utan kostnad lärt sig läsa och skriva och att inskärpa hos sina barn de värdefulla sanningar som finns i Guds ord, bibeln, den bästa källa till utbildning som finns. Fäder, mödrar och barn som på detta sätt dragits närmare varandra av bibelns sanning åtnjuter ett rikare och lyckligare familjeliv. Och nu skulle sådana föräldrar inte vilja lämna ifrån sig sina barn för allt i världen!

Om du bor i Europa, Nordamerika eller någon annanstans, där man inte brukar ”låna ut” sina barn, kan du då lägga märke till sedvänjor på vilka samma principer bör tillämpas? Somliga föräldrar sänder i väg sina barn till internatskolor eller sommarläger under månader i sträck, trots att barnen på så sätt berövas den kärlek, det skydd och den andliga och moraliska vägledning som de så utomordentligt väl behöver. De faror och nackdelar som åtföljer sådana sedvänjor kan ofta vara lika stora som de som är inbegripna i bruket att ”låna ut” sitt barn. Följaktligen har kärleksfulla föräldrar överallt på jorden goda skäl att vara mycket omsorgsfulla, när de ställs inför någon sedvänja eller anordning som skulle betyda att de lämnar ifrån sig sitt barn. Belöningen för att man är försiktig och fattar ett beslut som är grundat på Guds ord kan bli varaktig lycka för alla, eftersom ”påbuden från Jehova är rätta och får hjärtat att fröjda sig”. — Ps. 19:9, NW.

Frågor från läsekretsen

● Vad menade aposteln Paulus, när han skrev till korintierna: ”Allt hör er till”? — B. B., England.

I huvudsak menade han att allt som Gud har danat eller anordnat står till de kristnas förfogande för att tjäna till gagn för dem.

Orden i fråga förekommer två gånger i de tre sista verserna 21—23 i tredje kapitlet i Första Korintierna. Vi läser: ”Må därför ingen berömma sig av människor; ty allt hör er till, det må vara Paulus eller Apollos eller Kefas eller världen eller liv eller död eller närvarande ting eller kommande ting, allt hör er till; men ni i er tur hör Kristus till; och Kristus i sin tur hör Gud till.” — 1 Kor. 3:21—23, NW.

På liknande sätt skrev aposteln i 2 Korintierna 4:15 (NW): ”Allt är för er skull.” Här talade Paulus om allt det arbete och lidande han och hans följeslagare hade underkastats för den korintiska församlingens skull.

Situationen i Korint var att somliga av de kristna där hade blivit köttsliga i sitt tänkesätt, inte andliga. (1 Kor. 3:1—4) De hade börjat favorisera vissa ledande män, t. ex. Apollos, Kefas (Petrus) eller Paulus, och mena att de var efterföljare till dessa män eller tillhörde dem. Detta medförde stridigheter. (1 Kor. 1:10—13) Församlingen borde inse att alla dessa män var ”ett”, dvs. alla arbetade i enhet mot samma mål: att bygga upp församlingen som helhet i andligt avseende. I själva verket tillhörde alla dessa män församlingen såsom en Guds gåva till välgång för den. — 1 Kor. 3:5—8, NW; Ef. 4:8—12.

Paulus betonade att församlingen var ett den levande Gudens tempel, i vilket Gud bor genom ande. Att berömma sig av framträdande män var därför dårskap, och de som gjorde det förnedrade sin egen ställning som medlemmar av detta Guds tempel. — 1 Kor. 3:16—19.

Det är som Paulus skrev till församlingen i Rom: ”Nu vet vi att Gud låter allt sitt verk samverka till gagn för dem som älskar Gud, dem som är de kallade enligt hans uppsåt.” (Rom. 8:28, 29, NW) De kristna bör därför inse detta och inte låta det bli så att de tillhör eller blir efterföljare till eller tjänare åt någon människa eller skara människor och inte heller världen eller tingen i den. — 1 Kor. 7:23.

Följaktligen är det så att ”världen” tillhör dessa av anden pånyttfödda kristna i den betydelsen att det som är anordnat bland människorna är till för att användas av Guds folk. Bibeln säger till exempel om ”de överordnade myndigheterna”, världens politiska styresmän, att ”den [myndigheten] är Guds tjänare, en hämnare till att ge uttryck åt vrede gentemot den som bedriver det som är ont”. De är ”Guds tjänare i offentligt värv och tjänar beständigt just detta ändamål”. (Rom. 13:1—4, 6, NW) Sådana myndigheter tjänar den kristnes intressen, då de upprätthåller lag och ordning, så att den kristne kan ”fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och med fullt allvar”. — 1 Tim. 2:1, 2, NW.

De kristna kan följaktligen göra bruk av kommunikationssystemen, posten, polisen och allt annat som är lagenligt, som om det tillhörde dem, för att kunna leva ett tillbörligt liv och predika de goda nyheterna. Men som en varning ger Paulus rådet att ”de som begagnar sig av världen [bör vara] såsom de som inte gör fullt bruk av den”. (1 Kor. 7:31, NW) Allt sådant bör brukas endast i den utsträckning som det tjänar kristna intressen.

”Livet” tillhör den kristne därför att det är en Guds gåva som kan brukas i Guds tjänst. ”Gudaktighet”, sades det till Timoteus, ”har med sig löfte om livet nu och det som skall komma”. (1 Tim. 4:8, NW) Det liv som den kristne lever nu är, trots att det råder förföljelse, långt bättre än ett liv utan Gud och utan hopp. Han lever inte ett liv i fåfänglighet, utan ett liv med ett uppsåt.