Kämpa en hård kamp för tron
”Jag [fann] det nödvändigt att skriva till eder för att förmana eder att kämpa en hård kamp för den tro, som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga.” — Jud. v. 3, NW.
1, 2. a) I vilket avseende är uppfattningen ”en gång frälst, alltid frälst” så farlig? b) Var finner vi en varning för denna uppfattning?
DET är få ofta använda uttryck som är bedrägligare och farligare än ett som vunnit burskap överallt i kristenheten och som lyder: ”En gång frälst, alltid frälst.” Om man tror dessa ord, kan det få olyckliga följder, ty man kan då gå miste om det hopp som bibeln ger om evigt liv i en rättfärdig, ny ordning, när den allsmäktige Gudens rike har väldet.
2 I syfte att varna oss för sådana farliga trosuppfattningar som denna, ”en gång frälst, alltid frälst”, och för att ge oss mod att kämpa en hård kamp för den sanna tron skrev en av Herren Jesu Kristi lärjungar ett kort, för oss högaktuellt brev. Det utgör den sextiofemte boken i bibeln, och det skrevs omkring år 65 i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Det kallas Judas’ brev, och fastän det bara innehåller 25 verser, kan vår villighet att följa dess inspirerade råd bli avgörande för om vi skall vinna eller gå miste om den frälsning, som erbjuds alla sanna efterföljare till Guds Son.
3. Vem var Judas, och varför kallar han sig ”en Jesu Kristi slav”?
3 Vem var det som Jehova Gud använde till att ge oss denna aktuella varning? Brevet svarar: ”Judas, en Jesu Kristi slav, men en broder till Jakob, till de kallade, som äro älskade i samband med Gud, Fadern, och bevarade åt Jesus Kristus: Må barmhärtighet och frid och kärlek bliva förökade åt eder.” (Jud. v. 1, 2, NW) Den inspirerade skrivaren Judas var i själva verket halvbror till Jesus Kristus. (Matt. 13:55) Men Judas söker inte upphöja sig själv med anledning av att han var släkt med Guds Son i köttslig bemärkelse; han insåg att Jesu sanna efterföljare i fortsättningen inte skulle känna honom efter köttet. (2 Kor. 5:16, 17) Fördenskull kallar han sig ödmjukt ”en Jesu Kristi slav”. Han lägger alltså det rätta eftertrycket vid sin andliga släktskap med Jesus Kristus och nämner denna först. Eftersom Judas inte var en Herren Jesu Kristi apostel, kallar han sig bara ”en ... slav”; han trodde ju inte heller på att Jesus Kristus var Guds Son förrän efter Jesu uppståndelse. (Joh. 7:5; Apg. 1:14) Därefter utövade Judas tro på Jesus, och sedan han börjat utöva tro på honom, förstod han att han såsom en slav hade blivit köpt med ett pris — med Guds Sons dyrbara blod. Hädanefter kunde varken Judas eller någon annan människa, som blivit köpt med Jesu Kristi återlösningsblod, bli människors slav. — 1 Kor. 7:22, 23.
4. a) Till vilka är Judas’ brev egentligen riktat, men varför är det aktuellt för alla som söker liv? b) Vad kräver Gud av dem som hoppas på hans frälsning?
4 Såsom en Kristi slav önskade Judas skriva om sådant som kunde vara till största nytta för hans medslavar för att hjälpa dem att vara lydiga mot sin Mästare. Därför skrev han ett allmänt hållet brev, som inte var riktat till någon speciell kristen församling. Men det är alldeles uppenbart vilka det är riktat till, nämligen: ”Till de kallade”, dvs. till dem som är kallade till Guds himmelska rike för att härska med Jesus Kristus såsom konungar och präster. (1 Tess. 2:12) Dessa av anden smorda kristna är ”älskade i samband med Gud, Fadern, och bevarade åt Jesus Kristus”, och fördenskull är det Faderns goda behag att ge dem himmelriket, om de förblir i ett frälst tillstånd. Även om detta inspirerade brev är riktat till ”Guds församling”, dvs. till den skara som enligt Skriften endast kommer att räkna 144.000 medlemmar, som tagits ut bland människorna, så är det likväl, på grund av den varning det innehåller, aktuellt för alla människor som hoppas på att vinna frälsning under Guds rike, för alla dem som hoppas på att få leva för evigt på en paradisisk jord. Också de måste förbli i ett frälst tillstånd, visa samma mått av hängivenhet och samma mått av trohet och frambära samma Rikets frukt som de smorda kristna. Ja, alla som skall bli delaktiga av Guds frälsning måste kämpa en hård kamp för den sanna tron.
5. Vad är Judas’ bön, och hur har den blivit besvarad med avseende på Jehovas vittnen i våra dagar?
5 Judas beder om att Guds ”barmhärtighet och frid och kärlek” måtte förökas åt Kristi sanna efterföljare, av vilka det alltjämt finns en kvarleva här på jorden. Så har också skett med avseende på denna andliga kvarleva av Kristi efterföljare, vilka har fått röna Guds barmhärtighet genom att han befriade dem från det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, år 1919 och därpå fyllde dessa befriade kristna med frid, så att de alla kan arbeta endräktigt för att befrämja Guds rikes intressen. Tack vare Guds kärlek har de blivit renade från babylonisk hedendom och kunnat träda fram såsom hans rena vittnen. Tack vare att Jehova Gud har förökat sin barmhärtighet, frid och kärlek åt sina befriade kristna vittnen har en ”stor skara” av ”andra får” slutit sig till dem. (Upp. 7:9—17; Joh. 10:16) Dessa har lagt märke till att Guds välsignelse är utgjuten över kvarlevan av dessa ”kallade”, kvarlevan av det andliga Israel, och fördenskull har de blivit en del av denna skara av vittnen för Guds rike, kallad ”en hjord”. Eftersom den nya världens samhälle av Jehovas vittnen är en enda fridsam hjord, som vägleds av den förträfflige Herden, fröjdar de sig över Guds kärlek och barmhärtighet, ty Judas’ bön har på ett överflödande sätt blivit besvarad med avseende på dem. Judas’ bön är att Guds barmhärtighet, frid och kärlek måtte förökas åt oss, inte förminskas och slutligen upphöra att komma oss till del. Skulle något så fruktansvärt kunna hända? Det kan hända enskilda individer; och för att råda oss att ta oss i akt för detta låter Judas en varning ljuda, varigenom han påvisar att något sådant kan hända, om vi underlåter att förbli i Guds kärlek:
Ett speciellt skäl till att kämpa en hård kamp
6. Vilken förmaning ges åt enskilda kristna, och varför?
6 ”Mina älskade, ehuru jag gjorde mig all möda för att skriva till eder om den frälsning som vi hava gemensamt, fann jag det nödvändigt att skriva till eder för att förmana eder att kämpa en hård kamp för den tro, som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga. Mitt skäl härtill är att vissa människor hava smugit sig in, vilka genom Skrifterna för länge sedan blivit bestämda för denna dom, ogudaktiga människor, som vända vår Guds oförtjänta godhet till en ursäkt för lösaktigt uppförande och bevisa sig vara falska mot vår ende ägare och Herre, Jesus Kristus.” — Jud. v. 3, 4, NW.
7. När Judas skrev, vilket ämne lämnade han då därhän, och varför?
7 Judas hade tydligen inte tänkt skriva om att kämpa en hård kamp för den sanna tron. Han hade hoppats kunna skriva i allmänna ordalag om ”den frälsning som vi hava gemensamt”, men genom Guds heliga andes vägledning förstod han att det var något som var ytterst viktigt att skriva om, ja, som var mera brådskande än en läroframställning beträffande den frälsning, som de 144.000, vilka är kallade till himmelriket, hade gemensamt. I Judas’ dagar, för nitton hundra år sedan, var den förträfflige Herden, Jesus Kristus, inte i färd med att församla den ”stora skaran”, som omtalas i Uppenbarelseboken 7:9—17, och Judas skrev fördenskull inte om den frälsning, som alla den ”stora skarans” medlemmar i våra dagar i lika grad är delaktiga i. Men även om de inte inbegrips direkt i det som Judas här ämnade tala om, har de ändå ett gemensamt dyrbart hopp om frälsning under Guds rikes styrelse; deras förhoppningar om att vinna evigt liv i den nya ordningen är lika stora som kvarlevans av den ”lilla hjorden”, vilka ser fram emot att vinna himmelsk härlighet. Dessa förhoppningar, att få leva på en paradisisk jord, skall förverkligas genom Jesu Kristi rike, hans som regerar med sina ”kallade”. Följaktligen dog Jesus Kristus inte bara för de ”kallade” utan för hela världen av människor, denna ”stora skara” av fårliknande människor i våra dagar inbegripen. (1 Joh. 2:1, 2) Dessa ”får”, som har jordiska förhoppningar, måste också ”kämpa en hård kamp” för tron, till dess de vunnit sin belöning, ty Satan, djävulen, skulle vilja lura dem på denna dyrbara belöning.
8. Vilken trosuppfattning avslöjar Judas alltså tydligt och klart, och vad hade Jesus Kristus tidigare sagt om den enskildes frälsning?
8 Genom att skriva om detta ämne att kämpa en hård kamp för tron avslöjade Judas hur bedräglig uppfattningen ”en gång frälst, alltid frälst” är. Även om en kristen nu befinner sig i ett frälst tillstånd, är inte detta något skäl till att han skulle mena att han inte kan rubbas från sin ställning eller dras bort från Guds kärlek och därigenom gå miste om den frälsning, som Gud erbjuder lydiga människor. Jesus Kristus hade klart och tydligt framhållit att ”den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst”, och Judas visste det också. (Matt. 24:13) Jesus talade här om den personliga frälsningen, inte om frälsningen för en hel klass. Det råder ingen tvekan om frälsningen för den klass, som är kallad till himmelriket, utan den fråga, som skall besvaras, är denna: Kommer vi såsom individer, oberoende av om vi tillhör den ”lilla hjorden” eller den ”stora skaran”, att vara ståndaktiga eller härda ut intill änden? Med ”änden” avsåg Jesus inte med nödvändighet ett särskilt år, nej, inte ens Harmageddonstriden, utan tanken är den att man måste vara ståndaktig intill slutet på sitt jordiska levnadslopp eller på den långa provsättningen. Om man inte härdar ut, innebär det att man bevisar sig vara illojal. Man måste alltså fortsätta med att kämpa en hård kamp för tron, antingen till dess man dör i trohet eller intill änden på denna onda tingens ordning. Hur går det till?
9. Vad innebär det att kämpa en hård kamp för tron?
9 Att kämpa en hård kamp för tron innebär inte bara att vara ståndaktig intill änden genom att i sinnet hålla fast de ting som Gud har lärt oss; det innebär också att motstå frestelser hänemot fördärv genom någons inflytande som skulle försöka vända vår Guds oförtjänta godhet till en ursäkt för lösaktigt uppförande. Vi måste göra klart för oss att djävulens metod under Guds folks hela historia har varit att försöka föra in ibland dem sådana människor, som skulle kunna tjäna hans listigt uttänkta planer och som skulle försöka fördärva andra. Alla som har förklarat sig för den sanna tron tvingas alltså att kämpa en kamp. Denna kamp utgör ett prov för vår ostrafflighet och vår kärlek till Gud.
10. Vad säger Judas att ogudaktiga människor skulle komma att göra, och hur hade detta blivit förutsagt tidigare?
10 Såsom förklaring till påståendet att vi måste kämpa en hård kamp för tron sade Judas att vissa människor har smugit sig in i Guds organisation, i det att de föregivit sig vara kristna. De är i själva verket ”ogudaktiga människor”, som vänder Guds barmhärtighet till en ursäkt för lösaktigt uppförande. Omkring tio år innan Judas skrev dessa varningens ord hade aposteln Paulus förutsagt att människor med onda motiv skulle lista sig in bland Guds folk. (Apg. 20:29, 30) Också Jesus hade förutsagt en sådan åtgärd från fiendens sida för att söka fördärva det folk, som uppkallats efter Jehovas namn. (Matt. 13:24—43) Djävulen hämtar sina redskap från människovärlden, som har ”lämnat all moralisk känsla bakom sig”. — Ef. 4:17—19, NW.
11. Vilken inställning måste vi ha med tanke på Judas’ varning, och varför?
11 Eftersom djävulen skulle vilja föra in moraliskt fördärvade människor med onda avsikter bland Jehovas vittnen i den nya världens samhälle, måste alla vara på sin vakt, särskilt församlingarnas tillsyningsmän. ”Emedan dagarna äro onda” och därför att många människor älskar det som är ont och ogudaktigt, kan vi aldrig låta vår uppmärksamhet slappas. Den kristna församlingen måste snabbt sålla bort och utestänga fiendens redskap, så att de inte får något fotfäste. Vi vet visserligen att onda människor inte kan fördärva organisationen såsom ett helt, men de kan vålla skada inom en församling, vålla att Guds ande hämmas i sin verksamhet i denna församling, till dess de onda och ogudaktiga har blivit avlägsnade. Det skulle annars kunna bli så att församlingen inte rönte någon framgång och att dessutom enskilda individer i den kunde lockas på avvägar och fördärvas genom omoralisk förbindelse med medlemmar av det motsatta könet. Sådant måste man vara på sin vakt emot, på det att Guds organisation må förbli ren, kysk, obefläckad.
”Ögon ... fulla av otuktigt begär”
12. Vilken varning ger Judas för ogudaktiga människor, som skulle försöka smyga sig in i Guds organisation, och vad är djävulens motiv, då han söker föra in sådana människor i den?
12 Judas varnar alltså dem som skulle försöka fördärva Guds folk och säger att de ”genom Skrifterna för länge sedan blivit bestämda för denna dom”, evig tillintetgörelse. Vad är det då för fel med dessa människor? De har ett orätt motiv. De resonerar som så, att eftersom Gud är barmhärtig, kan de begagna hans barmhärtighet som en ursäkt för ett lösaktigt uppförande och tillfredsställa sina sexuella begär. (1 Kor. 6:9, 10) De söker övertala obefästa troende människor att ingå lösa förbindelser genom att få dessa andra till att tro att det inte är till någon skada att man då och då ger efter för sina sexuella begär, eftersom Gud är snar att förlåta oss, om vi bekänner en sådan synd. Drivkraften eller motivet hos människor av detta slag är deras önskan att tillfredsställa den sexuella böjelsen, och liksom det var i Kains fall, så lurar synden vid deras dörr; de har inte rena ögon. Petrus beskriver dem så här: ”Deras ögon äro fulla av otuktigt begär och kunna icke få nog av synd. De locka till sig obefästa själar. De hava hjärtan övade i girighet.” (2 Petr. 2:14) Djävulen använder sådana människor med ”ögon ... fulla av otuktigt begär” för att söka fördärva Guds renögda, renhjärtade folk och söka locka dem till vällustsynd.
13. På vilket sätt skiljer sig dessa ogudaktiga människor från Mose, och vad är alltså den kristnes plikt?
13 Tvärtemot Mose uppfattning anser dessa människor med onda avsikter att de ”för en kort tid” kan ”leva i syndig njutning” och likväl uppnå frälsning. (Hebr. 11:25) De menar att de kan ge efter för sina sexuella lidelser och sedan iaktta någon ånger- och bättringsformalitet och stanna kvar bland Guds folk, till dess de härnäst traktar efter att ge vika för synden, till dess de åter kan övertala andra genom att göra dem skamliga förslag att inlåta sig på omoraliskhet. De gör sig alltså skyldiga till att vända vår Guds oförtjänta godhet till en ursäkt för lösaktigt uppförande. Det är mot sådana omoraliska människor som de kristna måste kämpa en hård kamp; de måste motstå dem, inte bara för den skada som vållas enskilda individer, utan för den skada som åsamkas vilken församling det vara må som ger dem fria händer att söka fördärva och förnedra medlemmar av det motsatta könet.
14. Varför utgör det moraliska tillståndet i kristenheten inte någon ursäkt för den som ger efter för omoraliska människor?
14 Att kristenheten har slagit in på de fria sexuella förbindelsernas väg och att det i dess skolor och kyrkoorganisationer finns ett otal människor som hänger sig åt ett omoraliskt liv är ingen ursäkt för en sann kristen att ge efter för sina passioner. Judas framhåller klart och tydligt att om några ger efter för synden, bevisar de sig ”vara falska mot vår ende ägare och Herre, Jesus Kristus”. Eftersom vi måste vara sanna gentemot den tro, som en gång för alla överlämnats åt de heliga, måste vi vara orubbliga i vår vägran att ge efter för ogudaktiga människor och stå emot allt slags fördärv i dessa onda dagar.
Något att bli påmind om
15. Hur illustrerar Judas det förhållandet att man kan gå miste om frälsningen, fastän man har befunnit sig i ett frälst tillstånd, och vilken befrielse hade israeliterna gemensamt fått röna?
15 För att betona att vår frälsning inte ännu är säker och viss utan att vi kan gå miste om den, sedan vi blivit troende, påvisar Judas att även om man en gång befunnit sig i ett frälst tillstånd, så kan man komma på avvägar. Hur? Genom att inte kämpa en hård kamp, genom att ge efter för frestelser från ogudaktiga människor. Den dom som drabbar sådana människor, säger han varnande, har blivit förutsagd. Hur? Genom bibelns historiska skildring! Det finns många exempel i Guds heliga ord, som visar hur Jehova har handlat med ogudaktiga människor i det förflutna; och dessa exempel visar vad Gud kommer att göra i liknande fall i våra dagar. Innan de smyger sig in och söker förleda andra till omoraliskhet, får de följaktligen veta vad deras dom skall bli! Judas skriver: ”Jag önskar påminna eder, trots det att ni veta allting en gång för alla, att fastän Jehova frälste ett folk ut ur Egyptens land, tillintetgjorde han efteråt dem som icke visade tro.” (Jud. v. 5, NW) Ja, vilken underbar befrielse hade inte israeliterna fått röna år 1513 f.v.t! Med stark hand räddade Jehova dem och frälste deras förstfödda från döden, när den tionde plågan kom över Egypten. Inte endast vid denna tid, då ett slag riktades mot de förstfödda, blev israeliterna räddade, utan också längre fram, vid Röda havet. I denna räddning fick också en ”hop folk av allahanda slag”, icke-israeliter, del. — 2 Mos. 12:38.
16, 17. a) Vilken lärdom får de kristna av det som israeliterna och den ”hop folk av allahanda slag”, som var med dem, fick uppleva? b) Vilken liknande varning uttalade aposteln Paulus, och hur bör vi förhålla oss med tanke på den?
16 Vad utgjorde detta en förebild till? Eftersom Egypten är en symbol av denna tingens ordning (Upp. 11:8; 2 Kor. 4:4), utgör detta en bild av att de som Jehova i denna tid frälsar från denna tingens ordning inte får bege sig till Egypten och in under syndig träldom. Den första början till räddning för dem från denna onda tingens ordning innebär inte att de oåterkalleligen är frälsta till evigt liv i Guds nya ordning, att det inte skulle vara möjligt att de slutligen ginge miste om frälsningen. Så förhåller det sig inte, om israeliterna och den omtalade hopen av ”folk av allahanda slag” är en verklig, sann illustration! Jehova, som var deras Frälsare, tillintetgjorde minst en million israeliter i öknen. (2 Mos. 12:37; 4 Mos. 14:26—38) Varför det? De gav efter för syndens bedrägliga makt. Synden är bedräglig; den kommer smygande och slår ned på sitt offer utan förbarmande, såsom den gjorde med israeliterna. Paulus, en av Jesu Kristi apostlar, säger oss varnande att en ursprunglig räddning från det motbildliga Egypten och dess babyloniska hedendom inte är något slutligt bevis för frälsning, i det han säger: ”Mot de flesta av dem [israeliterna i öknen] visade dock Gud icke sitt godkännande, ty de blevo nedgjorda i öknen. Nu blevo dessa ting exempel för oss, för att vi icke skola vara människor som hava begärelse till det som är skadligt, alldeles såsom de hade begärelse till sådant. Bliv icke heller avgudadyrkare, såsom några av dem blevo; alldeles som det är skrivet: ’Folket satte sig ned för att äta och dricka [av offer som framburits åt Baal-Peor], och de stodo upp för att roa sig [tillsammans med de kananeiska kvinnor som inbjudit dem till dessa offer].’ Låt oss icke heller bedriva otukt, såsom några av dem begingo otukt, endast för att falla, tjugotre tusen av dem på en enda dag. Låt oss icke heller sätta Jehova på prov, såsom några av dem satte honom på prov, endast för att förgås genom ormarnas bett. Var icke heller sådana som knorra, alldeles såsom några av dem knorrade, endast för att förgås för tillintetgörarens hand. Men dessa ting fortforo att vederfaras dem såsom exempel, och de blevo nedskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar hava kommit.” — 1 Kor. 10:5—11, NW.
17 Paulus skrev dessa ord till kristna människor, och han hämtar sin illustration från det förebildliga, köttsliga Israel. Tillsammans med israeliterna befann sig en ”hop folk av allahanda slag”, som var välvilligt inställda till Israel; och fördenskull gäller varningsorden i motbilden nu i våra dagar såväl kvarlevan av smorda kristna som den ”stora skaran” av ”andra får”. Alla måste fördenskull vara på sin vakt mot dem som kan tänkas söka locka någon som har blivit köpt med Jesu Kristi blod till ett omoraliskt uppförande, som leder till träldom under synden. Man kan bli påverkad hur lång tid man än har befunnit sig på frälsningens väg. Var aldrig någonsin oförsiktig, stolt, full av självtillit, utan rannsaka ständigt dig själv i ljuset av Guds ord, så att du inte blir överlistad av syndens bedrägliga makt.
Änglar förskonas inte från att drabbas av tillintetgörelse
18. På vilket annat sätt illustrerar Judas hur nödvändigt det är att kämpa en hård kamp för den kristna tron?
18 Judas går så vidare till en annan illustration, som också den visar hur nödvändigt det är att kämpa en hård kamp för den kristna tron: ”Och de änglar, som icke bibehöllo sin ursprungliga ställning utan övergåvo sin egen tillbörliga boningsort, har han förvarat med eviga bojor i tjockt mörker till den stora dagens dom. Så ställas också Sodom och Gomorra och städerna omkring dem, sedan de på samma sätt som de förutnämnda hade i ytterlig grad begått otukt och löpt efter kött för onaturligt bruk, fram för oss såsom ett varnande exempel genom att undergå det rättsliga straffet evig eld.” — Jud. v. 6, 7, NW.
19, 20. a) Vad var det för en synd som de änglar gjort sig skyldiga till, vilka Judas här talar om, och vilket straff medförde den? b) Vilken lärdom kan vi hämta av de änglars exempel, som syndade?
19 Lärjungen Judas jämför här dessa ogudaktiga människor, som söker fördärva andra i Guds organisation, med de fallna änglarna i Noas dagar. Dessa materialiserade sig såsom människor och detta utan tvivel med ett fullkomligt utseende; de måste fördenskull ha varit mycket tilldragande. Men hade de kommit hit till jorden för att föra människorna åter till Gud? Nej, de hade ett orätt motiv! Deras ögon var fulla av otuktigt begär. De hade ett gott öga till människornas fagra döttrar. Dessa materialiserade änglar med sitt imponerande utseende gjorde de vackra flickorna förledande närmanden. Oberoende av om de ansåg sig ha rätt till dessa kvinnor eller inte tog de tydligen vemhelst och hur många av kvinnorna som de behagade till hustrur åt sig, kanske fler hustrur än Lemek, som tidigare hade tagit sig två hustrur. (1 Mos. 4:19) På grund av sin skönhet kunde de nästla sig in och infiltrera människosläktet för att fördärva det. Judas påvisar alltså att i våra dagar kan några, vilkas utseende rentav är tilldragande, komma att smyga sig in. De vill i synnerhet bekanta sig med dem som hör till det motsatta könet, så att de kan fördärva och förnedra dem genom orena sexuella förbindelser. När syndafloden kom över jorden, dematerialiserade sig de här omtalade änglarna, men de kunde inte återvända till Guds heliga organisation. Gud såg till att de blev förvarade ”med eviga bojor i tjockt mörker till den stora dagens dom”. De befinner sig nu i ett tillstånd av andligt mörker, ty de får inget ljus från Gud. För sitt orätta motivs skull gjorde de sig till demoner. (1 Mos. 6:1—5) Vilken lärdom kan vi inte hämta av detta!
20 Av detta lär vi att till och med änglar, som ser Guds ansikte, kan falla i synd och råka under dom till tillintetgörelse. Gud hade aldrig ämnat att änglarna skulle föra ett slags dubbelliv, dels såsom andevarelser i himmelen och dels såsom människor på jorden, att de skulle sammanbo med kvinnor. Men dessa änglar övergav sin anvisade boningsort. Om änglarna inte blir förskonade från att drabbas av tillintetgörelse, då bör sannerligen inte ofullkomliga människor mena att deras frälsning nu är säker och viss och att det inte finns någon möjlighet att de skall gå miste om den. Endast genom att kämpa en hård kamp för tron kan vi förbli i detta frälsta tillstånd. Vi önskar inte likna dessa änglar, som föll från en så hög ställning. Stå fördenskull emot dessa människor, som överskrider den gräns Gud uppdragit för dem och söker besudla köttet.
21. a) I synnerhet vilken synd var det som vållade Sodoms och Gomorras tillintetgörelse? b) Hur utgör dessa städers tillintetgörelse en varning samtidigt som den är en uppmuntran för gudaktiga människor?
21 Förutom dessa änglar, som blev syndare, nämner Judas till en varning om en förödelse, som Gud åstadkom mer än 450 år efter syndafloden, nämligen då Gud straffade städerna Sodom och Gomorra med evig tillintetgörelse. Invånarna i staden hade ”i ytterlig grad begått otukt och löpt efter kött för onaturligt bruk”. De nöjde sig inte med att begå otukt med kvinnor, utan de hade begär efter andra mäns kött, kanske också efter oskäliga djurs kött. (3 Mos. 18:22—25) Bibeln säger oss att Jehova sände två änglar till Sodom för att de skulle undersöka hurudant dess moraliska tillstånd var och skulle rädda Lot från den tillintetgörelse som hotade staden. Gästfritt tog Lot emot änglarna i sitt hus, men de ogudaktiga invånarna i Sodom, en pöbelhop bestående av ynglingar såväl som äldre män, krävde att de båda änglarna skulle lämnas ut åt dem, för att de skulle kunna ha otillbörligt könsumgänge med dem. Till och med efter det att änglarna hade slagit pöbelhopen med blindhet, sökte de av begärelse anfäktade sodomiterna få änglarna i sitt våld. Morgonen därpå lät Jehova Gud eld och svavel regna ned över Sodom och Gomorra. Lot och hans döttrar undgick den tillintetgörelse, som drabbade sodomiterna. Denna tillintetgörelse ställs ”fram för oss såsom ett varnande exempel”. För vilka? Petrus svarar: ”Genom att lägga städerna Sodom och Gomorra i aska domfällde [Gud] dem — och därigenom framställde [han] ett mönster för ogudaktiga människor av ting som skola komma — ... så vet Jehova att befria människor med gudaktig hängivenhet ur prövningen, men spara orättfärdiga människor till domens dag till att bliva avskurna, dock i synnerhet dem som löpa efter kött i begärelse efter att besudla det.” — 2 Petr. 2:6—10, NW.
22. a) Vilken varning bör vi alltså ta till hjärtat? b) Hur befriar Gud de rättfärdiga ur prövningen?
22 Må alla som önskar besudla kött i Guds organisation ta sig i akt! De befinner sig under dom till evig tillintetgörelse. Må alla sanna gudsdyrkare ta dessa varningar till hjärtat och inte ens för ett ögonblick beakta sådana domfällda människors lockelser. Stå dem emot. ”Kämpa en hård kamp” för tron. Vi kan vara förvissade om att Gud vet att befria människor med gudaktig hängivenhet ur prövningen. Gud befriar oss inte med nödvändighet från de prövande förhållandena och omständigheterna, ty han låter dem utgöra en prövning för oss. Gud befriar de rättfärdiga ur prövningen genom att vid sin bestämda tid avskära de ogudaktiga från tillvaron. Dem som ger upphov till prövningen undanröjer han från skådeplatsen.
23. Vad får vi aldrig tröttna på att göra, och vilken belöning kan vi då hoppas vinna?
23 Vi vet inte hur mycket längre de ogudaktiga kommer att vålla oss prövningar, men vi får aldrig förtröttas i att predika ”dessa goda nyheter om riket”, under det att vi hela tiden motstår ogudaktiga människor. Om vi handlar så, kommer vi att vinna en välsignad befrielse, när Gud avskär de ogudaktiga från livet, och vi kommer att lämnas kvar i en renad, ny ordning. Intill dess får vi aldrig låta vår uppmärksamhet slappas, utan vi måste ständigt kämpa en hård kamp för tron.
[Bild på sidan 133]
Sodom och Gomorra, ett varnande exempel