Frågor från läsekretsen

● Paulus sade att en kristen broder inte skulle draga en annan kristen broder inför domstol, utan att han skulle lägga fram sin sak för mogna medlemmar i församlingen till att avgöras av dem. Men hur bör man handla, om någon bedrar en annan, så att den bedragne kommer i stora svårigheter, men ogärningsmannen likväl inte vill rätta sig efter det beslut som de som representerar församlingen har fattat? — G. S., USA.

Paulus skrev till korintierna: ”Dristar sig någon av eder, som har en sak mot en annan, att gå till rätta med denne inför orättfärdiga människor och icke inför de heliga? Eller veta ni icke, att de heliga skola döma världen? Och om världen skall dömas av eder, äro ni då oförmögna att rannsaka i mycket obetydliga angelägenheter? Veta ni icke, att vi skola döma änglar? Varför då icke ting i detta livet? Om ni nu hava angelägenheter i detta livet, där rannsakning måste ske, är det då de män, vilka man ser ned på i församlingen, som ni tillsätta såsom domare? Jag talar för att komma eder att blygas. Är det sant, att det icke finnes en enda vis man bland eder, som är i stånd till att döma mellan sina bröder, utan broder går till rätta med broder, och det inför icke troende? Det innebär då verkligen helt och hållet ett nederlag för eder, att ni hava rättstvister med varandra. Varför låta ni icke hellre andra göra eder orätt? Varför låta ni eder icke hellre bliva bedragna? I stället göra ni själva orätt och handla bedrägligt, och detta mot edra bröder.” — 1 Kor. 6:1—8, NW.

Om kristna bröder har en tvist med varandra som gäller penningangelägenheter, vilka är så betydande, att man överväger att draga saken inför domstol, bör de lägga fram sina svårigheter för mogna bröder i församlingen, så att dessa kan döma mellan dem, i stället för att gå till en världslig domstol och låta världen se dem tvista om pengar. Det skulle skada den kristna organisationens anseende, om man förde fram sådana angelägenheter inför offentligheten, och det skulle antyda för världen att den kristna anden inte råder i församlingen. Paulus framhåller att det skulle vara bättre att bli bedragen än att låta sådan smälek komma över organisationen. Om bröderna skall döma världen och änglarna, sedan de förenats med Kristus Jesus i himmelen, kan de då inte döma i obetydliga angelägenheter bland sig själva utan att behöva blanda in icke troende, män som man i församlingen ser ned på, för att reda ut svårigheterna? Att behöva gå utanför organisationen, ut i världen, och få sådana män att avgöra tvister, i stället för att avgöra dem inom församlingen, skulle helt visst vara ett hånfullt nederlag för församlingen. Det vore bättre att låta sig bedragas än att låta något sådant ske!

Men kanske de tvistande har lagt fram saken inför dem som representerar församlingen och en av dem har överbevisats om att ha handlat orätt och bedrägligt mot sin broder, till skada för denne, och likväl kanske den skyldige inte vill rätta sig efter församlingens beslut och betala tillbaka den summa han tillskansat sig. Om bevisen är tydliga och övertygande, kan församlingen inte ignorera dem utan måste utesluta den som visat sig vara en tjuv. I det här sammanhanget sade Paulus att en tjuv, bland andra lagöverträdare, inte skall få ärva Guds rike; och en sådan har inte heller någon rätt att vara i den kristna församlingen på jorden. (1 Kor. 6:9, 10) Om sålunda bevisen är övertygande och brottslingen inte visar att han ångrar sig och vill göra bättring och inte är böjd för att betala tillbaka summan, bör han uteslutas ur församlingen.

När detta har skett, är inte tjuven längre med i församlingen. Han är inte längre en broder. Paulus’ anvisningar i 1 Korintierna 6:1—6 är inte längre tillämpliga när det gäller honom. Om den som blivit förorättad och som alltjämt är med i församlingen nu önskar draga den som bedragit honom inför domstol, är inte detta någon överträdelse av Paulus’ råd, ty det skulle nu inte bli fråga om att en broder anlägger sak mot en annan broder, vilket Paulus förbjuder. Om den förorättade önskar väcka åtal i saken och om det är värt besväret, tiden och kostnaden som är förbundna med en rättegång, är en annan sak som han måste avgöra själv. Församlingen har ingen uppgift utöver att utesluta den felande.

Åtgärden att tillkalla mogna bröder för att dessa skall fatta beslut, när svårigheter har uppstått och orsakar söndringar mellan bröder, såsom Paulus här tillråder, överensstämmer med det råd som Jesus gav: ”Vidare, om din broder begår en synd, gå då och påvisa hans fel på tumanhand med honom. Om han lyssnar till dig, har du vunnit din broder. Men om han icke lyssnar, tag då med dig en eller två till, så att var sak må konstateras efter två eller tre vittnens utsago. Om han icke lyssnar till dem, tala då med församlingen. Om han icke lyssnar ens till församlingen, må han då vara för dig såsom en man av nationerna och såsom en skatteindrivare.” (Matt. 18:15—17, NW) Om synden är allvarlig och du inte kan överse med den, försök då först reda ut saken med den felande brodern. Om detta inte lyckas, tag då med dig två eller tre andra. Om det också slår fel, tillkalla då dem som representerar församlingen. Om syndaren, sedan han ställts ansikte mot ansikte med bevisen för sin synd, inte visar någon ånger över en mycket allvarlig överträdelse och sätter sig upp emot församlingens beslut, då utesluts han för att bli ”såsom en man av nationerna och såsom en skatteindrivare”. Han stöts ut ur församlingen. Detta är det följdriktiga resultatet av de teokratiska åtgärder som församlingen vidtar, då den tillkallas för att undersöka en sak, både enligt de anvisningar som Jesus gav och dem som Paulus gav.

● Är det en tillbörlig teokratisk åtgärd att en person, som har ett klagomål emot en annan, skriver till Sällskapet och begär att Sällskapet skall vidtaga vissa mått och steg och låter flera andra medlemmar i församlingen skriva under brevet, vilket skulle innebära att han måste vinna dessa för sin sak? — F. R., USA.

Om man skulle låta brev eller andra skrivelser med klagomål cirkulera, för att få underskrifter på sådana papper, skulle det uppväcka tvedräkt och skapa söndring i församlingen. Ett av de ting som Jehova hatar är en människa ”som vållar trätor mellan bröder”. Och bröderna får rådet att undvika ”dem som skapa söndringar”. (Ords. 6:19; Rom. 16:17, NW) Om du har ett klagomål mot en broder, bör du gå till honom med det, inte till andra. Det förhållandet att du inte kan komma överens med honom är intet skäl till att du skulle göra det omöjligt också för andra att komma överens med honom. I stället för att skapa mer söndring, bör du försöka mura igen den rämna som uppstått mellan dig och din broder genom att gå till honom och tala ut med honom om edra svårigheter. Om det inte kan slås en bro över klyftan på det sättet, kan du vilja ta med dig en eller två mogna bröder för att få problemet dryftat i deras närvaro. När du gör det, gå då ärligt och uppriktigt till väga. Låt dem inte få höra dina synpunkter på saken först, i syfte att vinna dem över på din sida, utan låt dem höra dem först när du och den andre brodern är närvarande, så att de mogna bröderna inte får en förutfattad mening innan de tar upp problemet till behandling, vilket skulle komma att inverka på deras beslut. Du bör inte ge dig in i överläggningen för att söka hävda och rättfärdiga dig själv, utan du bör snarare sträva efter att rättvisan får segra, oberoende av om detta blir gynnsamt för dig eller för den andre brodern.

Om det är en personlig angelägenhet, så var villig till eftergifter, till och med utöver gränsen för vad du anser vara rätt och billigt, så att du kan uppnå enhet med din broder. Om det är en angelägenhet som har med fösamlingen eller tjänsten på fältet att göra, eftersom den broder som du är oense med kanske är en tjänare i församlingen, erkänn då på teokratiskt sätt organisationen och samarbeta med den. Om du anser hans fel vara mycket allvarligt, kan du diskutera det med församlingens kommitté, och sedan du gjort det, kan du också tala med kretstjänaren, om du anser det nödvändigt, men detta bör alltid ske i den broders närvaro, som du anklagar. Om du fortfarande är av den uppfattningen, att saken inte blivit rätt och tillbörligt ordnad och att verksamheten blir hindrad, och du önskar skriva till Sällskapet, så gör det, men ge brodern en kopia av brevet, och försök inte blanda in andra genom att låta dem skriva under din klagoskrift. Låt de fakta du lägger fram väga tungt och tala för din sak, inte en lång lista med namn. Därefter bör du räkna med att du fyllt alla dina åligganden och låta Sällskapet handla eller underlåta att handla, i det att du samarbetar med tjänaren så länge som Sällskapet låter honom stanna kvar i sin tjänsteställning inom församlingen. Om du går till väga på detta sätt, kommer du att handla rätt, tillbörligt och passande. Men att göra upp klagoskrifter och söka påverka andra för att få deras namnunderskrifter är synnerligen opassande.

● Varför kände Adam och Eva blygsel över att de var nakna, sedan de hade ätit av den förbjudna frukten? — P. R., USA.

Sedan Adam och Eva hade ätit av frukten från trädet för kunskap om gott och ont, var de syndare. ”Då blevo bådas ögon öppnade, och de började inse, att de voro nakna. Fördenskull sydde de ihop fikonlöv åt sig till att skyla sina länder.” De kunde inte längre se på varandra på ett rent sätt, utan hyste tydligen nu otillbörliga tankar, som uppväckts av lidelse eller passion. Den egenskap, samvetet, som utmärker människan och skiljer henne från den lägre djurskapelsen, började fördöma dem och kom dem att känna sig skyldiga och skamsna. Därför sökte de dölja de kroppsdelar som väckte de passionerade tankarna, vilka gjorde dem skuldmedvetna. Det skulle inte ha varit orätt för dem att se på varandras nakenhet och inte heller att tänka på det fullt naturliga och tillbörliga utförandet av könsakten, ty det skulle vara i harmoni med Jehovas uppsåt, då han skapade dem för att föröka sig och uppfylla jorden. Men sedan de hade syndat, kunde de tydligen inte se på dessa ting på samma oskyldiga, rena sätt, utan deras tankar hade blivit orena genom tarvlig passion och okysk sinnlighet. Därför kände de ett styng i sina samveten, och en känsla av blygsamhet kom dem att dölja dessa kroppsdelar, och deras skuldkänslor kom dem att gömma sig för Jehova på grund av fruktan. Kärleken driver ut fruktan, men de visade att de saknade kärlek till Gud, däri att de var olydiga mot honom, och därför kom fruktan över dem och blev till ett återhållande band och kom dem att hölja sina kroppar och gömma sig för Jehova. På det sättet sökte de undgå att bli fördömda av sina samveten och komma ifrån att få höra straffet uttalas över sig för att de visat olydnad mot Jehova. — 1 Mos. 3:7—10; 1 Joh. 4:18; NW.