I en anda av kärlek

HAR du förslag att göra, råd att ge, tillrättavisningar eller bestraffningar att utdela? Varför inte då göra det i en anda av kärlek? Det är bästa sättet; det medför ett gott förhållande till din nästa och hjälper dig sannolikt att nå goda resultat. Med ”kärlek” menas inte här det slag som benämns eros och som har sin grund i dragningskraften mellan könen, utan den kärlek som grundar sig på principer, den kärlek som är osjälvisk och som är påbjuden i Guds ord, bibeln. — Mark. 12:30, 31.

En orsak till att kärleken är så verkningsfull är att ”kärleken är ... vänlig”. (1 Kor. 13:4, NW) Med vänlighet kommer man ganska långt, ty det är uppenbart att vänlighet är ett uttryck för kärlek; och vi har alla ett väsentligt behov av kärlek, liksom vi har av mat. Eftersom människorna genom arv är benägna för att vara själviska, har många lätt för att vara misstänksamma och intar gärna en försvarsposition. Genom att tala och uppträda vänligt kan du avväpna dem och hjälpa dem att bli vänligare. Det är väl värt att lägga märke till att personer som vi läser om i bibeln använde ett vänligt tilltal, t. ex. uttryck sådana som ”det beder jag dig” och ”om det behagar dig”, såsom det engelska ordet ”please” i Nya Världens översättning har återgivits på svenska. — 1 Mos. 13:8; 2 Mos. 5:3; 4 Mos. 10:31; 5 Mos. 3:25; NW.

En annan orsak till att det inte finns något bättre sätt att utföra saker och ting på än i en anda av kärlek är den att ”kärleken är långmodig”, tålmodig, villig att fördra saker och ting; den ger inte fort upp. Pröva i en anda av kärlek olika sätt att få folk att förstå vad du menar, i synnerhet när du vill hjälpa andra att komma till rätta med sina fel och brister. Situationen är kanske prövande och vållar dig kanske obehag, men genom att tålmodigt härda ut eller finna dig i den har du större utsikter att komma till rätta med den, och därmed gör du det så mycket lättare för den andra människan. — 1 Kor. 13:4, NW.

Kanske förhåller det sig så att du vill hjälpa någon, som tycks ha svårigheter att brottas med, eller du kanske skulle vilja komma med ett förslag på din arbetsplats eller där du tillber Gud, men du fruktar för att du skall bli snävt bemött. Du kanske blir det, men du kan minska risken för att du skall bli det genom att handla i en anda av kärlek. Hur så? Därför att, såsom bibeln vidare säger oss, ”kärleken ... skryter och skrävlar icke”, den ”blir icke uppblåst”. Den erbjuder inte sin hjälp med en sådan här inställning: ”Jag skall visa dig, jag!”, utan den gör detta med tillbörlig blygsamhet, i all ödmjukhet. Det blir då lättare för den andre att tacka ja till ditt erbjudande om hjälp eller att gå med på ditt förslag.

Att man handlar i en anda av kärlek är också det bästa tillvägagångssättet med tanke på att det heter om kärleken: den ”blir icke uppretad”. Måste du ge en tillrättavisning? Gör det då inte i vredesmod, såsom en mor gjorde i en självbetjäningsaffär i Förenta staterna. Så högt hon förmådde skrek hon: ”Håll tyst, annars slår jag in skallen på dig!” Hon handlade sannerligen inte i någon kärleksfull anda! — 1 Kor. 13:5, NW.

Som en slående kontrast till denna mor kan vi nämna om en far (i en annan verklig händelse) som i vänliga men bestämda ordalag hade sagt till sin dotter att hon inte fick springa omkring i den kristna möteslokalen, när mötet var slut, och hade sagt henne att hon skulle få smäll, om hon gjorde det. Men efter en liten stund sprang hon omkring igen, varför hennes far sade till henne att sitta stilla på en stol, till dess de skulle gå hem. När man kom hem, tog fadern flickan i knät och frågade henne vänligt, om hon mindes vad han hade sagt skulle hända, om hon fortsatte med att vara bråkig. Ja, det gjorde hon, men hon bad att få slippa straff och lovade att hon inte skulle göra så mera. Men då frågade hennes far: ”Vad skulle du mena om en människa, som lovade något men sedan inte höll sitt löfte, och skulle du vilja att pappa var sådan?” Hon förstod att fadern inte hade någon annan utväg utan måste ge henne smäll, och det gjorde han också. Men så snart hon hade gråtit ut, trippade hon bort till fadern där han satt, slog armarna om hans hals och sade: ”Pappa, jag tycker om dig!” Det är ingen tvekan om att det bästa sättet att utdela straff är i en anda av kärlek utan vrede eller upphetsning.

Det är särskilt viktigt att äkta män och hustrur tänker på att det som de säger till varandra och gör mot varandra dikteras av kärlek, att de är vänliga och tålmodiga och utövar självbehärskning. Det är ytterst vanligt att folk inte tänker på att det är mycket viktigt hur man säger saker och ting, fastän detta betyder så mycket för andra, och det med rätta. Bibeln ger t. ex. äkta män rådet att de skall visa hänsyn för hustrun och ge henne så mycket större ära, eftersom hon är ett svagare kärl, ett ömtåligare, bräckligare kärl, så att säga. Du uppskattar att din hustru är vänlig och kärleksfull mot dig och barnen, eller hur? Visa då henne kärlek genom att vara vänlig och ömsint. — 1 Petr. 3:7.

Många fler exempel skulle kunna dras fram för att påvisa att man handlar klokt och förståndigt, om man gör saker och ting i en anda av kärlek, men det finns förmodligen inte något verksamhetsområde där detta är viktigare än i den kristna förkunnartjänsten. Det råder inget tvivel om att aposteln Paulus var en av de framgångsrikaste av alla Jesu Kristi efterföljare i fråga om att göra människor till lärjungar, och han gjorde detta i en anda av kärlek. Han säger själv att han blev mild mot dem som han tjänade och gav ut sig för dem, ”såsom när en moder omhuldar sina späda barn”. Han hyste öm tillgivenhet för dem som han tjänade. Det var inte underligt att han kunde bilda den ena kristna församlingen efter den andra. — 1 Tess. 2:7, 8.

Här har vi förmodligen förklaringen till att det ibland är så att den förkunnare, som bär den mesta frukten, inte är den som intellektuellt är de andra överlägsen utan den som ådagalägger det största måttet av osjälviskhet och som i likhet med aposteln Paulus hyser öm tillgivenhet för dem som han tjänar och ger av sig själv.

Empati, dvs. att du tänker dig in i hur det vore att vara i den andra människans ställe, kan bli dig till hjälp i detta avseende. Hur skulle du vilja att en annan person framställde ett eventuellt förslag till dig? Hur skulle du vilja att en annan gick till väga, om han skulle påpeka ett fel du begått? Skulle du vilja att han uppträdde kärvt, burdust, obehärskat, stolt? Naturligtvis inte! Bibeln ger oss också i detta sammanhang ett gott råd: ”Bröder, även om en man begår något felsteg, innan han blir varse detta, då må ni som äga andliga förutsättningar försöka föra denne man till rätta i en ande av mildhet, medan du för egen del håller ett öga på dig själv, av fruktan för att också du skulle kunna bliva frestad.” Vi kan inte bättra på bibelns principer. Det bästa tillvägagångssättet i sådana sammanhang är att handla i en anda av kärlek. — Gal. 6:1, NW.