De ljuger om de döda
SOMLIGA människor säger att fler lögner är i svang om de döda än om de levande, att det inte finns två auktoriteter som är överens om hur det förhåller sig med de döda. En biolog hävdar att döden är en nödvändig faktor i naturens ordning, att det är dåraktigt att påstå att det inte finns någon död. En läkare säger: ”Döden måste finnas”, den är naturlig. Å andra sidan har en präst påstått att det är lika dåraktigt att säga att det är naturligt och nödvändigt att människan dör som att säga att döden inte finns. Men det är inte alla präster som är överens med honom häri. Vem av alla dessa skall man nu tro på?
Trots den alltomfattande verklighet som döden utgör finns det intelligenta människor som förfäktar att det inte finns någon död. Så har t. ex. prästen Norman Vincent Peale i New York högt och ljudligt deklarerat: ”Det finns ingen död. Ingen död!” Men en kommitté bestående av fyrtiotre protestantiska teologer, som tillhör United Church of Canada, har efter fem års intensivt studium av bibeln tillkännagivit följande: ”Det är fel att säga ’det finns ingen död’, ty det är en lögn.” ”Döden är en av livets viktigaste faktorer.” Det som är sanning för den ene är alltså lögn för den andre.
Kroppens förintelse kan man själv lägga märke till. Det är nog riktigt, säger en del, men vår själ överlever kroppen. I en liten katolsk skrift, What Happens after Death? (Vad händer efter döden?), heter det: ”En av den katolska trons grundläggande läror går ut på att ’människan är en skapelse bestående av kropp och själ’ — två delar som inte är lösligt förbundna med varandra utan är fast förenade till ett enskilt mänskligt väsen. ... När människan dör, skils hennes själ och kropp åt. Hennes kropp förlorar det som gjorde den till en levande människokropp. Den multnar och tvingas återgå till de grundelement, som den varit sammansatt av. Människosjälen dör emellertid inte.” Tidskriften The Register för 16 augusti 1959 förklarar: ”Själen kan inte dö, eftersom den inte kan upplösas, sönderfalla i skilda delar, ty den är ett helt och inte sammansatt av olika delar.” Den ”är ett verkligt väsen. Den har förmåga att tänka och att vilja.”
På tal om denna åtskillnad mellan själ och kropp meddelade den förut nämnda kommittén följande: ”Lika litet som människokroppen har förmåga att motstå döden, lika litet har människosjälen sådan förmåga. Denna åtskillnad som man gör mellan en odödlig själ och en dödlig kropp härstammar inte från bibeln utan är i själva verket i strid med den kristna läran att liv efter döden är ett verk av Guds nåd, inte en naturlig utveckling av individen, och att det kristna hoppet står till en uppståndelse, ett uppresande ur döden, och inte till en inneboende odödlighet. Såsom vi har sagt härstammar inte uppfattningen att människan består av två skiljbara delar, själ och kropp, från bibeln; den härrör från de grekiska filosoferna.”
Kommitténs upptäckter angående själen och döden kungjordes vitt och brett och hälsades som nya rön. Må alla veta att Jehovas vittnen i mer än åttio års tid har känt till, i tryck tillkännagivit och predikat det som dessa präster just nu har upptäckt! Att själen är dödlig och att människans hopp är knutet till de dödas uppståndelse är inte nya upptäckter, ty dessa sanningar har funnits i bibeln i tusentals år! I många och långa år har emellertid präster och predikanter hårdnackat vägrat att erkänna rätta förhållandet. De ljuger om de döda. Nu, sedan de i åratal givit folk felaktiga upplysningar, erkänner somliga av dem bibelns sanning, och de får det att se ut som om denna tanke var en nyligen påträffad sanningspärla. Men så är det inte.
Man talar också lögn om människans dödlighet. Skådespelerskan Deborah Kerr har t. ex. skrivit: ”Människan är odödlig. Hon dör aldrig. Hon ÄR helt enkelt.” ”Det som verkligen är Jag”, säger hon, ”skall leva vidare. Ja, det skall återvända till förening med Gud. Detta är sann odödlighet.” Men Guds ord, bibeln, stämmer inte med skådespelerskans. Det säger att människan är dödlig. ”Detta dödliga” måste ”ikläda sig odödlighet”, sade aposteln Paulus. Om skapade varelser redan var odödliga, hur skulle de då kunna ”ikläda sig odödlighet”? Paulus’ yttrande skulle då vara onödigt, överflödigt, osant. — Job 4:17, NW; 1 Kor. 15:53.
De omedvetna döda
Andra tror att de döda är vid liv, är medvetna, att de har meddelat sig med levande människor. Dr Leslie Weatherhead, en teolog som är knuten till City Temple i London, har sagt: ”Jag är övertygad om att de döda lever och att man i några fall — relativt få — nått förbindelse med dem.” Hur skulle detta kunna vara sant, då bibeln säger: ”Vad de döda angår, äro de icke medvetna om någonting alls”? Omedvetna själar kan naturligtvis inte meddela sig med andra. — Pred. 9:5, NW.
Evangelisten Gavin Hamilton framhåller: ”Trosuppfattningen att själen sover i döden och är alltigenom omedveten om såväl lycka och sällhet som olycka och bedrövelse har sin grund i det felaktiga antagandet att den fysiska kroppen är oundgänglig för verksamhet och medvetande. ... Vi vet att de för evigt är verksamma och medvetna.” Inte endast det strax här förut citerade skriftstället, Predikaren 9:5 (NW), visar att detta påstående är en lögn, utan det visar också Jesus Kristus, den mästerlige undervisaren, ty han talade ofta om döden såsom en sömn. En betrodd man kom till Jesus och sade: ”Min dotter har just nu dött, men kom och lägg din hand på henne, så bliver hon åter levande.” När Jesus kom in i mannens hus, höll man som bäst på med att begråta flickans död. Jesus sade till dem: ”Gån bort härifrån; ty flickan är icke död, hon sover.” Därpå väckte Jesus flickan ur hennes dödssömn. — Matt. 9:18, 23—25.
Vid ett annat tillfälle sade Jesus att han skulle bege sig till Lasarus’ hem ”för att väcka upp honom ur sömnen”. Lärjungarna trodde att Jesus talade om vanlig sömn. Då sade Jesus till dem: ”Lasarus är död.” Denna uppfattning låg förmodligen till grund för framställningen i en ledare i New York Times för 7 december 1959, där det sades om de 1.102 männen som dog då slagskeppet Arizona gick under att de ”sover för evigt”. Men vanligen talar man om döden såsom en sömn därför att det finns hopp om att de döda skall väckas upp igen, ett hopp som är förankrat i löftet om de dödas uppståndelse. — Joh. 11:11—14.
Inget stöd för läran om helveteselden
Många protestanter och katoliker tror att de döda som inte har kommit till himmelen antingen befinner sig i skärselden eller i en helveteseld och utstår olidlig smärta och plåga. En katolsk skrift som sprids av brödraskapet Knights of Columbus säger: ”Det kan inte råda något tvivel om att skärselden är verklig, att lidandet där är verkligt.” Beträffande dem som är i helvetet säger denna skrift att de är hjälplöst förlorade. En protestantisk småskrift, Hell and the Lake of Fire (Helvetet och eldsjön), påstår: Den ena människan får njuta av himmelens fröjder i evighet. ”Den andra människan lider evigt straff och får vara i helvetet och eldsjön i all evighet.”
Bibeln innehåller absolut ingenting som ger stöd åt dessa läror. Ordet ”skärseld” finns inte i katolska eller protestantiska biblar. Vad ordet ”helvete” beträffar, så svarar det mot det grekiska ordet hades och det hebreiska ordet scheol. Dessa, grundspråkens ord, har båda två avseende på människosläktets gemensamma grav, en grop, ett ställe där de som är döda och begravna är utom synhåll. Bibeln säger att Jona och Jesus var i helvetet. Om Jesus sade Petrus: Han blev inte ”övergiven i hades [helvetet, äldre sv. övers.]”, dvs. bibelns helvete, graven. Uppenbarelseboken säger profetiskt att ”döden och hades [helvetet, äldre sv. övers.] gåvo ifrån sig de döda som voro i dem”. Här säger Uppenbarelseboken att de döda i hades eller helvetet är döda, inte levande, och att de har hopp om befrielse. Bibeln är övertygande på denna punkt: att de döda inte är ”medvetna om någonting alls”. Om de inte är vid medvetande, kan de inte lida. Och vidare: ”Det finnes ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i scheol [graven, 1878 och äldre sv. övers.], den plats dit du går.” De som lär annorlunda ljuger om de döda. — Apg. 2:31; Upp. 20:13; Pred. 9:5, 10; NW.
Himmelska syner
Det finns somliga som påstår att de döende får himmelska syner strax innan de dör. Dr Norman Vincent Peale lär ha haft ett samtal med den ryktbare uppfinnaren Thomas A. Edisons hustru och därvid lagt fram sina synpunkter på livet efter detta. Peale skriver härom: ”När Edison just skulle dö, såg hans läkare att han ville säga något. Han lutade sig fram och hörde tydligt den döende mannen säga: ’Det är underbart vackert där borta.’ De iakttagelser man gjort av mäns och kvinnors upplevelser då de går över gränsen till vad man kallat skuggornas värld”, säger Peale, ”vittnar om att det på andra sidan finns både liv och skönhet.” Han fortsätter: ”En sjuksköterska som har sett många människor dö berättade för mig: ’Många patienter har i dödsögonblicket talat om att de har ”sett” något, och ofta har de talat om ett strålande ljus och om musik. Somliga har sagt sig se ansikten som de kände igen. Det var ofta skeptisk förundran i deras ögon.’”
Vad är det de ser? Att förneka att dessa människor ser något skulle innebära att summariskt avvisa aktningsvärda vittnen, som inte har kunnat vinna något med att ge falska upplysningar vid ett sådant tillfälle. Men det är inte alla döende människor som ser saker och ting. Morgan och Wyatt Earp, två bröder som blivit kända för sina insatser vid USA:s gränsbevakning, lovade varandra att när den ene eller den andre låg för döden, skulle denne försöka låta brodern få veta sanningen om vad han såg. Wyatt ville avfärda det hela med att säga att sådana upplevelser, som folk har i dödsögonblicket, var bara tomt prat, men Morgan trodde till en del på dem. Några sekunder innan Morgan dog, bad han Wyatt, enligt vad denne berättar, att luta sig tätt intill honom. ”Jag tror du hade rätt, Wyatt”, viskade han. ”Jag kan inte se ett dugg.” Det var allt han sade innan han dog.
Vilken slutsats kan vi då komma till i fråga om dem som verkligen ser saker och ting? Bibeln säger bestämt att de döda är döda, att de är omedvetna, att de befinner sig i gravarna i väntan på uppståndelsen. Den enda logiska slutsats, som man kan komma fram till, är att det som dessa ser inte är något verkligt, utan består av sådant som inbillningen framskapar på deras sinnes näthinna. Många av dessa människor har längtat efter himmelen eller fruktat för helvetet, och nu målar sinnet inför döden bilder av himmelen åt dem; åter andra menar sig känna pina och plåga. Liksom en törstig man i en öken ser en oas, en svältande man ser mat och känner lukten av mat och en drunknande ser sitt liv passera revy, ser dessa människor nu himmelska ”syner”, tycker sig vara på lugna ställen eller också känna smärta. Intet av allt detta är verkligt. Vi kan inte under några som helst omständigheter sätta Guds ords vittnesbörd åt sidan för människors. Att förkasta Guds ord innebär att ljuga om de döda.
Sanningen om de döda
Det enda säkra sättet att komma till klarhet om sanningen beträffande dödens ursprung och deras tillstånd som är döda består i att erkänna vad bibeln har att säga. Den har bestått provet i tusentals år. Eftersom den är Guds ord, talar den med myndighet om död och liv. Här skall vi i korta drag se vad den lär.
När alla en levande organisms livsviktiga funktioner fullständigt upphör att verka, är denna organism död, vare sig det är fråga om en liten eller stor, enkel eller komplicerad organism. Vad händer vid döden? Bibeln säger rakt på sak: ”Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” Inga välunderrättade människor har något att invända mot dessa ord. — 1 Mos. 3:19.
Vad är det som orsakar döden? Endast bibeln kan ge oss ett rimligt svar. Aposteln Paulus säger: ”Den lön, som synden giver, är döden.” Döden är inte blott och bart syndens naturliga frukt, utan den är ett rättvist straff, ett uttryck för Guds dom. Den är syndens lön. Vad är synd? Bibeln svarar: ”All orättfärdighet är synd.” Synd innebär att man överträder Guds lag, att man förfelar målet, ostraffligheten. Den första berättelsen om synden återfinns i Första Moseboken, där det berättas om hur Adam och Eva åt av den förbjudna frukten. Deras uppsåtliga olydnad var synd, och syndens lön är döden. Adam och Eva dog båda som ett resultat av synden. — Rom. 6:23; 1 Joh. 5:17; 1 Mos. 2:16, 17; 3:17—19.
Adams ättlingar, som avlades i synd, föddes såsom syndare. De hade inget val utan måste skörda syndens lön. Fördenskull säger Skriften: ”Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.” ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” — Job 14:4; Rom. 5:12.
Hurudant är de dödas tillstånd? Vi har redan varit inne på det. Bibeln talar om att de döda sover, vilar, är omedvetna. Vad själen beträffar, ger bibeln oss detta vittnesbörd: ”Mannen blev en levande själ.” (1 Mos. 2:7, NW) Uttrycken själ och man eller människa används synonymt i bibeln. En levande, förnimmande skapelse som andas, det må vara ett djur eller en människa, är en själ. Ingenstans säger bibeln att själen är odödlig. Den säger utan omsvep att själen är dödlig. I Hesekiel 18:4 (1878) läser vi: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” Det var inte Gud, utan djävulen, som sade till Eva: ”Ingalunda skolen I dö.” Människor har ända in i vår tid klängt sig fast vid denna lögn. — 1 Mos. 3:4.
Var är de döda? De har återvänt till stoftet, från vilket de blivit tagna. Bibeln talar om en uppståndelse för ”rättfärdiga och orättfärdiga”. Vad de ogudaktiga angår, finns inget uppståndelsehopp för dem. En ogudaktig människa är ”jämförlig med djuren, som hava blivit tillintetgjorda”. De rättfärdiga kommer att vinna en belöning, men de ogudaktiga kommer inte att göra det. ”Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse”, säger det inspirerade ordspråket, ”men de ogudaktigas namn multnar bort.” — Apg. 24:15; Ps. 49:21, NW; Ords. 10:7.
Vid en begravning frågade en grupp skeptiker som var närvarande om vad det finns för hopp för de döda. ”Mina vänner”, svarade en vän till den döde, ”jag vet inte vad ni trodde i går, och jag vet inte vad ni kommer att tro i morgon, men låt oss i dag hoppas på Gud.” De som har tagit emot sanningen om de döda och om Guds uppsåt att uppväcka dem i sin nya rättfärdiga värld känner sig inte missmodiga. Deras hopp står inte till en odödlig själ, som inte finns, utan till den sanne och levande Guden, som har rest upp sin Son, Jesus, ”till att vara domare över levande och döda”. — Apg. 10:42.