Vad bibeln säger
Kan en kristen sitta i en jury?
MÅNGA människor litar på att domstolarna och rättsväsendet skall skipa rättvisa. I länder där man tillämpar så kallad ”romersk rätt” behandlas och avgörs målen (såväl brottmål som civilmål) vanligtvis av en enda yrkesdomare eller av en panel av domare. Men ett utmärkande drag i länder med sedvanerätt (”common law”) är jurydomstolarna, som består av lekmän, vanliga medborgare. En jury på 12 personer eller däromkring hör vittnesmålen och avgör skyldig eller icke skyldig. Sedan kan domaren utmäta straff åt den skyldige, beroende på fallets art.
Om du bor i ett land där du kan bli kallad att utföra ett juryuppdrag, är det helt naturligt att du frågar: Kan en kristen sitta i en jury? Även om jurysystemet inte praktiseras i det land där du bor, kan du likväl ha nytta av att begrunda frågan, eftersom några av de tillämpliga bibliska principerna kan gälla dig, om du blir ombedd att ”döma” i en tvist på ditt arbete eller ”medla” i någon dispyt i ditt grannskap.
En kristen plikt?
Att tjäna som juryman uppges ofta vara en obligatorisk medborgerlig plikt. Som skäl anför man att alla medborgare har gagn av domstolar och därför bör vara villiga att tjäna som jurymän, liksom alla har gagn av andra statliga tjänster och därför bör betala skatt för dessa.
Denna synpunkt är av intresse för de kristna med tanke på det som aposteln Paulus skrev om de styrande överordnade myndigheterna. Han gav rådet: ”Varje människa måste underordna sig de myndigheter, som hon har över sig. ... Den [Staten, Jerusalem Bible] är en Guds tjänare, som skall vara dig till gagn. ... Uppfyll edra skyldigheter mot alla människor. Betala skatt till den som har rätt till skatt, tull till den som har rätt till tull, ge vördnad till den som bör vördas, ära till den som bör äras.” — Rom. 13:1—7, Hedegård.
Förklarligt nog nämnde Paulus här inte något om att sitta i en jury. Under romerskt styre fanns det nämligen inte några medborgarnas jurydomstolar, såsom det finns nu där anglo-amerikansk rätt tillämpas. Några har emellertid menat att de lokala eller statliga myndigheterna utkräver skatt i form av tid, när de begär att vilken som helst kvalificerad medborgare tillfälligt skall tjäna som juryman. Och det är värt att lägga märke till att ett juryuppdrag i allmänhet inte inbegriper att man tar del i politiska angelägenheter, vilket en kristen inte kan göra på grund av den neutrala ståndpunkt han intar. (Joh. 15:19; Jes. 2:1—4; Apg. 5:29) Därför har somliga kristna kommit till den slutsatsen att de bör ta emot ett juryuppdrag.
Men andra kristna har kommit till en annan slutsats. År 1966 uttalade sig till exempel appellationsdomstolen i West Virginia till förmån för en kristen, som hade vägrat ta emot ett juryuppdrag. I rättens utlåtande sades det att han
”framhöll att kravet att tjäna som juryman innebar en kränkning av hans samvetsfrihet och att han ansåg att hans religiösa uppfattningar bemyndigade honom att tjäna inom församlingen med makt att döma eller fatta beslut, men inte att tjäna på det sättet utanför församlingen, och återgav citat från skrifterna till stöd för sin uppfattning”. (West Virginia mot Everly)
Vilka skriftställen tror du han tänkte på? Somliga har hänvisat till Jesu ord i Matteus 7:1, 2: ”Sluta upp med att döma för att ni inte skall bli dömda; med den dom som ni dömer med skall ni nämligen bli dömda.” Men sammanhanget visar att Jesus här talade om ett personligt eller privat slag av dömande, sådant som att kritisera andra människors personliga vanor eller vad de föredrar att göra. (Rom. 14:1—4, 10) Men en kristen förkunnare kan också hänvisa till Lukas 12:13, 14 och 1 Korintierna 5:12—6:8.
I det första skriftstället talas det om en judisk man som bad Jesus döma i en arvstvist. Kristus vägrade och sade: ”Vem har satt mig till domare eller utskiftare över er?” Israels menighet hade Guds lagar beträffande arv och utsåg äldre män att lösa tvister av det slaget. Dessutom hade Jesus inte blivit sänd till jorden för att tjäna som skiljedomare i sådana frågor. Hans uppdrag var att använda tiden till att predika de goda nyheterna om Riket.
Det andra skriftstället gäller ett fall av orätt handlingssätt i församlingen i Korint. Paulus rådde bröderna att driva ut ogärningsmannen. Sedan tillade aposteln: ”För vad har jag att göra med att döma dem som är utanför? Dömer inte ni dem som är innanför [församlingen], medan Gud dömer dem som är utanför?” Han fortsatte med att framhålla att de kristna rentav bör söka undvika att föra sina klagomål eller tvister inför världsliga domstolar.
Detta bibliska råd bör sannerligen påminna de kristna om att inte förhasta sig i fråga om att lägga sig i andras personliga meningsskiljaktigheter, i synnerhet deras utanför församlingen. Du kan säkert förstå varför den kristne förkunnaren i West Virginia drog den slutsatsen att hans ansträngningar att ”döma eller fatta beslut” skulle begränsas till frågor inom församlingen och att han inte ville tjäna som juryman i en världslig domstol.
Somliga kristna har också tänkt på de olika slag av rättsfall som jurymän kan ställas inför. På somliga håll är till exempel dödsstraffet en möjlig eller obligatorisk dom för personer som förklarats skyldiga till vissa slags brott. Bibeln stöder visserligen en regerings rätt att avrätta en mördare, men den som ombeds att tjänstgöra som juryman kan fråga sig om han kan fatta ett rätt beslut enbart på grundval av de upplysningar som kommer fram vid en rättegång. (1 Mos. 9:5, 6) Ett rättsfall kan också gälla frågor om abort, skilsmässa, vårdnad om barn eller någon annan fråga, där den kristne måste följa Guds tänkesätt även om landets lag säger annorlunda. Kan han därför, när han till exempel prövas för att utses till juryman, samtycka till att noggrant fatta sina beslut i enlighet med landets lag?
Ett annat problem illustreras genom det som en nunna i Texas fick vara med om. Hon satt i en jury vid en rättegång, i vilken en ung man från en inflytelserik familj stod anklagad för att ha slagit en annan ung person till döds. Under rättegången förstod hon att hon i samband med sitt arbete på sjukhuset hade sett röntgenbilder av offret, vilka inte godkändes som bevis vid rättegången. I motsats till de andra jurymedlemmarna kunde hon inte godkänna påståendet att skadorna vållats genom olyckshändelse. Men de övriga i juryn försökte övertala henne att ansluta sig till dem för att utslaget skulle bli enhälligt. I annat fall måste det bli ny rättegång. Nunnan, som hade studerat bibeln med Jehovas vittnen, stod emot påtryckningarna i flera dagar. Men slutligen gick hon med på att rösta för frikännande. Fastän det har gått många år nu, plågar samvetet henne fortfarande; hon menar att hon blev delaktig i vrång dom. Kan en kristen juryman ställas inför ett sådant problem också i andra avseenden? Det är något att tänka på.
Hur bör man då handla? Några kristna har vägrat att ta emot ett juryuppdrag. De har kanhända talat om för myndigheterna hur opraktiskt det skulle vara att tvinga en person att sitta som juryman vid en rättegång och sedan få en oenig jury, därför att han anser att han inte kan avkunna dom beträffande någons skuld. (1 Petr. 3:16) Andra kristna har emellertid tagit emot juryuppdrag, men har undanbett sig sådana fall där de ansett att deras på bibeln grundade uppfattningar skulle kunna skilja sig från världsliga lagar. Återigen andra har tagit emot alla slags juryuppdrag. De har menat att kejsaren har rätt att ålägga människor att tjänstgöra vid rättegångar för att höra bevisen och ärligt söka fatta beslut i sakfrågor eller skuldfrågor. (Matt. 22:21) Eftersom bibeln inte uttryckligen behandlar denna fråga om jurytjänst, måste var och en själv avgöra hur han skall handla, sedan han noga övervägt vad en jurytjänst kan inbegripa och tagit hänsyn till bibelns principer och till sitt eget samvete.