Att vända sig till Jehova
1. a) Vad var det som fick Mose ansikte att stråla, och vad blev följden? b) Hur påvisade Paulus var felet verkligen låg?
NÄR man vänder sig till Jehova, blir täckelset borttaget.” Så skrev aposteln Paulus, när han talade om det nya förbundets större härlighet i jämförelse med lagförbundet, som hade ingåtts med Israel genom Mose såsom medlare. När Mose kom ned från Sinai berg med vittnesbördets två tavlor, strålade hans ansikte så att folket fruktade för att komma honom nära. Fördenskull måste han hänga ett täckelse över sitt ansikte. Men såsom Paulus förklarade låg felet i själva verket hos israeliterna själva. Deras hjärtan och sinnen hade inte den rätta inriktningen. ”Deras sinnens uppfattning blev förslöad. ... Ja, intill den dag i dag är ligger ett täckelse på deras hjärtan, närhelst Mose läses.” Deras hjärtan och sinnen var inte i kärleksfull hängivenhet vända till Jehova. I stället förhärdade de sina hjärtan i sitt egensinne, såsom Jehova sade om dem: ”De gå alltid vilse i sina hjärtan, och själva hava de icke lärt känna mina vägar.” — 2 Kor. 3:12—16, NW; 2 Mos. 34:29—35; Hebr. 3:10, NW.
2. a) Har världen orsak att förhäva sig över Israel i detta hänseende? b) Hur får vi veta vad som är felets själva grundorsak?
2 Därpå talar Paulus om världen i allmänhet i ungefär samma ordalag, när han säger att de ”goda nyheter som vi kungöra verkligen äro höljda av ett täckelse ... bland dem som äro på väg att förgås, bland vilka denna tingens ordnings Gud har förblindat de icke troendes sinnen, så att glansen av de härliga goda nyheterna om Kristus ... icke skulle skina igenom”. (2 Kor. 4:3, 4, NW) Såsom Jesaja sade: ”Vi gingo alla vilse såsom får, vi vände oss var och en till sin väg.” (Jes. 53:6, Åk) Här har vi felet. Vi tycker om vår egen väg; vi vill ha det på vårt eget sätt. Det var detta som var grundorsaken till det orätta handlingssätt som var och en av sönerna i liknelsen om den förlorade sonen, vilken vi just har dryftat, gjorde sig skyldig till. Den yngre sonen ville leva ett sådant liv att han kunde tillfredsställa sin njutningslystnad. Den äldre sonen ville följa sin väg uppfylld av stolthet som han var ända därhän att han satte sig emot sin fars önskningar.
3. Hur kan vi undvika att handla orätt i något av dessa stycken, och vilken fråga uppstår fördenskull?
3 Det enda som kan hindra oss från att handla orätt i något av dessa stycken, därför att vi vill gå vår egen väg eller ha det på vårt eget sätt, är att vi med allt allvar vänder hjärtat till Jehova. Det är inte lätt. Det innebär att vi måste handla tvärtemot världens och vårt fallna kötts ande och handlingssätt. Har Jehova gjort något på senare år för att hjälpa dem som önskar vända tillbaka till honom eller andra som trevar efter honom?
4. a) Vilken barmhärtig anordning riktar Malakis profetia vår uppmärksamhet på? b) Vilka slutord beträffande denna sak framhävs här?
4 Låt oss tänka tillbaka på Malakis profetia. Vi erinrar oss då att vi i de två sista kapitlen i Malakis bok fann bevis för att Jehova i sin barmhärtighet verkligen ger de människor som är i andlig nöd den behövliga sporren. En uppfyllelse härav finner vi i denna tid i skaran av åt Gud överlämnade människor, vilka Jehova så rikligen har välsignat och låtit framträda i skarp kontrast till världen i övrigt och låtit bli kända i hela världen såsom hans vittnen. När vi tidigare begrundade Malaki 3 och 4, uppehöll vi oss emellertid inte vid profetians slutord, där Jehova säger: ”Se, jag skall sända till eder profeten Elia, förrän HERRENS [Jehovas] stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, för att jag icke, när jag kommer, skall slå landet med tillspillogivning.” — Mal. 4:5, 6.
En uppfyllelse i liten skala
5. Vilka var det som gav svaret på frågan om en uppfyllelse i liten skala, och vad sade de då?
5 Dessa ord talar om ett verk, som innebär att vända hjärtan, och de har alltså direkt med vår fråga att göra. Hur skall vi då förstå dessa ord i uppfyllelsen, och vem är det som åsyftas med uttrycket ”profeten Elia”? För att få hjälp att förstå detta skall vi först undersöka om någon uppfyllelse av dessa ord ägde rum i samband med Kristi första närvaro. Såsom vi redan har påpekat gick många profetior då i uppfyllelse i mindre skala, varigenom det framställdes en liten modell eller gavs en förhandssyn av den större uppfyllelsen i denna Kristi andra närvaros tid. Den här profetian hos Malaki utgör inget undantag. När ängeln Gabriel underrättade den judiske prästen Sakarias om att han skulle få en son, förutsade Gabriel följande beträffande denne: ”Många av Israels söner skall han vända tillbaka till Jehova, deras Gud. Också skall han gå framför honom med Elias ande och kraft för att vända fäders hjärtan tillbaka till barn och de olydiga till rättfärdigas praktiska vishet, för att skaffa åt Jehova ett berett folk.” Sakarias’ son blev Johannes döparen. Jesus själv sade om Johannes: ”Han är Elias, den som skulle komma.” Hur utförde Johannes sitt verk att vända tillbaka hjärtan? — Luk. 1:16, 17, NW; Matt. 11:14; 17:10—13.
6. a) Varför var Johannes döparens budskap och verk nödvändiga? b) På vilka sätt vändes hjärtan tillbaka?
6 Johannes döparens budskap gick rakt på sak: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära.” Det var bråttom. Den dåvarande generationen stod inför en nära förestående dom, såsom Johannes sade: ”Redan är yxan satt till roten på träden.” Dessutom skulle det snart tillkännages att himmelrikets representant, Jesus Kristus, hade framträtt. Folket behövde göras berett. Judarna måste komma till besinning. Deras religiösa ledare hade ”gjort Guds ord ogiltigt” (NW) på grund av sin tradition, och deras hjärtan hade kommit långt bort ifrån honom. Deras hjärtan behövde alltså vändas tillbaka. Johannes meddelade ”praktisk vishet”, när han gav nyttiga råd åt dem som kom till honom, skatteindrivare och soldater såväl som fariséer och sadducéer inbegripna. Han utförde ett undervisningsarbete, och det hade framgång. Det utgjorde den nödvändiga sporren. Johannes lyckades ”skaffa åt Jehova ett berett folk” med hjärtan vända tillbaka, redo att bli Guds söner såsom andliga israeliter. Deras hjärtan vändes också tillbaka till deras fäder, patriarkerna, så att de blev beredda att utöva en tro lik Abrahams. Såsom Paulus sade: ”De som hålla fast vid tron äro de som äro Abrahams söner.” — Matt. 3:2, 7—12; 15:1—9; Luk. 3:10—14; Joh. 1:35—40; Gal. 3:7, NW.
Uppfyllelsen i större skala
7. Hur vet vi att vi inte i Johannes finner en fullständig uppfyllelse av bilden?
7 Den större uppfyllelsen av denna profetia hos Malaki äger rum när Herren Jesus återvänder i sitt rikes makt och härlighet. Jesus talade om denna Människosonens ankomst i sitt rikes makt och förband den med den syn som Petrus, Jakob och Johannes fick, då Jesus blev ”förklarad” eller härligen förvandlad, när de befann sig uppe på ett högt berg. (Mark. 9:1—8; Matt. 17:1—9) Elia framträdde i denna syn, vilket angav att orden i Malaki 4:5, 6 skulle gå i uppfyllelse i större skala i framtiden. Eftersom denna syn gavs sedan Johannes döparen hade dött, är det uppenbart att vi inte i Johannes själv finner en fullständig uppfyllelse av förebilden.
8. Vem har visat sig vara den nutida ”profeten Elia”?
8 Vem är då den nutida ”profeten Elia”, som blivit betrodd med att låta varningsbudskapet om Jehovas ”stora och fruktansvärda dag” ljuda förutom med verket att vända tillbaka hjärtan? Jesus angav svaret i den profetia, som vi redan nämnt om, när han talade om den ”trogne och omdömesgille slaven”, som delar ut andlig ”mat i rätt tid” och som Herren fördenskull sätter ”över alla sina tillhörigheter”. (Matt. 24:45—47, NW) Denna trogna slavklass, den smorda kvarlevan, har i våra dagar framträtt klart och tydligt. I likhet med Elia och Johannes döparen kungjorde den oförskräckt Guds domar över all falsk gudsdyrkan, till dess fienderna förorsakade ett avbrott i dess verksamhet år 1918. Men år 1919 kom denna verksamhet, som bestod i att vända folk till Gud och kungöra den stundande förintelsen, först av ”det stora Babylon” och därpå av Satans synliga politiska system i Harmageddon, på nytt i gång. — Upp. 18:21; 19:11—16.
9. Varför kommer en annan profet in i bilden, och vem är han?
9 Denna nutida Eliaklass har alltså utfört ett verk som bestått i att vända tillbaka hjärtan. Vi har redan talat om det förberedande verk som utfördes till gagn för de ”andra fåren” fram till år 1935, däribland just de ”får”, som den förlorade sonen var en bild av och som hade försuttit sina tidigare möjligheter att tjäna Jehova. Vad har man gjort sedan dess? För att vi skall få klart för oss hur det förhåller sig härmed, måste vi omsorgsfullt begrunda den fullständiga ursprungliga profetiska förebild som hade med Elia att göra. Då träder en annan profet in i bilden, men därmed anges inte att det fanns någon brist hos Elia eller att han hade misslyckats på något sätt. När Gud gav Elia i uppdrag att smörja vissa personer till att verkställa Guds domar över Baalsdyrkan, sade han: ”Elisa ... skall du smörja till profet i ditt ställe.” Elia gick genast åstad och gjorde detta, och som en följd härav lämnade Elisa det som han var sysselsatt med och ”gick och följde Elia och började betjäna honom”. Elisa hade alltså fördelen att under många år bli undervisad och övad av Elia. — 1 Kon. 19:15—18, 21, NW.
10. Vad var det som utgjorde Elias sista underverk, vad möjliggjordes genom det, och vad är det som utgör motsvarigheten härtill i uppfyllelsen?
10 Tänk på Elias sista underverk! Det bestod i att han fick Jordanflodens vatten att dela sig genom att slå på det med sin mantel, så att han själv och Elisa kunde gå över floden österut på torr mark. (2 Kon. 2:8) Genom detta ingripande flödade vattnet nedanför det ställe, där det blivit avskuret, ned till det livlösa Döda havet, men vattnet ovanför stället hölls tillbaka. Vi kan se en parallell här till det som sker i samband med Eliaklassen i våra dagar. ”Vattnen ... beteckna folk och skaror och nationer och tungomål.” (Upp. 17:15, NW) Under många år hade man haft klart för sig att en jordisk klass av människor skulle komma till synes, och medlemmar av denna klass hade börjat framträda i växande antal, men det var inte förrän år 1935 som den verkliga delningen av det symboliska vattnet och arbetet med att församla de ”andra fåren” tog sin början, enligt vad vi redan har framhållit. De som blev församlade hölls tillbaka från att färdas nedåt på en väg som leder till tillintetgörelse. Jehova använde Eliaklassen för att påbörja denna delning av det symboliska vattnet. Arbetet fick en god start, och Elisaklassen trädde in i verksamheten.
11. a) Genom vilket underverk blev de båda profeterna skilda åt? b) Hur och när uppfylldes detta?
11 Påminn dig Elisas första underverk! Det var ett likadant underverk som Elias sista, och Elisa använde Elias ämbetsmantel, som hade fallit av honom, i samma syfte, nämligen för att kunna gå torrskodd över floden. Det förelåg likväl en skillnad, ty nu var Elisa ensam, men Jehova understödde honom. Under den tid, som förflöt mellan dessa båda underverk, inträffade en annan beaktansvärd mirakulös händelse, när Elia for upp till himmelen i en stormvind, sedan han blivit skild från Elisa genom en vagn av eld och hästar av eld. Detta utgjorde en profetisk bild av slutet av Eliaklassens verksamhet och fortsättningen av samma verk, som emellertid nu bedrevs i ökat tempo, genom Elisaklassen. Vissa händelser som inträffade tidigt under krigsåret 1942 markerade denna övergång i profetians uppfyllelse. En tid dessförinnan, när nu andra världskriget pågick, föreföll det som om änden hade kommit för arbetet med att vittna. Utsikterna var mycket ovissa. Den 8 januari 1942 dog Sällskapet Vakttornets dåvarande president, J. F. Rutherford. Stannade verksamheten av då? — 2 Kon. 2:11—14.
12. Vad är det som visar att Elisaklassen insåg vad dess uppdrag bestod i?
12 Nej, Elisaklassen, som bestod av de återstående medlemmarna av den smorda kvarlevan, fortsatte omedelbart med denna verksamhet att dela det symboliska vattnet, alldeles som Elisa hade gjort i bokstavlig måtto. Samma förlag, Sällskapet Vakttornet, användes, men en ny president blev vald. I samma nummer av The Watchtower som tillkännagav den forne presidentens, Rutherfords, död inflöt en ledande artikel kallad ”Det slutliga församlandet” med utgångstext från Jeremia 16:16. Här talades det om ett intensivt fiskande och jagande efter dem som skulle kunna bli återvunna. På förhösten år 1942 höll Jehovas vittnen ett tredagarskonvent i Cleveland i Ohio, vars program genomfördes i många städer i andra länder. Sammankomstens tema var hämtat från Jesaja, kapitel 59 och 60, där Guds folk uppmanas: ”Stå upp, var ljus”, en uppmaning vars efterföljd skulle leda till att en stor skara människor skulle komma till ljuset, ”komma farande lika moln”. (Jes. 60:1—3, 8; Upp. 7:9) Det fanns inte rum för något tvivel! Elisaklassen insåg vad dess uppdrag bestod i och försatt inte någon tid!
”Elisaklassens” verksamhet — ett undervisningsarbete
13. a) Av vilken art var Elisas underverk, och vilka hade gagn av dem? b) Vilken liknande verksamhet påbörjades år 1942, och hur har den utvidgats och utvecklats?
13 Under de något mer än tjugo åren sedan dess har just denna smorda klass med oförminskad kraft drivit på med arbetet, biträdd av ett ständigt växande antal ”andra får”, många av den ”förlorade sonens” klass inbegripna. Detta är ett resultat av att Jehovas ande vilar över dem, liksom den vilade över Elisa, som bad Elia om en förstfödd sons andel, nämligen om ”två andelar av din ande”. (2 Kon. 2:9, NW) Då på den tiden var det uppenbart att Elisa fick detta, ty bibeln omtalar att Elisa utförde sexton underverk men Elia bara åtta. Många av Elisas underverk hade en helande, helbrägdagörande och återställande verkan och var till särskilt gagn för ”profetsönerna” (Åk; NW). Elisa gjorde till exempel vattnet i en källa sunt, gjorde en förgiftad maträtt ätlig och utökade dessutom genom underverk olika livsmedelsförråd. Vidare uppväckte han den sunemitiska kvinnans son och botade Naaman från hans spetälska. (2 Kon. 2:15—6:23) Det gick väl för skaran av trogna profeter under den tid Elisa verkade tillsammans med dem. Såsom en motsvarighet till forna tiders händelser beslöt de ansvariga vid högkvarteret i Brooklyn efter konventet i Cleveland år 1942 att man skulle öppna en skola, vid vilken missionärer skulle övas för att kunna tjäna utöver hela världen genom att predika och undervisa och församla de ”andra fåren”, även dem som påminde om den förlorade sonen. Denna missionärsskola öppnades den 1 februari 1943, och den har sedan dess utvidgats och utvecklats för att sätta missionärerna i stånd att utföra ett förträffligt arbete genom att bygga upp Jehovas vittnens organisation i många länder såväl som påbörja arbetet på nya orter. Att man hyste intresse för den ”förlorade sonens” klass framgick då av två artiklar som publicerades, nämligen ”Den förlorade sonen i nöd” och ”Den förlorade sonen kommer hem”. De inflöt i The Watchtower för 1 och 15 november 1943 (på svenska 1 och 15 juni 1945). År 1944 gjorde man jorden runt oktober månad till en månadslång speciell vittnesbördskampanj kallad ”Vittnesbördsperioden ’Den förlorade sonen’”.
14, 15. a) Vilket ytterligare undervisningsprogram igångsattes år 1942, och vad kan sägas om dess framåtskridande? b) Vilken ny kursverksamhet kom i gång år 1959?
14 Vidare igångsattes det år 1942 en kurs för vidareutbildning i den kristna förkunnartjänsten, en kurs som skulle pågå i alla Jehovas vittnens församlingar jorden runt. År 1943 meddelades det vid sammankomsten ”Kallelse till verksamhet” att en skola i teokratisk ämbetsutövning skulle inrättas i alla församlingar. Alla uppmanades att vara med och bli bättre skickade och kvalificerade för sitt uppdrag, men det var endast de manliga eleverna som höll tal från podiet. År 1958 gjordes emellertid anordningar för att alla eleverna direkt skulle kunna medverka, både män och kvinnor. De senare håller emellertid inte anföranden, utan de visar i demonstrationer hur man vid alla tider och tillfällen verkningsfullt kan delge andra människor budskapet om Riket. — 1 Tim. 2:11, 12.
15 Ett nytt drag i Elisaverket kom till synes år 1959. Då igångsattes en fyraveckors kurs, vid vilken församlingarnas tillsyningsmän skulle få undervisning. Sådana kurser skulle anordnas i alla länder där Sällskapet Vakttornet har en expedition med egna lokaler. Tillsyningsmännen inbjöds att ta del i denna kurs utan egen kostnad.
16. a) Hur har all denna verksamhet varit till nytta för den ”förlorade sonens” klass? b) Hur framgick det av The Watchtower för 1 maj 1937 att några tydligen inte hade strävat efter att förbättra sin ämbetsutövning?
16 Vi har bara helt kortfattat talat om den undervisningsverksamhet som man grep sig an med, men tänk på att även om denna visserligen har varit till stor välsignelse för Jehovas vittnen själva, så är inte detta hela slutbehållningen. Naturligtvis inte. Denna verksamhet har i stort sett varit ett medel för att nå ett mål. Den har möjliggjort en mycket verkningsfullare och mera omfattande förkunnartjänst till gagn för alla dem som lider nöd, den ”förlorade sonens” klass inbegripen. Vad Jehovas vittnen beträffar, kan de och bör de sannerligen visa att de uppskattar dessa ting genom att begagna dem för att förbättra sin ämbetsutövning. Skulle det inte vara ledsamt, om någon av en eller annan ovärdig eller otillräcklig orsak vägrade att göra bruk av dessa medel, varigenom han kanske lät en förtrytsam ande få makt med honom i likhet med den ande som den äldre brodern i Jesu liknelse ådagalade? (Luk. 15:25—30) Genom att i all uppriktighet och ödmjukhet söka bruka dessa medel kan vi visa sann kärlek till nästan, varvid vi inte undantar dem som hör till den ”förlorade sonens” klass. Vi vill inte ”sakna nitälskan” och lida följderna härav, såsom det påpekades i en notis i The Watchtower för 1 maj 1937, sidan 130 (på svenska 15 augusti, sidan 242), under rubriken ”Grupptjänare”, där det hette: ”Förkunnandet av budskapet om riket är nu av allt övervägande betydelse. Det åligger de smorda att rösta om vilka som skola föreslås till grupptjänare, men ’vedhuggare och vattenbärare’ (Josua 9:21—27) kunna tjäna i sådan befattning. (5 Moseboken 16:12—15; 29:11) Om det i en grupp inte finns några av de smorda, som äro lämpliga att fylla platserna som grupptjänare eller medlemmar av tjänstekommittén, och det finns Jonadab-bröder, som ha förmåga och äro nitiska, låt då dessa Jonadab-bröder komma med i tjänstekommittén och giv dem tillfälle att tjäna. Verket bör inte få lida avbräck, därför att några i gruppen sakna nitälskan. Evangeliet måste förkunnas nu. — Matteus 24:14.”
17. a) Vilket felaktigt handlingssätt kan några av dem som hör till kvarlevan såväl som av dem som hör till de andra fåren ha följt? b) Men hur har de visat sann ånger och gjort bättring?
17 Bland dem som hör till kvarlevan av Kristi medarvingar såväl som bland dem som hör till de ”andra fårens” klass har det funnits många enskilda individer som vid någon tid i sitt liv har handlat såsom den förlorade sonen gjorde. Efter att ha överlämnat sig åt Jehova har de längre fram lämnat sin Faders hus, och några av dem har t. o. m. gjort sådant som medfört att de måst uteslutas ur församlingen. De blev uteslutna, men efter sin uteslutning har de visat sann ånger och gjort bättring och har vänt åter till Jehova Guds församling och har både inför församlingen och inför sin himmelske Fader erkänt att de handlat mycket felaktigt. De har ångrat sig och ändrat på sitt handlingssätt. Några av dem har kanske levat i otukt eller äktenskapsbrott, men nu har de ådagalagt samma ande som den förlorade sonen hade, då han vände tillbaka till sin fars hus; de har visat sig ha ett rätt hjärtetillstånd, de har bett sin Fader förlåta dem och har kommit tillbaka och bett om att få bli slavar i Jehovas organisation. De som har visat sann ånger och gjort bättring i likhet med den förlorade sonen fröjdas nu på nytt över att ha blivit återupptagna i församlingen. Nu ådagalägger de en ödmjuk inställning, och jämte de andra, som har förblivit i sin Faders hus, förkunnar de återigen de goda nyheterna om Guds rike.
18. Vilka möjligheter till tjänst kan öppna sig för den som bevisat sig klanderfri under en viss period, sedan han blivit återupptagen efter en uteslutning?
18 De som har fått förlåtelse av sin Fader och som ödmjukt har bevisat sig vara goda slavar, sedan de kommit tillbaka från sitt orena, uteslutna tillstånd, kan med tiden rentav bevisa sig vara lämpliga förvaltare i Faderns hushåll. Genom ett gott uppförande under avsevärd tid åstadkommer de att den smälek, som de har dragit över sig, och även det dåliga intryck, som deras tidigare uppförande kan ha gjort på människor utanför, faller i glömska. Om någon har uppfört sig oklanderligt, sedan han blev återupptagen, och han fördenskull i församlingen har börjat betraktas som ett rätt föredöme, kan det — under förutsättning att en sådan, som en gång varit utesluten men nu har kommit tillbaka och ådagalagt ödmjukhet, bevisat sin kärlek till Jehovas ord och verk i tio år efter återupptagandet — vara i överensstämmelse med det som sägs i liknelsen om den förlorade sonen, om en sådan person blir använd såsom församlingsbokstudieledare och tillåts hålla offentliga föredrag. Längre fram kan han t. o. m. få privilegiet att tjäna på en mera ansvarsfull post i Jehovas organisation. Om han efter sitt återupptagande har bevisat sig vara ett rätt föredöme för Guds hjord under tio års trogen tjänst och om församlingens kommitté anser att han kan få större tjänsteprivilegier, varför inte då låta honom få detta? Om han har visat att han nu ämnar stanna i sin Faders hus för alltid och att han är lojal i sin hängivenhet med avseende på det som gagnar detta hus, förefaller det som om man åter tryggt skulle kunna anförtro honom större ansvar i Jehovas folks församling.
19, 20. a) Vilken uppgift fyller Guds ord och ande, när det gäller vår tjänst? b) Vilka två drag är det viktigt att vi tänker på?
19 I våra dagar såsom aldrig förr är Guds ord medelpunkten i det undervisningsprogram, som omfattar alla de drag vi just här har dryftat. Mer än allt annat är Guds ord det medel, förmedelst vilket hjärtan vänds tillbaka. Paulus tänkte på detta, när han talade om de större välsignelser som kommer genom det nya förbundet och det ämbete som är förknippat med det. När Jehova i förväg talade om det nya förbundet, sade han: ”Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den.” (Jer. 31:33) Paulus använde liknande ord, då han sade till korintierna: ”Ni visas vara ett Kristi brev, skrivet av oss såsom tjänare, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens ande, icke på stentavlor, utan på tavlor av kött, på hjärtan.” Ja, ”Jehova [är] Anden”, och när vi vänder oss till honom och låter hans ande fritt flöda ned i våra hjärtan genom att vi håller oss tätt till hans ord, då kan vi ”med obetäckta ansikten likt speglar återkasta Jehovas härlighet”. Alltså kan vi användas av honom i det storslagna, privilegierade verket att hjälpa andra att vända sig till honom eller att vända tillbaka till honom. Och glöm inte att ”den som omvänder en syndare från hans villoväg, han frälsar hans själ från döden och överskyler en myckenhet av synder”. — 2 Kor. 3:3, 17, 18, NW; Jak. 5:20.
20 Låt oss till avslutning och till vår uppmuntran i korthet begrunda en framställning som poängterar båda dessa drag, att hjärtan alltjämt kan förändras och vändas till Jehova och att han själv har ett rymligt hjärta fyllt av kärlek till alla och envar som i sanning är hans barn och som vänder sig till honom.
En illustration
21. Hur och varför ådagalade Josefs tio halvbröder en ond inställning?
21 Den här illustrationen finner vi i det välkända drama som Jakob och hans tolv söner var aktörer i och som är skildrat i 1 Moseboken, kapitel 37—45. Två av sönerna, Josef och Benjamin, var Jakob särskilt kära, ty de var söner till hans älskade hustru Rakel. Eftersom Josef blev märkbart gynnad av sin far och även för hans gudagivna drömmars skull hatade hans tio halvbröder honom bittert och var ytterligt svartsjuka, ända därhän att de gjorde upp planer för att döda honom. Men i stället sålde de honom såsom slav till att föras bort till Egypten. De tog hans livklädnad, doppade den i blod och visade den för sin far, som drog den slutsatsen att hans son hade blivit uppäten av ett vilddjur. Bröderna visade sannerligen att deras hjärteinställning till såväl Josef som deras far var ytterligt ond. — 1 Mos. 37:2—36.
22, 23. Hur blev deras hjärteinställning satt på ett rannsakande prov, och vad blev följden?
22 Så förflöt flera år. Genom att Gud ledde händelseutvecklingen fick Josef hand om livsmedelsförråden i Egypten. När den förutsagda världsvida hungersnöden hade brutit ut, måste Jakob sända sina söner ned till Egypten två gånger för att köpa säd. Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. Vid det första tillfället lät de tio sönerna förstå att de hade ont samvete beträffande Josef. Men innebar detta en verklig hjärteförändring? Vid brödernas andra besök ordnade Josef det så att de blev satta på ett svårt prov. Man fick det att se ut som om Benjamin hade stulit Josefs heliga silverbägare! Josef, som ännu inte var igenkänd av dem, krävde i sträng och bister ton att Benjamin skulle bli kvar såsom hans slav. De andra kunde vända tillbaka hem. Då trädde Juda fram, tydligtvis i samförstånd med sina bröder, och framställde en den mest hjärterörande och omedelbara vädjan, och detta till en uppenbarligen bister och fientlig lyssnare, tänk på det! Juda gjorde sig mycket besvär med att förklara hur oändligt mycket Benjamin betydde för sin far. Slutligen sade han att han själv ville bli Josefs slav, så att den unge Benjamin skulle kunna vända tillbaka hem med sina bröder. Och därpå undslapp honom detta lidelsefulla utrop, som kom från hjärtat: ”Huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer, som då skulle komma över min fader.” — 1 Mos. 44:34.
23 Det fanns inte ringaste orsak att betvivla att det skett en hjärteförändring hos dem! Josef blev mycket rörd och grät högljutt, då han talade om för sina bröder vem han var. Men låt oss betrakta en annan del av detta drama, som utspelades hemma hos Jakob som ivrigt väntade på dem.
24. Hur reagerade Jakob inför nyheterna om Josef, och vad fick han bevis för?
24 Vi kan föreställa oss hur den gamle fadern ängsligt väntar på sönerna och undrar hur de har det, allteftersom dagar och veckor förflyter. Skall han någonsin få se sin älskade Benjamin igen? Kommer han att förlora honom liksom han förlorat Josef? Slutligen får han veta att sönerna kommit inom synhåll och snart är hemma. Han väntar i sitt tält. Vi kan tänka oss scenen. Han hälsar på sönerna i tur och ordning under det att den unge Benjamin står tätt intill honom. Men vad är det de säger? Mannen med de stora befogenheterna där nere i Egypten skulle vara Josef! Det kan inte vara sant! I så fall skulle Josef för länge sedan åtminstone ha sänt honom något meddelande. Det var förmodligen vad han tänkte. Men hans söner uppmanar honom att komma och se vad de har med sig hem igen. Ja, det kan han ju inte vägra göra. Med tungt hjärta går han ut och ser på all säden och alla de andra förnödenheterna, för att inte tala om allt det silver och alla de kläder som Benjamin har fått. Men när han får se vagnen, som speciellt sänts för att föra honom ned till Egypten, då tvivlar han inte längre! Den är så elegant och bekväm. Den är precis vad som behövs! Den är inte bara ett slags synlig förbindelselänk, den är det synliga transportmedel som kan föra honom till hans länge saknade Josef. Han griper tag i vagnen, och helt överväldigad i sin övertygelse och djupt gripen utbrister han: ”Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag vill fara och se honom, förrän jag dör.” — 1 Mos. 45:25—28.
25. a) Vad uppenbarar detta om Jehova? b) Hur kan vi visa att vi i sanning är hans barn? c) Vilket handlingssätt har alltjämt de människor möjlighet att välja, vilka har förirrat sig bort?
25 Jakob kände det alldeles som fadern i Jesu liknelse, som gladdes över sin son, om vilken han sade: Han ”var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen”. (Luk. 15:32) Det är riktigt att Josef inte hade förirrat sig bort i likhet med den förlorade sonen, men det framträdande draget här är den varma faderliga kärlek, som kom till uttryck i vartdera fallet. Och vad honom beträffar, som lät alla dessa ting ske och som lät dem bli upptecknade i sitt ord, så är helt visst hans eget av kärlek uppfyllda hjärta mycket större och hans känslor mycket djupare än deras som bara tjänar såsom en illustration! Om vi i sanning är hans barn, önskar vi ”återkasta Jehovas härlighet” och ådagalägga just dessa egenskaper, kärlek och tålamod och barmhärtighet, och göra bruk av alla våra möjligheter att efterlikna vår Fader i himmelen. (2 Kor. 3:18, NW) Men om vi har förirrat oss, då kan vi inte underlåta att vända oss till honom och ge gensvar på den vädjan som han så välvilligt riktar till oss för att sporra oss att gå i rätt riktning! Håller ni inte med om det? Skulle det inte vara förträffligt, om följande ord, som aposteln Petrus skrev, kunde sägas om er: ”Ni voro lika får som gingo vilse, men nu hava ni återvänt till edra själars herde och tillsyningsman”? — 1 Petr. 2:25, NW.