Visa respekt för Jehovas organisation

”Min son, bevara din faders bud och förkasta icke din moders undervisning. Ty budet är en lykta [en lampa, Åk] och undervisningen ett ljus, och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.” — Ords. 6:20, 23.

1. Vilka är kristenhetens barn, och hurudant är deras tillstånd?

KRISTENHETENS barn är barn av den nuvarande tingens ordning, ty kristenheten utgör en förhärskande del av den. Kristenhetens barn har en lampa, bibeln, i hundratals millioner exemplar på många språk, men för dem är den en lampa som inte är tänd. Varför? Därför att denna tingens ordnings fader och hans vårdslösa avkomma, ”kristenheten”, har gjort deras sinnen blinda för ljuset från lampan. Och än värre, de har med berått mod knuffat i väg sina barn utan att ge dem någon tillbörlig uppskattning av sin lampa och har låtit dem vandra omkring i ett förmörkat och nästan hjälplöst tillstånd. Till och med lampan, som de har, höljd av ett täckelse som den är för dem, skulle ha ryckts ifrån dem om inte en starkare hand hade förhindrat det. Sådant är läget bland den gamla världens barn i kristenheten. — 2 Kor. 3:15; 4:4, 6.

2. På vilket betydelsefullt sätt skiljer sig den nya världens samhälles barn från kristenhetens?

² Vilken kontrast möter oss inte, när vi vänder blicken till den nya världens samhälles barn, Jehovas vittnen! De har också en lampa, ja, faktiskt just samma lampa, Guds skrivna ord. Men som det står skrivet i Psalm 119:105: ”Ditt ord är mina fötters lykta [lampa, AS] och ett ljus på min stig.” Hur kommer det sig att de har ljus, medan kristenhetens barn inte har något? Båda har samma lykta eller lampa, Guds ord, bibeln. Vari ligger skillnaden? Svaret är att de med ohöljda ansikten har betraktat den himmelske Faderns strålande ord, och de har också tagit emot upplysande undervisning genom hans moderliga organisation. Som det är skrivet i Ordspråksboken 6:20, 23: ”Min son, bevara din faders bud och förkasta icke din moders undervisning. Ty budet är en lykta [eller lampa] och undervisningen ett ljus, och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.”

3. Vad fordras av dem som vill få ljus från bibeln?

³ Tänk över detta ett ögonblick. Här om talas två ting: faderns bud och moderns undervisning eller lag. Så förklarar ordspråket att faderns bud är en brinnande lykta eller lampa, men att det kommer ljus också från moderns undervisning eller lag. Världen är full av biblar och bibeln innehåller Guds bud. Varför vet människorna då inte vilken väg de skall gå? Därför att de inte också har moderns undervisning eller lag, som är ljus. Jehova Gud här låtit nedskriva sitt heliga ord för hela mänsklighetens räkning, och det innehåller all den upplysning som behövs för att människorna skall kunna följa en väg som leder till liv. Men Gud har inte ordnat det så, att detta ord talar självständigt eller håller fram de livgivande sanningarna av sig självt. Hans ord säger: ”Ljus är utsått för den rättfärdige.” (Ps. 97:11) Det är genom sin organisation som Gud förser oss med detta ljus, vilket ordspråket säger utgör moderns undervisning eller lag. Om vi skall kunna vandra i sanningens ljus, måste vi erkänna inte endast Jehova Gud som vår Fader utan också hans organisation som vår moder.

4. I vilken utsträckning var israeliterna skyldiga att hedra fäder och moder, och i vilken utsträckning måste de kristna göra det nu?

⁴ En del människor, som kallar sig kristna och förklarar att Gud är deras Fader, skryter med att de vandrar allena med Gud, att han personligen styr deras steg. De som säger så inte endast förkastar moderns undervisning eller lag — de visar bokstavligen Guds kvinna på dörren. Guds sannings ljus är inte för dem. I Israels nation gjorde Jehova lydnaden mot föräldrarna till ett absolut krav. ”Hedra din fader och din moder”, det var femte budet av de tio; (2 Mos. 20:2—17; 5 Mos. 5:16) Långt liv utgjorde belöningen för lydnad; olydnad ledde till död. ”Ifall en man skulle råka hava en son som är halsstarrig och upprorisk, i det att han icke lyssnar till sin faders röst eller sin moders röst, och de hava tillrättavisat honom, men han icke vill höra på dem, då ... skola alla männen i hans stad stena honom med stenar, och han måste dö.” (5 Mos. 21:18—21, NW) Denna heder och lydnad krävdes inte endast som något man var skyldig sina egna föräldrar i köttet, utan också som något som med rätta tillkom de äldre och inflytelserika männen i Israel. Underlåtenhet att visa denna tillbörliga respekt för Jehovas profet Elisa kom en skara ungdomliga missdådare att drabbas av den rättvisa domen att helt hastigt mista livet. (2 Kon. 2:24) Även i vår tid fordrar och utkräver Gud av sina barn lydnad, ära och respekt. Och detta skall inte visas endast mot den levande Guden själv, utan likaledes mot hans organisation, som liknas vid hans hustru.

Moderorganisationen identifieras

5. Hur identifierar Paulus de kristnas sanna moder?

⁵ De kristnas verkliga moder är inte och kan inte vara en jordisk organisation. För att påvisa detta förhållande drar Paulus upp kontrasten mellan de köttsliga judarnas ställning och den som de andliga judarna eller de kristna intar och säger därpå: ”Det Jerusalem som är ovan är fritt, och det är vår moder.” (Gal. 4:26, NW) Därefter anför han en del av en profetia hos Jesaja. Vänder vi oss till denna profetia i Jesaja 54, kan vi genom sammanhanget sluta oss till vem det är som här kallas ”vår moder”. Verserna 5. och 6 (AS) lyder: ”Din Skapare är din man, härskarornas Jehova är hans namn; och Israels Helige är din Förlossare. Ty Jehova har kallat dig såsom en hustru, övergiven och bedrövad i anden.” På det sättet identifierar Paulus Jehovas kvinna eller hustru som Hans osynliga universella organisation, modern till Kristus och hans medarvingar.

6. a) Vilket förhållande råder mellan ”det Jerusalem som är ovan” och den nya världens samhälle, såsom det anges i Jesaja 66:8? b) I vilket ytterligare förhållande skall de föras in?

⁶ Men vad finns det då för samband mellan denna himmelska kvinna och den nya världens samhälles synliga teokratiska organisation? Och vem är det som vår respekt tillkommer? Vi vänder oss åter till Jesajas profetia för att få svar. I kapitel 66, vers 7, skildras hur gossebarnets, Rikets, styrelse föds fram med Kristus Jesus, den främste bland Sions barn, såsom konung i himmelen. Detta inträffade 1914. Och så säger vers 8: ”Kan då ett land komma till liv på en enda dag, eller kan ett folk födas i ett ögonblick, eftersom Sion födde fram sina barn, just då våndan begynte?” Här förutsägs att fler barn skulle födas, men den här gången på jorden. Det inträffade 1919. Det land som föds fram är Jehovas smorda kvarlevas återställda tillstånd på jorden i ett den nya världens samhälle, ett tillstånd av frihet att tillbedja Jehova och utföra organiserad teokratisk tjänst. Den nya nationen utgörs av kvarlevan av det andliga Israel, befriad från Babylon och nu under det upprättade, nyligen födda Riket. De som tillhör denna nation är inbyggare i det teokratiska ”landet” på jorden, det befriade, återställda tillstånd som kvarlevan av Kristi medarvingar befinner sig i. Men eftersom dessa barn till Sion där ovan har en himmelsk framtidsbestämmelse — att regera med Kristus —, blir de också en del av den universella organisation som utgör Guds kvinna eller hustru och kommer att tillsammans med Kristus utgöra denna organisations huvudstad. Guds kvinna, Sion eller Jerusalem där ovan, är alltså hans universella organisation, och ett hundra fyrtiofyra tusen plus en av dem som utgör dess medlemmar eller barn bildar slutligen huvudstaden eller regeringen, som liknas vid ett gossebarn, på samma gång som de alla tillsammans utgör den främsta delen av just denna universella organisation. Dessa barn, Kristus Jesus och de 144.000, är da individer som utgör huvudstaden, den kungliga organisationen, i det att Kristi ”brud” är det nya Jerusalem. Emellertid utgörs Guds universella organisation, hans hustru, av dessa 144.000 av anden pånyttfödda barn av Gud tillsammans med deras huvud, Kristus Jesus, och alla de osynliga heliga änglarna. Liksom barn föddes i det forna Jerusalem och dessa blev invånare i staden, så framföds Sions 144.000 andliga barn för att bli en del av den universella organisationen och på samma gång dess huvudstad jämte Jesus Kristus.

7. Hur kan den sanna dotterorganisationen identifieras, och vad visar att några framställer falska anspråk?

⁷ Då Kristi ”brud” är så nära förbunden med moderorganisationen, måste hon förvisso likna sin moder i alla avseenden, liksom till och med de kristna måste göra, som ännu är på jorden i köttet och som är trolovade med Kristus. Dessa tjänar som hennes representanter och måste därför vara lätt igenkännliga genom sin överensstämmelse med de krav som Gud ställer på sin synliga kanal eller förbindelseled. Det framstår mycket klart, att de så kallade kyrkoorganisationerna i kristenheten inte kan vara Sions verkliga dotterorganisation. De har ingen likhet med Guds kvinna, hans organisation i himmelen. I sin avfällighet från sann tillbedjan är deras ”kyrko”-samfund inte äkta eller apostoliska utan växlar till sin uppbyggnad och utformning, i det att några följer det hierarkiska mönstret, andra är demokratiska eller kongregationalistiska och åter andra har antagit så kallad synodalförfattning. Alla dessa former saknar bemyndigande och gynnar uppkomsten av själviskhet och egoistisk ärelystnad. Därför att dessa oäkta organisationer inte i verkligheten är barn till de sanna kristnas ”moder”, motstår de ondskefullt denna moder och befinns därigenom strida mot Gud och hans konung, Jesus Kristus, vilken är den förnämste inom Jehovas universella organisation. — Psalm 2.

8. Hur och av vem frambringas dotterorganisationen såsom Guds ”församling”, och hur blir den Guds förbindelseled?

⁸ Guds ”församling”, Sions dotter, är inte danad eller utvecklad av människor. Paulus sade tydligt: ”Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem, alldeles såsom han behagade. Och Gud har satt de respektive lemmarna i församlingen: för det första apostlar; för det andra profeter; för det tredje lärare”, och så vidare hela den synliga anordningen igenom. (1 Kor. 12:18, 28, NW) Därpå visar Paulus i sitt brev till efesierna att Guds kanal eller förbindelseled stärks och uppbyggs genom de människor som Kristus gav ”såsom gåvor”, och Paulus tillägger följande ord för att klargöra saken och visa hur det går till: ”Och han gav några som apostlar, några som profeter, några som missionärer, några som herdar och lärare, med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp.” (Ef. 4:8, 11, 12, NW) Det framgår tydligt av dessa ord, att alla i församlingen skulle vara förkunnare, och det var åt denna förkunnarskara såsom en ”trogen och omdömesgill slav” som Jesus sade att han skulle anförtro alla sitt rikes intressen. Denna uppbyggnad svarar mot den teokratiska organisationen i himmelen, och nu i vår tid, sedan 1919 och frambringandet av kvarlevan av Sions barn, utgör den en uppfyllelse av Jesajas ord: ”En konung [Jesus Kristus] skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet, och härskare [furstar, Åk], som skola härska med rättvisa.” — Jes. 32:1.

9. Vilken utlovad återställelse av Guds förbindelseled vederlägger vidare kristenhetens falska anspråk på att vara Guds barn?

⁹ Sedan denna Guds synliga förbindelseled blivit grundad i rättfärdighet, måste den vidmakthållas i enlighet med samma höga principer. Det hade blivit förutsagt, att denna organisation skulle bli helad och återställd från den förnedrande avfällighet, vari de till bekännelsen kristna hade sjunkit ned efter apostlarnas död. ”Jag skall låta guld komma i stället för koppar och låta silver komma i stället för järn och koppar i stället för trä och järn i stället för sten. Och jag vill sätta frid till din överhet och rättfärdighet till din behärskare.” (Jes. 60:17) Detta är den teokratiska ordningen som Jesus började med bland sina lärjungar och som han påvisade måste vidmakthållas oberoende av individer. Hans beslut att hålla organisationen ren och helgad åt rätta principer kom till synes i den åtgärd han vidtog, när han uteslöt en av de ursprungliga tolv apostlarna. Det står alltså fullständigt klart, att en individs ställning i Guds organisation inte utgör något skydd, och detta förhållande vederlägger definitivt de många falska anspråk som framställs av de i andlig mening äktenskapsbrytande, onda ledarna för de illegitima ”dotter”-organisationerna i kristenheten. De befinner sig utanför Guds organisation, och det finns inget ljus alls i dem.

Uppskattning av ljuset

10. Vad är källan till sant ljus över Skriften, och hur visas det oss vilka vi är skyldiga respekt?

¹⁰ Vår moders undervisning eller lag är alltså inte ljuset från en jordisk organisation, som kommer med en ”ofelbar tolkning”, i likhet med vad den romersk-katolska hierarkien påstår sig göra. Källan till detta ljus måste vara den sanne Gudens tron, och det sänds ut genom hans Son, den förstfödde bland Sions barn och huvudstadens konung. Och den sanna kanalen på jorden måste vara nationen av hans medarvingar, som i våra dagar befinner sig i det återupprättade teokratiska tillståndet såsom kärnan eller hjärtat i detta ”land” eller denna organisation. Detta klargör mycket kraftigt vikten av Jesu uttalande angående ”fåren” och ”getterna” i hans liknelse i Matteus 25:31—46. Eftersom dessa Sions barn, som kallats till himmelsk härlighet, är Kristi bröder på jorden, kunde Jesus faktiskt säga till ”fåren”, som visar dem vänlighet: ”Jag säger eder i sanning: I den utsträckning, vari ni hava gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, hava ni gjort det mot mig.” (NW) Med vilken djup respekt måste vi inte alltså betrakta, inte endast Guds kvinna i himmelen, utan också hennes barn här på jorden, som representerar henne! Vi har vårt öde i våra egna händer. Huruvida vi skall bli ”får” eller ”getter” avgörs nu genom vårt eget handlingssätt gentemot Jehovas organisation.

11. Vad visar man genom att ignorera några i församlingen som tycks sakna vissa egenskaper, och hur bör man rätteligen förhålla sig gentemot dem?

¹¹ Bland dem som är förenade med Guds folk i derma tid ar det somliga som har föga av världens materiella goda. Det finns också några som kanske inte kan tala så flytande eller som kanske tycks brista i vad denna världen ofta talar om som ”vad etiketten kräver”. Att ignorera dessa i församlingen eller, vilket är värre, se ned på dem är ett tecken på missaktning för hela organisationen. Paulus frågar: ”Förakta ni Guds församling och komma dem som ingenting hava att blygas?” (1 Kor. 11:22, NW) Hur mycket bättre skulle inte enheten och kärleken mellan bröderna i den nya världens samhälle ådagaläggas, om de som tycks ha ett överskott av dessa yttre ting ville odla deras vänskap, som tycks lida brist på dem! Men detta bör inte ske i en anda av nedlåtenhet, som om givandet skulle ske bara från det ena hållet, ty de som till synes är fattiga på materiella ägodelar är ofta rika på andliga trosgärningar. Många av dessa har överlevat påfrestningar och prövningar som verkligen har gjort dem kära för Jehovas hjärta. De kan i sanning vara lika den trogne filipper, om vilken Paulus skrev: ”Giv honom ... den sedvanliga välkomsthälsningen i Herren med all glädje, och fortsätt med att hålla män av detta slag kära, ty på grund av Herrens verk kom han mycket nära döden, i det han utsatte sin själ för fara.” (Fil. 2:29, 30, NW) Även om inte alla i Jehovas organisation har haft sådana erfarenheter som de här antydda, är de dock allesammans kära för hans hjärta, och att ringakta en av dessa är att ringakta Jehova själv eller ifrågasätta hans vishet i att kalla denne tjänare till att dela de välsignelser han utgjuter över alla dem som han älskar.

12. Hur visas missbelåtenhet med Guds förbindelseled av några som inte respekterar organisationen?

¹² Några få bland dem som är förenade med Guds synliga organisation är inte nöjda med det ljus över Guds ord som utgår genom hans kanal. Dessa få är böjda för privata uttydningar eller söker till och med ”läsa in” i Vakttornet saker som aldrig har avsetts, och så för de fram det där som sanning. Eller också går de in för någon idé som de säger har Skriftens stöd, t. ex. i fråga om diet eller kronologi eller något annat, och söker sedan värva anhängare bland Sions trogna barn. Deras handlingssätt är detsamma som att säga, att Jehovas väg inte är rätt eller tillräcklig och att Vakttornet inte är till fyllest för vår tid.

13. a) På vilket sätt försöker några få ”dirigera” organisationen? b) Vilket betraktelsesätt är det rätta beträffande tjänare, oavsett deras levnadsålder eller ålder i sanningen?

¹³ Det finns också några få som tar sig myndighet eller söker ”dirigera” organisationen. Somliga är ganska förslagna i sina uträkningar och söker påverka församlingens kommitté genom att arbeta fram ett slags ”församlingens mening”. Detta gör de genom privata små kampanjer, i det de framför sin personliga uppfattning tills andra blir påverkade, och då och då uppstår många svårigheter för bara struntsaker. Att försöka öva tryck på dem som har ansvarsfulla poster eller försöka befrämja personliga intressen eller göra egna meningar gällande är en form av ”korridorpolitik”, som inte hör hemma bland Guds tjänare med den nya världens tänkesätt. (Rom. 16:17, 18) Ett barn som försöker vara den bestämmande i ett hem betraktas som ”oregerligt” och måste tuktas. Därför bör de som är benägna att föredra sina egna uppfattningar framför dem som tjänarna i församlingen kommer fram med — även om dessa knotande själva skulle vara äldre i fråga om levnadsår eller år i Guds tjänst — ödmjukt fråga sig: ”Hur kan väl den ålder någon av oss har uppnått jämföras med vår ’moders’ ålder eller med vår Faders evighet?” Oberoende av ålder bekläder tjänarna i församlingen sitt ämbete genom teokratiskt förordnande från Jehovas organisation, och i fullgörandet av sina plikter har de stöd i den styrande kretsens och därför hela Jehovas organisations erfarenhet och myndighet. Detta bör naturligtvis göra tjänaren medveten om hur allvarligt hans ansvar är, men samtidigt bör det komma den knotande att inse att det är detta ämbete, vilket representerar ”moder”-organisationen, som han opponerar sig emot. Fördenskull förmanar Petrus oss: ”Ni yngre män, underordna eder de äldre männen. Men omgjorda eder allesammans med sinnets ödmjukhet gentemot varandra.” — 1 Petr. 5:5, NW.

14. Varför är det inte tillbörligt att var och en i församlingen bekymrar sig om hur dess angelägenheter skall skötas?

¹⁴ Att vägra att göra detta är detsamma som att säga till tjänarna i församlingen: ”Nu må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla äro det, och HERREN [Jehova] är mitt ibland dem; varför upphäven I eder då över HERRENS församling?” (4 Mos. 16:3) Detta var det sätt varpå Kora, Datan och Abiram handlade i opposition mot Mose och Aron och som fick olycksdigra följder för dem. Det är sant, att Jehova är mitt ibland sitt folk och utgjuter rik välsignelse över alla, därför att de troget fullgör sitt av Gud givna uppdrag. Samtidigt har han byggt upp sin teokratiska organisation och insatt sin konung på tronen, och denne leder organisationens angelägenheter på ett ordnat sätt, så att de som blivit satta till ”furstar” för att fatta beslut för församlingen må kunna axla detta ansvar. Kommer Jehova eller hans konung att låta sig genom påtryckningar förmås till att välsigna en annan ordning? Församlingen kommer inte att lämnas i ett sådant tillstånd som det som rådde i Israel, när ”var och en gjorde vad honom tycktes rätt vara” och nationen råkade in på många ödesdigra avvikelser. Hur tacksamma kan vi inte vara över att Jehova har beskyddat oss på detta sätt! Må därför envar av oss fortsätta att ta på sig sitt av Gud givna uppdrag att predika ”dessa goda nyheter om riket” och lämna skötseln av församlingsangelägenheterna åt dem som förordnats till att fylla detta åliggande.

15. Vilket exempel i fråga om respekt för Jehovas organisation ger Sällskapets avdelningar världen runt?

¹⁵ Om organisationens enhet skall kunna bevaras, är det viktigt att den styrande kretsen blir erkänd och respekterad för den ställning den intar bland Guds folk i denna tid. Det är så Sällskapets avdelningar världen runt går till väga. I stället för att upprätthålla självständiga små egna organisationer, vänder de sig till den styrande kretsen för att få dennas avgörande hur man bör gå till väga, såsom aposteln Paulus gjorde i den betydelsefulla frågan om omskärelsen och såsom de olika män gjorde, vilka troget bistod Mose i Israels församling eller menighet. — Apg. 15:2; 2 Mos. 18:26.

16. På vilket sätt är tillbörlig respekt för Jehovas organisation inte detsamma som att blint följa människor?

¹⁶ Detta är inte det blinda efterföljande av människor som Jesus varnade för. När han sade: ”Om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen”, syftade han på det otrogna handlingssättet hos den falska religionens anhängare. (Matt. 15:14) Han syftade på de lättrogna individer i Israel som godtog sina ledare utan någon annan anbefallning än dessa blinda ledares eget självberöm. På samma gång fällde han domen över dem som i framtiden skulle blint följa de blinda ledarna i kristenheten och som inte skulle urskilja de i Guds ord uppställda kraven på ledare och därför inte låta ledarnas gärningar vara avgörande för om man borde följa dem eller inte. Detta borde ge eftertryck åt det faktum, att alla i Jehovas’ organisation måste utbildas i teokratisk verksamhet och övas för att kunna bekläda ansvarsfulla poster. Detta kommer sig av att hans organisation är ett teokratiskt sällskap av förkunnare och inte någon hierarki. När någon av tjänarposterna blir vakant, besätts den inte med någon som hämtas utanför församlingen, därför att han har blivit speciellt utbildad, utan med någon som har förvärvat de nödvändiga förutsättningarna medan han tjänat som medlem av församlingen och som redan har ådagalagt trohet i att avbörda sig ansvar. Fördenskull lär sig var och en inom organisationen ett teokratiskt tillvägagångssätt och eftersträvar ämbetet som tillsyningsman, inte genom att ärelystet söka tillvälla sig den ställning som innehas av en annan broder, vilken troget fullgör sin tjänst, utan genom att vinnlägga sig om att medelst andliga bemödanden förvärva de kvalifikationer, som skulle sätta honom i stånd till att med framgång fullgöra ett sådant åliggande, om det fölle på hans lott. — Jak. 3:1; 1 Tim. 3:1—13.

17. Varför är ett tillbörligt underordnande så viktigt för den teokratiske tjänaren?

¹⁷ Ett av de särskilt framträdande kraven på sanna tillsyningsmän är att de skall vara ödmjuka. Det var därför till gagn för både vårt individuella och vårt gemensamma teokratiska framåtskridande som Petrus skrev: ”Underordna eder för Herrens skull all mänsklig skapelse, det må vara en konung [dvs. Kristus Jesus] såsom överordnad eller styresmän [dvs. hans synliga representanter, ’furstarna’,] såsom sända av honom för att låta straff drabba ogärningsmännen men prisa dem som göra det goda.” — 1 Petr. 2:13, 14, NW.