Hur man bevarar en balanserad syn på uteslutna
1, 2. a) Varför är det med rätta en kristen församling vidtar åtgärder mot dem som utövar ett omoraliskt inflytande bland dem, och vilka har ett särskilt ansvar i detta avseende? b) Vilka olika faror kan förekomma, när sådana angelägenheter behandlas?
EN LITEN mängd surdeg kan syra en hel deg. På liknande sätt kan omoraliskt inflytande infiltrera en hel församling och fördärva den. Det är därför med rätta varje församling bör vilja skydda sig mot sådant inflytande, och särskilt de äldste i församlingen bör vara angelägna om att göra detta. — 1 Kor. 5:6; Apg. 20:28—30.
2 Det ligger en verklig fara i att vara slapp i denna angelägenhet, så som församlingen i Korint var slapp gentemot en ogärningsman mitt ibland dem, i det att den underlät att vidta åtgärder för att skaffa bort ett sådant ”surdegsinflytande”. Men det finns en annan fara som man också måste undvika. Vad är det? Det är att gå alltför långt i den andra riktningen, att gå från slapphet till stränghet och hårdhet.
3, 4. Vad är innebörden i Paulus’ ord i 2 Korintierna 2:11?
3 Vi kan lägga märke till den varning aposteln Paulus ger i sitt andra brev till korintierna, uppenbarligen (enligt sammanhanget) i förbindelse med den syndare som beskrevs i hans första brev, den som det hade varit nödvändigt för dem att ”avlägsna” ur sin krets. (1 Kor. 5:1—5, 13, NW) I detta fall hade ogärningsmannen av allt att döma ångrat sig och ändrat sinne. Sedan Paulus nämnt om att församlingen borde förlåta denne man för den bedrövelse han hade orsakat dem som församling, fortsatte han: ”För att vi inte må bli överlistade av Satan, ty vi är inte okunniga om hans anslag.” (2 Kor. 2:5—11, NW) Vad menade aposteln med detta?
4 Satans ”anslag” går ut på att uppsluka alla Guds tjänare som han kan, och han går omkring som ”ett rytande lejon” för att uppnå detta mål. (1 Petr. 5:8) Den man som hade blivit utesluten i Korint hade så att säga överlämnats åt Satan, i den betydelsen att han hade försatts utanför församlingen och på så sätt kastats ut i den värld som ligger under Satans överhöghet. (1 Kor. 5:5; Apg. 26:18; 1 Joh. 5:19) Likt ”litet surdeg” i en hel deg hade denne man varit ”köttet” eller det köttsliga elementet i församlingen. Genom att avlägsna denne man, som gjort sig skyldig till blodskam, hade den andligt sinnade församlingen tillintetgjort det ”kött” den hade i sig. Nu skulle Satans anslag eller mål vara att hålla fast ett sådant byte till dess han lyckades helt och hållet uppsluka mannen, tillintetgöra honom andligen. Om församlingen, även om den gjorde det med gott samvete, skulle vara överdrivet försiktig och ovillig att ta emot den nu verkligt ångerfulle ogärningsmannen, onödigt fördröja hans återupptagande, skulle detta tjäna motståndarens syften. (Jämför 2 Korintierna 2:7.) Därför lyder andra översättningar av 2 Korintierna 2:11: ”På det vi icke skola giva satan en fördel över oss; ty hans anslag äro oss nogsamt kunniga.” (Melin) ”På det att vi icke må låta Satan få övertag över oss, ty vi äro icke okunniga om hans tankar.” (J. N. Darbys översättning i svensk version) ”För att ni inte skall bli överlistade av Satan. Hans ränkspel känner vi alltför väl.” — Hd.
5, 6. a) Vilken orätt inställning behöver kristna äldste och församlingsmedlemmar undvika, när det gäller personer som blivit uteslutna? b) Belys detta.
5 Församlingsäldste, såväl som enskilda medlemmar av en församling, behöver därför vara på sin vakt mot att utveckla en inställning som liknar den som vissa judiska rabbinska skribenter uppammade gentemot hedningar, i det de betraktade sådana som fiender, praktiskt taget. Det är rätt att hata det orätta som den uteslutne begått, men det är inte rätt att hata personen, och det är inte heller rätt att behandla sådana på ett inhumant sätt. Som vi tidigare lagt märke till framhölls det i vissa rabbinska skrifter att man inte skulle ge hjälp åt hedningar, ens om dessa stod i fara att dö. Tänk dig då att en medlem av en kristen församling är ute i en båt på en sjö och får se en annan båt med en utesluten person kantra, så att den uteslutne hamnar i vattnet, där han kämpar för att hålla sig flytande. Kan den kristne ignorera att den här personen befinner sig i fara, ro bort och känna sig fri från skuld inför Gud — eftersom ju den som stod i fara att drunkna var utesluten, betraktades som ”en man av nationerna”? Sannerligen inte. Detta skulle vara grymt och inhumant. Vi kan inte föreställa oss att Kristus Jesus skulle göra så. Inte heller skulle någon annan jude under första århundradet, en jude som hade en balanserad syn, ha reagerat på det sättet gentemot en hedning eller skatteindrivare i en sådan belägenhet.
6 Men tänk på en mindre extrem situation. Hur skulle det förhålla sig, om en kvinna som blivit utesluten var med vid ett församlingsmöte och när hon lämnade lokalen fann att hennes bil, som var parkerad i närheten, hade fått punktering? Skulle de manliga medlemmarna i församlingen, som såg hennes belägenhet, vägra att hjälpa henne och kanske överlåta åt någon världslig person att komma och göra det? Också detta skulle innebära att vara onödigt ovänlig och inhuman. Likväl har det uppstått just sådana situationer som denna. Man har kanske gjort allt med helt och hållet gott samvete, men det har ändå varit brist på jämvikt i synsättet.
7. Vad kan vi lära av Jehova Guds eget exempel i detta avseende?
7 Om vi efterliknar vår himmelske Fader, kommer vi att minnas att han rentav visade en viss hänsyn mot det första människoparet sedan de uteslutits i Eden, i det han såg till att de fick kläder. (1 Mos. 3:21) Detta var oförtjänt omtanke om dem. Jesus påminde sina lärjungar om det Jehova Gud gör: ”Han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt. 5:45) Aposteln Paulus visade att Jehova, trots den självrådiga kurs de hedniska nationerna följde tvärtemot Guds väg, ”inte har låtit sig vara utan vittnesbörd, i det att han har gjort gott och gett ... [dem] regn från himmelen och fruktbara tider och så fyllt ... [deras] hjärtan till brädden med mat och gott mod”. (Apg. 14:16, 17, NW) Föreskrifterna att inte ”vara i sällskap” med en viss person och att behandla en sådan som ”en man av nationerna” hindrar oss således inte från att vara vänliga, hänsynsfulla och humana.
Vad andlig gemenskap innefattar
8. a) Vad betyder det grekiska ordet för uttrycket ”vara i sällskap med”, som aposteln Paulus använde i 1 Korintierna 5:9, 11? b) Vad innebär det att ha ”gemenskap” med en annan? c) Betyder det att vi har gemenskap med ogärningsmän, om vi förmanar dem till sinnesändring?
8 Det grekiska ord som Paulus använde för uttrycket ”vara i sällskap med” är verbet synanamiʹgnymi, som betyder ”blanda sig med”. Det verb som ingår i detta ord (miʹgnymi) används i Matteus 27:34 för att beskriva blandningen av vin och galla samt i Lukas 13:1 för att beskriva hur Pilatus blandade blod med offer. Det inbegriper således en verklig blandning eller sammansmältning, ett införlivande i en förening eller sammansättning. Att vi är ”i sällskap” med andra innebär att en gemenskap råder mellan oss. Ordet gemenskap för tanken till kamratskap och vänskaplighet, och det innebär att det råder överensstämmelse i intresse, känsla osv. Att ha gemenskap med någon annan betyder att man godtar den andre såsom en som befinner sig på samma nivå som en själv och att man är intresserad av och tar del av hans synpunkter med öppen och välvillig inställning. Att ha andlig gemenskap med en annan innebär i själva verket att så att säga ha en i andligt avseende angenäm stund tillsammans. Men när vi förmanar någon till sinnesändring, förenar vi oss inte med honom i vänskaplig endräkt; vi tar inte del med honom i någon otillbörlig inställning och känsla som han kan ha visat, utan i stället behandlar vi honom som en person som behöver tillrättavisning.
9. a) Vad avgör om det skulle vara tillbörligt att en församlingsäldste talar förmanande ord till en utesluten person som han träffar? b) Varför skulle det vara i sin ordning att den äldste förmanade en person som blivit utesluten men inte handlade på det sätt som beskrivs i 2 Johannes, verserna 7—11?
9 Hur förhåller det sig då, om en församlingsäldste skulle träffa en person som var utesluten, kanhända under den äldstes dagliga rutin, på gatan, i hans förvärvsarbete eller under liknande verksamhet? Skulle den äldste handla på ett sätt som inte var i överensstämmelse med församlingens uteslutningsåtgärd, om han talade till den här personen, uppmanade honom eller henne att vända om och återigen söka försoning med sin himmelske Fader? Omständigheterna skulle avgöra detta. Om den uteslutne följde ett handlingssätt i likhet med de falska lärare och propagandister som beskrivs i 2 Johannes, verserna 7—11, i det han avsiktligt försökte påverka andra att godta falska trosuppfattningar eller omoraliska sedvänjor, skulle den äldste naturligtvis inte vilja ha någonting alls att göra med en sådan person: Men det är inte alla som halkat in på en syndfull väg som blir bedragare och antikrister. Om nu personen i fråga inte är av denna klass, skulle då inte Jehova Guds eget föredöme låta den äldste förmana den uteslutne att söka återvinna en god ställning inför Gud? Genom sina förmanande ord skulle den äldste inte visa bristande överensstämmelse med uteslutningen, utan han skulle i själva verket visa sitt stöd för en sådan uteslutningsåtgärd, att den var riktig och behövdes.
10—12. a) Fortsätter alla som blivit uteslutna att visa egenskaper eller handlingssätt som gjorde att de liknade ”surdeg”? Belys detta. b) Vilka omständigheter behöver därför ges tillbörlig vikt och betydelse, när man avgör den rätta inställningen att visa dem som blivit uteslutna? c) Hur blir denna insikt i saken belyst genom liknelsen om den förlorade sonen?
10 Vi kan också lägga märke till att aposteln i 1 Korintierna 5:11 varnar för att vara i sällskap med någon som ”är” otuktig eller ägnar sig åt något annat slag av allvarligt orätt handlingssätt. Men hur förhåller det sig med en som blivit utesluten för att han varit en person av detta slag men som därefter, antingen vid en tidig tidpunkt eller längre fram i tiden, ger starka bevis för att han upphört med ett sådant orätt förehavande? Kan det sägas att han eller hon fortfarande ”är” en otuktig person eller vilket som helst slag av ogärningsman som en sådan var, vilket gjorde att han eller hon var som en ”surdeg” i förhållande till församlingen?
11 Vi kan till exempel tänka oss att en ung person som blivit utesluten på grund av otukt därefter kan gifta sig, bilda familj och leva ett aktningsvärt liv. En som blivit utesluten på grund av dryckenskap kan överge denna sedvänja, och därefter kan han dricka bara med måtta, om han alls dricker. Genom sådana förändringar kan dessa personer nu återvinna samhällets aktning. Sådana personer kanske ännu inte har kommit och formellt sökt återupptagande av församlingen. Men råder det inte en tydlig skillnad mellan dessa och andra som helt enkelt fortsätter med de orätta gärningar som medförde deras uteslutning? De som upphör med den orätta sedvänjan kan fortfarande visa en viss uppskattning av kristen sanning, kanske till och med försvara den sanna kristna församlingen när någon talar illa om den. Bör man inte ta vederbörlig hänsyn till sådana omständigheter, och bör de inte ha inverkan på den inställning vi såsom församling har till sådana personer?
12 Om den förlorade sonen i liknelsen hade återvänt hem och varit drucken och kanske släpat med sig en av de skökor han varit tillsammans med, då skulle fadern helt säkert inte ha reagerat på samma sätt. Men fadern hade skäl att tro att sonen nalkades med ett rätt motiv, och hellre än att misstänka det värsta hoppades fadern det bästa och gick ut för att möta sin son, som hade farit vilse.
13. a) Vilka bevis på sinnesändring överträffar det som visas i ord, enligt vad som framgår av vad Johannes döparen och aposteln Paulus sade? b) Hur är då denna princip tillämplig i ett fall som gäller en person som blivit utesluten?
13 I denna tid önskar vi också inse att de bästa bevisen för sinnesändring inte är enbart ord, formellt uttryckta, utan i stället gärningar. (Jämför 1 Johannes 3:18.) När således vissa personer kom till Johannes döparen (som döpte människor till symbol av sinnesändring för förlåtelse av synder), betraktade inte Johannes deras formella handling som det viktigaste, och han menade inte heller att det var allt som behövdes. I stället uppmanade han dem att gå och ”frambringa ... frukter som svarar mot sinnesändringen” (NW), i det han nämnde för dem exempel på sådana frukter eller goda gärningar, till exempel att visa barmhärtig frikostighet, avstå från bedrägeri och utpressning, avhålla sig från hot eller falskt vittnesbörd mot andra. (Matt. 3:7, 8; Luk. 3:7—14) Aposteln Paulus uppmanade på liknande sätt människor att ”ändra sinne och vända sig till Gud genom att utföra gärningar som svarar mot sinnesändringen”. (Apg. 26:20, NW) När en person som blivit utesluten upphör med det orätta förehavande som gjorde att församlingen avlägsnade honom som en ”surdeg”, kan således denna förändring betraktas som åtminstone en viss antydan om att han vänt om och ångrar sitt tidigare handlingssätt. — Apg. 3:19.
14. På vilket annat sätt kan en som blivit utesluten visa ”frukter som svarar mot sinnesändringen”, och under vilka omständigheter kan en äldste finna det bra att gå fram till en sådan person?
14 Den som blivit utesluten kan också ge vissa bevis för ”frukter som svarar mot sinnesändringen” genom att komma till kristna möten som står öppna för allmänheten. Men om en sådan person kommer dit för att rättfärdiga eller framlägga argument till förmån för ett orätt handlingssätt och för att försöka vinna andra över till en oskriftenlig uppfattning, då passar han eller hon in på beskrivningen i 2 Johannes, verserna 7—11. Men om det inte görs något försök i den vägen, skulle det inte visa brist på överensstämmelse med skriftenliga råd, om en äldste gick fram till en sådan (kanske sedan han lagt märke till att han eller hon varit närvarande vid mötena ett antal gånger) och talade förmanande ord i syfte att åstadkomma andlig läkedom och full återställelse som en godkänd medlem av församlingen. — Jak. 5:19, 20.
15. Vad kan med rätta göras, när en som blivit utesluten är allvarligt handikappad när det gäller att genomföra sin önskan att vara med vid mötena?
15 I somliga fall kan den som är utesluten ha verkliga svårigheter att komma till sådana kristna möten, även om han eller hon har önskan att göra detta. Mötesplatsen kan ligga långt bort och betjänas kanske inte av offentliga transportmedel. Det kan vara andra personliga eller fysiska omständigheter som visar sig vara ett allvarligt hinder mot mötesnärvaro. I ett fall använde en kvinna som blivit utesluten fyrtio kronor för att åka taxi till ett möte. Hon talade om för de äldste att hon ville vara närvarande men att hon helt enkelt inte hade råd med det till sådana kostnader. En söndag visade hon också hur äkta hennes önskan var genom att hon gick hela sträckan. Om medlemmar i församlingen skulle se en sådan person gå en lång sträcka till mötesplatsen och de hade plats i sin bil att ta honom eller henne med sig, skulle de då inte visa humanitet genom att ge hjälp?
16. Varför är det nödvändigt att vara försiktig i samband med sådana anordningar, och vilkas råd är det därför vist och förståndigt att söka?
16 Om det inte finns några bevis på ”frukter som svarar mot sinnesändringen” och personen i fråga fortfarande är känd för att följa en omoralisk kurs, skulle detta naturligtvis ändra på förhållandena, eftersom det skulle visa sig vara en orsak till smälek för församlingen i samhället, om man skjutsade en sådan person eller gav liknande regelbunden hjälp. När församlingens medlemmar vet om någon som har blivit utesluten och som av allt att döma behöver och önskar hjälp för att kunna vara med vid mötena, gör de därför väl i att söka råd av församlingens äldste innan de ordnar med sådant på egen hand. — 1 Petr. 2:12; 3:16.
Inom familjen
17. Vilka skriftenliga förpliktelser och band förblir i kraft inom familjekretsen trots uteslutningsåtgärder?
17 Eftersom blods- och äktenskapsband inte upplöses genom en uteslutningsåtgärd av församlingen, kräver situationen inom familjen särskilt beaktande. En kvinna vars man är utesluten är inte befriad från det skriftenliga kravet att ha respekt för det ledarskap han såsom hennes man har över henne; det är bara döden eller skriftenlig skilsmässa från en äkta man som leder till en sådan befrielse. (Rom. 7:1—3; Mark. 10:11, 12) En äkta man är inte heller fri från att älska sin hustru såsom ”ett kött” med honom, även om hon skulle bli utesluten. (Matt. 19:5, 6; Ef. 5:28—31) Föräldrar kvarstår på liknande sätt under åläggandet att fortsätta att fostra sina barn ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”, även om en döpt son eller dotter som ännu är minderårig blir utesluten. (Ef. 6:4, NW) Och söner och döttrar, av vilken ålder de än är, står kvar under förpliktelsen att hedra sin fader och sin moder, även om en av dem eller båda skulle ha uteslutits. (Matt. 15:4; Ef. 6:2) Detta är inte svårt att förstå, när vi tänker på att det enligt bibeln är så att de kristna skall visa politiska befattningshavare i denna världen tillbörlig ära. — Rom. 13:1, 7.
18. Hur kan föräldrar fullgöra sin förpliktelse att fostra sina barn i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning och fortfarande visa respekt för församlingens uteslutningsåtgärd?
18 Familjemedlemmar kan fullgöra dessa skriftenliga förpliktelser och ändå visa att de inte brister i fråga om överensstämmelse med den åtgärd församlingen vidtagit genom att utesluta en i familjekretsen. Detta gör de genom att inte ha andlig gemenskap med en sådan. Men hur kan då föräldrar fullgöra åläggandet att fostra sina barn i överensstämmelse med Guds ord, när ett av barnen är uteslutet? De kan fortfarande i sin fostran av sonen eller dottern använda Guds ord eller andra publikationer som dryftar bibeln, men de använder dessa hjälpmedel på ett korrigerande sätt, inte som om de hade en i andligt avseende angenäm stund med en sådan på det sätt som de kan ha med de andra barnen. Hur man skall handskas med detta är något som föräldrarna får avgöra. Detta uppfordrar inte till ovänlighet eller hårdhet, men de beviljar inte en sådan utesluten son eller dotter samma godkända andliga samhörighet som de beviljar de övriga. Sonen eller dottern som blivit utesluten bör uppmuntras att vara med vid familjens bibelstudium för att ta emot ”Jehovas ... allvarliga förmaning”.
19. Hur kan en gift kristen, utan att visa brist på överensstämmelse med församlingens uteslutningsåtgärd, bidra till att hans eller hennes uteslutna äktenskapspartner blir förd tillbaka?
19 När den ena parten i ett äktenskap är utesluten, kan den andra parten, såsom ”ett kött” med denna, på liknande sätt med rätta göra vad han eller hon kan för att föra den andra parten till ånger och sinnesändring och återupprättande i församlingen. Att man avhåller sig från andlig gemenskap utesluter inte att man använder bibeln eller publikationer som förklarar bibeln — vi har ju sett att gemenskap innebär ömsesidighet i känsla och uppfattning, en kamratlig likställdhet. Om den part i äktenskapet som befinner sig i god ställning gör bruk av Guds ord eller publikationer som är grundade på bibeln som ett rent återställande och korrigerande medel, utgör detta inte sådan gemenskap. Således kan en äkta man som planerar att läsa en del bibliskt stoff uppmuntra en utesluten hustru att lyssna till honom då han läser. En hustru vars man är utesluten kan fråga honom om han skulle vilja lyssna medan hon läste sådant stoff. Sådan läsning kan naturligtvis leda till diskussion. Om det skulle bli det, står man fast vid att avhålla sig från gemenskap i andligt avseende genom att se till att man inte delar någon orätt uppfattning eller inställning som den uteslutne ådagalägger och inte heller visar villighet att gå med på att blunda för den orätta handling som ledde till att han eller hon blev utesluten. (Se boken Organisationen för predikandet om Riket och arbetet att göra lärjungar, sidorna 172, 173.)
20. a) Skulle det vara nödvändigt att en far, som låter en utesluten minderårig son eller dotter återvända hem, blir avlägsnad från en ställning av ansvar i församlingen? Vad är inbegripet i detta? b) Vad skulle ifrågasätta det tillrådliga i att han fortsatte i en sådan ställning av ansvar?
20 I somliga fall kan en minderårig son eller dotter bli utesluten för något omoraliskt handlingssätt och kanhända lämna hemmet. Längre fram kan en sådan komma på andra tankar och be om lov att få återvända hem. Det är föräldrarna, och i synnerhet fadern, som skall avgöra om detta skall tillåtas. I ett fall, då sonen eller dottern uttrycker villighet att visa respekt för föräldrarnas ledarskap, kan fadern besluta att tillåta honom eller henne att återvända och så använda detta som ett medel att uppnå en möjlig återinpassning av sonen eller dottern. Om fadern är äldste eller biträdande tjänare, skulle detta inte nödvändigtvis kräva att han blir avlägsnad från en sådan ställning, så länge han fortfarande äger församlingens respekt. Om sonen eller dottern vill återvända och ändå fortsätta med det omoraliska förehavande som ledde till uteslutningen, skulle naturligtvis fadern knappast se väl till sin familjs andliga intressen, om han lät en sådan källa till andlig besmittelse komma tillbaka i familjekretsen. Detta skulle med rätta kasta tvivel över hans kvalifikationer för någon som helst ställning av ansvar i församlingen. — 1 Tim. 3:4, 5, 12.
21. Vilka måste med rätta avgöra omfattningen av det umgänge man har med uteslutna släktingar som bor utanför hemmet? Endast när skulle församlingens äldste komma in i bilden?
21 När det gäller uteslutna familjemedlemmar (inte minderåriga söner eller döttrar), som lever utanför hemmet, måste varje familj avgöra i vilken utsträckning man skall ha umgänge med sådana. Detta är inte någonting som församlingens äldste kan avgöra åt dem. Vad de äldste är intresserade av är att ”surdeg” inte återinförs i församlingen genom andlig gemenskap med sådana som man har varit tvungen att avlägsna såsom sådan ”surdeg”. Om således en utesluten förälder går för att besöka en son eller dotter eller för att träffa barnbarn och tillåts komma in i ett kristet hem, är detta inte en angelägenhet för de äldste. En sådan utesluten person har en naturlig rätt att besöka sina släktingar och avkomlingar. När söner eller döttrar visar vördnad för en förälder, även om han eller hon är utesluten, genom att komma på besök för att få reda på hur det står till med hans eller hennes fysiska hälsa eller vad han eller hon kan ha behov av, innebär inte detta i sig självt andlig gemenskap.
22. Varför kan det vara möjligt att andra uteslutna familjemedlemmar, förutom minderåriga söner eller döttrar, tas emot i ett kristet hem och får bo där, och vilka skall fatta ett sådant beslut?
22 I somliga fall, då en utesluten förälder är till åren kommen eller är vid dålig hälsa och behöver vård, kan en son eller dotter finna det tillrådligt att ta en sådan förälder hem till sig för att fullgöra de tillbörliga förpliktelser en son eller dotter har. På liknande sätt kan kristna föräldrar till en utesluten son eller dotter, som inte längre är minderårig, besluta att låta honom eller henne komma tillbaka till hemmet på grund av att han eller hon har ett allvarligt hälsoproblem eller har blivit invalidiserad genom en olycka eller är ekonomiskt utblottad. Detta är humanitära beslut, som kristna familjer måste fatta, och beträffande dessa krävs det inte att församlingens äldste ingriper, om det inte finns säkra bevis för att ett fördärvligt inflytande på nytt förs in i församlingen.
23. Under vilka omständigheter skulle det vara rätt och riktigt att inte ens familjemedlemmar fick komma på besök i ett kristet hem?
23 Men om en utesluten person skulle använda sina familjeband som ett medel att bedriva gärningar i likhet med dem som beskrivs i 2 Johannes, verserna 7—11, är det med rätta som kristna släktingar nekar honom eller henne tillträde till deras hem. De talar då om för den uteslutne att han eller hon inte är välkommen, eftersom besöket görs i syfte att befrämja orätta trosuppfattningar eller orätt uppförande. — Jud. v. 3, 4; jämför 5 Moseboken 13:6—8.
24. Åt vilka bör församlingsmedlemmarna överlåta att ta ledningen, när det gäller att återföra uteslutna personer, i sådana fall där det inte är fråga om köttslig släktskap?
24 I sådana fall, där köttslig släktskap inte är med i bilden, gör församlingsmedlemmarna väl i att inse det tillrådliga i att låta de äldste, som herdar för hjorden, bära det främsta ansvaret när det gäller att förmana eller arbeta för att återinpassa sådana uteslutna som, fastän de i viss mån är ganska ”långt borta” i likhet med den återvändande förlorade sonen, likväl ger bevis för att de önskar följa en rätt kurs. I somliga fall kan de äldste finna att vissa personer skulle kunna hjälpa till med att återinpassa en utesluten person, kanhända på grund av att de har varit med om att från början hjälpa den personen att komma till kunskap om bibelns sanning.
Gagnet av en balanserad uppfattning
25. a) Vad kommer att göra det möjligt för oss att bevara en balanserad syn på uteslutna? b) Hur går det till att någon överlämnas ”åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bliva frälst”, enligt vad som framhålls i 1 Korintierna 5:5?
25 Genom att vi håller fast vid bibeln — inte förringar det den har att säga och inte heller läser in i den någonting den inte säger — blir det möjligt för oss att ha en balanserad syn på uteslutna. Vi kommer alltid att tänka på skälet till uteslutningen — att församlingen skall hållas ren och i ett av Gud godkänt tillstånd, fri från fördärvande inflytande. En sådan ”surdeg” skulle göra att hela ”degen”, församlingen, blev syrad andligen talat. Det är således så att församlingen i själva verket tillintetgör detta syndiga, köttsliga inflytande genom att försätta den ogärningsman som inte ångrar sig utanför, i den värld som behärskas av Satan, och den gör detta för att ”anden”, församlingens förhärskande synsätt, känsla och motiv, skall kunna bevaras, frälsas. — 1 Kor. 5:5.
26. a) Vad blir det möjligt för församlingsmedlemmarna att återspegla genom att de har en balanserad syn, och hur kan detta ha en mycket gagnelig och uppmuntrande verkan på personer som vill bli godtagna i församlingen igen? b) Vad kan de äldste nu finna det tillrådligt att göra, när det gäller vissa uteslutna personer som bor på det område som betjänas av församlingen?
26 Samtidigt kommer en balanserad uppfattning att göra att vi harmoniskt återspeglar de gudomliga egenskaper vår himmelske Fader äger, han som är både rättfärdig och barmhärtig. De som har blivit uteslutna och vilkas hjärtan uppriktigt förmår dem att vilja återvända kommer därför inte att ha skäl att känna tvekan eller tvivel i fråga om hur deras ansträngningar att återvända skall tas emot. De kommer inte att frukta för att bli avvisade i kallsinnighet eller likgiltighet. De kommer att inse att deras situation inte är hopplös och att församlingens äldste kommer att visa dem vad de behöver göra för att på nytt komma i en godkänd ställning i Guds folks församling och helt och fullt få del av alla dess förmåner. I de fall, då de äldste har verkliga skäl att tro att somliga uteslutna personer, som bor på det område som betjänas av församlingen, är okunniga om dessa föranstaltningar, kan de finna det tillrådligt att delge dem dessa upplysningar.
27. a) Vad är viktigt för att man skall bli återförd till en godkänd ställning i församlingen? b) Varför bör de som önskar få återställelse förmås att visa denna egenskap och ta de steg som behövs, till glädje för alla i Guds familj i himmelen och på jorden?
27 För att en person, som blivit utesluten, på nytt skall komma i en godkänd ställning i församlingen krävs det att han verkligen visar ödmjukhet. (Jes. 57:15; Jak. 4:8—10) Men livet självt står på spel, och nu när den ”välbehagliga” tiden för Guds godvilja och fördragsamhet närmar sig sitt slut, kommer de helt visst inte att vilja låta stoltheten hindra dem att vända sig till sin himmelske Fader och söka en god ställning inför honom igen och helt och fullt umgänge med hans andliga barn eller blivande barn i deras lyckliga familjesamhörighet. (2 Kor. 6:1, 2) De kommer i stället att vara tacksamma mot Gud för att han gjort sådana barmhärtiga föranstaltningar för förlåtelse och återställelse och inse att ”Guds välvillighet försöker leda ... [dem] till sinnesändring”. — Rom. 2:4, NW.