Är dopet en giltig ordinationsceremoni?
En del människor menar att ordination medelst dop är något nytt och främmande. Eftersom de är vana vid ståtliga ceremonier i förbindelse med ordination, t. ex. vid prästvigningar, lägger de inte märke till de fakta som Skriften och historieböckerna innehåller om ordination och dop. Dessa fakta framläggs här.
VAD menas med ordination medelst dop? Vilka använder dopet som ordinationsceremoni? Är detta något nytt? Hur ordinerades de första kristna? Vad innebär det att bli ordinerad? Är dopet en ordinationsceremoni med gällande kraft? Dessa frågor är betydelsefulla för varje kristen. Egendomligt nog kan endast få till bekännelsen kristna ge klara, uttömmande svar på dessa frågor. Det finns inget skäl till ovisshet, eftersom både historieböckerna och bibeln säger åtskilligt om ordination och dop.
Att vinna insikt i vad orden ”ordinera” och ”ordination” betyder är både intressant och upplysande. ”Att ordinera” betyder ”att installera genom förordnande”,1 ”att förordna eller installera, insätta”2 i ett ämbete. Ordination, säger The Encyclopedia Americana, är ”den ceremoni, varigenom präster, diakoner, underdiakoner, sökare till lägre grader och Ordets förkunnare i vilket samfund som helst tilldelas sitt särskilda ämbete inom kyrkan”.3
Måste ordinationen verkställas genom en särskild ceremoni? McClintock and Strong’s Cyclopaedia ger oss större klarhet i begreppet ordination. Denna uppslagsbok säger: Ordinationen är ”den ceremoni, genom vilken en individ avskils för det andliga ståndet eller får en tjänst såsom en kristen Ordets förkunnare. ... I allmännare bemärkelse, den bemärkelse som i själva verket är den enda som har någon betydelse ... [avses med ’ordination’] att en person förordnas eller utnämns till ett förkunnarämbete, vare sig detta sker i samband med några ceremonier eller ej. Ordet ordination kommer av det latinska ’ordinatio’, som betyder ett arrangerande, en anordning, en förordning, när det har avseende på saker och förhållanden, och anger ett förordnande till ett ämbete, när det har avseende på människor. ... Vid en grundlig forskning i Skriften beträffande detta ämne kan ett uppriktigt sinne knappast undgå att få inskärpt hos sig den stora betydelsen i det förhållandet att varken Herren Jesus Kristus eller någon av hans lärjungar gav några särskilda befallningar eller tillkännagivanden beträffande ordination.”4
Två saker kan man ganska snabbt få klarhet i, när det gäller ordination: 1) En ordinerad Ordets förkunnare är, i allmän bemärkelse, en förordnad förkunnare, och 2) hans ordination är inte beroende av en ceremoni av visst slag.
De första kristna var alla ordinerade Ordets förkunnare
De som ingående har studerat kristendomens historia under dess första skede har blivit mycket imponerade av detta säregna förhållande: Alla och envar bland de första kristna betraktades som ordinerade Ordets förkunnare, om de hade underkastat sig ceremonien att bli döpta i vatten. Alla döpta troende var bemyndigade att predika Guds ord, säger historieskrivare; och dopet var den enda ceremoni varigenom de blev insatta i detta ämbete.
Bland de första kristna behandlades de som inte hade blivit döpta såsom ”nybörjare”; och därför intog de en annan ställning än de döpta troende. Det historiska verket Ecclesiastical History säger: ”Bland medlemmarna i den kristna kyrkan rådde det inte endast vänskaplig samstämdhet utan också den mest fulländade jämlikhet, hur olika de än var på grund av skillnaden i samhällsställningar och yrken. ... Vemhelst som erkände Kristus såsom mänsklighetens Frälsare och högtidligen bekände sin tro och förtröstan på honom, blev omedelbart döpt och upptagen i kyrkan. Men med tiden ansåg man det välbetänkt och nödvändigt att dela de kristna i två grupper, som man skilde åt genom benämningarna troende och katekumener. De förra var de som högtidligen hade upptagits i kyrkan genom dopet och som en följd härav hade blivit undervisade i alla religionens mysterier.”5
Vi ser alltså, att bland de första kristna upptogs de troende i organisationen, sedan de under någon tid fått fostran och undervisning i Guds ord. Under denna tid var katekumenerna ”nybörjare” eller människor av en god vilja, och efter sitt dop blev var och en betraktad såsom en ordinerad Guds ords förkunnare.
Vem är det som ordinerar?
Vi har här talat om ordination medelst dop, men vem är det då som ordinerar? Många religiösa grupper i vår tid, sådana som kväkarna, Disciples of Christ (Jesu lärjungar), Plymouthbröderna och Jehovas vittnen, erkänner inte någon människa vara bemyndigad att ordinera. De anser att endast den allsmäktige Guden, Jehova, kan ordinera någon.
Kristus Jesus själv blev inte ordinerad av prästerskapet och det förhärskande religiösa systemet på hans tid. Ingen människa ordinerade Herren Jesus. Johannes döparen döpte Jesus, det är visst och sant, men det innebär inte att Johannes ordinerade Jesus. Kristus överlämnade sig åt Gud, i det han sade: ”Se, jag kommer — i bokrullen är skrivet om mig — för att göra din vilja, o Gud.”6 Varför insisterade då Jesus på att Johannes skulle döpa honom? Därför att Jesus önskade symbolisera och öppet ge till känna att han hade överlämnat sig åt Gud. Bibeln säger om Jesu dop, att ”genast, när han hade kommit upp ur vattnet, såg han himlarna dela sig och anden, lik en duva, komma ned över honom; och en röst kom från himlarna: ’Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig.’ ”7 Genom att Jehova Gud utgöt sin ande över sin Son, Kristus Jesus, var det Gud själv, och inte Johannes döparen, som ordinerade Kristus.
Efter sin ordination, som följde omedelbart på dopet i floden Jordan, tillkännagav Jesus av vilken myndighet han hade fått sin ordination, genom att han läste ur Jesaja 61:1, 2: ”Han öppnade rullen och fann det ställe, där det var skrivet: ’Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet, till att predika Jehovas godtagbara år.’ ”8
Alltså är det endast Jehova Gud som bemyndigar en ordination. Det är han som förordnar, ordinerar. Ytterligare bevis för att ingen människa eller jordisk organisation kan ordinera Guds tjänare finner vi i apostelns ord: ”Paulus, apostel, icke från människor, ej heller genom någon människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda. Det är ju icke heller av någon människa, som jag har undfått det eller blivit undervisad däri, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus.”9 Jehova ordinerar sina tjänare genom sin Son, Kristus Jesus.
Ordinationen erkänns och bekräftas av människor
Även om själva ordinationen endast kan utgå från Gud, så kan denna ordination erkännas och bekräftas av människor. Mänskliga organisationer, vilka fungerar som styrande organ för en grupp kristna, kan förklara en individ vara behörigen ordinerad.
För att kunna betyga att någon är behörigen ordinerad kräver mänskliga organisationer vanligen någots slags ceremoni. Denna ceremoni varierar från den ena religiösa organisationen till den andra. I många stora kyrkosamfund präglas ceremonien av mycken pomp och ståt; i andra sammanslutningar är den ofta mycket enkel. Den ceremoni som Jesus underkastade sig, innan han blev ordinerad, var mycket enkel, och den markerade början av hans tjänst som en Ordets förkunnare.
Samma enkla ceremoni som Jesus underkastade sig för att avge ett offentligt vittnesbörd om sitt överlämnande åt Gud — en troendes överlämnande av sig själv åt Gud, som leder till att Gud ordinerar denne såsom en Ordets förkunnare — tillämpas i våra dagar inom den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Det förhållandet att en ceremoni är enkel betyder inte att den är ogiltig eller skulle vara av ringa kraft och verkan. Vi bör komma ihåg att ordination i ”den bemärkelse som i själva verket är den enda som har någon betydelse ... [innebär] att en person förordnas eller utnämns till ett förkunnarämbete, vare sig detta sker i samband med några ceremonier eller ej”.4
I Kristi Jesu fall utfördes en enkel ceremoni innan han blev ordinerad. När nu Kristus Jesus, som Petrus säger, ”efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa honom och vandra i hans fotspår”,10 så följer Jehovas vittnen Jesu och de första kristnas exempel, när det gäller dop i förbindelse med ordination. Ja, varenda en av Jehovas kristna vittnen kännetecknas av att ha underkastat sig den ceremoni som består i att bli offentligen nedsänkt i vatten. Den som låter sig döpas anger härmed att han oreserverat har överlämnat sitt liv till Jehova Guds tjänst såsom en Ordets förkunnare. Vattendopet är således den ceremoni som ett Jehovas vittne genomgår för att offentligen symbolisera sitt överlämnande åt Jehova till att bli hans ordinerade tjänare.
Liksom Jesus inte blev ordinerad av Johannes döparen, så blir inte heller någon av Jehovas vittnen ordinerad av den som döper honom i vatten och därvid lägger händerna på honom. Men eftersom vattendopet har samband med hans ordination från Gud, kan han med full rätt ange dagen för sitt dop i vatten såsom den ungefärliga tidpunkten för sin ordination, i de fall t. ex. då myndigheterna kräver att han skall uppge datum för sin ordination.
Den nya världens samhälle av Jehovas vittnen och deras lagligen inregistrerade organ, Sällskapet Vakttornet, erkänner dopet såsom ordinationsceremoni, därför att vattendopet är en skriftenlig symbol av en individs överlåtelse åt Gud, för att han må bli ordinerad såsom en Guds tjänare. Och för registreringsändamål, i den mening som jordiska nationers lagar kräver, kan alltså dopet betraktas som en giltig ordinationsceremoni för Jehovas vittnen.
Eftersom ordinationen i själva verket kommer från Gud genom Kristus, behövs inget skriftligt intyg om ordinationen. Jesus hade inte något sådant och inte heller apostlarna.
Det bästa bevis för sin ordination, som någon kan uppvisa, är frukt som en följd av att han har predikat om Riket. Så sade aposteln härom: ”Behöva vi kanhända såsom somliga ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända från eder? Nej, I ären själva vårt brev.”11
Dopet är alltså en inom den sanna kristendomen hävdvunnen, giltig ordinationsceremoni.
HÄNVISNINGAR
1 Webster’s New International Dictionary.
2 Funk and Wagnall’s Practical Standard Dictionary.
3 The Encyclopedia Americana, 1942 års uppl., band 20, sid. 770.
4 Cyclopaedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature, band VII, sid. 411, McClintock and Strong, 1877, Harper & Brothers, New York.
5 Mosheim: Ecclesiastical History, band 1, sid. 100.
7 Markus 1:10, 11, NW.
8 Lukas 4:17—19, NW.
9 Galaterna 1:1, 12.
10 1 Petrus 2:21.