Frågor från läsekretsen

● På sidan 360 i boken ”New Heavens and a New Earth” (”Nya himlar och en ny jord”) heter det om dem som vinner liv på jorden i den nya världen: ”Gud kommer inte att av någon orsak behöva överflytta dem till andra planeter eller befolka himmelen med dem. ... Han kommer att för alltid behålla dem på jorden som välförfarna trädgårdsodlare, vilka kan sörja för att den förblir ett härligt paradis till hans lov och pris.” Är det inte förmätet att begränsa Jehovas människoskapelser till jorden? Är det inte en spekulativ begränsning med tanke på att 1 Korintierna 2:9 säger att ingen människa har kunnat tänka ut vad Gud har berett åt de rättfärdiga? Kan inte Jesu ord i Johannes 14:2 om att han skulle gå för att bereda en plats åt sina efterföljare inbegripa förberedelsen av andra planeter, så att de kan bli bebodda? Naturligtvis behöver inte Jehova människor till att befolka de andra planeterna, liksom han inte behöver oss för någonting, men han skulle kunna bruka oss till detta. Visar inte Jesaja 9:7 slutligen att hans rike kommer att utvidga sig obegränsat? Det heter ju där att på tillväxten av hans herradöme skall det ingen ände vara. — E. M., USA.

Det verksamhetsområde som tilldelats människan, som är skapad av kött och blod, tycks genom Jehovas tillkännagivna uppsåt vara begränsat till jorden. Att det är så framgår av 1 Moseboken 1:28, där vi läser om ett uppdrag att uppfylla jorden, inte universum. Jesaja 45:18 säger att Jehova danade jorden till att bebos, och detta uppsåt vill han ha fullgjort; men han säger inte något sådant om de andra planeterna. Inte heller kommer han att befolka himmelen med jordiska människor, eftersom himmelen inte är lämplig för mänskligt liv och skapelser av kött och blod inte kan vistas där. (1 Kor. 15:50) I stället för att det skulle vara förmätet eller spekulativt att ha den uppfattningen, att människan skall förbli inom de gränser som fastställs genom Jehovas tillkännagivna uppsåt, förefaller det som om förmätenheten och spekulationslustan kommer med i spelet när människor övermodigt gör anspråk på att ha en större uppgift i fråga om universums angelägenheter än de blivit tilldelade. Vi bör inte förändra hans avsikt med oss: att vi skall uppfylla jorden, och mena att vi skall uppfylla solsystemet.

Att säga att Gud skall behålla människorna på jorden såsom trädgårdsodlare, för att de skall bevara den såsom ett jordiskt paradis, innebär ingen spekulativ begränsning av vad Jehova har i beredskap åt oss, eftersom detta är den verksamhet som Jehova har givit människan, enligt vad som anges i 1 Moseboken 2:15. Men att säga att 1 Korintierna 2:9 lämnar rum åt den uppfattningen, att människor från jorden skall överflyttas till andra planeter för att befolka dem, är inte bara en spekulativ tillämpning av denna vers och dess sammanhang, utan också en oriktig sådan. Paulus framhöll där att han inte predikade denna tingens ordnings vishet, utan Guds dolda vishet, den heliga hemligheten om Kristus, konungen, och det andliga Israel i ett himmelskt rike. Denna vishet hade världens styresmän inte förstått, och i vers 9 citerar Paulus Jesaja 64:4 och visar dess tillämplighet på sådana blinda styresmän, men sedan påpekar han att kristna människor, som har Jehovas ande, inte är blinda för det som Jehova har berett åt dem, utan urskiljer de Rikets välsignelser, som väntar Kristi kropps lemmar. I detta avsnitt av bibeln dryftas inte de välsignelser som väntar en paradisisk jords inbyggare, och det bör inte felaktigt tillämpas på dem. Första Korintierna 2:6—10 (NW) visar allt detta klart och tydligt:

”Nu tala vi vishet bland dem som äro fullvuxna, men icke denna tingens ordnings vishet, icke heller styresmännens i denna tingens ordning, vilka skola bliva till intet. Men vi tala Guds vishet i en helig hemlighet, den dolda visheten, vilken Gud förutbestämde före tingens ordningar till vår härlighet. Denna vishet har ingen av denna tingens ordnings styresmän lärt känna, ty om de hade känt den, hade de icke naglat den härlige Herren fast vid pålen. Men som det är skrivet: ’Öga har icke sett, och öra har icke hört, och icke heller har i människans hjärta uppkommit någon föreställning om de ting som Gud har berett för dem som älska honom.’ Ty det är för oss som Gud har uppenbarat dem genom sin ande, ty anden tränger in i allt, till och med i Guds djupheter.”

Åtminstone bland vårt solsystems planeter finns det till synes ingen, förutom jorden, som äger de för mänskligt liv nödvändiga förutsättningarna. På de andra planeterna finns inte den tillgång till luft, vatten och föda, som fordras för att mänskligt liv skall kunna vidmakthållas, och att påstå att Jehova skall göra dem till lämpliga boningsorter för människor i framtiden är ren spekulation. Och det är en förvrängning av Skriften att säga att Jesus gick bort för att bereda dessa planeter till boningsorter och använda hans ord i Johannes 14:2 till bevis för ett sådant påstående. Jesus talade till sina lärjungar, som skulle bli pånyttfödda av anden och regera med honom i himmelsk härlighet. Han gick bort för att bereda en plats åt dem, och på denna plats skulle han och dessa hans kropps lemmar vistas tillsammans för evigt såsom andevarelser. Att förvränga hans ord och påstå att han avsåg en annan planet med varelser av kött och blod är mycket felaktigt. Jesus sade inte att han skulle bereda en planet åt sig och sin kropps lemmar, där de skulle leva som människor av kött och blod, då han i Johannes 14:1—3 (NW) yttrade: ”Låt icke edra hjärtan vara oroliga. Utöva tro på Gud, utöva också tro på mig. I min Faders hus finnas många boningar. I annat fall skulle jag hava underrättat eder, ty jag går min väg för att bereda en plats åt eder. Vidare, om jag går min väg och bereder en plats åt eder, så kommer jag igen och skall taga eder hem till mig, för att där jag är, där skola också ni vara.” Hur skulle vi med bibehållen logik kunna ta ord som Jesus yttrade om andliga ting och godtyckligt tillämpa dem på köttsliga, jordiska, förhållanden? Enbart det skälet, att han gick för att bereda en plats åt församlings-klassen, talar alls inte för att han också gick för att bereda en vistelseort på andra planeter åt jordiska människor.

Utgivarna av boken ”New Heavens and a New Earth” är väl medvetna om att somliga har spekulerat om hur jordevarelser skulle kunna överflyttas till andra planeter för att befolka dem, och genom det sätt, på vilket dessa spekulativa individer talar, framhäver de sin egen betydelse och får det att se ut som om Jehova behöver människor, jordevarelser, till att fullborda sitt skaparverk i vad det gäller andra planeter, och det är med tanke på sådan förmätenhet som boken framhöll att Jehova inte behöver dem. Uttalandet att han inte behöver dem har avsiktligt tillgripits för att vederlägga dessa outtalade förmätna antydningar — att Gud skulle behöva mänskliga äkta par — å de människors sida, som kommer med sådana privata utläggningar. Genom att man förkunnar att Jehovas uppsåt är att befolka de andra planeterna med äkta par från jorden, gör man sådana par till en nödvändig förutsättning för att Guds uppsåt skall förverkligas. Om det hade varit hans avsikt att det skulle ske på det sättet, då skulle han vara i behov av sådana par; i annat fall måste han fullfölja sin avsikt på ett annat sätt än han hade ämnat. Om han då inte gjorde bruk av dem, skulle hans uppsåt att befolka de andra planeterna på det sättet gå om intet. Dessa var de skäl som låg till grund för det uttalande i boken som bestämt avvisar Jehovas påstådda behov av mänskliga äkta par.

Orden i Jesaja 9:7 avser inte en aldrig upphörande utvidgning av herradömets domäner. Det heter där: ”På tillväxten av hans herradöme och på friden skall det ingen ände vara över Davids tron och över hans rike. Så skall det befästas och stödjas med rättvisa och med rättfärdighet från nu och till evig tid. Härskarornas Jehovas nitälskan skall göra detta.” (AS) Detta är inget argument för ett ändlöst utvecklingsförlopp, varunder andra planeter runt om i rymden skulle bli befolkade. Orden i den citerade versen syftar på det löfte som gavs åt David om hans konungadöme, och de har avseende på jordiska förhållanden. David fick aldrig löfte om att hans konungadöme skulle utvidgas bortom jordens krets, ut i universum. Jesaja 9: 7 innebär att hans herradömes utsträckning skall vidgas till dess det omfattar hela jorden. Det kommer inte att vara någon ände på dess utsträckning över jorden; dvs. det kommer inte att finnas några gränser på jorden som anger slutet på dess jordiska domäner. Det skall omfatta hela klotet; vart man än beger sig på jordens yta, kommer man att vara inom dess territorium. Inga gränslinjer skall markera var dess jordiska domäner slutar, och Jesaja förutsäger detta och antyder att det skall utvidgas och tillväxa, till dess att det, utan att nå någon ände, omfattar hela jordkretsen. På denna paradisiska jord kommer det inte heller att vara någon ände på friden.

Om det finns andra planeter, sådana som vår jord, i andra delar av universum eller inte, och om i så fall någon av dem är bebodd av levande varelser av något slag eller inte, eller om någon av dem någonsin kommer att bli bebodd av sådana i framtiden eller inte, det kan vi inte säga, ty bibeln säger ingenting härom. Om vi bryr våra hjärnor med sådana frågor, hänger vi oss åt gagnlösa spekulationer, och vi kan aldrig få något bestämt svar. Vi kan emellertid säga att det inte finns någon skriftenlig grund till att påstå att något framtida befolkande av andra planeter skall ske genom överflyttning av äkta par från jorden. Jorden och människorna på den är inte så betydelsefulla. Om Jehova önskade ha varelser av kött och blod på andra planeter, kunde han utan svårighet dana sådana av dessa planeters stoft och behövde inte genom ett underverk överflytta jordiska par till platser som ligger på många ljusårs avstånd ute i rymden. Det är gott för oss att inte upphöja oss själva och mena att vi har en sådan sensationell uppgift i förbindelse med universums angelägenheter, utan koncentrera oss på de jordiska plikter som Skaparen har givit oss. Kom ihåg vad Jesus sade: ”Var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.” — Luk. 18:14; 14:7—11.