteslutning. Men det låg en tänkbar fara i en sådan handling. Om en kristen blev sedd av någon annan, som betraktade det som ett tecken på överseende med falsk gudsdyrkan, då kunde denne andres samvete uppmuntras att vända åter till förehavanden som hörde samman med falsk gudsdyrkan. Även om handlingen i sig själv inte var orätt, så skulle den kristne — genom att ignorera andras samvete ända därhän att han faktiskt kom dem att snava och falla från livets väg — synda ”mot Kristus”, som dog till lösen för sådana. — 1 Kor. 8:11—13.

Om vi nu tillämpar samma principer på en kristens sysselsättning, eller anställning, kan vi inse att även om ett visst arbete i sig självt varken är orätt eller är av det slaget att det klart och tydligt gör den anställde till medbrottsling i ett uppenbart orätt förehavande, så kommer den kristne ändå att vara angelägen om att undvika att bli orsak till att andra snavar och faller. En kristen kan till exempel ha arbetat i en restaurang belägen mitt emot en travbana. Flertalet gäster har kanske varit besökare vid travbanan. Längre fram får restaurangen kanske möjlighet att hyra in sig på själva området där banan är belägen, och restaurangföretaget etablerar sig kanske där. Den kristnes arbete skulle fortsätta att vara detsamma — uppenbarligen skulle det i stort sett vara alldeles som förut med det hederliga arbetet att laga mat, såväl som med restauranggästerna. Men enligt somliga människors uppfattning kan hans anställning och totospelet nu ha blivit nära förbundna med varandra. Här är ett annat exempel: ett spelhus skulle kunna driva en restaurangrörelse inom fastigheten, där man serverar mat till lågpris för att locka spelare. En kristen skulle därför vilja ta hänsyn till alla sådana samband och samvetsgrant överväga saken. Han skulle inte vilja uppmuntra andras samvete, så att de började med hasardspel, och om han skulle finna att detta blev följden av hans arbete, då skulle utan tvivel hans samvete förmå honom att söka annan anställning. Han skulle då vara angelägen att inte bli orsak till att andra faktiskt snavade och föll, och hur stor risken skulle vara för detta skulle naturligtvis i avsevärd grad bero på hur allvarligt andra påverkades av de yttre faktorerna. Han borde också tänka på hur han påverkas själv av att arbeta i en motbjudande omgivning, där han får vara beredd att möta påtryckningar att få honom indragen i orätta förehavanden.

Men om nu arbetet är av ett sådant slag att det inte i sig självt är förbundet med orätta förehavanden men källan till avlöningen är en organisation som huvudsakligen sysslar med oskriftenlig verksamhet? Det är återigen den kristnes samvete som måste överväga saken och vilken effekt det kan få att han eller hon avlönas av en sådan organisation. En restaurang kan till exempel ligga vägg i vägg med ett spelhus, och så småningom kanske spelhuset köper restaurangen. Därefter avlönas kanske de anställda av spelhuset, kanske med dess checkar. Må så vara, men restaurangen kanske fortsätter att fungera precis som förut. En kristen, som vore anställd där, har visserligen klart för sig att hans arbete i sig självt inte gör honom till någon som överser med hasardspel eller till en medbrottsling i sådant, men han vill ändå ta sin situation i övervägande och tänka på hur den påverkar andra. Han kommer att vägledas i sitt beslut av hur allvarlig denna påverkan skulle kunna bli. Samma sak skulle gälla en lärare som undervisar i något ämne, t. ex. matematik, i en skola som ägs av en religiös organisation i kristenheten. Även om han inte bidrar till att sprida falsk gudsdyrkan i sin undervisning, borde han tänka på hur hans anställning skulle kunna påverka andra och låta sig vägledas av vad han kan finna att resultatet kunde bli.

Av Skriften tycks det framgå klart att det förhållandet att en kristen betalar ut pengar till en person eller organisation i världen för varor eller tjänster eller, å andra sidan, att en kristen tar emot pengar från en sådan person eller organisation inte automatiskt betyder att den kristne ger sitt stöd åt eller överser med ett vilket som helst orätt förehavande, som en sådan person eller organisation kan ägna sig åt. Som vi har sett tidigare här kunde de kristna köpa kött som härrörde från hedniska tempel. De hedniska templen hade nytta av detta genom att de fick pengar. Detta skedde inte genom direkta bidrag utan indirekt, genom försäljning av kött.

Även om källan till avlöningen för hederligt arbete, som en kristen utfört, inte i sig själv skulle behöva avgöra om hans anställning var av det rätta eller orätta slaget, bör han visa samma omtanke och försiktighet i detta hänseende som i de exempel vi har gett tidigare, de som gällde arbetsplatsens belägenhet. Hans önskan bör alltid vara att främja sanningens sak och de goda nyheternas utbredning, inte att i onödan hindra detta. Han måste också tänka på hur han påverkas för egen del, om de förhållanden under vilka han arbetar visar sig vara till andlig skada för honom, kanske utgör en fara för andligheten eller en allvarlig frestelse att bli indragen i orätta förehavanden. Han har inte råd att låta sitt hat till det som är uselt och dåligt försvagas och dämpas, eftersom detta skulle kunna leda till kompromisser och till att han faktiskt började ta del i det som är orätt. — Hebr. 1:9.

”Om någon hyser betänkligheter”

Inom många områden i livet, sysselsättningen inbegripen, måste vi låta vårt samvete, som blivit upplyst av Guds ord och hans ande, vägleda oss. En annan medlem av den kristna församlingen kanske inte har några samvetsbetänkligheter i fråga om det lämpliga i att ha ett visst slags sysselsättning eller anställning. Men vårt eget samvete kanske får oss att hysa betänkligheter. Bör vi sätta oss över dessa betänkligheter och låta den andra människans samvete bestämma för oss? Aposteln Paulus ger oss ett inspirerat svar, då han dryftar frågan om att äta kött och säger: ”Om någon hyser betänkligheter och likväl äter, då är han dömd, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av tro, det är synd.” (Rom. 14:23, 1917) När en person alltså känner sig illa till mods med avseende på ett visst arbete och inte kan rättfärdiga det inför sitt eget samvete, då är det förståndigt av honom att vidta en förändring. Han undgår på så sätt att synda, nämligen genom att handla tvärtemot sitt samvete och såra det. Samtidigt bör hans ovisshet och ”betänkligheter” med avseende på huruvida ett visst arbete är rätt inte få honom att kritisera andra, så att han i onödan gör något till en stridsfråga eller dömer andra såsom överträdare av Guds lag, när det inte finns något tydligt skriftenligt bevis för att de är det. — Rom. 14:1—5.

Vi bör tänka på att sådana problem som gäller vad som kan anses vara en godtagbar sysselsättning inte är något nytt. Denna världens system och människor i allmänhet sätter sig över samma rättfärdiga principer i dag som de gjorde för hundratals år sedan, i apostlarnas dagar och tidigare. Likväl innehåller bibeln inte någon lång lista med regler för vad som är godtagbart eller inte, när det gäller arbete. Det väsentliga för oss är att bibeln framhäver tre faktorer som vi bör beakta: 1) Är arbetet i sig självt avgjort orätt, därför att det består i verksamhet som är syndig i sig själv, eftersom den kränker Guds morallagar eller direkt bidrar till att sådana lagar överträds? 2) Är det troligt att iakttagare kommer att få det bestämda intrycket att de kristna godkänner det som är orätt och att dessa iakttagare sannolikt kommer att bringas att snava och falla, därför att de själva blir indragna i orätta förehavanden? 3) Hyser den kristne personligen betänkligheter med avseende på sin anställning?

Församlingens ansvar

Om en broder har en sysselsättning som uppenbart kränker Guds lag, blir församlingen och dess äldste med all rätt allvarligt bekymrade och måste ta sig an saken. Om arbetet eller produkten av arbetet är något som domfälls i Skriften, eller om det gör vederbörande till medbrottsling i eller gynnare av orätta förehavanden, bör de äldste först söka hjälpa honom att inse att hans handlingssätt är orätt. I sådana fall där det finns en bestämd och uppenbar anknytning bör man kunna klargöra för honom vad bibeln säger och få honom att förstå varför det faktiskt är tillämpligt på honom. Men det kan behövas flera samtal, kanske under några veckor, för att hjälpa honom att få saken klar för sig och att under bön begrunda vad hans uppmärksamhet har riktats på. Om det har kunnat klart bevisas att hans sysselsättning våldför kristna principer och han ändå vidhåller att han skall fortsätta med den, kan han uteslutas ur församlingen.

Hur förhåller det sig då i de fall, där arbetet inte i sig självt är orätt, men där det, på grund av arbetsplatsens belägenhet, källan till avlöningen eller liknande faktorer, kan vara så att några iakttagare påverkas i inte önskvärd riktning? I sådana fall måste de äldste ta sig i akt och inte låta sina egna samveten få diktera för andra, som om de vore ”herrar över” deras ”tro”. (2 Kor. 1:24) Den som är herre i ett hus kan ge anvisning åt andra om vilket arbete de kan utföra och vilket arbete de inte kan utföra. Men de äldste erkänner Gud och Kristus såsom herrar över den kristna församlingen och låter deras ord vara utslagsgivande. I de fall där det inte finns något klart och tydligt exempel i Skriften, där låter de äldste den enskilde kristnes tro få göra sig gällande enligt vad dennes samvete bjuder honom.

Om det arbete som utförs av en medlem av församlingen inte i sig självt är oskriftenligt men ändå väcker en viss undran, kan de äldste dryfta saken med personen i fråga. Även om de inte har anledning att domfälla honom, kan de framhålla varje tänkbar fara eller risk som är förknippad med hans anställning; de kan dryfta varje möjlig orsak till att andra skulle kunna snava och falla. De kan peka på fördelarna med att man håller sig på hälsosamt avstånd från vad man skulle kunna kalla en situation alltför nära ”gränslinjen”. Och om situationen utvecklar sig därhän att den vållar avsevärd oro i församlingen eller blir anledning till ogynnsamma omnämnanden av utomstående, då kan de besluta att en sådan person inte bör användas som vore han ett föredöme i församlingen. Vad som är ”lovligt” är ju kanske inte samtidigt ”fördelaktigt”, som aposteln påpekar. Därför manar han: ”Var och en må fortsätta att söka den andres fördel i stället för sin egen.” — 1 Kor. 10:23, 24.

I synnerhet de äldste behöver allvarligt studera Guds ord och eftersträva sådan urskillning och insikt som leder till gott omdöme. De måste inse att ”visheten från ovan är först och främst kysk”, och därför måste de slå vakt om den rena gudsdyrkan och orubbligt upprätthålla Guds lagar. Men de kommer också att inse att denna himmelska vishet är ”resonlig”, och därför kommer de att undvika ytterligheter när de tillämpar bibelns principer, så att de inte tänjer ut dem bortom det som Guds eget exempel och hans ande ger antydan om. — Jak. 3:17.

Vi behöver inte frukta att Guds församling skall lida skada andligen, därför att vi inte gör upp någon direkt samling regler för en kristens sysselsättning eller anställning. När Gud ogiltigförklarade den mosaiska lagen, betydde inte detta att den nya församlingen av det andliga Israel stod där famlande, osäker om vad man skulle göra för att behaga Gud. Guds andes kraft, som verkar på sinne och hjärta hos dem vars samvete är övat och format genom studium av Guds ord, är en kraft till rättfärdighet, långt mäktigare än lagsamlingen någonsin var. Detta gäller ännu i våra dagar.

Ja, den Guds andes frukt som heter kärlek kommer att förmå en sann kristen att rata arbete som Guds ord klart och tydligt fördömer. I andra fall, där den enskildes samvete måste få bestämma, kommer kärleken att förmå honom att undvika att bli en orsak till att andra på ett ödesdigert sätt snavar och faller. Också praktisk vishet kommer att hjälpa honom att besluta om han bör söka en annan anställning i en strävan att bevara sig själv vid god andlig hälsa och undvika fallgropar. (Rom. 13:10; Ords. 3:21—23) Den kristne kommer alltså att visa att han ”inte är någon del av världen” och bevara ett gott samvete inför Gud och människor. — Joh. 17:16; 1 Tim. 1:5, 19.