Frågor från läsekretsen

● Betyder Paulus’ ord i 1 Korintierna 6:1—7 att en kristen inte under några som helst omständigheter skall vända sig till domstol i en angelägenhet som inbegriper en medtroende? — USA.

Aposteln Paulus’ inspirerade förmaning lyder: ”Dristar sig någon av er, som har en sak mot en annan, att gå till rätta med denne inför orättfärdiga människor och inte inför de heliga? Eller vet ni inte att de heliga skall döma världen? Och om världen skall dömas av er, är ni då oförmögna att rannsaka i mycket obetydliga angelägenheter? Vet ni inte att vi skall döma änglar? Varför då inte angelägenheter i detta livet? Om ni nu har angelägenheter i detta livet, där rannsakning måste ske, är det då de män, vilka man ser ned på i församlingen, som ni tillsätter såsom domare? Jag talar för att komma er att blygas. Är det sant att det inte finns en enda vis man b}and er, som kan vara i stånd till att döma mellan sina bröder, utan broder går till rätta med broder, och det inför icke troende? Det innebär då verkligen helt och hållet ett nederlag för er att ni har rättstvister med varandra. Varför låter ni inte hellre andra göra er orätt? Varför låter ni er inte hellre bli bedragna?” — 1 Kor. 6:1—7, NW.

Här visade Paulus de kristna i Korint hur inkonsekvent det är att dra tvister mellan kristna inför världsliga domstolar. Domarna skulle vara män som inte vägleddes av Guds lags upphöjda principer och vars samveten inte var övade genom ett studium av Guds ord. Eftersom många av domarna på den tiden var korrumperade och tog mutor, hade de kristna föga skäl att tro att deras utslag skulle vara rättvisa. Paulus kallade dem ”orättfärdiga människor”. Om de kristna förde sina tvister inför sådana män, skulle de tillsätta som domare män som församlingen såg ned på såsom sådana som saknade ostrafflighet.

Vidare skulle de, när de förde sådana angelägenheter inför icke troende för att få en dom avkunnad, i själva verket säga att ingen i församlingen hade vishet att döma ”angelägenheter i detta livet” bland de kristna. Detta var helt och hållet oförenligt med det förhållandet att de med anden smorda kristna såsom himmelska härskare tillsammans med Herren Jesus Kristus skulle döma inte bara människor, utan också änglar. Och genom att dra medtroende inför hedniska domstolar skulle de hopa stor smälek över Guds namn. Eftersom utomstående skulle förmås att tro att de kristna inte var annorlunda än andra människor genom att de var ur stånd att bilägga tvister, skulle den sanna tillbedjans intressen skadas. Det skulle ha varit långt bättre för enskilda kristna att ta personlig förlust hellre än att skada hela församlingen genom att låta sina tvister bli allmänt kända.

Bör överlämnade kristna i vår tid, med tanke på det som här har sagts, vända sig till världsliga domstolar, om detta skulle skada främjandet av den sanna tillbedjan eller ställa den i oriktig dager i utomståendes ögon? Nej. Men som alla andra människor är de sanna kristna naturligtvis fortfarande ofullkomliga människor. De begår misstag, och det uppstår problem i förbindelse med affärsangelägenheter och liknande. Men tvister av detta slag bör biläggas inom församlingen, eftersom Guds ord ger de behövliga riktlinjerna och det finns män i församlingen som är väl befästa i bibeln.

Men om en kristen vägrar att rätta till en allvarlig orätt handling, när den görs klar för honom genom de äldste som tjänar i dömande befogenhet i församlingen, måste han bli utstött. Detta är i överensstämmelse med Jesu ord: ”Om han inte lyssnar ens till församlingen, må han då vara för dig såsom en man av nationerna och såsom en skatteindrivare.” (Matt. 18:17, NW) Den som till exempel bedragit sina kristna bröder eller underlåtit att i materiellt avseende sörja för sin hustru och sina barn skulle finna att han befann sig utanför församlingen, om han inte ångrade sig och ändrade sinne. — 1 Tim. 5:8.

Den part som lidit skada kan därefter bestämma om han skall vidta rättsliga åtgärder i ett försök att tvinga den skyldige, som nu är utesluten, att rätta till saken. Den part som lidit skada bör naturligtvis vilja ta hänsyn till om detta skulle vara värt tiden och kostnaden såväl som om församlingen fortfarande skulle kunna komma i vanrykte genom att de handlingar som en av dess tidigare medlemmar begått kommer till allmän kännedom. Om den förfördelade kristne med gott samvete finner att Guds namn inte skulle bli smädat och att det avgjort är nödvändigt med rättsliga åtgärder, skulle han inte nödvändigtvis handla i strid med andan i Paulus’ råd, om han drog någon som inte längre är en del av den kristna församlingen inför domstol. Jehova Gud har låtit den världsliga myndigheten tjäna som hans redskap i att ställa lagbrytare inför rätta, och i detta fall skulle den förfördelade begagna sig av rättslig hjälp, sedan han uttömt de medel som finns inom församlingen för att få det orätta tillrättalagt. — Rom. 13:3, 4.

Det kan till och med vara tillfällen då kristna bröder med gott samvete finner att de kan vända sig till domstol i en angelägenhet som inbegriper en medtroende. Det skulle till exempel kunna gälla att få ut ersättning från ett försäkringsbolag. I somliga länder kan lagen uttryckligen stadga att vissa ärenden måste handläggas inför domstol. Ett testamentes giltighet måste kanske fastställas av domstol. Men detta skapar inte ogynnsam publicitet och hopar inte heller smälek över församlingen. Vid handhavandet av sådana rättsliga angelägenheter som inte skulle påverka församlingen ogynnsamt kan de kristna låta sig vägledas av vad de menar vara bäst under rådande omständigheter.

Men om någon medlem av den kristna församlingen — utan hänsyn till den verkan hans åtgärd har på församlingens goda namn — ignorerar Guds ords råd i denna angelägenhet, skulle han inte vara ”oförvitlig” eller ”fri från anklagelse” (NW) såsom kristen. Han skulle inte ha ett ”gott vittnesbörd om sig av dem som stå utanför” församlingen. (Tit. 1:6; 1 Tim. 3:7) Han skulle sannerligen inte vara ett föredöme som andra kunde efterlikna, och därför skulle detta påverka de privilegier han kan ha i församlingen.

● Varför avhåller sig Jehovas vittnen från att ta del i nyårsfirande? — USA.

Det nyårsfirande som är förbundet med utgången av ett år och början av det följande den 1 januari har anknytning till falsk religion. Den första dagen i januari var helgad åt den romerske guden Janus, som avbildades med två ansikten, och den dagen var därför en hednisk helgdag. Men det finns ett annat starkt skäl till att de kristna avhåller sig från sådant firande.

De kristna har fått förmaningen: ”Låtom oss föra en hövisk vandel såsom om dagen, icke med vilt leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet.” (Rom. 13:13) Nyårsfirandet präglas emellertid ofta av just sådana sedvänjor och utsvävningar. I Standard Dictionary of Folklore, Mythology, and Legend heter det: ”I många delar av Västerlandet utmärks utgången av det gamla året och det nyas inträde genom påkostade baler, drickande och allmänt tygellöst uppträdande.” Om kulturer som inte tillhör Västerlandet heter det i samma verk att människor också där ”betraktar slutet på ett år och början av det följande som ett tillfälle till förlustelser”.

Om en person tar del i nyårsfirande, kan det, även om han bevarar självbehärskningen, betyda att han överser med andras otyglade uppförande och godkänner en sedvänja som har sitt upphov i falsk religion. Jehovas vittnens vägran att ägna sig åt sådant firande betyder inte att de inte skulle njuta av avkoppling och rekreation. Det gör de verkligen. Men de söker bevara ett gott samvete inför Gud och människor, och de undviker utsvävningar och även sådant som skulle påminna om firande av hedniska fester.