Det triumferande budskapet om ”Riket”

”Och dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma” — Matt. 24:14, NW.

1. Hur förband Jesus ett hela jorden omfattande predikande om Riket med slutet på jordens nuvarande tingens ordning?

FÖR mer än nitton hundra år sedan, på våren år 33 e. Kr., satt en man på Oljeberget och betraktade Jerusalems tempel, som syntes på avstånd. De fyra männen som var med honom var bekymrade över det som han hade sagt skulle ske med detta tempel. Därför gjorde de honom en fråga därom och om andra händelser av världsbetydelse, som skulle komma att äga rum. Han grep sig an med att ge ett utförligt svar på deras trefaldiga fråga och sade därvid bland annat: ”Och dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Nu i vår tid finns Jerusalems tempel inte mer, precis som han förutsade att det inte skulle finnas, men hans profetia angående ”dessa goda nyheter om riket” håller på att uppfyllas bland fler och fler av jordens inbyggare, och alla nationer får ett vittnesbörd om ”riket” genom en predikokampanj, som de inte kan stänga sina öron för. Triumferande har detta budskap om ”riket” gått ut sedan det först började predikas, och predikandet därav ljuder starkt som ett bevis, inte bara för att dess förutsägare, Jesus Kristus, är sannfärdig, utan också för att vi nu närmar oss det absolut fullbordade slutet på jordens nuvarande tingens ordning. Predikandet måste komma före slutet. Slutet kunde inte komma förrän efter det att predikandet hade blivit utfört i så stor skala, att det skulle höras på hela den bebodda jorden och ett vittnesbörd hade blivit avgivet inför alla nationer.

2. Hur mycken tid har anslagits till detta predikande?

² Hur mycken tid har anslagits till detta predikande? Fram till mitten av år 1920 troddes det att omkring nitton hundra år hade blivit anslagna till predikandet av de goda nyheterna om Riket och att predikandet hade börjat år 33 e. Kr. ’i Jerusalem, på pingstdagen, då Jesu lärjungar blev smorda med den heliga anden och på mirakulöst sätt började predika på främmande språk för den stora folkskara som församlade sig vid detta mirakel, och att predikandet hade fortgått ned genom seklerna till nu. Det troddes vara ett predikande om ett rike som skulle komma att upprättas i framtiden som svar på den bön som Jesus lärde sina efterföljare: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” — Matt. 6:9,10.

3, 4. Vilka grova missuppfattningar om Guds rike på jorden var förhärskande vida omkring i hundratals år ända till nu på 1900-talet?

³ En ärlig undersökning av historien visar emellertid, att kort efter alla Jesu tolv apostlars död, omkring slutet av det första århundradet, började budskapet till och med om ett kommande rike, som vår himmelske Fader skulle upprätta, att dö ut. Församlingen eller kyrkan kom att uppfattas som Riket, och Riket skulle komma när kyrkan bleve i synlig måtto eller i makt upprättad på jorden. Mindre och mindre eftertryck lades på det kommande riket, allteftersom kyrkan mer och mer avföll från det sanna kristna hoppet och blev förbunden med den romerska staten. När slutligen den romerske kejsaren, Konstantin, påstod sig ha blivit omvänd och blev romersk katolik, menade de religiösa prästerna att Riket hade kommit, och de strävade efter att utvidga detta religiös-politiska rikes välde. År 800 e. Kr., när det ”heliga romerska riket”, som det kallats, grundades i och med att Karl den store i Rom blev krönt till kejsare av påven Leo III, förmenade man i ännu högre grad att Guds rike hade blivit upprättat och att Guds rike, fastän det var ett, likväl manifesterade sig i två riktningar, i den världsliga riktningen genom det politiska riket och i den andliga riktningen genom den romersk-katolske påven.

⁴ Den protestantiska reformationen på 1500-talet sammanblandades med politiken i västra Europa, och detta ledde till de protestantiska sekternas äktenskapliga förening, om man så får säga, med de politiska staterna. De politiska härskarna i dessa religiös-politiska stater förklarades härska med gudomlig rätt och vara Guds synliga representanter på jorden, vilka styrde i Hans namn. Denna uppfattning av sakernas tillstånd påverkade alla åsikter beträffande Guds rike, och fastän missionärer senare sändes ut till alla delar av jorden, måste deras förkunnelse om Guds rike bli felaktig, eftersom de missförstod ämnet och predikade de kyrkosystems läror, som hade blivit en del av denna världen.

5, 6. Vilket samband har Kristi faktiska andra närvaro, i den innebörd som detta begrepp har enligt Skriften, med kampanjen för att predika Riket?

⁵ Å andra sidan sade Jesus vid rannsakningen, som gällde hans liv, till den romerske ståthållaren i Judeen: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mitt följe hava kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men som det är, har mitt rike icke detta ursprung.” (Joh. 18:36, NW) På intet sätt kunde därför det predikande, som de romersk-katolska, grekisk-katolska och protestantiska missionärerna utförde under gångna århundraden, tolkas såsom en uppfyllelse av Jesu profetia i Matteus 24:14.

⁶ I denna profetia menade Jesus inte predikandet genom dessa missionärer från avfälliga kristna religioner. Det predikande om Riket, som han förutsade, måste dröja till nu på 1900-talet, innan det kunde börja. Guds tidsschema för händelsernas utveckling verkade så. Vad är då det rike, som predikandet av de goda nyheterna skulle kungöra jorden runt för alla nationer vid den nämnda tiden? Själva kärnan i den fråga som de fyra apostlarna ställde till Jesus avgör det rätta svaret. De sade: ”Säg oss: När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaroa och på fullständigandet av tingens ordning?” (Matt. 24:3, NW; Mark. 13:3, 4) Det var om Kristi faktiska närvaro i sitt av Gud givna rike som dessa apostlar frågade. Och beträffande sitt ”kommande” till detta rike sade Jesus i några verser längre fram i samma profetiska svar: ”Då skall Människosonens tecken visa sig i himmelen, och då skola alla jordens stammar börja jämra sig; och de skola få se Människosonen komma på himmelens skyar med makt och stor härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud. När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglarna med honom, då skall han sätta sig på sin härliga tron. Och alla nationer skola bliva församlade inför honom, och han skall skilja människor, den ena från den andra.” (Matt. 24:30, 31; 25:31, 32; NW) Det rike, varom dessa goda nyheter skulle predikas, är följaktligen det rike, där Jesus Kristus är närvarande i makt, på sitt aktiva härskardömes tron. Riket är inte ett välde, som ännu återstår att upprätta, utan ett som nu är upprättat.

7, 8. Varför har predikandet av Riket med rätta pågått först sedan hösten 1914, och vilken verkan har det haft på jordens inbyggare?

⁷ Nyheterna om att det är upprättat är inte goda nyheter för alla, ty i stället för att alla skulle glädja sig över dess upprättande i himlarna, sade Jesus att alla jordens stammar skulle börja jämra sig över det och att han såsom konung och herde skulle skilja människor av alla nationer från varandra i frågan om Riket, alldeles som en herde skiljer ut getterna från skaran av sina får. Den av Gud i förväg bestämda tidpunkten, då han skulle upprätta detta himmelska rike med sin Son på tronen, inföll vid slutet av ”nationernas fastställda tider” eller 2.520 år från den tid då Jerusalems konungarike i Juda land blev ödelagt tidigt på hösten eller i den sjunde judiska månaden år 607 f. Kr. Dessa sju ”nationernas fastställda tider” slutade tidigt på hösten 1914, omkring 1 oktober. Dessförinnan kunde de ”goda nyheterna” om det upprättade riket inte predikas.

⁸ I december 1879, i det sjätte numret av (moderupplagan av) den tidskrift som nu kallas Vakttornet, påpekades det att de nämnda tiderna skulle utlöpa år 1914. Lade kristenhetens till bekännelsen kristna nationer märke till detta med någon tro eller glad förväntan? Nej! I början av hösten 1914 befann sig kristenhetens nationer inte i någon glädjefylld stämning med anledning av Guds himmelska rikes upprättande med Kristus på tronen såsom hans smorde konung. Nationerna rasade i sitt första världskrig om världsherraväldet, och de religiösa prästerna, katolska såväl som protestantiska, gav nationalistiskt sitt stöd var och en åt sin sida i den blodiga kampen, i det de bad att Gud skulle ge seger åt en del av kristenheten över en annan del av kristenheten. Detta första världskrig berörde hela världen. Alltsedan dess har ”alla jordens stammar” jämrat sig, och ännu i denna dag har de inte slutat upp, fastän tecknet på att Människosonen har kommit till sitt länge väntade rike är mycket tydligt och övertygande för varje öga som inte har blivit förblindat av fienden, Satan, djävulen. Dessa jämrande stammar är inte de människor som herden och konungen, Jesus Kristus, avskiljer och ställer på sin högra sida såsom får.

9, 10. a) Av vilka predikas ”dessa goda nyheter om riket” nu i den rätta tiden? b) Varför är tro och mod nödvändiga betingelser för detta predikoarbete?

⁹ I sitt nummer för 1 juli 1920 innehöll tidskriften Vakttornet (moderupplagan) artikeln ”Evangelium om riket” (på svenska 1 juni 1921). Det var inte förrän då som Jehovas vittnen jorden utöver insåg att de ”goda nyheterna” eller evangelium handlade om det nu upprättade riket och att de goda nyheterna om detta rike måste börja predikas nu efter den ”begynnelse till nödens våndor”, som mänskligheten hade upplevat under första världskrigets skede, och att predikandet måste fortsätta till striden vid Harmageddon, vilken beskrivs som ”en stor vedermöda, en sådan som icke har förekommit sedan världens begynnelse intill nu och icke heller skall förekomma mera”. (Matt. 24:7, 8, 21, NW) Nu i denna tid, som är ”ändens tid” för denna sataniska tingens ordning, är det som ”dessa goda nyheter om riket” skall predikas överallt där det är möjligt. Det är nu som de också verkligen blir predikade. De kommer att i fortsättningen bli predikade, ända till dess denna tingens ordning tar slut och den nya tingens ordning, Guds nya värld, bestående av ”nya himlar och en ny jord”, blir införd med alla sina välsignelser. Kristenheten har tusentals missionärer jorden runt. Trots alla dessa är det inte för mycket sagt, att Jehovas vittnen är de enda som predikar ”dessa goda nyheter om riket”. Varför? Därför att de är de enda som ser det upprättade riket i ljuset av nutida händelser, vilka tolkas med hjälp av bibelns profetior, och de är de enda som har den tro och det mod från Gud som gör det möjligt att predika det.

¹⁰ Därför att Jesus kallade budskapet för ”goda nyheter” må ingen mena, att det inte behövs mod och tro på Gud för att man skall kunna predika det. Det är i sanning Guds rike med Kristus som regent som predikas, och detta förhållande borde under vanliga omständigheter göra det till ett högst välkommet budskap. Men vet ni vad det innebär att predika det för denna kvalda värld? Det innebär att predika nyheterna om ett fienderike och att predika dem i fiendeland. Varför? Därför att världen, kristenheten inbegripen, inte är någon vän av Guds rike, och inte heller är Jehova Gud och hans Kristus vänner av denna världen. Uppenbarelseboken, som återger en syn av hur Guds organisation födde fram hans rike år 1914, beskriver denna tilldragelse på följande sätt: ”Hon födde en son, ett gossebarn, som är bestämd till att som en herde vakta alla nationer med en järnstav. Och hennes barn blev bortryckt till Gud och till hans tron.” (Upp. 12:5, NW) Denna ”järnstav” i händerna på Guds rikes konung är till för att i striden vid Harmageddon krossa denna världens nationer likt bräckliga lerkärl, såsom det blivit förutsagt i Psalm 2:7—9. Det är inte underligt att nationerna sedan 1914 har rasat i två världskrig, med många mindre krig mellan och efter dessa två, och att de har tänkt ut fåfängligheter sådana som Nationernas förbund och Förenta nationerna och har rådslagit med varandra mot Jehova och mot hans smorde konung, Jesus Kristus, såsom samma psalm förutsäger. (Ps. 2:1, 2) När en sann kristen kommer och predikar de enda verkligt ”goda” nyheterna, kommer han alltså som förkunnare av ett rike, vilket enligt profetian skall tillintetgöra denna världens nationer. Att det är så gör predikandet till ett verk som kräver mod, vilket Gud ensam kan förläna.

11—13. a) Varför är det ”ofarligt” att nu vara det slags ”kristen”, som för inte så länge sedan omnämndes av en av kristenhetens namnkunniga talesmän? b) Varför har sanna kristna i motsats härtill en förhållandevis farlig tillvaro och är likväl omöjliga att slå ned?

¹¹ Den 23 april 1955, vid en av KFUM anordnad lunch i New York, yttrade domprosten James A. Pike vid New York Cathedral, att han ibland fann det olyckligt att ”det är så ofarligt att vara en kristen”. När denne ortodoxe prästman sade detta, tänkte han månne då på Jehovas vittnen såsom predikare av detta upprättade rike? Nej! De som domprosten verkligen åsyftade är människor som bekänner sig vara kristna, därför att de är medlemmar av de aktade religiösa systemen i kristenheten, och det är populärt att tillhöra dessa, och de som gör det åtnjuter kristenhetens politiska regeringars skydd.

¹² Jehovas vittnen strävar efter att vara sanna kristna i överensstämmelse med bibelns krav, men de finner det inte vara ”ofarligt” någonstans på jorden. Vad de har fått erfara till och med i kristenheten harmonierar med det som domprosten Pike därnäst påpekade, nämligen att kristendomen under sina tidiga år var en ”illegal” och ”samhällsfientlig” lära och att dess förkämpar ofta uppmärksammades av ”utskottet för undersökning av oromersk verksamhet”. Domprosten Pike hävdade att kristendomen måste återvända till sitt första tillstånd av dynamisk kraft, om den skall kunna vinna fullständig framgång mot kommunismen. (New York Times, 24 april 1955) Just därför att Jehovas vittnen har återvänt till det tillstånd av dynamisk kraft, som utmärkte kristendomen på apostlarnas tid, är de till och med i våra dagar, sedan det andra världskrigets hysteri lagt sig, ”illegala” i ett antal länder i kristenheten, för att inte tala om kommunistländerna, och blir av sina religiösa fiender falskeligen anklagade för att vara ”samhällsfientliga” och farliga för statens säkerhet. De betecknas därvid ena gången som nazister, en annan gång som kommunister, i kommunistländer som spioner och agenter för imperialistiska länder och annorstädes som hemliga agenter för den judiska sionismen, i det man riktar vilken ogrundad anklagelse som helst mot dem för att hetsa upp stämningen bland allmänheten emot dem, för att få staten att ingripa mot dem och för att göra deras tillvaro osäker och farlig.

¹³ Men ingenting av detta har åsyftad verkan. Jehovas vittnen i våra dagar fortsätter att offentligen kungöra sin tro och sitt hopp och att predika de goda nyheterna om Riket mitt under den största osäkerhet och fara i koncentrationslägren och tvångsarbetslägren och fängelserna i kommunistiska länder och i andra länder som är under totalitär styrelse och diktatur. De triumferar över dessa djävuls väldets olika former och verkningar, alldeles som det beskrivs i Uppenbarelseboken 12:11 (NW): ”De besegrade honom [Satan, djävulen] på grund av Lammets blod och på grund av det ord som de hava framburit såsom vittnesbörd; och de älskade icke sina själar, om de också voro i dödsfara.” Ingenstans är det en ”lätt religion” att vara ett av Jehovas vittnen, och inte heller går man säker för någon form av hat och angrepp från denna världens osynlige härskares — Satans, djävulens — tjänare och regeringar. Kommunister och andra totalitära makthavande försöker få Jehovas vittnen att visa att deras religion är underlägsen, att den inte kan hålla stånd mot denna världen, men vittnenas trohet under dessa bemödanden att tvinga dem att uppge sin religion tillfogar kommunisterna och andra totalismens anhängare ett nederlag. Som domprosten Pike också sade: ”Kommunismen är en världsreligion. Den kan besegras endast av en bättre religion. Ingenting annat kan besegra den.” Att kommunisternas förbud och förföljelser mot Jehovas vittnen inte har lyckats undertrycka dessa eller hindra dem att växa i antal är ett vältaligt vittnesbörd om att hos Jehovas vittnen har kommunisterna stött på den enda ”bättre religionen”, och det utgör en varnande underrättelse till dessa Gud Jehovas avgjorda motståndare om att hans vittnen kommer att finnas här segerrika och triumferande, när kommunismen och andra ytterlighetsrörelser har gått sin kos. Vittnenas religion är lika oförgänglig som Jehovas rike, vilket de predikar. — New York Times, 11 januari 1955.

Hur det skall predikas

14, 15. Hur ter sig kristenhetens sätt att predika i jämförelse med det sätt varpå Jesu befallning om predikande nu till alla delar åtlyds?

¹⁴ Jehovas vittnens sätt att predika ”dessa goda nyheter om riket” har blivit föremål för kritik. De predikar inte på det ortodoxa, formella sättet, som är det lätta sättet, i prästdräkt på en talar- eller predikstol och med vederbörande predikants eller prästs religiösa hjord församlad framför honom i lokalen eller kyrkan. Detta ceremoniella, ortodoxa predikosätt i kristenheten har inte lyckats åstadkomma någon uppfyllelse av Jesu befallning till sina lärjungar: ”Gå [ja, Gå] därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, ... lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” (Matt. 28:19, 20, NW) Emedan kristenhetens ortodoxi inte har lyckats omvända världen eller ens kunnat omvända människorna i länder som kallas ”kristna” och inte har lyckats hindra hedendomen från att tränga in i de stora städerna, så försöker de religiösa systemen i kristenheten nödga folk till att anta en religion eller religiösa sedvänjor och bekännelser genom att förmå lagstiftarna till att medelst lag tvinga religionen på ovilliga människor. Detta kanske kan stämma överens med det westfaliska fredsfördraget, som år 1648 gjorde slut på trettioåriga kriget i Europa och som stadgade att beträffande religionen inom var och en av det heliga romerska rikets provinser eller delstater skulle den religion vara bestämmande, som den särskilde styresmannen över denna del av riket utövade, vare sig han var katolik, lutheran eller kalvinist. Men det har inte lyckats rädda kristenhetens form av kristendom från fördärv, förfall och världslighet. Detta betyder att ortodoxien, som i hundratals år har varit rådande i kristenheten, inte har varit effektiv. Den är ett fiasko.

¹⁵ Det framträdande sätt, varpå Jehovas vittnen lyder Jesu befallning i Matteus 24:14 och predikar ”dessa goda nyheter om riket”, består i att bege sig från land till land, från stad till stad, från by till by och gå från hus till hus. Detta kanske inte är det sätt som är ortodoxt eller regelrätt bland prästerna och predikanterna och lekmännen i kristenheten, men det är apostoliskt, ja, Kristuslikt. Sedan aposteln Petrus och de andra apostlarna hade sagt till judarnas stora råd i Jerusalem: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor”, och hade blivit pryglade och tillsagda att sluta upp med att predika om Jesus Kristus, gick dessa apostlar ut därifrån och fröjdade sig, och — säger berättelsen — ”varje dag fortforo de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna om Kristus, Jesus”. — Apg. 5:29, 40—42, NW.

16. Hur var Paulus i sitt predikande en Jesu efterliknare, och med vilken påföljd?

¹⁶ Vid den tiden var inte Paulus med bland dessa apostlar i deras predikande från hus till hus, men åratal senare sade han i ett avskedstal till de äldre männen i församlingen i Efesus: ”Jag ... avhöll mig [icke] från att meddela eder något av det som var gagneligt, ej heller från att undervisa eder offentligen och från hus till hus. Men jag bar grundligt vittnesbörd både för judar och för greker om bättringen inför Gud och tron på vår Herre Jesus. Jag har gått omkring och predikat riket.” (Apg. 20:20, 21, 25, NW) När aposteln Paulus skrev till de kristna i Korint, sade han: ”Bliv mina efterliknare, såsom jag är Kristi.” (1 Kor. 11:1, NW) I predikandet från hus till hus var Paulus en Jesu Kristi efterliknare, ty förutom att Jesus predikade på olika offentliga platser, berättas det ofta om att han var i människomas hus och talade om Riket för dem som bodde där. När han sände ut sina tolv apostlar och senare också sjuttio evangelister till att predika, lärde han dem vad de skulle säga vid de människors dörrar som de besökte: ”Varhelst ni gå in i ett hus, säg först: ’Må detta hus hava frid.’ ” (Luk. 10:1, 5, NW) ”När ni gå in i huset, hälsa då husets folk. ... Varhelst någon icke låter eder komma in eller hör på edra ord, skaka då stoftet av edra fötter, när ni gå ut ur det huset eller den staden.” (Matt. 10:5, 12—14, NW) Som en följd av att Paulus predikade på detta Kristuslika, apostoliska sätt, kunde han från sitt fängelse i Rom skriva och säga att de goda nyheterna ”hava predikats bland hela den skapelse som är under himmelen. Åt dessa goda nyheter har jag, Paulus, blivit en tjänare. Jag fröjdas nu i mina lidanden för eder.” (Kol. 1:23,24, NW) Hela skapelsen under himmelen var huvudsakligen hednisk då.

17, 18. Vilka är det i våra dagar som med framgång i praktiken gör bruk av det Kristuslika, apostoliska sättet att predika, och hur gör de det?

¹⁷ Efter nitton hundra år är Jehovas vittnen fortfarande helhjärtat inställda på detta sätt att predika från hus till hus nu i ”ändens tid”, därför att det betyder att lyda teokratiska instruktioner i bibeln; det betyder att efterlikna framgångsrika predikare, sådana som Jesus Kristus och hans apostlar. Jehovas vittnen i våra dagar har tilltro till detta ursprungliga sätt, att det skall visa sig lika framgångsrikt för deras del som det var för Jesus Kristus och hans apostlar. De är inte för lata för att följa detta sätt, som ju är svårare än att stå på en predikstol. De är inte rädda för att arbeta enligt det sättet, som ju är det farliga sättet, vilket gör dem till föremål för åtlöje, smädelser, våldsamt motstånd och religiös förföljelse. I stället för att efterlikna prästerna och vädja till ”statens svärd” om hjälp, svingar de ”andens svärd, det vill säga Guds ord”, och låter det åvägabringa människors omvändelse. De använder den direkta, praktiska, grundliga metoden för biblisk upplysning och fostran, i det att de ger människorna undervisning i hemmet, enskild, personlig, individuell undervisning i Guds ord. De lämnar litteratur, som innehåller tryckta, bibliska predikningar, hos de människor de besöker och går senare tillbaka till dem för att svara på bibliska frågor och för att sätta i gång bibelstudier. Detta är det offensiva, förnuftiga sättet, som i många fall hindrar hedendomen från att tränga in i hemmen eller räddar många individer från hedendomens stigande flodvåg. Vi skall här ge exempel på detta.

¹⁸ Staden New York har rykte om sig att vara en av de största hednastäderna på jorden, men tack vare flitigt arbete från hus till hus, ett arbete som nått vartenda hem som varit möjligt att nå i denna stad med över sju millioner människor, har Jehovas vittnen tillväxt från en enda församling år 1935 till femtiofem församlingar — ännu så länge — år 1955 med 7.048 som rapporterar verksamhet i att predika de goda nyheterna för andra. Detta betyder att det nu finns ungefär ett aktivt vittne för Jehova på varje tusental invånare i staden. I Förenta staterna i sin helhet var det 187.120 som rapporterade predikoverksamhet under april 1955, vilket betyder att bland Amerikas 165.000.000 invånare finns det ett predikande vittne för Jehova på mindre än ett tusen personer.

19—21. a) Vilka livsviktiga behov anges genom några nyligen publicerade påpekanden av andra av kristenhetens talesmän? b) Varför är dessa påpekanden föråldrade?

¹⁹ När det nu förhåller sig så, är det då att undra på att prästerna och predikanterna börjar påpeka en del förhållanden och tillråda en del saker? Utan att själva gå före med sitt exempel ger de förskräckta prästerna och predikanterna nu sent omsider till känna, hur nödvändigt det är för lekmännen (medlemmarna av deras församlingar) att ge sig ut och predika litet, även om de inte framhåller behovet av att predika från hus till hus. Generalsekreteraren i Reformerta kyrkornas världsförbund förklarade nyligen att vi behöver ”vittnesbördet om Kristus i vår yrkestillvaro såväl som i vårt familjeliv. ... Det enda sättet att föra människor till den kristna kyrkan är att göra dem medvetna om den oerhörda nåd som är Kristi gåva.” (New York Times, 12 juli 1954) Så här sade prästen vid Riverside Church i New York: ”Man förbiser det förhållandet, att religionen först och främst består i att man förhärligar Gud mitt under livets vardagliga strävanden. Världen är den plats där man behöver se religionen i verksamhet.” — New York Times, 5 juli 1954.

²⁰ I en rapport som avgavs inför Kyrkornas världsråd vid dess möte i Evanston i Illinois, år 1954, sade en lekman, en överste i armén: ”En av de viktigaste faktorer som har med kyrkans framtid att göra är det ansvar som vilar på lekmännen, deras förpliktelse att ta sin tro med sig till sina arbetsplatser, sina hem, överallt. Vi behöver fler vardagskristna, inte de så kallade söndagskristna.” Vid denna Världsrådets sammankomst i Evanston yttrade ordföranden i sektionen för evangelisering, i samband med en uppfordran till kyrkorna att ”brista ut i en ande av apostlarnas predikande av evangeliet”: ”Att förkunna evangelium är inte en uppgift som speciellt åligger missionärer utan en normal handling av varje lärjunge. ... Detta är en ny utökning av kyrkornas verksamhet. De måste nu ta itu med att lära sina lekmän hur de skall bära sig åt för att bli evangelister i vardagshvet.” (Chicago American, 27 augusti 1954) Lägg märke till att i alla de här återgivna uttalandena ingenting nämns om det apostoliska predikandet från hus till hus.

²¹ Men när hoppas man få kyrkornas lekmän övade i att utföra sin del av förpliktelsen att predika? Lyssna till prästen vid en episkopalkyrka i Houston i Texas, när han håller predikan i en kyrka i New York. Han sade där att inom två hundra år skulle den evangelistiska kraftens källa inom den kristna kyrkan ha överförts från predikstolen till ”ett vittnande brödraskap”. Visst skulle predikanterna fortsätta att predika, ”men predikningar [på predikstolen] kommer inte att bli det huvudsakliga medel, varigenom människor blir förda till Kristus”. Detta skulle åvägabringas i en atmosfär av väckande tro, en atmosfär som skulle skapas av troende, vilka skulle berätta vad ”Gud åstadkommer i deras liv”. (New York Times, 31 maj 1954) Denne prästman är åtminstone två hundra år efter sin tid i sitt betraktelsesätt, i varje fall vad Jehovas vittnen angår, I Jehovas vittnens församlingar världen över är det redan så, att predikandet inte är begränsat till föredrag av kompetenta talare från talarstolen i Rikets sal, utan varje döpt medlem av församlingen uppmuntras, förhjälps och övas till att bli ett predikande vittne, som är i stånd till att gå ensam från hus till hus och framföra inledande predikningar, som tar några minuter i anspråk, vid dörrarna och också att göra återbesök hos de intresserade fåren och hålla ännu längre predikningar för att visa värdet av bibelstudium.

22, 23. För vilka privilegier och förpliktelser är nu de vakna, som har överlämnat sig åt Gud, den Allsmäktige, och gör hans vilja?

²² I den nya världens samhälle av Jehovas vittnen är envar en Ordets predikare. Det är ett samhälle av förkunnare, och ingen kan komma undan sitt ansvar att predika i lydnad för Kristi befallning och exempel. Var och en är starkt medveten om Jesu profetia i Matteus 24:14 angående dessa dagar då Riket skulle vara närvarande, och var och en känner med aposteln Paulus, då han utropade: ”Ja, ve mig, om jag icke kungjorde de goda nyheterna!” (1 Kor. 9:16, NW) Var och en vet att det är nödvändigt, inte bara för andras frälsning, utan också för hans egen frälsning, att predika offentligt, ty med kraft går Paulus’ ord vart och ett av Jehovas vittnen till hjärtat: ”Om du offentligen kungör detta ’ord i din mun’, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bliva frälst. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” — Rom. 10:9, 10, NW.

²³ Vad frågar Jehovas vittnen efter om världsliga domstolar fastslår att de är ”Ordets förkunnare”, i vedertagen mening, som blivit ”avskilda” för detta ändamål, eller ej? De vet att de har överlämnat sig åt Gud till att göra hans vilja, och de vet att han genom Kristus befaller dem att gå ut till människorna och predika och bevisa sig vara hans ordinerade förkunnare genom att aktivt tjäna hans rikes intressen. Jehova har vetat bättre än att vänta i 200 år på att kristenhetens präster och predikanter skall egga sina lekmän till handling. Då den begränsade ”ändens tid” inte är lång nog för denna beräknade tidrymd, har Jehova upprest sina egna vittnen, och de håller nu på med att frambära vittnesbördet om Riket i rätt tid, alldeles såsom han har befallt.

Seger över världen

24. ilken tillbörlig hållning gentemot den nuvarande världen är inbegripen i att nu leva med en Kristuslik tro?

²⁴ Att vara ett vittne för Jehova kräver tro. Läs Hebréerna 11:1 till 12:3 och lägg märke till att alltifrån Abel, som var den förste som dog för Jehovas tillbedjan, och fram till Jesus Kristus var tro nödvändig för att någon skulle kunna vara ett av Jehovas vittnen. Det var hans vittnens tro som satte dem i stånd till att övervinna den existerande världen, genom att de såg en rättfärdig, ny värld under Guds rike och därför vägrade att bli en del av den närvarande världen och att leva som den och för den. Den kristne, som har blivit en Guds andlige son, måste besegra denna världen, och han kan göra det endast och allenast genom orubblig tro. Aposteln Johannes säger: ”Allt som har blivit fött av Gud besegrar världen. Och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.” — 1 Joh. 5:4, NW.

25, 26. Hur och varför besegras världen av Jehovas nutida vittnen?

²⁵ År 1914 blev det utlovade riket fött av Gud, och den tid förestår, då det skall besegra världen. Det har besegrat Satan och hans demoner genom att kasta dem ut ur himmelen och hit ned till jorden, och nu går det segrande fram i det verk på jorden som består i vittnande om Riket, och det skall göra sin seger över Satans närvarande värld fullständig i striden vid Harmageddon. (Upp. 6:1, 2, NW) På jorden finns det i våra dagar en kvarleva av andliga kristna Guds söner, och de kommer inte att visa sig otrogna mot den tillkännagivna regeln, att allt som har blivit fött av Gud besegrar världen. De kommer att visa sin tro på Guds rike genom att predika det tills denna världens slut kommer. Det finns också blivande jordiska söner till Gud som är med oss i denna tid, och de utgör en ständigt växande ”stor skara”, som hoppas få liv såsom hans barn i den nya jordens härliga paradis. Också de måste besegra världen, alldeles som Jehovas vittnen i forna dagar, före Kristi tid, gjorde, från och med Abel till och med Johannes döparen. För att kunna göra det måste denna nutida skara lägga sin tro på Jehova Gud och hans rike i dagen, omsätta den i praktiken, på samma sätt som forntidens vittnen. Men fastän vi är omgivna av en så stor sky av vittnen för Jehova från forna, förkristna tider, riktar vi särskilt våra blickar mot Jehovas största vittne i universum, hans trogne och sanne Son, Jesus Kristus, ty han var den störste besegraren av denna världen, i det han segrade Över den till och med genom att dö som martyr på tortyrpålen på Golgata. Han sade: ”Jag vann seger och satte mig med min Fader på hans tron.” (Upp. 3:21, NW) Genom honom vann Jehova Gud en storslagen triumf över de fientliga herradömena och myndigheterna. Vi läser:

²⁶ ”Gud [gjorde] eder levande tillsammans med honom. Han förlät oss i sin godhet alla våra försyndelser och utplånade det handskrivna dokumentet [Mose lag] emot oss, vilket bestod av stadgar och lade hinder i vägen för oss, och Han har undanskaffat det genom att fastnagla det vid tortyrpålen. I det han avklädde herradömena och myndigheterna, visade han öppet och offentligen fram dem såsom besegrade och förde dem i triumftåg förmedelst den.” — Kol. 2:13—15, NW.

27—29. a) Vilken forntida hednisk ceremoni påminns vi om av det som Paulus säger om Jehovas triumferande seger genom Kristus Jesus? b) Hur och mot vilka orättmätiga anklagare ingrep Jehova för att sätta villiga människor i stånd till att dela Jesu Kristi triumferande seger?

²⁷ Alltsedan denna seger för nitton hundra år sedan har Jehova Gud dragit fram i ett storslaget triumftåg. Det grekiska ord, som aposteln Paulus här använde i grundtexten, visar att bilden är hämtad från tiden för det hedniska Roms erövringar. För de hedniska romarna var en triumf en imponerande ceremoni till ära för en fältherre som hade vunnit en avgörande seger. Han fick hålla sitt intåg i staden, lagerkrönt, med en spira i ena handen och en lagerkvist i den andra, klädd i en broderad toga och åkande i en med fyra hästar förspänd rund vagn av särskild typ. Före honom gick Roms senat och ämbetsmän samt musikanter, och vidare fördes bl. a. krigsbytet och de fjättrade krigsfångarna framför triumfatorn, och efter honom kom hans här i marschordning. Processionen skred fram mot Capitolium, där offer frambars och fältherren firades med en offentlig festmåltid.

²⁸ I samband med Guds triumf för nitton hundra år sedan nämner aposteln Paulus det ”handskrivna dokumentet”. Detta var Guds genom Mose givna lag, och det ”bestod av stadgar”, och det ”lade hinder i vägen för oss”. Det var ”emot oss”, ty det fördömde oss alla, judar och icke-judar i lika mån, såsom syndare som förtjänar döden, på grund av vår ärvda ofullkomlighet och vår oförmåga att hålla Guds lag. Men vilka är de herradömen och myndigheter, som Paulus säger blev avklädda? Det är Satans och hans demoners osynliga herradömen och myndigheter. Moffatts bibelöversättning kallar dem ”änglahärskarna och änglamakterna”. (1917 års svenska översättning säger: ”Andevärldens furstar och väldigheter.”) En gång kunde dessa anklaga oss inför Gud. Varför? Därför att vi försökte tillbedja och tjäna Gud på ett fullkomligt sätt, men misslyckades i att göra detta, vilket judarnas oförmåga att hålla den mosaiska lagen var ett bevis på. Denna lag kunde inte göra oss fullkomliga, ens genom sina djuroffer. Den avslöjade oss såsom syndare, vilka djävulen kunde fresta och vilka han kunde anklaga inför Gud. Men vad vi inte kunde göra, det gjorde Gud för att övervinna denna anklagelse från Satans herradömen och myndigheter mot Jehovas vittnen. Han satte Jesus Kristus på jorden som en fullkomlig människa, och Jesus höll fullkomligt måttet inför Guds lag. Jesus gjorde detta, fastän hans predikande av Guds rike drog över honom motståndet från alla Satans herradömen och myndigheter, både synliga och osynliga. Jesus dog obesegrad av denna världen och fullkomligt lojal mot Guds universella suveränitet. Han dog inte endast som en martyr eller ett troget vittne för Jehovas rike, utan också som ett fullkomligt mänskligt offer. På detta offers grundval kunde Gud förlåta och upphäva de försyndelser, för vilka den mosaiska lagen fördömde oss. Således fastnaglade Jehova Gud den mosaiska lagen vid Jesu tortyrpåle och upphävde detta ”handskrivna dokument emot oss”, i det att tortyrpålen är en symbol av Jesu offerdöd.

²⁹ I forna tider blev levande fångar från de besegrades led ofta avklädda nakna och förda i triumftåget framför segerherrens vagn, såsom profeten Jesaja illustrerade genom att gå omkring naken och barfota i tre symboliska år. (Jes. 20:1—4) När Jehova Gud triumferade över de anklagade sataniska herradömena och myndigheterna genom att låta Jesus dö trogen och därpå uppväcka honom ur döden för hans trohet, avklädde Jehova alltså i själva verket dessa fientliga herradömen och myndigheter, avväpnade dem och gjorde dem nakna, fullständigt avslöjade, liksom besegrade. Jehova var nu i sin rätt att förlåta sina kristna vittnens försyndelser och att rättfärdiggöra dem eller förklara dem rättfärdiga, för att de skulle kunna vinna det himmelska riket tillsammans med sin ledare, Jesus Kristus. (Rom. 5:1, 6—9, 18, 19) Dessa sataniska herradömen och myndigheter kunde därför inte längre fördöma dem såsom syndare, vilka redan blivit fördömda av Guds egen genom Mose givna lag, ty genom tro på Kristi offer blev de förlåtna och renade och förklarade rättfärdiga, och på så sätt gavs det dem ett gott samvete. ”Vem vill framföra anklagelse mot Guds utvalda? Gud är den som förklarar dem rättfärdiga. Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt från de döda, som är på Guds högra sida, som också är vår förespråkare.” (Rom. 8:1, 33, 34, NW) Såsom en överstepräst, som har fått tillträde till Guds allraheligaste närvaro med livsvärdet av sitt fullkomliga mänskliga offer, uppträder Jesus som förespråkare och vinner rättfärdiggörelse från synd för dem som blir hans trogna, av anden pånyttfödda, smorda efterföljare.

30, 31. a) Vilka herradömen och myndigheter har Jehovas triumferande handling sedan pingsten fortsatt att visa fram som besegrade och maktlösa? b) För vilka har detta framvisande pågått?

³⁰ Att Satans demonorganisation fördömer dessa Kristi efterföljare har därför ingen inverkan på dem i Guds ögon. När de råkar i konflikt med mänskliga lagar, som stiftats av världsliga regeringar under Satans osynliga härskardöme, hopar människor fördömelse över dem för att de håller Guds fullkomliga lag i stället för människors ofullkomliga, ogudliga lag, men detta får inte Guds vittnen att sluta upp eller tar ifrån dem deras ”goda samvete”, ty de vet att de har Guds godkännande och lider för rättfärdighetens sak. Allt detta orättvisa, oberättigade fördömande av dem från människors sida blottar de världsliga herradömenas och myndigheternas skam, ty dessa har blivit avklädda nakna såsom varande fientliga herradömen under Satan och sådana som nu blir besegrade, nedtystade genom Guds rättfärdiggörelseanordning till förmån för sina trogna tjänare. Denna ståndaktiga trohet hos Jehovas lojala tjänare av obrytbar ostrafflighet visar att fiendens anklagelser inte har något att betyda, och därigenom visar Jehova öppet och offentligen fram dessa avklädda herradömen och myndigheter såsom besegrade.

³¹ Alltsedan pingsten år 33 e. Kr., när Jehova utgöt sin heliga ande över sina tjänare till ett tecken på sitt godkännande, har han fört dessa fiendemakter liksom i ett triumftåg till beskådande för människor och änglar, och detta har han gjort förmedelst tortyrpålen och Honom som i trohet dog på den. Dessa sataniska herradömen och myndigheter har visserligen fortsatt med sin verksamhet sedan pingsten, men trots detta förblir de slagna, besegrade, och Kristi efterföljares tro besegrar dem och drar skam över dem i deras egenskap av sataniska makter i denna världen, som Kristi efterföljare inte kan vara vänner med och varav de inte kan vara någon del. Vi ser alltså dessa sataniska makter sådana de verkligen är i sitt nakna och avslöjade tillstånd, och vår tro ger oss segern över dem och håller oss trogna mot Guds rike, som nu är fött i himlarna. I striden vid Harmageddon kommer Guds seger över dem att bli fullständig. Jehova Gud kommer inte att bevara dem vid liv såsom fångar, för att de efter Harmageddon skall föras i triumftåg inför ögonen på alla dem som överlever striden vid Harmageddon, utan han kommer att utplåna dem och kommer inte att föra några fångna fiender levande ut på jorden ur denna universella strid.

Vällukt på triumftågets väg

32—34. a) Vad är det mer, sedan 1914, som de av Gud gynnade åskådarna har fått betrakta? b) Under bilden av lukter eller dofter, behagliga och obehagliga, klargör Paulus andra sidor eller drag hos Jehovas triumf, och vilka är det?

³² Jehovas storslagna triumftåg skrider framåt genom detta tidsskede, som är ”ändens tid” för denna tingens ordning, i synnerhet nu då Riket, som föddes år 1914, har vunnit seger i kriget i himmelen mellan dess konung, Jesus Kristus, ärkeängeln, och Satan, djävulen, och hans änglar. Dessa besegrade herradömen och myndigheter har blivit nedstörtade hit till jorden för att hållas kvar här under en ”kort tidsperiod” till dess de blir kastade i avgrunden och skaffade ur vägen vid Harmageddonstridens höjdpunkt. Nu skrider Jehovas triumftåg framåt mot överlägsen seger i striden vid Harmageddon. Hur vet vi detta? Genom den vällukt av kunskapen om Jehova Gud, som breder ut sig allt starkare överallt på jorden till följd av att ”dessa goda nyheter om riket” predikas av Jehovas vittnen, den smorda kvarlevan och den ”stora skaran” av dess medvittnen.

³³ Inte alla åskådare betraktar triumftåget på samma sätt, och inte alla andas med samma uppskattning in den starka vällukt som det för med sig. För dem som är en del av denna världen och för alla som är denna orena, till undergång dömda världs vänner är den doft eller lukt som sprids genom det predikande av Riket, som åtföljer triumftåget, motbjudande, omöjlig att andas in, ty Guds rike innebär en hemsökelse, betyder döden, för denna världen. För dem som längtar efter befrielse från denna fördärvade värld och som inser, att Guds rike är det enda hoppet om befrielse, är denna doft välkommen, behaglig, ljuvlig. Aposteln Paulus beskrev den för nitton hundra år sedan, när han predikade om Guds kommande rike, men vad han säger gäller med större kraft nu under det upprättade rikets faktiska närvaro. Han hade begivit sig till Troas i Mindre Asien för att förkunna de goda nyheterna om Kristus, och där blev en dörr av tillfälle att predika öppnad för honom. Trots detta begav han sig därifrån och for över Egeiska havet till Macedonien för att förr få träffa Titus. Också där blev han förhjälpt till att sprida kunskapen om Jehova Gud. I tacksamhet utropade han därför:

³⁴ ”Gud vare tack, som alltid för oss i triumftåg i sällskap med Kristus och gör lukten av kunskapen om honom förnimbar genom oss på varje plats! Ty för Gud äro vi en Kristi vällukt bland dem som bliva frälsta och bland dem som förgås, för de senare en lukt som utgår från död till död, för de förra en lukt som utgår från liv till liv. Och vem har tillräckliga förutsättningar härför? Vi hava det, ty vi utbjuda icke Guds ord som en handelsvara, såsom många människor göra, utan vi tala såsom av uppriktighet, ja, såsom sända av Gud, under Guds ögon, i sällskap med Kristus.” — 2 Kor. 2:14—17, NW; 7:5—7.

35. Varför har fröjdfulla predikare av ”dessa goda nyheter om riket” bildligt talat varit med i Jehovas triumftåg från 1919 till nuvarande tid?

³⁵ Vilken upplyftande tanke! Om vi överlämnar oss åt Jehova Gud genom Kristus och därpå som vittnen för Jehova ägnar oss åt att predika de goda nyheterna om hans upprättade rike, så för han oss i sitt triumftåg med Kristus, den nu regerande konungen. Han för oss där, men inte som fångar till skam och offentlig förödmjukelse för oss. Paulus säger inte här, som han gör om de fientliga herradömena och myndigheterna i Kolosserna 2:15, att den triumferande Jehova avkläder oss nakna och visar fram oss öppet och offentligen såsom besegrade. Nej, utan Jehova för oss så som en segerrik fältherre för sin här i triumftåg längs en av vällukter uppfylld väg genom den välkomnande huvudstaden. Han för oss fram såsom delaktiga i hans seger genom Kristus. Ja, han för oss såsom de, genom vilka han vinner ytterligare seger, i det att han genom oss gör kunskapen om sig själv tillgänglig överallt, på så sätt att vi förkunnar bibeln och dess aktuella budskap. Sedan 1919 har Jehova givit oss detta budskap om Riket, och varhelst vi predikar det, där triumferar det. Det vinner segrar, ity att det förvandlar många, som förut genom onda gärningar har varit Guds fiender, till vittnen för Jehova och predikare av de goda nyheterna om hans teokratiska rike.

36—38. a) För vilka och varför är de som kungör Jehovas rike otilltalande, liksom en motbjudande stank? b) Vad anges därigenom att dessa Rikets budbärare för andra utgör ”en kristlig vällukt”?

³⁶ Inte endast är den utspridda eller kungjorda kunskapen om Gud en lukt eller doft som omvärver oss, där vi tågar i triumf efter Jehova Gud och i sällskap med Konungen, Kristus, när vi gör denna gudomliga kunskap tillgänglig för andra, utan vi är också själva en doft eller lukt. Men vad oss beträffar, så är näsorna här i världen olika. Inte så att vi av oss själva vill vara obehagliga för någon på jorden, ty vi strävar efter att vara hjälpsamma och till gagn för en och var. Men hela denna världen är Jehovas fiende. Så att om vi överlämnar oss åt Jehova Gud genom Kristus och han brukar oss i sin tjänst såsom bärare av hans budskap om Riket, då kan det inte undgås — ja, vi måste rentav räkna med — att vi blir obehagliga för många, de många som är fiender till Jehova och hans teokratiska herradöme med Kristus som regent. Paulus, som försökte behaga alla människor i allt till fördel för dem själva, för att de måtte bli frälsta, hade denna erfarenhet. Vi själva kan inte undgå den, i synnerhet inte nu, när Rikets upprättande har gjort frågan om suveräniteten över universum till den brännande frågan inför alla människor. I denna fråga kan vi inte vara denna världens vänner.

³⁷ Som kristna bemödar vi vittnen för Jehova oss om att efterlikna Jesus Kristus, vi följer i hans spår och bär hans smälek, vi kungör honom vitt och brett såsom nu regerande konung, och på det sättet utandas eller ger vi ifrån oss, om man så får säga, Kristi doft eller lukt. I detta avseende önskar vi, att vi doftade ljuvligt för var och en, men vi gör detta bara för mindretalet människor, för dem som blir frälsta. För dessa är vi lika en kristlig vällukt. För dessa är vi som en vällukt som utgår från en livgivande källa och som därför leder till liv i Guds nya värld. Varför är vi för dessa en vällukt som andas liv? Därför att det står klart för dessa få människor att Jehova Gud, livets Källa, sänder oss och att vi fördenskull kommer till dem, inte för dödsbringande syften, utan osjälviskt för livgivande ändamål. Dessa människor känner vämjelse för denna ruttna värld och dess gäckande löften och dess förtvivlade, själviska ansträngningar att hålla sig kvar på sin plats och hålla Guds rättfärdiga värld borta. Det budskap vi predikar om Guds närvarande rike är verkligen ”goda nyheter” för dem. Det andas liv för dem, och det visar dem vägen till lyckligt liv i Guds värld, som består av nya himlar och en ny jord, ja, nu till och med möjlighet att överleva striden vid Harmageddon.

³⁸ Liksom om de inandades en ljuvlig doft, vänder de sig till oss och tar emot oss som kristna, sända från Gud. De lyssnar till vårt budskap och tar emot vår bibliska litteratur och vårt erbjudande att studera den tillsammans med dem. De hörsammar vår inbjudan att vara med vid våra möten vid församlingsbokstudier och i Rikets salar, blir en del av den nya världens samhälle genom att överlämna sig åt Gud genom Kristus och tar sedan del med oss i att utandas denna ljuvliga, livgivande doft till andra, så att dessa också kan bli förhjälpta till evigt liv. Jehova, som representeras av sin styrande konung, Jesus Kristus, är ingen ”stötesten” eller ”klippa till fall [förargelseklippa, 1878]” för dem. De accepterar Jehova såsom universell suverän, universums stora Klippa, vilkens verksamhet är fullkomlig. (5 Mos. 32:3, 4, NW; Jes. 8:13, 14) Den triumf, som Jehovas budskap om Riket vinner över dessa människor med en god näsa, blir till liv för dem.

39. Till och från vad vänder sig — återigen bildligt talat — de människors näsor som älskar ”denna världen”, och varför?

³⁹ Å andra sidan har profetian förutsagt att andra, till och med kristenheten själv, skulle stöta sig på denna stora Sten och förargas över denna stora Klippa och därför skulle falla och krossas och snärjas och fångas för att dö. (Jes. 8:15) För dessa är Jehovas predikande vittnen en stank, ”en lukt som utgår från död till död”. Vårt budskap om Riket varslar intet gott för dem. Det är likt en vedervärdig lukt som utgår från någonting dött och som är smittosam och livsfarlig att andas in. Den utgår från en dödsbringande källa, och den betyder död för dem. Varför? Därför att de är en del av denna världen och älskar den och inte vill slita sig lösa från den. De vill inte bättra sig och bli försonade med Gud genom Kristus. De föredrar hans fienders sällskap, och till dessa fiender hör också kristenheten med sin ortodoxi och sina mänskliga traditioner, som kittlar deras näsor såväl som deras öron. Men vi predikar ”hämndens dag från vår Gud” och därför den kommande tillintetgörelsen av denna världen och av alla dem som förblir en del av denna världen. För dessa, som älskar världen, stinker vi alltså. För dem är vi en pestsmitta, vi är livsfarliga, vi borde begravas någonstans där man varken kunde se oss eller känna lukten av oss eller höra oss. Detta budskap om Jehovas universella suveränitet och om hans nya värld och om denna gamla världs tillintetgörelse väcker anstöt hos dem och kommer oss att bli illa anskrivna hos dem eller, bildligt talat, illaluktande. Vi ger dem inget löfte om liv i den eviga framtiden.

40, 41. Hur handlar dessa, som tar anstöt, och med vilken verkan?

⁴⁰ Jehova, som insatte Kristus i Rikets makt och myndighet, har blivit en stor stöter sten och en förargelseklippa för dessa. De försöker flytta undan stötestenen och störta omkull förargelseklippan genom sina världsliga konspirationsplaner mot Jehova Gud och hans regerande Kristus. I överensstämmelse med detta försöker de tysta ned det av Jehovas vittnen predikade budskapet om Riket, som för dem har en så vedervärdig lukt. De kan avlägsna Jehovas namn från översättningar av bibelns hebreiska skrifter, men de kan inte avlägsna Jehova, Klippan, från hans ställning som universell suverän. Därför kommer de att manglas plattare än en pannkaka av denna stora Sten i Harmageddonstriden.

⁴¹ Liksom de aldrig kan avlägsna den stora Klippan från hans konungsliga suveränitet över vår jord, så har de inte kunnat och kommer aldrig att kunna tysta ned budskapet om Riket och förgöra dem som predikar det. Till nu har de måst känna lukten av Jehovas vittnen, och de kommer att vara tvungna att alltjämt känna lukten av oss, till dess de själva får sina näsor inslagna på den kommande dag, då Guds, den Allsmäktiges, krig utkämpas vid Harmageddon. (Upp. 16:14—16, NW; Matt. 21:42—44) Det är Jehova, den allsmäktige Oövervinnelige, som leder och för oss fram, och det är i sitt triumftåg som han för oss i sällskap med sin konungars Konung och herrars Herre, den segrande Konungen och den segrande Herren. Budskapet om Jehovas rike med Kristus som styresman har redan firat storslagna triumfer jorden runt, därför att Han understöder och välsignar det arbete som hans vittnen utför för att predika dessa ”goda nyheter” på hela den bebodda jorden. Det kommer att fortsätta att triumfera under det beskydd och den ledning han skänker oss fram till Harmageddon, då han själv i triumf hävdar och förhärligar sig och därigenom kommer hela jordens atmosfär att bli genomträngd med den ljuvliga, livgivande vällukten av kunskapen om Gud för varje lovprisare av Jehova som då andas. — Hab. 2:14.

[Fotnot]