Att vandra oförvitligt i de yttersta dagarna

DET är inte var dag som en värld går sin undergång till mötes! Inte sedan den stora floden på Noas tid har en ”värld” eller en tingens ordning för att styra människornas angelägenheter fullständigt försvunnit. Men nu vet vi, genom att vi ser det stora tecken, som Jesus angav, inträffa i varje detalj, att vi står inför den nuvarande världsordningens snara slut. (Matt., kap. 24; Mark., kap. 13; Luk., kap. 21) Vi vet också, att vi nu lever i de mest privilegierade tider. Det finns ett gammalt världsligt ordstäv som med en viss fyndighet säger: ”Man kommer aldrig ur den här världen med livet i behåll.” I denna tid är detta emellertid inte längre nödvändigtvis sant. Guds folk, hans tjänare, som är vittnen om hans överhöghet, har nu sina sinnen vända mot den nya rättfärdiga tingens ordning, som de ser skymta strax bortom denna övergångsperiod. Deras sinnen har blivit förvandlade. De befinner sig nu i Jehova Guds församling och lovsjunger i tacksamhet sin mäktige välgörare. De älskar livet och önskar vara med i Jehovas stora församling av överlevande, också då den nya världen bryter in. De föraktar och avhåller sig visligen från den döende gamla världens kurs som följer minsta motståndets väg, en värld som söker på alla sätt tillfredsställa det egna jaget och plötsligt kommer att taga en ände med förskräckelse i slutuppgörelsen vid Harmageddon. De gör sig med iver underrättade om Guds bud och befallningar och om hur de skall kunna följa dem på ett oförvitligt sätt.

Guds bud och befallningar? Vilka är de? ”Vem vet det?”, säger kritikern med ett hånleende. ”Vem bryr sig om dem!”, säger bespottaren i gäckande ton. Men, var förvissad härom, Gud befaller över och leder sitt folk i denna tid, som han alltid har gjort. Alla borde inse tidens allvar, nu då en hel värld skall dömas, men endast de som har förnyade sinnen kan fatta detta. Endast de inser att ”det är tillräckligt, att ni under den tid som har förflutit hava fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar, lustar, omåttlighet i fråga om vin, kalasande, dryckestävlingar och allehanda avgudadyrkan, som icke påläggas några lagliga band. Emedan ni icke fortsätta att löpa med dem i detta lopp till samma djupa pöl av liderlighet, äro de förbryllade och fortfara att tala skymfligt om eder. Men dessa människor skola avlägga räkenskap inför den som är redo att döma dem som leva och dem som äro döda.” (1 Petr. 4:3—5, NW) Det är ömkligt att tänka på dessa, som framhärdar i att medvetet håna Guds rättfärdiga fordringar, därför att de förslöats av dryckenskap och frosseri. De är lika den late som ordspråket beskriver, honom som inte gitter lyfta handen och föra den åter till munnen. — Ords. 26:15.

Ömkligt? Ja, visst är de beklagansvärda. Men vårt intresse måste rikta sig mot dem som visar ånger och som vänder sig bort från den gamla kursen, det tidigare handlingssättet, och därpå går så långt att de överlämnar sina liv åt Jehova och hans tjänst. Och när vi lägger märke till hur Guds stora synliga organisation tillväxer i antal, bör detta mana oss att se till, att de enskilda medlemmarna likaså ständigt fortfar att tillväxa i andlig styrka och mogenhet. Vi måste visa denna omsorg om var och en av dessa fårliknande människor, som nu kommer till fållan, ty så gör Gud.

Hur man håller ”ett nytt bud”

Hur ömt Gud betraktar sitt folk och hur nära det står honom visas av att han kallar det sin ”ögonsten”. (Sak. 2:8) Den ärofulla ställning, som han ger dem, beskrivs av Daniel: ”De förståndiga skola då lysa, såsom fästet lyser, och de som hava fört de många till rättfärdighet såsom stjärnor, alltid och evinnerligen.” (Dan. 12:3) Helt visst är det inte vad de är i sig själva som framkallar en sådan glödande beskrivning av dem, utan dessa ord är grundade på det som Jehova i sin oförtjänta godhet har givit dem för deras trohet. Vad är det? Någonting kraftigare än de atomvapen som denna världen helt nyligen har lärt känna, någonting som inte kan jämföras med de största förråd av materiella rikedomar som någonsin samlats här på jorden. Det är sanningens ord, som Jehova anförtror åt sina vittnen, varigenom han gör dem till sina budbärare. Aposteln Paulus underskattade inte ett sådant uppdrags vikt och betydelse, utan uppmanade den unge Timoteus, en av Guds budbärare under det första århundradet: ”Tänk på dessa ting, gå upp i dem, så att dina framsteg må bliva uppenbara för alla människor. Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbliv vid dessa ting, ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig.” — 1 Tim. 4:15, 16, NW.

De som nu kommer in i Guds stora församling kallas inte till ett lättjefullt verk eller en fåfänglig belöning. Det är liv som de arbetar för, ”det verkliga livet”. (1 Tim. 6:19) Är du en av dem som redan samlats in i denna församling och hjälper andra på livets väg? Känner du då inte med dig själv, hur betydelsefullt det är att församlingen förblir en enhet, som verkar till Guds lov och pris och fyller hans fordringar, en lämplig plats dit Herren Jesus kan skicka sina ”får”? Är det då inte på varje enskild individ som ansvaret vilar för att församlingen förblir sådan, något som varje kristen Ordets förkunnare ”ständigt måste giva akt på”?

Jo. Men vi drivs inte längre av en skriven lagsamling, av regler och förordningar, i likhet med de judar som levde före Messias’ tid. Jesus efterlämnade i stället en ny auktoritet, den ande som hade kommit till uttryck i hans egen osjälviska hängivenhet: ”Jag giver eder ett nytt bud, att ni skola älska varandra; alldeles såsom jag har älskat eder, så skola också ni älska varandra.” Lägg så märke till vad detta skulle utvisa: ”Därigenom skola alla veta, att ni äro mina lärjungar, om ni hava kärlek inbördes.” (Joh. 13:34, 35, NW) Detta bud kan inte fullgöras på ett lättjefullt sätt med den sinnets inställning som karakteriserar förslöade människor i världen av i dag. Det får inte vara en ogrundad, tom tillgivenhet eller blind känslosamhet lik den kristenhetens präster ofta lägger i dagen, i det de dåraktigt söker älska allting de kommer i beröring med, denna onda värld inbegripen, och ömt sluter den i sin famn under det de föreger sig förbättra den. Hur långt har de kommit? Ingen kan heller våga utöva skrymteri i sin kärlek, ty Gud och Kristus kan se det som vi inte ser, motiven till en persons handlingssätt, vilka kommer från hjärtat. De kristna har fått förhållningsordern från Gud genom hans organisation att fullständigt och klanderfritt uppfylla Guds fordringar. Så här uttryckte Paulus det: ”Jag giver dig den förhållningsordern, att du håller budet på ett fläckfritt och oklanderligt sätt, intill dess vår Herre Jesus Kristus manifesteras.” (1 Tim. 6:13, 14, NW) När vi nu tydligt ser detta manifesterande, kan då vi, som blivit välsignade med liv i denna tid, ha råd att ge efter i något avseende? Visst inte. Herrens domar sveder denna gamla värld och ökar därmed vittnesbörden emot den, vilka gör dess snara tillintetgörelse berättigad. Vi hoppas på fortsatt liv. Må vi därför försäkra oss om att det liv vi lever nu förtjänar att bevaras in i den nya världen.

Igenkänningstecknet

Den kristna tillväxten står på spel, både vår egen och våra medkristnas. Inom den världsligt religiösa kristenheten visar man med stora later på sin kristna kärlek och sina goda gärningar. Men detta tunna skal, är ohjälpligt fördärvat av hat, ondska, gagnlöst skvaller, förtal, bedrägeri, stöld och mord. Gud fördömer allt sådant: ”Sex ting är det, som HERREN hatar, ja, sju äro styggelser för hans själ: stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuta oskyldigt blod, ett hjärta, som hopsmider fördärvliga anslag, fötter, som äro snara till att löpa efter vad ont är, den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd och den som vållar trätor mellan bröder.” — Ords. 6:16—19.

Det skulle vara dåraktigt att rycka på axlarna åt sådana onda förehavanden och vifta bort dem med ett självsäkert: ”Jag skulle aldrig göra mig skyldig till något sådant!” Varje gång vi öppnar vår mun i vredens hetta, kan vi komma att göra oss skyldiga. Det är så lätt att sympatisera med vår egen inställning, att tro att vi själva har alldeles rätt och att vår broder, som vi tvistar med, har alldeles fel, att vädja till andra för att vinna deras medkänsla och kanske utbrodera historien undan för undan och så småningom ge upphov åt en fördärvlig kretsgång av skvaller. Vi behöver inte heller stjäla vår nästas oxe, för att vi skall bli skyldiga till stöld, eller döda honom med ett köttsligt vapen för att bli skyldiga till mord. ”Död och liv har tungan i sitt våld.” (Ords. 18:21) ”Alla slags vilda djur såväl som fåglar och kräldjur och havsdjur kunna tämjas och hava blivit tämjda av människosläktet. Men tungan, icke en enda av människorna kan få den tämjd. Oregerlig och skadlig som den är, är den full av dödsbringande gift.” (Jak. 3:7, 8, NW) Att stjäla en människas goda namn är ren stöld. Att fördärva någons goda anseende hos andra är också ”dödande”.

Tag dig till vara, så att du inte blir övervunnen av sådana onda handlingar och till och med din glädje i Rikets tjänst småningom försvinner, ty det onda och det goda kan inte existera tillsammans i obegränsad tid. Jakob frågar: ”En källa låter icke det söta och det bittra porla fram ur samma öppning, eller hur?” Och hans svar lyder: ”Om ni hava bitter avund och stridslystnad i edra hjärtan, böra ni icke skryta och ljuga mot sanningen. Detta är icke den vishet som kommer ned ovanifrån, utan är den jordiska, djuriska, demoniska. Ty där det råder avund och stridslystnad, där råder oordning och allt ont. Men visheten från ovan är först och främst kysk, vidare fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter, icke sådan att den gör partisk åtskillnad, icke skrymtaktig. För övrigt bliver fröet till rättfärdighetens frukt sått under fridfulla förhållanden för dem som stifta frid.” — Jak. 3:11, 14—18, NW.

Det kan till och med gå därhän, att våra svårigheter tar sig uttryck i klagomål och uppror mot Guds organisation, söm en gång bragte oss sanningen, fostrade och vårdade oss som en mor sitt barn. Kanske vi börjar fina fel hos en eller flera av ”tjänarna” i församlingen på den plats där vi bor, våra medslavar som förordnats att bistå oss i vår lovprisning av Gud. Judas varnar för ett öde liknande det som drabbade Kain, Kora, Balaam, Judas Iskariot och andra, som föll och blev ”stjärnor utan någon bestämd bana, för vilka det svarta mörkret är förvarat för evigt”. Borta är då all den glans som varit förbunden med deras kungörande om sanningen och som tidigare skänkt dem en viss likhet med de strålande stjärnorna i himmelen. — Jud. v. 13, NW.

När vi tänker på de fruktansvärda förhållanden som kan uppstå ur hat och ondska, vore det då inte bättre att visa större fördragsamhet och vara villig till flera eftergifter, redan när vi tycker oss skönja svårigheter? Kom ihåg att ”kärleken är långmodig och hjälpsam. Kärleken är icke avundsjuk, den skryter och skrävlar icke, blir icke uppblåst, uppför sig icke oanständigt, söker icke sina egna intressen, blir icke uppretad. Den lägger icke oförrätten på minnet. Den gläder sig icke över orättfärdighet, utan gläder sig med sanningen. Den fördrager allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting.” Det är inte att förvåna sig över att Jesus framhöll att denna egenskap skulle vara igenkänningstecknet på hans lärjungar. Minns du det? — 1 Kor. 13:4—7, NW.

Tillsyningsmän för hjorden

Nej, alla kommer inte att ständigt ha detta i minnet. Det är i sådana fall som de av oss som är starkare och mera mogna i tron med glädje bör söka avhjälpa det som brister. Detta är ett viktigt skäl till att det finns tjänare, tillsyningsmän i den kristna församlingen. Därför är det också så stränga fordringar på den som skall bli tillsyningsmän, han måste vara en fullt mogen kristen. (1 Tim. 3:1—13) Ställningen som tjänare är inte någon blott och bar ärofull dekoration, inte en tom titel lik de hederstitlar som universitet förlänar högt uppsatta män i världen. Det verk som åligger församlingen måste de ägna sig åt. De är andliga herdar, och därför måste hjordens problem beträffande dess kristna verksamhet vara deras problem. De måste med största omsorg se till att hjorden får föda och omvårdnad. Omsorg? Är det uttrycket kraftigt nog? Lägg märke till, vilken verkan bördan att vara en apostel hade på Paulus: ”Ty under mycken bedrövelse och hjärtängslan skriver jag till eder med många tårar, icke för att ni skola bliva sorgsna, utan för att ni må känna den kärlek som jag i särskild grad hyser till eder.” — 2 Kor. 2:4, NW.

Kan vi tänka oss att de kraftfulla män, vilka på ett iögonenfallande sätt verkade för Guds uppsåt under den bibliska historiens tid, intog en lättjefull, håglös hållning? Kan vi tänka oss att Noa sade till sin familj: ”Tala om för mig, när arken är färdig, så att jag kan förena mig med er”? Sade Mose till israeliterna i Egypten: ”Vi träffas vid Röda havet — ta er dit bäst ni kan”? Sade Josua så här: ”Sänd bud efter mig, när Jerikos murar faller”? Eller tror du att Jesus någonsin sade: ”Gå ni vidare och fräls er bäst ni kan; stifta en egen religion åt er. Ni kan komma att lyckas lika bra som de sekteriska judiska skriftlärda och fariséerna”?

Tänk på alla de tillfällen då israeliterna knorrade mot Mose under vandringen i öknen. Om och om igen hade han emellertid överseende med deras grundlösa klandersjuka och trätgirighet; han fortsatte att leda dem enligt Jehovas anvisning. Vid ett tillfälle, när Mose lät deras ihållande gnat inverka menligt på sitt goda omdöme, i samband med att han frambragte vatten ur en klippa vid Meriba, okvädade han i sin tur församlingen och i sin vrede upphöjde han sig själv i stället för Gud inför folket. — 4 Mos. 20:10—13.

När vi nu bildligt talat står på ett bergskrön och blickar in över den nya världens motbildliga utlovade land, ter sig då inte alla personliga svårigheter alltför obetydliga, för att vi skulle tillåta dem att göra sig gällande och över skygga den stora stridsfrågan om Jehovas namn och vårt eviga liv? Vi önskar mogenhet, eller hur? Mogenhet, som kommer att nå sin höjdpunkt i och med att fullt utvecklade, fullvuxna, sanna tillbedjare kommer i åtnjutande av evigt liv och Gud blir prisad och ärad. Varför då inte rensa bort vad det vara må, som kan hindra antingen vår egen eller vår broders tillväxt för att nå det åstundade målet?

”Den jord som dricker in regnet, vilket ofta kommer därpå, och som därefter frambringar växtlighet, passande åt dem för vilka den brukas, mottager till gengäld en välsignelse från Gud. Men om den frambringar törnen och tistlar, blir den förkastad och är nära att bliva förbannad, och dess slut blir att den brännes.” Jehovas oförtjänta godhet mot oss alla har varit lika överflödande och uppfriskande som regnskurar. Förspill inte själv verkan av dina kristna goda gärningar! Låt oss i stället fortsätta att vandra i harmoni med Guds organisation mot tillväxt, fred och välgång och få mottaga ”en välsignelse från Gud”. — Hebr. 6:7, 8, NW.