Vår största och förblivande egenskap
1. Vilken är den största egenskap församlingen har, och vad bevisar den?
DEN största egenskap som den sanna kristna organisationen kan äga i denna tid är kärlek. Denna kärlek, som av Guds ande blivit inplantad i Guds församling i det första århundradet, måste leva kvar i den i våra dagar och bevisa att den är samma teokratiska organisation som tillhör honom. Hans församling är den organisation, varigenom Gud ger uttryck åt och ådagalägger denna förträffliga egenskap inför hela världen. Nitton hundra års tillvaro mitt i en självisk värld har inte vållat någon förändring hos församlingen i detta avseende: den har denna gudalika egenskap och ger uttryck åt den just på det sätt som Paulus så skönt beskriver i Första Korintierbrevets trettonde kapitel.
2. Vad finns kvar, fastän profetians gåva, tungomålstalandet och kunskapen har försvunnit?
2. Några förändringar skulle inträffa och har också inträffat efter apostlarnas dagar. Paulus påpekar detta och visar, varför församlingen till sitt väsen är densamma nu som på hans tid, då han säger: ”Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.” (1 Kor. 13:8) Nej, kärleken kan lika litet förgå eller upphöra som Gud kan det, ty ”Gud är kärlek”. Mer än allt annat är det således denna förblivande egenskap som bör odlas, för att vi skall kunna bli lika Gud. Eftersom Gud är den Högste i universum och han alltid kommer att ge uttryck åt kärlek, kommer universum att för evigt styras av kärlek. Detta kommer att utgöra en garanti för alla levande skapelsers välfärd och lycka. Profetians gåva, tungomålstalandet, kunskapen, dessa mirakulösa gåvor av Guds ande har försvunnit från den sanna församlingens krets. Men Guds egen profetiska kraft försvinner aldrig, och i Guds skrivna ord har vi allt som vi nu behöver i fråga om profetior. Kunskapen om frälsningens väg finns framställd i detta ord, och däri har vi gagnet av den gåva han skänkte, då han gav oss Kristi apostlar. Andens mirakulösa gåvor har försvunnit, men inte anden själv. I vår tid är Jehovas folk uppfyllt av den och frambringar dess frukt i rikt mått. Denna ande är det viktigaste av allt.
3. Varför var kunskapen och profeterandet ett styckverk och därför bestämda att försvinna?
3. Ingen människa har någonsin haft vetskap om allt det som finns att veta om Gud och om hans uppsåt. Ingen människa har profeterat allt, som finns att profetera, men Gud har brukat omkring trettiofem män till att uppteckna all den kunskap som är att finna i bibeln och alla de profetior som den innehåller. Kunskapen står aldrig stilla, i all synnerhet som profetior fortfar att uppfyllas och som Guds andes upplysande kraft genomtränger alla de heliga hemligheter och djup av vishet och kunskap som finnes i bibeln. Andens mirakulösa gåvor måste därför med nödvändighet försvinna på grund av sin partiella eller ofullständiga natur. ”Ty”, säger aposteln, ”vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.” (1 Kor. 13:9, 10) De profetior som gavs gick inte in på alla detaljer, och inte heller gavs alla profetior genom en enda profet. Alltså utförde varje profet ett partiellt verk, ett styckverk, i fråga om att uppenbara framtiden och visste inte ens fullkomligt, vad han profeterade om. Men nu är det inte tid för profetiska gåvor, utan nu är den tid då profetiorna uppfylles. Småningom utfylles den fullständiga insikten om profetiorna genom alla detaljer i den verkliga uppfyllelsen. Av uppfyllda profetior vet vi, att vi lever i ”ändens tid”, den tid då, som Gud lovade, ”kunskapen skall förökas”. (Dan. 12:4, eng. övers.) Vi håller därför nu på att komma till fullkomlig kunskap.
4. Vem lägger bort vad som är barnsligt, och hur och varför gör han det?
4. Med de privilegier i fråga om att iakttaga och förstå som vi har i våra dagar, önskar vi inte gå tillbaka till de dagar då profetians, tungomålstalandets och kunskapens mirakulösa gåvor blev givna. Dessa ting var lämpliga för den nyvordna kristna församlingen i dess barndom, men i och med organisationens tillväxt till mognad ansåg Gud den inte vara i behov av dylika ting, och mogna kristna medlemmar av församlingen i våra dagar, vilken nu befinner sig på sin ålderdom, känner inte behovet av dem och skulle inte vilja gå tillbaka till dem. Vi kan älska och tjäna Gud utan dessa gåvor, och vi gör detta med de gåvor vi har i våra dagar. Aposteln beskriver hur församlingen som ett helt har tillväxt och gjort framsteg, när han säger: ”När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort, vad barnsligt var.” (1 Kor. 13:11) Ett barn arbetar eller leker med den kunskap, erfarenhet och psykiska och fysiska utveckling det har, men i dessa ting är det begränsat. Därför kan det bringas att svänga hit och dit likt ett spädbarn i en vagga. Men en man är mera utvecklad till sinnet och till kroppen. Han har mera beprövade och övade själsförmögenheter och är mera stabil och låter sig inte lätt påverkas eller svängas hit och dit. Och så gör han sig av med den inställning, de tankegångar, de farhågor, de metoder som hör barndomen till. Han griper sig modigt an med mera allvarliga ting och mera ansvarsfulla uppgifter och strävar efter att göra sig mera nyttig. Han har bättre förstånd och uppskattar vad som är av värde. Han vill ha det bästa.
5. Hur skall vi nu få se och veta eller känna, och hur kommer detta sig?
5. För nitton hundra år sedan, i församlingens barndom, sade aposteln: ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt såsom i en spegel [speglarna på den tiden var gjorda av silver eller brons som blankpolerats], men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.” (1 Kor. 13:12) Nu i våra dagar håller vi på att komma dit där seendet i spegeln är ett passerat stadium och vi får se saker och ting på ett riktigt och exakt sätt, lika tydligt som när vi står ansikte mot ansikte med någon, när uppfyllelsen möter förebilden, skuggan och profetian som påtaglig verklighet. Emedan det nu är den tid då Gud uppenbarar vad som har varit dolt, är vi mycket nära den tidpunkt då den kunskap som är ett styckverk skall avlägsnas, ty vi kommer nu mycket snart att veta eller känna lika helt och fullt som Gud nu till fullo känner oss. Detta kommer att såsom aldrig tillförne ge mognad och enhet och stadga åt hans församling.
6. Hur är kärleken den största bland de egenskaper som ännu finns kvar?
6. Men oavsett om församlingen i dag har eller inte har dessa andens mirakulösa gåvor, förblir en sak alltjämt säker och viss efter nitton hundra års vandring fram mot Guds, rike: ”Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.” (1 Kor. 13:13) Församlingen i våra dagar, som äger en mera fullständig och framskriden kunskap trots frånvaron av den partiella kunskapens mirakulösa gåvor, har orsak att hysa rikare tro, hopp och kärlek nu än någonsin förut. Den måste visa tro intill slutet av sin jordevandring, men vissa drag av dess tro kommer att försvinna, allteftersom de ting som är förutsagda och utlovade i Guds ord blir förverkligade. Tron är grunden för det man hoppas, och vissa ting i vårt hopp kommer att försvinna, därför att vi skall få se och uppleva dessa ting som vi har hoppats på. Kärleken kommer emellertid alltid att förbliva i sin fullhet. I stället för att avtaga måste den fördjupas och tillväxa hela evigheten igenom. Då vi alltså har en rätt insikt om vad saker och ting är värda, må vi då, medan vi riktar våra hjärtans åstundan mot vissa andliga privilegier och förmågor, likväl i första hand sträva efter kärlek, ty den är vår största och förblivande egenskap.