Teokratiskt uppförande inom familjekretsen

”Ni hustrur, var edra män undergivna, såsom det är tillbörligt i Herren. Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, och hys icke bitter vrede mot dem. Ni barn, var lydiga mot edra föräldrar i allting, ty detta är välbehagligt i Herren. Ni fäder, var icke retsamma mot edra barn, på det att de icke må bliva missmodiga.” — Kol. 3:18—21, NW.

1. Vilken anordning har Jehova gjort för familjekretsens styrelse, och hur kom Adam till korta?

JEHOVA Gud är familjekretsens upphovsman. Han skapade jorden, danade mannen till att bebo den, såg att det inte var gott för mannen att vara ensam, skapade kvinnan till hans hjälp, gav dem förmåga att fortplanta sitt släkte och gav dem i uppdrag att alstra avkomma, att föröka sig och uppfylla jorden. Det var Jehovas vilja, att Adam skulle bli familjefar, ha hustru och barn och bevara familjekretsen obruten av split och strid. För att enheten och harmonien familjemedlemmarna emellan skulle bevaras, fick mannen ledningen anförtrodd åt sig, men såsom huvud för familjen visade sig Adam vara sorgligt misslyckad. Eva tog ingen hänsyn till hans myndighet, och han tog henne inte ur villfarelsen. Hon gick i spetsen på vägen till synden, och Adam följde efter. Fastän han sköt skulden för sin överträdelse på sin hustru, vilade likväl skuldbördan tungt på hans egna axlar. Han höll inte måttet som familjens huvud. Hans hustru var inte undergiven. Hans förste son blev mördare. Han tillät att hans familjekrets bröts av uppror, av synd, av inbördes anklagelser, av döden.

2. Hur kommer människor i våra dagar till korta i detta hänseende?

² Ännu i dag sker det att familjekretsar splittras, på samma sätt och av samma orsaker. Både män och kvinnor har drivit långt bort från det uppförande som Jehova har föreskrivit för förhållandet inom familjen; både äkta män och hustrur har i högsta grad kommit till korta, i vad det gällt deras ansvar och förpliktelser. Äkta män missbrukar sitt ledarskap, hustrur gör uppror mot det, och barn lämnar det utan avseende och far vilt fram, i det de i förut oanad grad gör sig skyldiga till handlingar av brottslighet och pliktförgätenhet. Fastän äktenskapsrådgivarna blir fler och fler, ökas antalet misshälligheter och förseelser inom familjelivet och likaså skilsmässorna i mycket snabbare takt. Eftersom familjerna förkastar Jehovas teokratiska råd, sår de ut av den mänskliga visdomens utsäde och får skörda dess dårskap. Världen inbillar sig vara vis, men ropar inte dess frukter ut, hur dåraktig dess visdom är? Det enda botemedlet är att vinnlägga sig om ett teokratiskt uppförande inom familjekretsen.

3. Vilka upphöjda förebilder finns det för äktenskap och enhet?

³ För att kunna se familjemedlemmarnas ömsesidiga förpliktelser och skyldigheter i rätt perspektiv bör vi ge akt på några upphöjda förebilder. Först finner vi att Jehova Gud brukar äktenskapet som en symbol för att visa det nära förhållandet mellan honom och hans universella organisation, i det han talar om sig själv såsom den äkta mannen till sin kvinnoliknande organisation. Återigen brukas äktenskapet som en bild för att illustrera det nära sambandet mellan Kristus och hans församling, varvid Kristus omtalas som brudgummen och församlingen som hans brud och bröllopet visas äga rum i himmelen. (Jes. 54:5; 2 Kor. 11:2; Upp. 19:7) Vi kommer ihåg att det i Eden talades om mannen och kvinnan såsom varande ”ett kött”, och detsamma sägs om mänskliga äktenskapspartner i våra dagar. På liknande sätt råder enhet mellan Jehova och den förnämste inom hans universella organisation, Kristus Jesus. Kristus och hans brud, församlingen, omtalas också såsom varande ett. Emellertid visar bibeln tydligt, att Jehova och Kristus inte är ett i något slags mystisk, hednisk treenighet. Inte heller blir Kristus och församlingsklassen bokstavligen gjorda till ett, lika litet som man och hustru, två personer, bokstavligen blir ett. I intet av dessa fall är det en bokstavlig organisk enhet, men i dem alla är det fråga om enhet i syfte, uppsåt, mål, önskan och strävandenas inriktning. — Matt. 19:4—6; Joh. 14:10; 17:21—23.

4. Varför är ett huvud för familjen nödvändigt, och vem är det?

⁴ Där två eller flera är förenade i gemensam strävan, där måste det vara organisation, något slags ledning genom ett ”huvud”, som kan ge förnuftiga anvisningar för de förenade individernas bemödanden. I mänskliga angelägenheter kan två huvuden vara bättre än ett, när det gäller att samla idéer eller tänka över olika handlingsmöjligheter, men när det blir fråga om ett avgörande beslut, måste det ena huvudet vara bemyndigat att besluta för båda. En förening utan huvud skulle sakna tillbörlig ledande och dirigerande kraft, melan däremot ett tvåhövdat monstrum skulle alstra strid och slutlig splittring. Må alla ha detta förhållande klart för sig: var och en har ett huvud över sig, utom Jehova, som är huvudet över alla. Vi läser i 1 Korintierna 11:3 (NW): ”Jag vill att ni skola veta, att Kristus är varje mans huvud; mannen i sin tur är kvinnans huvud; Gud, återigen, är Kristi huvud.” Denna anordning har inte gjorts av någon skapad varelse, utan är en lag som universums Skapare har givit. Om man rättar sig efter den, visar man lydnad för Jehova; förkastar man den, är det uppror mot honom. Teokratiska kvinnor och barn kommer att erkänna mannen som huvudet för familjen.

Krävande plikter för de äkta männen

5, 6. Vilka exempel visar de äkta männens krävande plikter?

⁵ I vissa länder, där många kvinnor visar en stark tendens till att försöka dela eller överta ledningen som familjens huvud, gör man högljudda invändningar mot det gudomliga kravet på att mannen skall vara huvudet och kvinnan vara underdånig. Det betraktas som en diskriminering av kvinnorna, som ett utslag av förtryck och en alltför tung börda för dem att stå ut med. Noggrann eftertanke kommer emellertid att visa, att det är den äkta mannen som har att bära den tyngsta bördan, att visa sig vuxen det största ansvaret. Han måste sträva att efterlikna det felfria exempel som ges av Jehova Gud, den universella organisationens huvud och äkta man. Jehova har inte endast skapat allt, utan därefter har han också till ledning för sina skapelser fastställt lagar och regler för hur de bör handla, och han ger dem vad som är nödvändigt för deras fortbestånd. Också i sina egna förehavanden och handlingar följer Jehova konsekvent rättfärdiga principer och ådagalägger i utövandet av sitt ledarskap en oförliknelig rättvisa, vishet, långmodighet, barmhärtighet, medömkan och — framför allt — kärlek. Det är uppmuntrande för oss på jorden, att ”han känner vår skapnad; han kommer ihåg att vi intet annat äro än stoft”. — Ps. 103:14, AT.

⁶ Inte endast i Jehovas allt överträffande verksamhet som huvud över sin universella organisation, utan också i Kristi sätt att styra församlingsklassen har den mänsklige äkta mannen ett upphöjt exempel att söka följa. Gav inte Jesus ut sig själv i att verka till gagn för kroppens lemmar, i att undervisa och predika och därigenom sörja för det andliga uppehälle, som är så mycket livsviktigare än bokstavligt bröd? Var inte hans tålamod och långmodighet föredömliga, hans handlingssätt mot sina jordiska lärjungar barmhärtigt, den hänsyn han tog till deras köttsliga svagheter full av medkänsla och medömkan? Uthärdade han inte kvalfull förföljelse och pina för att bevara sin ostrafflighet inför Jehova, varigenom han blev ett mönster som hans efterföljare tryggt kan rätta sig efter? Och slutligen, gick han inte till den yttersta gränsen och gav ut sitt liv för sin brud och hustru, församlingsklassen? När Kristus fullgjorde sin uppgift som huvud för sin församling ådagalade han förvisso på ett underbart sätt vaksam omsorg, mild hänsyn, ett vist förstånd, ständig villighet att förlåta, beskyddande omvårdnad och en kärlek som nådde sin kulmen i att han utgav sitt eget liv — och större kärlek kan ingen ha! — Joh. 15:13.

7. Vilka många förpliktelser följer med ett rätt ledarskap?

⁷ Må mänskliga äkta män se på dessa gudomliga mönster och himmelska exempel på ledarskap, i det att de aldrig släpper dem ur sikte utan strävar efter ett sådant fullkomligt teokratiskt uppförande, vad deras egna familjekretsar angår. Den äkta mannen måste sörja för mat, kläder och husrum åt sin hustru. Men hans förpliktelser omfattar mycket mer än att fylla dessa primära lekamliga behov. Så mycket gör man ju också för sina husdjur. Han måste sörja för att hustrun skall känna sig lycklig till sinnes och tänka på hennes andliga välbefinnande, i det han visar henne lika stor kärlek som han hyser till sig själv. Äkta män bör inte glömma bort sina hustrurs känslobetonade läggning, som har sin grund i deras konstitution och därav betingade växlingar, utan de bör lyda denna anvisning: ”Fortsätt att bo på samma sätt tillsammans med dem enligt kunskap, i det ni giva ära åt dem såsom åt ett svagare kärl, det kvinnliga.” (1 Petr. 3:7, NW) Mannen måste ge en rätt inriktning åt sina och hustruns gemensamma bemödanden genom att fatta visa beslut, axla det ansvar som dessa beslut kan medföra och ta alla eventuella följder. De äkta männen måste lägga an på att konsekvent följa rätta principer, att utöva tålamod och långmodighet, att visa barmhärtighet och ett förlåtande sinnelag, att vara hänsynsfulla och förstående och — framför allt — att hålla en kärlek levande och verksam, som är formad efter den som Jehova visar mot sin universella organisation och den som Kristus visar mot sin kristna församlingsorganisation. Att uppfylla dessa höga fordringar är förvisso svårare än att vara en sådan rättrådig ledning undergiven, eller hur? Vilken förnuftig kvinna skulle kunna ha något emot att foga sig i en sådan ledning?

Förebilder för hustruns underdånighet

8. Vad bör äkta makar komma ihåg?

⁸ Här kanske några av våra läsarinnor kommer med den repliken: ”Vi skulle gärna underordna oss en sådan ledning, men var finns den man som utövar en ledning av det slaget?” Det är sant nog, att ingen man fullkomligt når upp till dessa höga normer. Men må hustrurna, innan de anför detta som skäl till att vägra att visa undergivenhet, först tänka över om de själva på ett oklanderligt sätt fyller den uppgift som Jehova anvisar dem. Liksom Jehova kommer ihåg, att människorna är gjorda av stoft, så bör också äkta makar komma ihåg detta, och svagheter måste barmhärtigt tas med i räkningen. Varje gift man eller kvinna bör — innan han eller hon överhopar sin partner med bittert klander — noga tänka över Jesu ord: ”Sluta upp med att döma, för att ni icke må bliva dömda; ty med den dom ni döma skola ni bliva dömda, och med det mått varmed ni mäta upp skola de mäta upp åt eder. Varför ser du då på strået i din broders öga, men tänker icke på taksparren i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: ’Tillåt mig att taga ut strået ur ditt öga’, när du ju har en taksparre i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut taksparren ur ditt eget öga, och sedan kan du tydligt se att taga ut strået ur din broders öga.” — Matt. 7:1—5, NW.

9, 10. Vilket exempel i fråga om undergivenhet har hustrurna, och vem kommer de inte att efterlikna?

⁹ Den främste inom Jehovas organisation känner sig inte irriterad av att vara underordnad denna organisations store äkta man och ledare. Kristus Jesus har sin lust i att göra Jehovas vilja och förklarade en gång, att det var som livsviktig föda för hans uppe hälle att utföra Guds verk. (Ps. 40:9; Hebr. 10:7; Joh. 4:34) På grund av den hängivenhet, varmed han är fäst vid Jehova, uthärdade han förföljelse och död och bevisade därigenom sin ostrafflighet gentemot Gud och bidrog kraftigt till att hävda hans ord och namn. Det var ett underbart ådagaläggande av Jesu fullständiga underdånighet under Jehovas ledning, och hela tiden, genom alltsammans, fann Jesus stor glädje i denna undergivenhet. Aldrig någonsin kändes hans verk betungande för honom. Och aldrig sökte han rycka till sig ledarskapet från Jehova eller bli delaktig i det såsom en Jehovas jämlike: ”Bevara denna sinnesinställning i eder, som också fanns hos Kristus Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, icke alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bliva jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” — Fil. 2:5—8, NW.

¹⁰ Kristna hustrur bör bevara denna Kristi sinnesinställning och inte ha den inställning som man finner hos många världsliga hustrur, vilka ropar på jämställdhet med sina äkta män och ofta välde över dem. Hustrur som i sanning är kristna kommer inte ens att ägna en oteokratisk tanke åt att — vare sig delvis eller helt — lägga beslag på ledarskapet inom familjen, vilket av Gud har anförtrotts åt deras äkta män. De kommer att finna sig i äktenskapsanordningen, därför att de inser att det inte är någon människa, utan Jehova själv, som har påbjudit den. Att göra uppror mot anordningen är att göra uppror, inte mot någon människa utan mot Jehova själv. Kom ihåg, att det var den överskyggande keruben i Eden som var egensinnig och kände sig klavbunden och förtryckt av Jehovas ledarskap och därpå gjorde uppror och blev illa beryktad som Satan, djävulen. Hustrur som inte är sina män undergivna efterliknar Satan, inte Kristus.

11. Vilket ytterligare exempel finns det för hustrur, och vems handlingssätt kommer de att undvika?

¹¹ Vidare kan hustrurna finna ett föredöme i församlingsklassens undergivenhet under sitt Huvud, Kristus Jesus. Medlemmarna av Kristi brudeskara åsidosätter sin egen vilja för att följa i Jesu fotspår, för att samarbeta med honom i det verk som han håller på med att utföra. De tar på sig förpliktelsen att predika i överensstämmelse med hans vilja, och detta drar över dem ett visst mått av förföljelse och bedrövelse i köttet. Men de fröjder som följer med att tjäna under Kristi kärleksfulla ledning uppväger i hög grad de köttsliga bedrövelserna. Undergivenhet under ett sådant rättskaffens ledarskap är inte svår eller förnedrande, fastän besinningslösa och högmodiga individer århundradena igenom har tänkt så, och i dessa yttersta dagar har individer av detta slag bildat en ”ond slav”-klass genom att rymma från sin plats under Kristus som huvud och ledare. Det är den ”trogne och omdömesgille slavens” klass som finner verklig glädje i att vara Kristus underdånig. Och när den ”onde slaven” sliter sig loss från Kristus som huvudet, vinner han då verkligen en frihet och självständighet som är liktydig med stor lycka? Nej, ty han hamnar utanför Jehovas anordning och får sin lott med skrymtare, och ”det är där hans gråt och hans tandagnisslan skall vara”. (Matt. 24:45—51, NW) Kristna hustrur som inte är sina äkta män undergivna tar efter den ”onde slaven”, inte den ”trogne och omdömesgille slaven”, och att de överger Jehovas anordning för att gripa en falsk frihet kommer att medföra åt dem, inte sann lycka och förnöjsamhet, utan känslor av besvikelse samt andligt skuldmedvetande.

Praktiska råd för man och hustru

12. Vad bevisar falskheten i det moderna påståendet, att bibelns råd är opraktiskt?

¹² Jesus sade: ”Varje gott träd [frambringar] god frukt, men varje ruttet träd frambringar dålig frukt; ett gott träd kan icke bära dålig frukt, ej heller kan ett ruttet träd frambringa god frukt.” Detsamma gäller om råd. Följer man goda råd, kommer det att leda till goda resultat, medan däremot ett dåligt råd leder till ett dåligt slut. Många känner sig för närvarande benägna att avvisa bibelns råd såsom opraktiskt och vända sig till moderna auktoriteter för att få råd i äktenskapsfrågor, men den flod av skilsmässor och pliktförgätna handlingar som översvämmar världen är det opraktiska resultat, som ger till känna i hur hög grad opraktiska dessa moderna råd är. I motsats härtill ser vi, hur skilsmässorna var färre och pliktförgätenheten mindre på den tid då bibeln var högt aktad och dess råd följdes. De som slungar fram den anklagelsen, att bibelns råd är opraktiskt, får den kastad tillbaka i ansiktet på sig av de verkliga förhållandena! — Matt. 7:17,18, NW.

13. Vilket förhållande bör råda mellan man och hustru?

¹³ Bibeln framställer det förhållande som skall råda mellan man och hustru: ”Må hustrur visa undergivenhet för sina män såsom för Herren. Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, alldeles såsom Kristus också älskade församlingen och utlämnade sig för den. På detta sätt böra äkta män älska sina hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen man har någonsin hatat sitt eget kött, utan han när och omhuldar det, såsom Kristus också gör med församlingen, ty vi äro lemmar av hans kropp. ’Fördenskull skall en man lämna sin fader och sin moder och skall hålla sig till sin hustru, och de två skola vara ett kött.’ Icke desto mindre må också var och en av eder så älska sin hustru, som han älskar sig själv; å andra sidan bör hustrun hava djup respekt för sin man.” — Ef. 5:22, 25, 28—31, 33, NW.

14. Vad måste den äkta mannen göra för att förtjäna sin hustrus djupa respekt?

¹⁴ En äkta man måste hålla måttet som huvud, om han skall få röna sin hustrus djupa respekt. Om han yrkar på sina företrädesrättigheter såsom huvudet, medan han samtidigt inte når upp till måttet, kommer han att te sig som en skrytsam gallionsbild och ingenting annat. Att utöva huvudets myndighet innebär mera än att bara ta ledningen och ha det avgörande ordet; det fordrar sund kunskap och gott förstånd och en självbehärskning som är lugn, tålig och förnuftig, när den ställs inför svåra situationer. Det är inte lätt för en kristen hustru att respektera en man som är vårdslös och försumlig, när det gäller familjeförpliktelser eller privilegierna som tjänare, som äter ända till gränsen av frosseri eller som till övermått dricker alkoholhaltiga drycker, som är obetänksam eller ohyfsad eller oanständig i sitt tal eller som visar henne föga hänsyn eller uppmärksamhet, medan han är överdrivet sällskaplig tillsammans med andra kvinnor. Om den äkta mannen är ytlig, kan han knappast förvänta att hans hustrus respekt skall vara djup. Hon kanske underordnar sig av moraliska, fysiska, ekonomiska eller teokratiska skäl, men det blir mycket lättare för henne och mycket mera tillfredsställande för mannen, om hon gör det på grund av den kärlek och djupa respekt som hon hyser för honom som följd av hans värdiga handlingssätt.

15. Vad blir följden, när hustrun vägrar att vara undergiven?

¹⁵ Å andra sidan är det ytterligt svårt för en man att i sanning älska och omhulda och beskydda en kvinna, som inte är undergiven, ty genom sin självständighet ger hon till känna, att hon inte behöver honom. Hon stjäl från honom genom att beröva honom den ställning som med rätta tillkommer honom. Hur skall han kunna älska en sådan kvinna som sitt eget kött, när hon inte är ett med honom, utan är oenig med honom, konkurrerar med honom i stället för att samverka med honom? Varför skulle han anstränga sig för att sörja rikligt för en otacksam konkurrent? Han kanske helt och hållet tappar lusten och förlorar allt initiativ och låter henne göra som hon vill, för att undvika gräl, men när hon således blir herre på täppan, förlorar hon hans kärlek. Och båda kommer att förlora Jehovas godkännande, kvinnan för att hon tillväller sig mannens ställning och mannen för att han låter henne göra det. Om en äkta man låter sin hustru ta ledningen, kommer hon att förlora sin djupa respekt för honom, och han kommer att förlora sin självaktning, och denna förlust kommer hans kärlek till henne att förbytas i agg. När allt det moderna pratet om likställdhet har ebbat ut, står alltjämt det faktum kvar, att det endast är i hem där den äkta mannen på tillbörligt sätt har ledningen som förnöjsamhet och djup glädje existerar. Om kvinnan styr hemmet, kommer hon att förstöra det, både i mannens ögon och i Guds ögon.

16. Vilka uppgifter har hustrun, i stället för att bara vara kokerska och städerska, uppgifter som skänker omväxling och glädje?

¹⁶ Betyder detta att kvinnan inte skall ha något att säga till om i fråga om familjens angelägenheter? Nej, det gör det inte, ty det är inte bibelns ståndpunkt. Kvinnan skall ”sköta ett hushåll”. Så länge hon gör detta på rätt sätt, bör mannen gärna låta henne göra bruk av sitt eget initiativ i detta hänseende. Många hustrur har till en betydande del hand om familjens ekonomi, räknar ut hur tillgångarna skall användas, gör kloka utgifter till gagn för alla och sparar för framtida behov. Att sköta ett hushåll torde också inbegripa att pryda hemmet, att köpa saker som gör det vackert och likaså saker som gör det lättskött och ändamålsenligt. Hushållet omfattar familjens medlemmar, och den dugliga och verksamma hustrun utövar gentemot alla medlemmarna stor kraft till det goda genom att se till, att de får tillräcklig och lämplig mat och passande kläder såväl som att de har ett rent och behagligt hem att bo i. Hon är mycket mer än kokerska eller städerska, ty i sin ställning som den som sköter hushållet måste hon vara en god affärskvinna, som tillvaratar sin mans och sina barns intressen. Slutligen har hon ett vittgående inflytande på barnens utveckling, då hon ju är tillsammans med dem så mycket mera än mannen under deras tidiga år, då personligheten danas. Hon kan hjälpa dem i rätt riktning genom att lära dem goda vanor och principer och — framför allt — Jehovas sanningar. Att forma ett ungt liv, att ge det en god start innebär ett tyngre ansvar men också en större glädje än de flesta andra uppgifter. Liksom det är svårt för en äkta man att motsvara de fordringar som följer med ställningen som huvud, så är det inte heller lätt för en hustru att fylla det krav som ställs på henne, nämligen att hon skall sköta hushållet. När hon utför sitt arbete väl, är hon en heder för sin familj på orten där de bor, och den man som är hennes make är välsignad av Jehova. — 1 Tim. 5:14, NW; Ords. 18:22; 19:14; 31:10—31.

17. När måste mannen fatta beslut, och hur bör kvinnan ställa sig till dem?

¹⁷ Både mannen och hustrun har sitt särskilda plikt- och ansvarsområde, och var och en av dem bör låta den andra bära den anvisade bördan. Detta betyder inte att den ena inte kan vara med och diskutera den andras planer och projekt, ty familjens välfärd hänger på både mannens och hustruns åligganden. Det måste vara samarbete och gemensamma ansträngningar, man måste hjälpas åt att dra lasset, man måste dela bördorna. Båda makarna bör vara villiga att kompromissa, att ge efter ibland. Men när det är omöjligt att uppnå enighet angående någon familjeangelägenhet och man måste fatta ett avgörande beslut och välja ett visst handlingssätt, då är det mannen som skall göra det. Detta är inte mer än rätt. Det är han som måste ta ansvaret för utgången, vare sig det går bra eller illa. Om beslutet är oriktigt, är det han som får lov att bära följderna, stå för den ekonomiska förlusten eller på annat sätt rätta till det som gått på tok. När mannen fattar ett beslut, som hustrun inte instämmer i, så bör hon inte vara surmulen eller hysa groll och förhålla sig passiv, i hopp om att det hela skall misslyckas, så att hon kan få komma stickande med ett ”Det var ju det jag sa dig!” Nej, utan hon skall vara teokratisk, vilket betyder att hon skall samverka för att få projektet att lyckas till familjens bästa.

Föräldrar och barn

18. Vilket råd är bestämmande för förhållandet mellan föräldrar och barn?

¹⁸ Jehova förbiser inte barnen i familjekretsen. De bör stå under föräldrarnas uppsikt, men de får inte förfördelas eller irriteras. Guds ord ger denna dubbla föreskrift: ”Barn, var lydiga mot edra föräldrar i förening med Herren, ty detta är rättfärdigt: ’Hedra din fader och din moder’, vilket är det första budet med ett löfte: ’För att det må gå dig väl och du må förbliva en lång tid på jorden.’ Och ni fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” Ni som är barn till åt Gud överlämnade föräldrar, om ni vill leva länge på jorden, för evigt i den nya världen, måste ni ta ”Jehovas tuktan och auktoritativa råd”, som kommer er till del genom edra föräldrar, riktigt till hjärtat. Och ni föräldrar, giv denna tuktan och detta råd på ett fast och kärleksfullt sätt, inte på ett sätt som irriterar eller retar edra barn. — Ef. 6:1—4, NW.

19. Hur kommer ungdomarna att betrakta de vuxna, och de vuxna sina barn?

¹⁹ Förr om åren hyste ungdomen respekt för äldre människor, men i dessa yttersta dagar, som kännetecknas av kritiska tider och vitt utbredd brottslighet och pliktförgätenhet, tycks ungdomen i allmänhet ha bytt ut respekten mot förakt och ser ner på äldre personer som på hopplöst efterblivna gamla stofiler. Men teokratiska ungdomar kommer att minnas, att det finns en vishet och en mogenhet i omdömet, som kommer endast med åldern, med år av studium och erfarenhet. De kommer inte att vara lika de unga missdådare på Elisas tid, vilka hånade och smädade denne Guds profet som en gammal ”flintskalle” och fördenskull råkade illa ut. I stället har de dessa ord i minnet: ”Hos gråhårsmän är vishet, och lång levnad giver förstånd.” (Job 12:12, 1878; 2 Kon. 2:23, 24) Å andra sidan kommer inte föräldrarna att betrakta sina barn som en börda, som någonting de vill bli kvitt vid varje tillfälle. De kommer inte att tycka, att barn skall ses men aldrig höras. Barnen behöver få lov att öva sig i att tala, de behöver få lära sig att frambära Jehovas lov och pris. Jehova har en plats för dem i sin tjänst, han har ordnat så att hans organisation skall räkna med dem i sådana församlingsangelägenheter som den teokratiska skolan och har befallt föräldrarna att ständigt vara påpassliga i att lära dem bibelns sanning. Föräldrarna kommer att själva se efter sina barn hemma, vid mötena och i Rikets tjänst, fastän andra ibland kan hjälpa till. De vuxna kommer att behandla ungdomarna på samma förstående sätt som Jehova tillämpar mot sina jordiska barn, och de unga bör visa samma plikttrogna lydnad mot åt Gud överlämnade vuxna som den som ägnas den himmelske Fadern av människor som han godkänner.

20. Vilket allmänt råd ges?

²⁰ Familjemedlemmarna bör alltid visa aktning för varandra, inte förödmjuka andra utan tillerkänna dem ett visst mått av värdighet. När det är nödvändigt att tillrättavisa, gör det då på det sätt som du själv skulle uppskatta att bli tillrättavisad på. Skulle du tycka om att offentligen, inför dina vänner, få dig en burdus skrapa? Bete dig inte så mot din man eller din hustru. Skulle du tycka om att bli efterhållen för varenda obetydlig förseelse? Irritera inte dina barn genom att vara efter dem på det sättet. Och du far och du mor, när ni båda tillrättavisar edra barn, understöder ni då alltid varandra, eller delar ni ut sinsemellan motstridiga tillrättavisningar? Tag hänsyn till individuella temperament, skiftande sinnesstämningar, ett upprört sinnestillstånd. När det ser ut att dra ihop sig till en känslostorm, kom då ihåg tålamod och självbehärskning. Bästa tidpunkten att hejda ett gräl är innan det har hunnit börja. Det är lättare. I stället för att veta, när du bör sluta, bör du veta tillräckligt för att aldrig sätta i gång. Den äkta mannen bör vara tillräckligt karl för att överse med mindre irritationer, och hustrun bör aldrig låta en benägenhet att klaga uppnå gnatighetens bedrövliga stadium. En hustru som gnatar är mera ett hinder än en hjälp, och bibeln liknar hennes ihålliga, vresiga tjatter vid regndropp: ”En hustrus gräl är ett oavlåtligt regndropp.” ”Ett oavlåtligt dropp på en regnig dag och en grälsjuk kvinna äro lika; att lägga band på henne är att lägga band på vinden eller att gripa tag i olja med sin högra hand.” Var resonlig, logisk, konsekvent, lätt att blidka, snar att förlåta och redo att berömma, när någonting är väl gjort. — Ords. 19:13; 27:15, 16; RS.

21, 22. Vilka vägvisare är bättre än regler, och i synnerhet vilken?

²¹ Kort sagt, visa kärlek och barmhärtighet, tag inte dig själv alltför högtidligt, se humoristiskt på saker och ting, så kan du inte bara hindra mullvadshögar från att bli till berg, utan också förvandla berg till mullvadshögar. Många regler skulle kunna ges, men att ställa upp regler som kunde täcka alla olika fall vore detsamma som att utarbeta en omfångsrik talmud. Detta är inte vårt syfte. Det är inte nödvändigt. Det skulle bli till ingen nytta. Vi behöver inte talmudlika regler att följa; däremot behöver vi inpränta principer som kan tjäna till vägledning. I sådant som gäller familjens enhet är det i första hand en princip, kärlekens: Att älska andra som man älskar sig själv; att vara lika välvillig och hänsynsfull mot andra som man är mot sig själv; att överse med deras svagheter lika beredvilligt som man gör med sina egna. Våra många fel och synder gör det svårt för andra, liksom deras gör det svårt för oss, men bibeln säger: ”Kärleken överskyler en mängd synder.” Kärleken håller inte räkning på oförrätterna, på synderna och bristerna, utan överskyler dem, även om de är otaliga. Hyser du sådan kärlek till andra, att den skyler över deras synder, en sådan som du hyser till dig själv och genom vilken du döljer dina egna synder? Råder det en sådan kärlek inom din familj? — 1 Petr. 4:8, NW.

²² Tänk efter om din kärlek svarar mot denna beskrivning: ”Kärleken är långmodig och hjälpsam. Kärleken är icke avundsjuk, den skryter och skrävlar icke, blir icke uppblåst, uppför sig icke oanständigt, söker icke sina egna intressen, blir icke uppretad. Den lägger icke oförrätten på minnet. Den gläder sig icke över orättfärdighet, utan gläder sig med sanningen. Den fördrager allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting. Kärleken tryter aldrig.” Och inte heller kommer ett äktenskap som är grundat på detta slag av kärlek att gå i kvav! Då ju båda makarna är ofullkomliga, kommer naturligtvis båda till korta på många sätt, men det finns ingen rämna som inte detta slags kärlek kan slå en bro över! — 1 Kor. 13: 4—8, NW.

23. Vad är det som visar kärlekens förmåga att förena?

²³ Framför allt kommer gemensam kärlek till Jehova att verka som ett föreningsband inom familjerna. Den förenar nu hundratusentals människor ur många nationer, av många olika raser och med olika hudfärg och tungomål, från olika samhällsskikt och med olika slag av kulturell bakgrund. Denna kärleks förundransvärda förmåga att göra detta väcker mållös häpnad hos denna gamla värld, vars historia är fylld av politiska intriger och blodiga krig och med hög röst ger dess ömkliga misslyckande till känna. Är det inte mycket lättare att förena en familj, med så få medlemmar och så få och därtill obetydliga skiljaktigheter? Jo visst, och om kärleken till Jehova förenar tusenden och åter tusenden av många nationer och raser, borde det inte vara svårt för denna samfällda kärlek till Skaparen att bevara familjekretsen obruten. Den gör också detta för tiotusentals familjer i många länder. Den svetsar ihop varje familjegrupp genom att medlemmarna samtalar om Guds ord, studerar det tillsammans, i samlad trupp är med vid församlingens möten och tillsammans tillbeder Gud genom att ta del i tjänsten på fältet. Hängivenheten för Jehova sammanfogar dem i fast enhet och harmoni. Teokratiskt uppförande inom familjekretsen bevarar denna krets obruten, och huvuddragen av detta uppförande finns framställda för alla i följande ord:

24, 25. Vad får vi för råd i Kolosserna 3:13—21, 23, 24?

²⁴ ”Fortsätt att hava fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Ja, såsom Jehova villigt förlät eder, så handla också ni på samma sätt. Men förutom allt detta ikläd eder kärleken, ty den är ett fullkomligt föreningsband. Må också Kristi frid råda i edra hjärtan, ty ni blevo ju kallade till den i en kropp. Och visa eder tacksamma. Må Kristi ord bo i eder i rikt mått i all vishet. Håll i med att undervisa och förmana varandra med psalmer, lovprisning till Gud, andliga sånger med ljuvt behag, i det ni sjunga i edra hjärtan till Jehova. Och vadhelst det är som ni göra i ord eller i gärning, gör allt i Herren Jesu namn, i det ni tacka Gud, Fadern, genom honom. Ni hustrur, var edra män undergivna, såsom det är tillbörligt i Herren. Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, och hys icke bitter vrede mot dem. Ni barn, var lydiga mot edra föräldrar i allting, ty detta är välbehagligt i Herren. Ni fäder, var icke retsamma mot edra barn, på det att de icke må bliva missmodiga. Vadhelst ni göra, arbeta på det av hela eder själ, såsom för Jehova och icke för människor, ty ni veta att det är från Jehova ni skola få mottaga arvets behöriga belöning. Ni äro slavar åt Kristus, Mästaren.” — Kol. 3:13—21, 23, 24, NW.

²⁵ Tillämpa alltså detta praktiska råd angående villighet att förlåta, frid, kärlek, andlighet, undergivenhet, lydnad och fördragsamhet i familjekretsen. Och om det blir svårt ibland — och det gör det — arbeta då på det av hela din själ såsom någonting du gör för Jehova. Om du gör det såsom för honom, kommer du att få belöning av honom, om inte av tacksamma familjemedlemmar.