Hur våra pengar kan prisa Gud
”Goda förhoppningar” ger det materiella stödet för utvidgningen
I VÅRA dagar låter Jehova ett stort verk utföras på jorden. Det består i att predika de goda nyheterna om hans upprättade rike, på det att människor av en god vilja, som suckar och klagar över de styggelser de ser bedrivas i landet, må kunna fly från det nutida Babylon och finna beskydd i Jehovas tingens ordning, den nutida arken. (Hes. 9:4; Matt. 24:14—16, 37 39; Upp. 18:4) Detta verk går ut på att låta varningen ljuda om den förestående förstöringen i striden vid Harmageddon. (Hes. 3:17; Upp. 16:14—16) Och framför allt är det ett verk som prisar Gud genom att hans namn befrias från smälek, genom att sanningen om vem han är och vad hans uppsåt är blir förkunnad.— 2 Mos. 9:16; Ps. 83:19; Jes. 43:10—12.
Under det förflutna året tog över 456.000 del i detta verk, och av dessa ägnade mer än 18.000 minst 100 timmar i månaden åt verksamheten, ja, somliga över 200 timmar. Detta verk utfördes på mer än ett hundra olika språk och dialekter och i 127 länder och öar i världshaven.
Jehovas tjänare använde i det närmaste 70 millioner timmar i detta verk under 1952. Inte genom mänsklig makt, inte genom styrka, utan endast genom Jehovas ande kunde de uträtta allt detta. (Sak. 4:6) Denna ande, som kom över dem till följd av att de studerade Guds ord och var anslutna till hans organisation, drev dem till att avge vittnesbördet vid varje lägligt tillfälle: för besökande i hemmet, för affärsbekanta, för reskamrater osv. Och för att bereda tillfällen åt sig stod de på gatorna och erbjöd bibliska tidskrifter åt förbipasserande och inbjöd dem att komma och höra bibliska föredrag. De gick från hem till hem och erbjöd sig att undervisa alla, som de träffade, om de underbara sanningarna angående Jehova och hans rike. De gjorde omkring 22 millioner återbesök hos folk och ledde varje månad omkring 280.000 bibelstudiecirklar i de intresserades hem, höll mer än 240.000 offentliga möten, för att inte tala om de många, många millioner exemplar av böcker och annan litteratur som de spridde.
Utvidgning medför utgifter
Det behöver knappast nämnas, att för ett sådant ofantligt arbete, och ett som måste utföras harmoniskt och systematiskt, krävs organisation, vilket i sin tur innebär stora utgifter. Avdelningsexpeditioner finnes i många länder, förkunnarna undervisas både medelst tryckalster och genom besök av resande representanter för Sällskapet. Krets- och områdessammankomster, lands- och världskonvent anordnas för att instruera och uppmuntra förkunnarna såväl som för att avge ett vittnesbörd för sanningen om Jehova. Mer än 2.000 förkunnare har fått komma från alla håll på jorden för att få intensiv utbildning vid Vakttornets Bibelskola Gilead, och av dessa tjänar nu de flesta i hemlandet eller utomlands i olika befattningar, särskilt i missionärshem som Sällskapet underhåller. Rättegångar har förts i alla delar av jorden i syfte att lagligen stadfästa och försvara de goda nyheterna.
I många fjärran länder befinner sig vidare Jehovas tjänare i mycket fattiga omständigheter, vad materiella ägodelar angår, och kan inte bära den finansiella börda, som Rikets utvidgning medför i deras land. På andra håll finns det bara en handfull vittnen, som har mycket motstånd att övervinna. Radion användes i många länder, och vid Sällskapets huvudexpedition i Brooklyn, New (York, finns en radiostation som uteslutande används för att predika sanningen från Guds ord.
Ja, vi kan inte komma ifrån det — att utföra ett sådant oerhört vittnande medför många utgifter. Men det har alltid varit så. Att bygga arken och lagra mat och andra förnödenheter för åtta personers och alla de många djurens behov under mer än ett år innebar ingen ringa utgift för de fyra gifta paren, som bar bördan av att utföra Guds bud på den tiden. Men vi kan inte föreställa oss att de på något vis knotade över detta, som om de hellre hade velat samla rikedomar i den tingens ordning som då fanns, ty de visste fullt väl att den stod inför sitt slut och att slutet var nära.
När tiden kom att bygga tabernaklet i öknen och förfärdiga den behövliga utrustningen för det och för dem som skulle tjäna där, tillkännagav Mose Jehovas befallning: ”Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gärd åt HERREN.” (2 Mos. 35:5) När tiden var inne att bygga Salomos tempel, gav konung David först av alla det rätta föredömet genom att skänka omkring 400.000.000 kronors värde enbart i guld, och därpå sade han: ”Vill då någon annan nu i dag frivilligt fylla sin hand med gåvor åt HERREN?” — 1 Krön. 29:5.
Då Jesus var på jorden måste också denna fråga angående utgifterna för den sanna gudsdyrkans utbredande tagas i betraktande, och så läser vi att vissa kvinnor ”tjänade dem med sina ägodelar”. (Luk. 8:2, 3; se även Joh. 12:6) Och aposteln Paulus talade ofta om hur frivilliga gåvor kom honom till hjälp i hans förkunnaregärning. — 2 Kor. 11:8; 12:13, 14; Fil. 4:10, 15, 17.
Det skriftenliga sättet
Hur skall man kunna anskaffa de behövliga medlen för att stödja verket i våra dagar? Genom att ta betalt för olika religiösa tjänster? Genom att låta kollekttallriken gå runt? Genom att ordna lotterier, basarer och dylikt? Genom att tigga om utfästelser om bidrag, och sedan varje månad sända ut besked om vad var och en är skyldig att betala?
Är det sådana exempel bibeln ger oss? Nej, långt därifrån! Då Mose kungjorde, att det behövdes bidrag, visade folket så stor villighet att ge, att de måste få order om att sluta upp med att komma med sina gåvor. ( 2 Mos. 36:5—7) Liknande frikostighet ådagalades på Davids tid, vilket föranledde honom att utbrista: ”Ty vad är väl jag. och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att giva sådana frivilliga gåvor?” (1 Krön. 29:14) Ja, det behövdes inga särskilda lockelser eller påtryckningar gentemot Jehovas tjänare, ingen skrämsel och inga försök att få dem att skämmas, för att de skulle förmås att bidraga till Guds sak. Allt som behövdes var att rikta deras uppmärksamhet på tillfället att få lämna bidrag, och de gav frivilligt gensvar i den mån som det var möjligt för var och en. — 2 Kor. 8:12.
Så är det också i vår tid. Liksom Sällskapet riktar vår uppmärksamhet på vår förmån att få ha del i utbredandet av den sanna gudsdyrkan genom att ägna vår tid och energi åt detta, så blir vi en gång om året påminda genom Vakttornet om vår förmån att få ära Jehova med vad vi äger av materiella ting, liksom vi gör det med våra röstresurser, och får anvisning om att meddela Sällskapet, vad vi hoppas kunna göra i detta, avseende. — Ords. 3:9.
Detta innebär inte i någon mening av ordet en bindande förpliktelse, ty Sällskapet jämför inte vid årets slut det belopp som var och en har meddelat, att han ämnar sända, med vad som mottagits. Varför begär det då denna underrättelse? Är det bara på grund av den psykologiska verkan detta kan få på dem som ger bidrag? Nej, sådan världslig vishet är inte Sällskapets motiv. Det begär denna upplysning endast för att kunna planlägga verksamheten för det kommande året med vetskap om vad som kan förväntas komma in, eftersom utvidgningen till stor del beror av hur mycket som kommer in i form av bidrag.
Och precis som missionären eller pionjären måste insiktsfullt planera och indela sin tid, om han skall kunna klara sin kvot av timmar varje månad, så är det nyttigt för dem som inte är i en så gynnsam belägenhet i fråga om tid till tjänst på fältet, men som har förmånen att kunna bidraga med sina ägodelar till Jehovas tjänst, att de planerar och budgeterar i fråga om sina inkomster. Detta överensstämmer med vad Paulus tillrådde, som vi finner i 1 Korintierna 16:2 (NW) : ”Må var och en av eder på den första dagen i varje vecka hemma hos sig lägga undan något, allteftersom han har framgång.”
Denna förmån står öppen inte bara för dem som har överflöd på denna världens goda, utan även för dem som bara har änkans få slantar av mycket ringa värde, alldeles som tjänsten på fältet inte endast är för dem som kan ägna all sin tid åt den, utan också för dem som bara kan ägna en eller två timmar åt denna tjänst varje månad. (Mark. 12:41—44) Och alldeles som vi inte låter vår verksamhet i tjänsten på fältet bestämmas av vad andra må tänka, så gäller det i fråga om våra gåvor av materiella ting: ”Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, icke ogärna eller under tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2 Kor. 9:7, NW) Genom att vi gör ett rätt bruk av våra materiella tillgångar, ”orättfärdiga rikedomar”, kan vi göra Jehova Gud och Kristus Jesus till våra vänner och vara försäkrade om varaktiga boningar, när den nuvarande gamla tingens ordning tar slut. Det är inte heller ur vägen att också i detta avseende lägga märke till att ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot”. — Apg. 20:35, NW.
De som bor i Sverige och som önskar medverka i detta avseende kan skicka sitt kort eller brev till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Luntmakaregatan 94, Stockholm Va. När ni skriver om dessa ”Goda förhoppningar”, kan ni säga något i stil med följande: ”Jag hoppas att under de instundande tolv månaderna kunna bli i stånd att till verket att prisa Jehova skänka ett belopp om kr ......., vilket bidrag jag lämnar i sådana poster och vid sådana tider som faller sig lägliga för mig och i den mån jag får framgång till det genom Jehova Guds oförtjänta godhet i Kristus Jesus. [Underskrift]” Det kan vara lämpligt att behålla en avskrift av kortet eller brevet som en påminnelse för en själv. På sidan 242 finns en förteckning över adresser till andra av Sällskapets kontor, och fullständig förteckning över dessa återfinnes på sista sidan i Årsboken.
I det vi inser att allt beror av Jehovas vägledning och välsignelse, kommer hans tjänare att förena sig i bön därom. — Ps. 127:1.