Hur förståndig är tävlingsandan?
VI LEVER i en högeligen tävlingslysten värld. New York Times för 25 juni 1969 anmärkte i en ledare: ”Konkurrensen börjar tidigare och ökar hela tiden: det gäller att komma in vid de bästa skolorna, de bästa universiteten, att klara av ett tvingande och pådrivande samhälles tester.”
Men är denna våldsamma tävlingsanda nyttig? Är det förståndigt att uppegga varandra till tävlan inbördes? Tycker du om att vara tillsammans med ytterst tävlingslystna personer?
När det görs ansträngningar att överglänsa andra, att visa att man är bättre, leder det ofta till dåliga resultat. Vänskapsbanden frestas hårt. Det leder till missräkningar och spänningar. Familjeförhållandena påverkas ofta ogynnsamt. Och människor överskattar sig själva titt och tätt i sin strävan att komma före andra. Sådana dåliga resultat har iakttagits av många personer inom affärsvärlden.
En medlem av Förenta staternas regering sade: ”Jag hade aldrig föreställt mig vilken tribut den häftiga konkurrensen i det amerikanska affärs- och yrkeslivet har krävt bland många av våra mest begåvade och framgångsrika män. Många av dem har helt enkelt blivit utslitna i kampen. ... I ett stort antal fall har de hemfallit åt dryckenskap.”
Denna häftiga konkurrens har också varit fördärvbringande för många inom sportvärlden. Det är inte ovanligt att både tränare och spelare lider fysiskt och mentalt av pressen. Och på grund av den utbredda inställningen att man måste ”vinna till varje pris” överser man ofta med och till och med uppmuntrar till brutala och ojusta tillvägagångssätt.
Moderna droger används till exempel nu för tiden i stor utsträckning av idrottsmän för att förbättra prestationsförmågan. En del droger hjälper dem som använder dem att förbli hyperaktiva, när de i vanliga fall skulle sakta farten av ansträngning. Det är förbjudet i de olympiska föreskrifterna, men en idrottsman berättade: ”Många av oss använde en ny drog från Västtyskland. Funktionärerna kunde inte påvisa den med de prov som de företog. När de får ett prov för den också, kommer vi att få tag i någonting annat.”
Beträffande situationen inom den professionella fotbollen sade en tränare: ”En del av proffsen behöver nästan en hel vecka för att komma i normala gängor efter att ha tagit uppiggande medel för söndagen. Efteråt måste de antingen ha lugnande medel eller whisky för att lugna ner sig. De lever i en cirkel: uppiggade, fulla, med baksmälla, deprimerade, sedan uppiggade igen.”
Tävlingsandan får också skadliga följder för idrottsentusiasterna. Tid efter annan ställer de till upplopp, skadar och till och med dödar andra människor. Ett omtvistat mål i en fotbollsmatch i Turkiet 1967 gav upphov till ett upplopp, som lämnade efter sig fyrtiotvå döda och 600 skadade. Det rapporteras också att framgångsrika fotbollsmatcher har bidragit till ”den mest intensiva vågen av nationalism i Perus nyare historia”. Och New York Times anmärkte: ”Flera olika internationella organisationer försöker fortfarande hela skråmorna efter det krig som nyligen utkämpades mellan Honduras och Salvador och som började med en fotbollsmatch.”
Det är därför förståeligt varför Guds ord uppmanar de kristna att sky tävlingsandan: ”Låt oss inte bli självupptagna, så att vi uppeggar varandra till tävlan inbördes och avundas varandra.” — Gal. 5:26, NW.
Det grekiska ord som här återges med ”uppegga till tävlan” översätts ofta med ”reta”. (Amer. standardövers.; Eng. aukt. övers.; Douay; Moffatt) Men det betyder mer än så. Enligt grekisk-engelska lexikon betyder det ”framkalla, locka fram”, ”utmana någon till kamp eller tävlan”. Således har An American Translation följande lydelse: ”Låt oss inte i vår fåfänga utmana varandra.” Och fotnoten i 1950 års upplaga av Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna erbjuder alternativet: ”tvingar varandra till ett kraftprov”.
Människor gör ofta det. De utmanar andra och strävar efter att tvinga dem till ett kraftprov. Motivet är att bevisa att de själva är bättre och alltså trycka ner den andre i skorna. Inställningen är: ”Vi skall ta reda på vem som är bäst.” Detta är att uppegga till tävlan. Det är i grunden samma anda som översittaren Goljat hade. Han ropade: ”Jag står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare; väljen nu ut åt eder en man, som må komma hitned till mig. ... Skaften nu hit någon, så att vi få strida med varandra!” — 1 Sam. 17:8—10.
Men trots att tävlingsandan är så utbredd i våra dagar är den inte förståndig. Den skapar inte goda förhållanden mellan människor. Om du till exempel tvingas till ett kraftprov och blir besegrad, och segraren skryter över utgången, hur känner du dig då? Det kan vara förödmjukande, inte sant? Att uppegga till tävlan är inte att visa kärlek till sin nästa.
Men hur är det med att spela olika slags spel? I detta fall beror mycket på den anda som spelarna visar. Försöker de uppegga till tävlan? Eller tycker de bara att det är roligt att spela? Eftersom det är lätt att egga upp tävlingsandan när man ägnar sig åt spel och sport, kan några önska söka efter möjligheter att spela sådana spel som eliminerar eller nedbringar tävlandet till ett minimum.
Några människor som fått lära sig kristna principer har vägrat att ha del i världsligt organiserad idrott, när de lagt märke till den tävlingsanda som dominerar den. De vill inte längre bli infekterade av den okristliga tävlingsandan. Denna önskan har infödingar, som nyligen fått lära sig bibelns sanningar, på ön Ponape i Stilla havet. En representant för dem skriver: ”Gruppen här har övergett den obalanserade stoltheten distrikten emellan, vilken är särskilt påtaglig under ... idrottstävlingar mellan de olika distrikten.”
Det är förståndigt av de kristna att de rannsakar sin inställning och sina motiv. Har du blivit smittad av världens våldsamt tävlingslystna anda? Provocerar eller utmanar du andra människor? Har du en önskan att visa att du är bättre? Var uppriktig mot dig själv och gör ditt yttersta för att ge akt på bibelns uppmaning: ”Låt oss inte bli självupptagna, så att vi uppeggar varandra till tävlan inbördes.” — Gal. 5:26, NW.