ty han gör ju just det i 1 Korintierna 4:9 och särskilt i den senare framställningen i kapitel 15, vers 32. Andra detaljerade redogörelser hade kanske redan nått korintierna, och kanske det är därför som Paulus inte är så utförlig i brevet. Utan tvivel fick Paulus genomgå ett synnerligen svårt prov i Efesus, och korintierna tycks ha vetat om detta, ty Paulus hänvisar till denna hemska upplevelse utan att nämna detaljerna, när han snart härefter skriver till korintierna: ”Vi vilja ... icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien och huru övermåttan svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med misströstade om livet. Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som uppväcker de döda. Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp, att han allt framgent skall frälsa oss.” — 2 Kor. 1:8—10.

Dessa ord kan helt visst passa in på en kamp med vilddjur på arenan och en räddning undan dem, som Jehova beredde. De tycks alltför kraftiga för att åsyfta pöbelhopen, som Demetrius, silversmeden, hetsade upp, vilket några söker påstå. Hur det än må ha varit härmed, så var det inte Paulus som var i trångmål den gången utan hans följeslagare, Gajus och Aristarkus, samt Alexander. Paulus gick inte ens in på ”skådebanan”, fastän han ville göra detta, ty hans lärjungar tillät honom inte att utsätta sig för några risker genom att gå dit. (Apg. 19:23—40) Paulus var inte den som överdrev de förföljelser som han utsattes för. Han räknar t. ex. bara liksom i förbigående upp många svårigheter och eldprov utan att alls tala om detaljerna och säger bland annat att han varit ”ofta nära döden”. Ett av de tillfällen då han var ”nära döden” kan ha varit vid en strid med vilddjur på arenan i Efesus. — 2 Kor. 11:23—27, NW.

Tillkännagivanden

Understöd fullt ut tjänsten i Jehovas hus — Mal. 3:10, AS.

Jehovas vittnen lämnar sitt stöd åt Jehovas hus, hans organisation, genom att de som individer överlämnar sig åt honom och genom sin trohet i tjänsten. De håller organisationens syfte vid makt, i det de befrämjar Guds rikes intressen och troget förkunnar de goda nyheterna om detta rike på hela jorden. De erinrar sig Herren Jesu ord, att ”den som icke är på min sida är emot mig, och den som icke församlar med mig förskingrar”. (Matt. 12:30, NW) De stöder alltså detta verk i första hand genom att de predikar sanningen, vilket är att ge, öva välgörenhet i andlig mening. De hjälper människor, som har en god vilja, att komma till livsfrälsande kunskap och uppfattning om den store Jehova Gud och hans Son, Kristus Jesus. Under november understöder de tjänsten i Jehovas hus genom att besöka folk i deras hem och erbjuda dem en inbunden bok jämte en intressant småskrift i bibliska ämnen mot ett bidrag av kr. 2:50. Ni kan understödja denna tjänst i sällskap med dem.

Bibelstudium med ledning av Vakttornet

Veckan den 9 december: Guds intressen och Personliga mänskliga intressen, § 1—18. Sidan 508.

Veckan den 16 december: Personliga mänskliga intressen, § 19—21, och Samhälls- och församlingsintressen. Sidan 515.

Kontrollera ert minne

När ni har läst detta nummer av Vakttornet, kommer ni då ihåg:

✔ Varför evigt liv slutligen måste bli möjligt på jorden? Sid. 507, § 1.

✔ Vilka av Guds intressen som verkligen berör människorna i denna tid? Sid. 510, § 9.

✔ Om det är orätt att älska sig själv? Sid. 513, § 9.

✔ Varför den som verkligen är en kristen måste offra många världsliga intressen? Sid. 515, § 18.

✔ Varför Jehovas vittnen inskränker sina samhällsintressen i förbindelse med den gamla världen till ett minimum? Sid. 518, § 6.

✔ Vad som är ett huvudintresse för den kristna församlingen i vår tid? Sid. 519, § 9.

✔ Hur de som nyligen överlämnat sig åt Gud kan få hjälp att hålla fast sina underbara privilegier? Sid. 523, § 1.

✔ Varför det är till nytta att man dryftar lärofrågor? Sid. 524, § 3.

✔ Om aposteln Paulus kämpade mot vilda djur på arenan i Efesus? Sid. 527, § 4.