Undviker du lyckans fiender?
DEN som åstundar lycka kan lätt komma att motarbeta sig själv. Han kanske menar att han bör handla på ett visst sätt för att vinna lycka, men genom sitt handlingssätt kanske han i stället åsamkar sig olycka. Vi måste följaktligen vara på vår vakt mot fienderna till lyckan, som uppträder såsom stigfinnare till lyckan.
Längtan efter saker och ting som andra människor har är en försåtlig fiende, som motarbetar vår strävan att vinna lycka. Man kanske menar att lyckan skall infinna sig bara man äger något som en annan har, men den missnöjeskänsla som detta väcker kväver lyckan.
Vad betyder väl det, om någon använder sina pengar på ett visst sätt? Bör hans handlingssätt föreskriva för dig hur du skall använda dina slantar? Vissa människor kan ha råd att skaffa sig en del materiella ting utan att detta lägger någon extra börda på deras tid och kraft; men det vållar olycka om någon menar att därför att någon annan har råd, så borde också vi ha det.
Guds bok, bibeln, håller våra ögon öppna, så att vi kan upptäcka lyckans fiender. Hans inspirerade ord råder oss att inte satsa för mycket på att vinna lycka på materialismens väg, då det säger: ”Ty vi hava icke fört någonting in i världen, och icke heller kunna vi taga någonting ut ur den. När vi hava vårt uppehälle och någonting att kläda oss med, skola vi alltså vara nöjda med dessa ting.” (1 Tim. 6:7, 8, NW) En liknande tanke kommer till uttryck i Hebréerna 13:5 (NW): ”Låt edert levnadssätt vara fritt från penningkärlek, i det att ni äro nöjda med de ting ni hava för närvarande. Ty han har sagt: ’Jag skall alls icke lämna eder eller på något sätt övergiva eder.’”
De kristna, om vilka det kan sägas: ”Ni äro nöjda med de ting ni hava för närvarande”, känner sig alltså inte oroade varje gång en granne eller en vän skaffar sig någonting nytt; och inte är de heller lika världsmänniskor, vilkas dagliga samtal rör sig om sådant som de skulle vilja förvärva. En del män kanske ständigt talar om en ny bil, en fin, ny ”grej” av något slag eller något nytt för deras hobby, som de skulle vilja ha. Kvinnor kan ideligen tala om nya kläder som de skulle vilja köpa. Att samtala om sådant bidrar inte till lyckan; det medför missnöje och lägger eftertryck vid materiella ting, inte vid andliga värden.
Vad är denna ägandets stolthet, som så många människor menar skall leda till lycka? Den är världslighet. Den inspirerade aposteln Johannes förklarar: ”Allting i världen — köttets begärelse och ögonens begärelse och det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda — det har icke sitt ursprung hos Fadern, utan har sitt ursprung hos världen. Dessutom försvinner världen, och det gör också dess begärelse, men den som gör Guds vilja förblir evinnerligen.” (1 Joh. 2:16, 17, NW) Under sin jakt efter lyckan kan någon kanske samla på sig en massa ägodelar. Han kanske betraktar dem och känner sig stolt över att äga dem; men en sådan stolthet över ägodelar ger inte någon verklig, bestående tillfredsställelse. Tillfredsställelsen kan inte hålla i sig, ty denna världen är förgänglig; den är av Guds ord dömd att förgås. (2 Petr. 3:7) Eftersom den inte skall bestå, varför skall man då jaga efter ”det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda”, som denna världen erbjuder?
Dessutom kan längtan efter det som andra äger framkalla avundsjuka, missunnsamhet och hat — allt fiender till lyckan. När Kain blev avundsjuk på sin bror Abel, därför att denne hade vunnit Guds ynnest, vann Kain inte någon lycka. Hans avundsjuka ledde till hat och slutligen till mord. När Ahab, en av Israels konungar, började avundas Nabot hans vingård, ledde detta till att Nabot blev bragt om livet, och slutligen medförde det döden för Ahab, ja, för honom som menade att hans lycka inte skulle vara fullständig, förrän han hade kommit i besittning av Nabots egendom. Det är inte att undra på att det inspirerade ordet säger: ”Avundsjuka är röta i benen.” Och de kristna blir förmanade att undvika dessa lyckans fiender: ”Låt oss icke bliva självupptagna, så att vi uppegga varandra till tävlan inbördes och avundas varandra.” — Ords. 14:30, Åk; Gal. 5:26, NW; 1 Mos. 4:2—8; 1 Kon. 21:1—24; 22:34—38.
Brist på självbehärskning är en annan dödlig fiende till lyckan. Genom att man ger fritt lopp åt sina begär eller önskningar, kan man kanske mena att man skall vinna större lycka; men brist på självbehärskning leder till frosseri, dryckenskap, ohälsa, bedrövelse och ånger snarare än till lycka.
Guds ord manar oss att ta oss i akt för denna fiende till lyckan med dessa ord: ”Allt sitt humör [Ordagrant: Hela sin ande] är vad en dåre släpper löst, men den som är vis bevarar det lugnt till det sista.” (Ords. 29:11, NW) Den dåraktiga människan släpper ”allt sitt humör” löst, låter hela sin ande välla upp. Detta är emellertid inte en yttring av Guds ande, som leder till lycka, utan av den upprörda anden hos en människa som i sitt uppretade tillstånd önskar ge luft åt sin vrede. Eftersom hon menar att hon skall få utlopp för den undertryckta spänningen inombords, släpper hon den lös. Vilken lättnad känner hon väl då? Hon kanske känner lättnad för stunden, men hennes ande eller sinne får inte någon lyftning, ty bristen på självbehärskning medför skada, ånger och avståndstagande från andra människors sida. Den människa som verkligen arbetar på att vinna lycka är den som ”bevarar det lugnt till det sista”. När en sådan människa blir uppretad, tvingar hon sig att bevara sitt lugn. Därpå reder hon ut problemet genom att tänka förnuftigt över det, inte genom att anlägga någon vanvettig synpunkt på det, och så undviker hon en av lyckans fiender.
Brist på självbehärskning kan också yttra sig i ytterlig klandersjuka, ännu en fiende till lyckan. En ständig gnatare kan vara en människa av vilket kön som helst och av nästan vilken ålder som helst. Den gnatande söker inte uppliva andra, uppväcka tilliten eller dämpa fruktan och farhågor. Han söker i stället öva inflytande på sitt offer genom hot om att vålla mera oro. En skald har en gång sagt: ”Min hustru är som ett glas gott vin — med en droppe fotogen i. Det gör detsamma hur fina druvorna har varit, med vilken omsorg vinet framställts, hur gammalt det är och vilken bouquet det har, den otäcka smaken fördärvar aromen.” Hans hustru tyckte om att gnata. Brist på självbehärskning är en fiende till lyckan, vare sig den blir uppenbar genom häftiga utbrott eller genom gnat om småsaker.
Undvik dessa fiender genom att låta Guds ord leda dig på vägen genom livet. Utan denna Guds vägledning kan ingen människa finna sann lycka. Fäst din hängivenhet vid de andliga tingen i Guds ord, de ting som har evigt värde, ty ”den som gör Guds vilja förblir evinnerligen”. Om vi gör det, skall vi få förbli för evigt med Gud i hans eviga nya värld av bestående lycka.