Frågor från läsekretsen
● Vad kan det ha varit för ett konungadöme som Gud skulle ha befäst genom Saul, då ju Jakobs profetia angav att härskarmakten skulle tillfalla Juda stam? Varför gavs inte den förutsagda härskarmakten (1 Mos. 49:10) från början åt Juda? — G. S., Förenta staterna.
Den bibliska skildringen i 1 Samuelsboken 13:13 lyder: ”Samuel sade till Saul: ’Du har handlat dåraktigt. Du har icke hållit det bud HERREN, din Gud, har givit dig; eljest skulle HERREN hava befäst ditt konungadöme över Israel för evig tid [till obestämd tid, NW].’” Detta innebar att konungadömet skulle ha bestått till en icke fastställd dag i framtiden. Det innebar inte att det skulle bestått i alla evigheter, i ändlösa tider, ty vi vet att den dag skulle komma, vid den av Gud fastställda tiden, då det jordiska, synliga väldet måste ge vika för Guds älskade Sons andliga rike. Gud angav inte för Saul genom Samuel, när tiden härför skulle ha infallit, om Saul hade varit trogen.
Det är inte otänkbart att ett konungadöme skulle ha kunnat utövas av Sauls ättlingar och ”spiran” likväl samtidigt kunnat förbli något som tillkom Juda stam. Längre fram, efter Salomos död, delade Gud till exempel israeliternas rike och gav endast två stammar åt Davids hus, nämligen Juda och Benjamin; under det att Gud gav Israels tio stammar åt Jerobeam, som Gud förordnade till konung. Gud sade Jerobeam att om han fortsatte att tjäna Jehova Gud, då skulle hans rike bestå: ”Dig vill jag alltså taga och vill låta dig regera över allt vad dig lyster; du skall bliva konung över Israel. Om du nu hörsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar på mina vägar och gör, vad rätt är i mina ögon, så att du håller mina stadgar och bud, såsom min tjänare David gjorde, så skall jag vara med dig och bygga åt dig ett hus, som bliver beståndande, såsom jag byggde ett hus åt David, och jag skall giva Israel åt dig.” (1 Kon. 11:37, 38) Om Jerobeam och hans avkomlingar hade förblivit trogna, skulle alltså Israels rike, som blivit avskilt, ha bestått vid sidan av Juda rike, till dess han skulle komma ”som har den lagliga rätten” (NW), nämligen Jesus Kristus. (Hes. 21:27) Därpå skulle allt Guds folk förenas under honom.
På liknande sätt sade Gud alltså till konung Saul genom sin profet Samuel att om han hade förblivit trogen, skulle hans rike ha bestått till en icke angiven tid längre fram. Men Gud angav inte genom detta påstående att han skulle ha gjort samma anordning beträffande konung Sauls familj som han senare gjorde beträffande Davids; nämligen att om Sauls ätt skulle vika av från Guds tjänst, så skulle Gud likväl inte ta sitt rike ifrån ättlingarna utan skulle bara tukta de ohörsamma regenterna i Sauls ätt. Men nu utvecklade det sig på ett helt annat sätt. Saul avvek, och hans son Is-Boset efterträdde honom på tronen men regerade bara i två år, och konungaväldet över hela Israel övergick senare till Juda stam, när herden från Betlehem, David, blev konung.
Härskarmakten gavs inte från början åt Juda stam på grund av de ord som den tidigare omnämnde profeten, som förutsade Juda slutliga herravälde över Israel, hade uttalat, nämligen Jakob. Denna profetia, som återges i 1 Moseboken 49:27, 9, angav att Benjamin skulle få det första tillfället såsom konung på ”morgonen” av den tid, då Israel var ett konungavälde, och skulle anföra Israel, då det drog ut mot fienderna, särskilt mot filistéerna, och att Juda under denna tid skulle vara såsom ”en lejonunge” (NW). Juda skulle alltså inte i början påminna om ett fullvuxet lejon, en konung bland djuren, utan skulle vara såsom ”en lejonunge”, vilket angav att Juda stam skulle ha en andrarangsställning, under det att den blev föremål för fostran och övning medan den växte upp. Vi vill här påminna om att David ännu inte var född, då folket begärde en konung över Israel. David föddes åtta år efter det att konung Saul hade blivit otrogen, och Jehova Gud bidade alltså sin tid i fråga om att utvälja en man efter sitt hjärta. Men denna väntetid blev en utmärkt övningstid för Juda stam; och sedan David blivit smord av profeten Samuel, genomled han förföljelse, som satte hans gudaktiga egenskaper på prov. Vid den av Gud bestämda tiden fick alltså Juda stam ta emot riket, alldeles som profeten Jakob hade förutsagt.
● I 1 Moseboken 2:1, 2 står det så här: ”Så kommo himmelen och jorden och all deras här till sin fullbordan. Och när den sjunde dagen ingick kom Gud till fullbordan av sitt verk som han hade gjort, och han övergick till att vila på sjunde dagen från allt sitt verk som han hade gjort.” (NW) Innebär detta att Jehova upphörde med sitt skaparverk också i himmelen från och med slutet på den sjätte skapelsedagen? Och hur kan detta i så fall stämma överens med Jesu ord: ”Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag”? (Joh. 5:17) — G. G., Förenta staterna.
Det råder ingen motsägelse mellan 1 Moseboken 2:1, 2 och Jesu ord i Johannes 5:17. Jehova Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader, verkade långt innan han någonsin skapade vår himmel och jord, vilket hade med människosläktet att göra. Han ägnade sig under sex långa skapelsedagar direkt åt att frambringa sådant som hör ihop med människan. Vid slutet av den sjätte skapelsedagen upphörde han med sådan materiell skaparverksamhet till gagn för människan. Men hans himmelska verksamhet, som har att göra med hela hans osynliga ängladomän, upphörde inte, och all annan verksamhet, som inte har med människornas värld att göra, fortfor också.
Under den nu pågående sjunde skapelsedagen har Gud varit verksam också med avseende på människosläktet, men inte i något materiellt verk utan på ett andligt sätt. Detta har skett genom att han frambringat ”en ny skapelse”. ”Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!” (2 Kor. 5:17) Här talar aposteln Paulus om ”en ny skapelse”, och han betraktar då de 144.000 ”kallade och utvalda och trogna”, som tagits ut bland människorna för att härska med Jesus Kristus, såsom enskilda individer och inte såsom en kollektiv skara. Jehovas yppersta skaparverk, ”en ny skapelse”, är i själva verket en andlig skapelse, vars slutliga boningsort är osynlig för människoögon. Vidare är avsikten med att ”en ny skapelse” frambringas till ett antal av 144.001 dessutom att ett barmhärtighetsverk skall utföras, som kräver omedelbara åtgärder med avseende på den döende mänskligheten, som behöver ”bliva frigjord ifrån sin träldom under förgängelsen”. Det är ”lovligt” att utföra ett sådant livsbefrämjande verk, vilket Jesus Kristus framhöll, då han frågade de lagkloka och fariséerna: ”Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke lovligt?” och därpå själv gav ett jakande svar genom att bota en människa förmedelst ett underverk och ställa en ny fråga: ”Om någon av eder har en åsna eller en oxe, som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp den, jämväl på sabbatsdagen?” Det verk, som Gud utför till gagn för en andlig ”ny skapelse”, utför han alltså inte i strid med sin sjundedagsvila, då han avhåller sig från att skapa materiella ting till gagn för människan. — Upp. 17:14; Rom. 8:21; Luk. 14:3—5.
● Är det rätt att säga att Jehovas vittnen utför ett omvändelseverk eller att de ägnar sig åt proselytvärvning?
Webster’s Third New International Dictionary definierar ordet omvända så här: ”att få eller förmå (en person eller grupp) att gå över till en särskild tro, uppfattning, kurs, sammanslutning eller princip, ofta från en tidigare intagen hållning” eller ”att åstadkomma en andlig omvändelse av (t. ex. en religiös omvändelse av en individ eller en grupp)”. En proselyt sägs vara ”en som har omvänts från en religiös tro till en annan”. Att värva proselyter innebär följaktligen ”att omvända från en religion, tro, åsikt eller sammanslutning till en annan”. En proselytvärvare är därför ”en som gör eller försöker göra proselyter”.
Under den tid då bibeln kom till blev en del utlänningar omvända till judarnas religion. I de kristna grekiska skrifterna används det grekiska ordet prosélytos om dem, vilket betyder ”en som har kommit över till judendomen, en omvänd, en proselyt”. (Liddell, Scott och Drisler: A Greek-English Lexicon, 1849, sidan 1272) Skriften och Jesus själv kallade sådana proselyter, men detta ord används inte i de grekiska skrifterna om dem som blivit omvända till kristendomen. (Se Matteus 23:15; Apg. 2:11; 6:5; 13:43) Enligt moderna ordböckers användning av ordet kan man emellertid säga att en människa som vänder sig från en annan religion till kristendomen blivit omvänd eller att hon är en proselyt.
Det grekiska ordet för ”omvänd” är stréfo, som betyder ”att vända”. Det återges med ”omvänden” i Matteus 18:3, där Jesus sade: ”Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.” Ett besläktat ord, epistréfo, som betyder ”vända på”, används i Jakob 5:20, där det heter: ”Så mån I veta, att den som omvänder en syndare från hans villoväg, han frälsar hans själ från döden och överskyler en myckenhet av synder.” Det grekiska substantivet epistrofé, som är besläktat med epistréfo, betyder ”omvändande, omvändelse”, och det används i Apostlagärningarna 15:3. I Apostlagärningarna 15:1—3 försökte Lukas inte undvika att tala om att de första kristna gjorde proselyter. Nej, utan sedan han hade sagt att Paulus, Barnabas och andra sändes för att rådfråga apostlarna och de äldste i Jerusalem angående omskärelsen, förklarade han att ”de foro genom Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas omvändelse”. När alltså folk på den tiden omfattade kristendomen, blev de omvända. — Se W. E. Vine: An Expository Dictionary of New Testament Words, sidorna 238, 239.
Till sina efterföljare sade Jesus: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, ... lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” (Matt. 28:19, 20, NW) Skulle de inte ägna sig åt proselytvärvning, när de skulle göra lärjungar? Jo, det skulle de, och Kristi nutida efterföljare gör detsamma. Om det kunde kallas proselytvärvning, när man fick hedningar att vända om från falsk gudsdyrkan till judendomen, då är det också fråga om proselytvärvning, när man omvänder hedningar till kristendomen. De kristna använder naturligtvis inte våld eller andra okristna metoder i sitt predikoverk. Inga påtryckningar används för att åstadkomma deras omvändelse. I stället lär Jehovas kristna vittnen i våra dagar ut bibliska sanningar. De som har rättfärdiga hjärtan reagerar för sanningen. Det är inte förkunnarens personliga kraft eller förmåga som förändrar individen, ty Kristus sade: ”Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom.” (Joh. 6:44) Det är Guds ords sanning som Jehovas vittnen predikar och som frigör individer från religiös träldom. (Joh. 8:32) De som hör sanningens budskap måste personligen avgöra huruvida de skall godta det eller förkasta det. De avgör själva huruvida de skall vända om, åstadkomma en förändring i livet, sluta upp med att ta gestalt efter den nuvarande tingens ordning och bli omvända till den sanna kristendomen eller inte. — Rom. 12:2.
Jehovas vittnen ägnar sig verkligen åt proselytvärvning, de utför ett omvändelseverk, precis som de första kristna gjorde. På grund av deras verksamhet har hundratusentals människor övergivit det stora Babylon. Och vi ser med glädje framtiden an, ty det ges ännu tid för andra människor att lyda uppmaningen: ”Gå ut ur henne, mitt folk.” — Upp. 18:4, NW.