”Gläd er, ni nationer, med hans folk”

1. Varför har det visat sig att judarna, som fortfarande håller Mose lag, inte utgör ”hans folk”, med vilket nationerna uppmanas att glädja sig?

VILKA utgör ”hans folk”, med vilket alla nationer uppmanas att glädja sig? (Rom. 15:10) Det har inte visat sig vara det judiska folket. De köttsliga judarna, som fortfarande försöker hålla Mose lag, har varit hatade och förföljda under de 1.900 år som gått sedan år 70 v.t., det år då den forntida staden Jerusalem förstördes av de romerska härarna under överbefälhavaren Titus’ ledning. Märkligt nog har inte ens de köttsliga judarna själva glatt sig med ”hans folk”, Jehovas folk. Mot slutet av den inspirerade sång, som sjöngs år 1473 f.v.t., sjöng den judiske profeten Mose följande: ”Gläd er, ni nationer, med hans folk, för han skall hämnas sina tjänares blod, och han skall med hämnd vedergälla sina motståndare och skall i sanning bringa försoning för sitt folks jord.” — 5 Mos. 32:43, NW.

2. När började Jesu efterföljare överföras från ”mörkrets myndighet ... till ... [Guds] älskade Sons rike”?

² När Paulus, omkring år 56 v.t., citerade och gjorde en tillämpning av dessa ord uttalade av Mose, hade Jesus för länge sedan, år 33 v.t., dött, blivit uppväckt och farit upp till himmelen. Så från och med pingsten det året utgjordes ”hans folk”, Jehovas folk, av överlämnade, döpta och av anden pånyttfödda lärjungar till Jesus Kristus. Några år senare, omkring år 60—61 v.t., skrev Paulus till medlemmar av Jehovas ”folk” i Kolosse och sade: ”Medan ni tackar Fadern [Jehova], som har gjort er lämpade för er delaktighet i de heligas arv i ljuset. Han har räddat oss från mörkrets myndighet och överfört oss till sin älskade Sons rike.” (Kol. 1:12, 13) En sådan överföring började äga rum på den judiska pingstdagen (den 6 Sivan) år 33 v.t., efter det att Jesus återvänt till himmelen.

3. Vad kom de att bli på konungens vägnar genom denna överföring till Guds älskade Sons rike?

³ Den dagen utgöt den himmelske Fadern, genom sin förhärligade Son, Jesus Kristus, som nu förordnats till konung, sin heliga ande över först de omkring 120 lärjungar som väntade i Jerusalem. De blev på så sätt överförda från mörkrets myndighet i världen till det andliga riket i händerna på Guds älskade Son, Jesus Kristus, ”världens ljus”. (Joh. 8:12) Detta andliga rike har upprättats av Jehova Gud, och i det tjänar Jesus Kristus som den andlige konungen och som Jehovas ”högra hand” eller som statsminister. För att kunna fullgöra sitt ämbetsuppdrag använder han sina av anden pånyttfödda lärjungar på jorden som ”sändebud på Kristi vägnar”. (2 Kor. 5:20) Enligt Levande Bibeln är de ”Kristi ambassadörer”. Sådana ”ambassadörer” eller ”sändebud” har verkligen ett ämbete, ett regeringsuppdrag.

4. a) Av vilka utgörs Guds ”folk”, med vilket nationerna skall glädja sig? b) Över vad skall hedna-”nationerna” förhärliga Gud?

⁴ Det är med sådana ambassadörer eller sändebud som alla nationer som inte ingår i det andliga Israel skall glädja sig. Över vad skall de glädja sig? Paulus, som var ett kristet sändebud och en Ordets förkunnare, ger svaret, när han skriver till församlingen i Rom och säger att ”Kristus verkligen har blivit deras tjänare som är omskurna för Guds sannfärdighets skull, för att bekräfta de löften Han gjorde deras förfäder och för att nationerna må förhärliga Gud för hans barmhärtighet”. (Rom. 15:8, 9a) Hur visade Gud barmhärtighet mot hedna-”nationerna”?

5. a) Hur visade Gud ”barmhärtighet” mot de oomskurna hedningarna? b) När och mot vilka började denna barmhärtighet visas, och till vad gav den tillträde?

⁵ Om vi går tillbaka till det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, visade Gud ”barmhärtighet” på följande sätt: Jehova Gud lät de oomskurna hedningarna (eller folk av nationerna) komma in under ”löftet” som han hade gett de omskurna judarnas förfäder. När det gällde de oomskurna icke-judarna började detta ske år 36 v.t., då den romerske centurionen Kornelius och hans familj och vänner i Caesarea accepterade den tjänst som utfördes av aposteln Petrus och blev smorda med Guds heliga ande och blev döpta. (Apg., kap. 10) Huruvida Kornelius och hans familj lämnade Caesarea och återvände till Italien för att där bli medlemmar av församlingen i Rom, en församling som fram till dess endast bestått av omskurna judar som blivit troende och möjligen judiska ”proselyter”, vet vi inte. (Apg. 2:1—10) Men från och med då visade Gud ”barmhärtighet” mot de troende, döpta hedningarna genom att ge dem tillträde till sin älskade Sons andliga ”rike”, trots att de var oomskurna.

6. a) Vad lät Gud på grund av sin ”barmhärtighet” nationerna på Paulus’ tid bli medlemmar av? b) Varför kan dessa som får del av Guds ”barmhärtighet” inte ta del i de ämbetsuppdrag världens regeringar kan ge?

⁶ På detta sätt fick ”nationerna”, oberoende av om de var omskurna samariter, omskurna egyptier eller oomskurna icke-judar, förmånen att bli medlemmar av ”Abrahams säd”, genom vilken alla släkter på jorden skulle välsigna sig. (1 Mos. 12:3; 22:15—18; Gal. 3:3—29) Även om de för närvarande befinner sig i Guds älskade Sons andliga rike, kommer alla de som bevisar sig vara trogna intill sin död här på jorden att få uppstå till Guds rike i himmelen. Där skall de regera med Kristus i 1.000 år till välsignelse för alla släkter på jorden. (Upp. 20:4—6) Under tiden, medan de ännu är i köttet här på jorden, innehar de ”tjänsten” som ”sändebud på Kristi vägnar”, i det att de ägnar sig åt ”ordets tjänst” och predikar om Jehovas rike med Kristus som konung. Följaktligen kan de av denna anledning inte inneha ett ämbete i någon politisk regering i denna av djävulen behärskade värld. — Apg. 6:4.

SKAFFAR SIG ETT OFFENTLIGT ERKÄNNANDE BLAND NATIONERNA

7. Hur ställer sig dessa ”sändebud” eller ”ambassadörer” till konflikterna i världen, och varför fortsätter de att glädja sig och inbjuda andra till att förena sig med dem i denna glädje?

⁷ Rikets ”ambassadörer” eller ”sändebud” intar en strikt neutral hållning i förhållande till världens konflikter. De vet att ”hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider” nådde sitt slut tidigt på hösten år 1914, under den tredje månaden av första världskriget. (Luk. 21:24; jämför 1917 års svenska översättning.) Då löpte tiden ut för hednanationerna att fritt få utöva herraväldet över världen. Dessa nationer i världen, de inom kristenheten inbegripna, vägrar hårdnackat att erkänna detta faktum. Därför motstår och förföljer de Jehovas kristna vittnen som riktar människors uppmärksamhet på detta faktum. All denna förföljelse är bara en uppfyllelse av det som förutsagts i bibelns profetior. Men trots allt detta fortsätter ”sändebuden” eller ”ambassadörerna” för Guds upprättade rike att glädja sig. De inbjuder människor av alla nationer att glädja sig tillsammans med dem och att förena sig med dem i att förkunna det rike som han lagt på Jesu Kristi skuldror.

8. a) Sedan när har en ”stor skara” av alla nationaliteter församlats till att stå på Guds upprättade rikes sida? b) Vad urskiljer de klart, och vad skulle de gärna vilja uppleva som en följd av Guds barmhärtighet?

⁸ På våren (i maj) 1935 började en ”stor skara” av människor av alla nationer att glädja sig tillsammans med det av anden pånyttfödda Jehovas ”folk”, som var arvingar till hans himmelska rike. De glädjefyllda människor som utgör denna ”stora skara” av alla nationaliteter är ivrigt intresserade av att bli jordiska undersåtar under Guds tusenårsrike med Kristus som konung. (Upp. 7:9—17; 22:17) De urskiljer klart att följande ägde rum vid slutet av hedningarnas tider år 1914: ”Världens rike har nu blivit vår Herres [Jehovas] och hans Smordes rike, och han skall härska som konung till evig tid.” (Upp. 11:15) De inser att de lever i den tid då denna världens till tillintetgörelse dömda politiska regeringar skall ersättas av Guds messianska tusenårsrike. De skulle mycket gärna vilja leva igenom denna övergångsperiod och sedan leva vidare, utan att behöva dö, in i den nya tingens ordning här på jorden under detta messianska rike. Detta skulle vara en stor barmhärtighetsgärning från Jehovas sida gentemot dem.

9. a) I enlighet med vilken inbjudan har de som utgör den internationella ”stora skaran” handlat, och hur har de symboliserat detta? b) Hur har de som fårlika människor gjort gott mot Kristi andliga ”bröder” nu under ”avslutningen på tingens ordning”?

⁹ Ja, de har rentav fått röna ovanligt stor ”barmhärtighet” från Jehova, därigenom att ”dessa goda nyheter om riket” blivit ”predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna” och att just de nåtts av dem. (Matt. 24:14) Från och med våren 1935 har dessa som utgör den ”stora skaran” dragit nytta av Guds ”barmhärtighet” och har gett ett positivt gensvar på inbjudan att överlämna sig åt Jehova Gud genom Kristus, och de har symboliserat sitt överlämnande genom dop i vatten. Jesu liknelse om fåren och getterna, som finns nedskriven i Matteus 25:31—46, visar att de måste göra gott mot hans utvalda, hans andliga bröder, nu under ”avslutningen på tingens ordning”. (Matt. 24:3, 31) Detta inbegriper att de skall bistå Kristi andliga ”bröder” i att predika ”dessa goda nyheter om riket” ända fram till den annalkande ”stora vedermödan”, som aldrig tidigare haft sitt motstycke. (Matt. 24:14—22) På grund av att de samarbetar med kvarlevan av dem som är ”sändebud på Kristi vägnar” får de en ny status.

10. Vilken ny status har den ”stora skaran” fått, och vilken tjänst har de ägnat sig åt tillsammans med dem som är ”sändebud på Kristi vägnar”?

¹⁰ Den ”stora skaran” av fårlika människor som församlas på Kristi högra sida, den sida där de godkända står, tjänar som envoyéer för Kristus och ägnar helig tjänst åt hans rike. De har blivit tilldelade en ”tjänst” som går ut på att de skall tjäna ett konungadömes regerings intressen, ”himmelrikets” intressen. Genom att på ett så storslaget sätt tjäna tillsammans med Rikets ”ambassadörer” eller ”sändebud” visar de sin tacksamhet mot Jehova Gud.

NATIONERNAS GLÄDJE FÖRUTSAGD

11. Vem är den, till vars namn David sade att han ville sjunga och spela, och hur beskriver han denne?

¹¹ Då aposteln Paulus talade om att nationerna skulle komma att ”förhärliga Gud för hans barmhärtighet”, citerade han psalmisten, kung David, och fortsatte med orden: ”Alldeles som det är skrivet: ’Fördenskull vill jag öppet erkänna dig bland nationerna, och till ditt namn vill jag sjunga och spela.’” (Ps. 18:49; 2 Sam. 22:50; NW; Rom. 15:9b) Den inspirerade psalmisten beskrev vem den var, till vars namn han ville sjunga och spela, i det han lade till de avslutande orden: ”Du som gör stora frälsningsgärningar för din konung och övar kärleksfull omtanke mot din smorde, mot David och mot hans säd för obestämd tid.” — 2 Sam. 22:51, NW.

12. a) Hur erkände Jesus öppet Jehova bland nationerna, medan han var här på jorden som människa? b) I vilken provins talade den uppståndne Jesus om för sina lärjungar vad de som hans ”ambassadörer” eller ”sändebud” skulle göra?

¹² Den större David, nämligen Jesus Kristus, ägnade sig inte i någon större utsträckning åt att tacka och lovprisa Jehova Gud bland hednanationerna, medan han var här på jorden som en fullkomlig människa. Han predikade visserligen något om Riket för samariterna och för en syrisk-fenicisk kvinna, vars dotter han befriat från en demon. Dessutom utförde han mycket av sitt predikande i vad som i Jesaja 9:1 (NW) kallas ”nationernas Galileen”. Där gjorde han Kapernaum som ligger vid Galileiska sjön till högkvarter för sin kampanj med att predika om Riket. (Matt. 4:12—15) Det var uppe i ”nationernas Galileen” som han efter sin uppståndelse från de döda sade till sina lärjungar som var ”sändebud på Kristi vägnar”: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” — Matt. 28:19, 20.

13. a) På vilken dag och hur fick de väntande lärjungarna i Jerusalem uppdraget att tjäna som ”ambassadörer” eller ”sändebud”? b) Var började de offentligt ”erkänna” Jehova bland nationerna?

¹³ Några dagar efter det att den uppståndne Jesus hade gett sina döpta lärjungar denna befallning kom pingstdagen år 33 v.t. Tidigt på morgonen den dagen utgöt den förhärligade Jesus Jehova Guds heliga ande över de omkring 120 lärjungarna i Jerusalem. Som en följd av deras predikoverksamhet under den dagen tog omkring 3.000 judar och judiska proselyter emot budskapet om Riket och lät döpa sig i vatten. Efteråt började också dessa som mottagit den heliga anden ta del i tjänsten som ambassadörer eller sändebud på Kristi vägnar. När sedan förföljelse bröt ut i Jerusalem, började några öppet erkänna Jehova bland samariterna och ännu längre fram bland de oomskurna hedningarna av romersk eller annan härkomst. Då människor av alla slags nationaliteter hörde hur Jehova erkändes och lovsjöngs bland dem, kunde även de åkalla hans namn genom Kristus för att i barmhärtighet få frälsning.

14. Vad citerade Paulus härnäst från 5 Moseboken 32:43, och vad måste fördenskull alla de som hör till Jehovas folk göra?

¹⁴ För att få stöd för sina argument citerade aposteln Paulus fler profetior. Han sade: ”Och åter säger han: ’Gläd er, ni nationer, med hans folk.’” (Rom. 15:10; 5 Mos. 32:43) Men hur skulle människor av alla nationer kunna glädja sig tillsammans med Jehovas ”folk”, om de inte fick höra talas om honom? Därför var de som tillhörde ”hans folk” tvungna att predika om hans messianska rike för dem. — Rom. 10:13—15.

15. Genom vilken aktion och genom vilka måste det som Paulus citerade från Psalm 117:1 följas upp, så att nationerna kan ge ett positivt gensvar?

¹⁵ Aposteln Paulus tar fram fler skriftställen till stöd för sin argumentering genom att citera vad Jehova sagt genom sitt inspirerade språkrör: ”Och åter: ’Prisa Jehova, alla ni nationer, och må alla folk prisa honom.’” (Rom. 15:11; Ps. 117:1) Ja, det är lätt att säga, men hur skulle alla nationer, folk och stammar kunna göra det, om vi inte talade med dem om Jehova och förklarade för dem varför han bör lovprisas? Följaktligen behöver det ske ett internationellt predikande om hans rike med Kristus som konung. Detta är den ”tjänst” som kvarlevan av Rikets arvingar och den ”stora skaran” av deras följeslagare fått i uppdrag att utföra. — Upp. 7:9—17.

16. Hur kommer det som Paulus citerade från Jesaja 11:10 beträffande ”Isais rot” att uppfyllas?

¹⁶ Aposteln Paulus citerade ett fjärde vittne till stöd för sin argumentering genom att säga: ”Och åter som Jesaja säger: ’Isais rot skall vara där och en som står upp för att styra nationer; till honom skall nationer sätta sitt hopp.’” (Rom. 15:12; Jes. 11:10) Isai från Betlehem var far till David, som Gud förordnade till att vara kung över Israels 12 stammar. David själv kunde inte vara en ”rot” till liv åt sin köttslige far. Därför måste den verkliga ”Isais rot” vara Jesus Kristus, som föddes i Betlehem och var av den konungsliga stammen, Juda, den stam som Isai själv tillhörde. Jesus kommer att bli en livgivande ”rot” för sin jordiske förfader, Isai, genom att under sin tusenårsregering uppväcka honom och hans son David från de döda. — Upp. 22:16.

17. Vem är därför ”Isais rot”, till vilken nationerna kan sätta sitt hopp?

¹⁷ David fick ”styra nationer” efter det att han lagt under sig de icke-judiska nationer som lämnats kvar i det utlovade landet. Men David har nu varit död sedan år 1037 f.v.t., och människor i nationerna kan därför inte sätta sitt hopp till honom. Lyckligtvis kan de sätta sitt hopp till den nu regerande större David, Jesus Kristus, ”Davids rot och ättling”. (Upp. 22:16) Att de sätter sitt hopp till honom, den motbildlige David, kommer inte att visa sig vara förgäves eller bortkastat.

18. Vilka ur alla nationer har redan satt sitt hopp till denne utlovade regent, och över vilka regerar han redan?

¹⁸ Sedan år 1935 har hundratusentals människor av den ”stora skaran”, som kommer ut ur alla nationer, stammar, folk och tungomål, satt sitt hopp till den regent som inte kommer att göra dem besvikna. De bevisar detta genom att lyda hans befallning att predika ”dessa goda nyheter om riket ... på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matt. 24:14) Hoppet för alla de människor som dött sedan den dödsbringande synden invaderade människovärlden vilar nu på den regerande himmelske konungen, Jesus Kristus. Ända sedan han blev insatt som konung vid slutet av hedningarnas tider år 1914, har han regerat över de människor av alla nationer som har både tro och hopp. Han kommer att regera över ännu många, många fler, sedan han uppväckt alla de återlösta av människosläktet.

19. Finns det därför anledning för troende av alla nationaliteter att överflöda i sitt hopp allteftersom tiden går? Och har de anledning att glädja sig?

¹⁹ Finns det därför någon anledning för människor av alla nationer att glädja sig med Jehovas ”folk”, de andliga israeliterna? Ja, de har all orsak i världen att göra det! Hur väl passar inte Paulus’ kärleksfulla tacksägelsebön in som en avslutning på alla de citat han gjort från profetiorna! För han säger: ”Må den Gud som inger hopp uppfylla er med all glädje och frid genom ert utövande av tro, för att ni må överflöda i hoppet med helig andes kraft.” (Rom. 15:13) Det går inte att motsäga att denna inspirerade bön uppfylls på alla de kristna Jehovas vittnen som finns överallt i världen. Sannfärdigheten i bibelns profetior visar att vårt helt fantastiska hopp närmar sig sitt förverkligande. ”Gläd er”!

”Den som aktar på ordet, han finner lycka, och säll är den som förtröstar på HERREN [Jehova].” — Ords. 16:20.

[Bild på sidan 22]

Den romerske centurionen Kornelius och hans familj och vänner i Caesarea fick nytta av Petrus’ förkunnartjänst