Vår gemensamma lovsång bringas att ljuda överallt
1. Vilken världslig studiekurs behövs inte för att man skall kunna lära sig att prisa honom?
ANTAG nu att du, sedan du har begrundat de här förut gjorda framställningarna angående vikten av att prisa Gud i denna ändens tid för världen, allvarligt önskar söka Gud och sträva efter att vinna den frälsning och de välsignelser som han har utlovat. Vad skall du då göra? Skall du skriva in dig som elev vid ett religiöst seminarium och börja en svår studiekurs, som tar åratal i anspråk, för att bereda dig till att tjäna Gud på ett sätt som kan göra dig förtjänt av hans frälsning? Måste du först förvärva ett betyg, som visar att du har fått en hög utbildning i denna världens skolor, innan du kan hoppas på att få prisa och bekänna Gud? Om det vore så, skulle inte många människor kunna hoppas på att bli kvalificerade för den frälsning som Gud utlovar. Och om endast några få är dugliga till och har förutsättningar för att sjunga Guds lov på det rätta sättet, hur skall vi då förstå följande ord av Jesus? ”Och detta evangelium om riket skall bliva predikat på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och sedan skall änden komma.” (Matt. 24:14, Amer. stand. övers, i marginalen) Hur skulle det vara möjligt att avge ett sådant vittnesbörd till alla nationer nu inom denna generations tid, såsom Jesus sade att det skulle ske, om det inte vore många, många människor som sjöng Guds lov? Nej, dessa höga världsliga studieresultat är inte nödvändiga för att du skall kunna tjäna Gud. Det är därför som det är möjligt för Jehova att kalla fram en ”stor skara” ur alla nationer i dessa yttersta dagar.
2, 3. Hur visades exempel på detta i Jesu fall?
2. När vi undersöker bibelns redogörelse, finner vi att Jesus själv inte hade studerat i Jerusalem vid den lagkloke Gamaliels fotter; och inte heller finns det något upptecknat om att han hade fått förlängd utbildning vid någon högre läroanstalt eller skola, såsom något som krävdes för att han skulle kunna börja det predikoverk som anvisats åt honom av Gud, hans Fader. Jehova Gud visste, vad människorna behövde: de behövde sanningen om honom och hans frälsningsrike. De behövde detta budskap i en ren och oförfalskad form, utan världsliga utsmyckningar, ogrumlat av någon visdom från människor. När Jesus framträdde i Nasarets synagoga, var han alltså inte känd för folket såsom en lärd doktor i teologi eller i litteraturvetenskap, utan han var känd såsom timmerman, en timmermans son. Detta avhöll inte Jesus från att tillkännage sin avsikt att prisa Gud genom att bli en predikare av Jehovas ord, eller hur? Nej, visst inte, ty han tog upp den Heliga skrift och läste upp sitt uppdrag eller sin fullmakt ur profeten Jesajas bok: ”Herrens [Jehovas] ande är över mig, ty han har smort mig till att förkunna glada tidender för de fattiga: han har sänt mig till att kungöra en frigörelse för de fångna och synens återfående för de blinda, till att förläna frihet åt de förtryckta, till att förkunna ett tidsskede då man kan bli mottagen av Herren.” — Luk. 4:16—21, Diaglott.
3. Ja, det väckte uppseende bland folket, att Jesus gjorde detta, i synnerhet som de visste att han inte var kvalificerad enligt människors måttstock på den tiden. ”Då förundrade sig judarna och sade: Varifrån har denne sin lärdom, han som icke har fått undervisning?” (Joh. 7:15) Kanske var Jesus inte lärd i all sin tids visdom, men han hade sanningen, som är Guds ord. (Joh. 17:17) Han visste, att det var sanningen som skulle göra människorna fria och sätta dem i stånd till att instämma i att prisa Gud till frälsning, och med denna sanning från Guds ord hade han uppfyllt sitt hjärta. (Joh. 8:32) Därför kunde Jesus inte avhålla sig från att göra det som han visste var till högsta gagn för människosläktet och, vilket var viktigare, till evig ära för Gud och till Jehovas namns hävdande och förhärligande. Åstundan att prisa Gud var lik en brinnande eld inom honom, och han kunde inte hålla sig stilla. Jeremia kände det på samma sätt, ty han sade: ”Men hans ord blev i mitt hjärta som en brinnande eld, instängd i mina ben, och jag blev utmattad av att hålla mig tillbaka, och jag kunde icke härda ut.” (Jer. 20:9, eng. övers.) Jesus gjorde inget försök att hålla tillbaka sin lovprisning. Tvärtom är det skrivet: ”Och det inträffade efteråt, att han färdades genom varje stad och by och kungjorde och förkunnade de glada tidenderna om Guds rike; och de tolv voro med honom.” — Luk. 8:1, Diaglott.
4. Var finner vi exempel på detta i fråga om apostlarna?
4. Och hur var det med de tolv som var med honom? De blev också sådana som lovprisade Gud genom att predika hans ord och förtälja om hans goda gärningar. De väntade på Guds frälsning, alldeles såsom vi väntar på den nu i dessa yttersta dagar, när den är så nära. Hur gjorde de sig skickade att prisa Gud? De tillbragte inte åratal med att göra sig beredda att för andra förtälja om det härliga evangeliet om Riket. Med undantag för Paulus var de inte män med världslig bildning, men detta hindrade dem inte från att bekänna med sin mun. Tänk till exempel på Petrus och Johannes. Fastän de var utan bildning enligt den tidens måttstock, prisade de Gud på ett så mäktigt sätt, när de förkunnade hans frälsningsväg, att de vållade stor förundran bland de höga ämbetsmännen i Jerusalem. ”Och när de sågo sådan frimodighet hos Petrus och Johannes och förnummo att de voro olärda och okunniga män, förundrade de sig och kände igen dem, att de hade varit med Jesus.” (1878 års övers.) ”Olärda och okunniga”, ansågs de vara, men de hade hjärtan som var fyllda av åstundan att prisa Gud på grund av det som de hade hört av Jesus. ”Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen”, och därför talade de ord till Jehovas pris och ära. Till dessa första kristna slöt sig många fler, som hörde sanningen från deras läppar, och de bildade en stor skara av evangelieförkunnare. De hade ett förråd av kunskap om Gud och hans rike, och de bar fram goda ting till gagn för allt folket. Ty ”en god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är ... Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig.” (Matt. 12:34—37) De skilde sig från de religiösa skriftlärde och fariséerna, som Jesus fördömde såsom sådana som bragte ont över folket. — Matteus 23.
5. Vilka äro fordringarna för att man skall kunna predika och prisa?
5. Varken utbildning eller brist på utbildning kan alltså hindra någon från att lovsjunga Gud, och inte heller avgöres någons förutsättningar för att kunna predika av hans sociala eller finansiella ställning. Han måste ha ett ärligt hjärta, som åstundar sanning och rättfärdighet. Detta innebär inte, att det inte är nödvändigt för en människa i våra dagar att studera Guds ord, ty liksom lärjungarna måste lära av Jesus, så måste vi i våra dagar lära av bibeln. Det skulle vara omöjligt för dig att svara någon människa beträffande Guds gärningar och det hopp som du hyser till Guds löften, om du inte ägnar dig åt studium av vad Gud har skrivit om sig själv. Du måste alltid vara redo att ge ett svar angående det hopp som du hyser för att kunna uppväcka tro hos andra. (1 Petr. 3:15) Paulus förmanade Timoteus i detta avseende och sade: ”Studera för att visa dig godkänd inför Gud, en arbetare som icke behöver blygas, i det han rätt delar sanningens ord.” (2 Tim. 2:15, eng. övers.) Timoteus behövde bli rustad och skickliggjord, och vi behöver bli rustade och skickliggjorda i denna tid.
6. Varför är studium nödvändigt?
6. Munnen kan inte uttala goda ting som innebär lovprisning av Gud, om inte hjärtat är redo att tillhandahålla budskapet av sitt överflöd, det som ”hjärtat är fullt av”. Därför är det så, att ”den rättfärdiges hjärta betänker vad svaras bör” eller (enl. eng. övers.) ”studerar för att kunna svara”. (Ords. 15:28) Studera alltså! Detta är vad du måste göra för att tjäna Gud på det rätta sättet; och allteftersom du inhämtar kunskap, måste du göra den fruktbärande genom att meddela den åt andra. Detta kommer att stärka din tro, ”en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse, om ting som man icke ser”; och du kommer att bli bättre i stånd till att lovorda Guds goda gärningar inför andra. Genom personligt studium kommer du att vinna insikt i fråga om Guds allmakt. Du kommer att höra om hans underbara handlingar i gångna tider till gagn för människor av en god vilja, och du kommer att få se vad han utlovar för den nuvarande tiden och för den nya värld som nu står för dörren. Paulus säger, att ”tron kommer av att höra, och hörandet genom Guds ord”. (Rom. 10:17, eng. övers.) Därför måste du studera Guds ord, och för detta behöver du bara kunna höra och läsa på ditt eget modersmål.
7. När man alltså endast har begränsad tid, vad är då behövligt att göra?
7. Men du säger att du måste arbeta på din arbetsplats åtta timmar om dagen, fem eller sex dagar i veckan, med endast veckoslutet och några kvällar fria för annan verksamhet efter ditt eget val. Det är sant, och det stora flertalet människor i varje land måste göra detsamma. Och ändå är det för dem och för dig som det härliga evangeliet om Kristus nu predikas, och du har samma tillfälle att höra, tro och prisa Gud till frälsning. Gud begår inte något misstag, när han låter evangelium predikas för dig och för sådana som du i hela världen, ty det finns folk i hela världen som kommer att prisa Gud och bli frälsta. Gud vet, att du har de problem i livet som är gemensamma för alla människor och att du i ditt anletes svett måste avpressa jorden ditt levebröd. Men han vet också, att du har tillräcklig tid att höra hans budskap och handla i överensstämmelse med det genom att ge honom den lovprisning som är tillbörlig. I annat fall skulle han inte besvära sig med att låta evangelium predikas. Åt dem i denna onda värld, som har ett ärligt hjärta, ger han därför några goda råd, som lyder så: ”Sen därför noga till, huru I vandren, icke såsom ovisa utan såsom visa, i det att I köpen tiden [i marginalen: köpen upp tillfället], ty dagarna äro onda. Varen därför icke dåraktiga, utan förstån vad Herrens vilja är.” (Ef. 5:15—17, Amer. stand. övers.) Det är möjligt för dig att ägna någon tid varje vecka åt att begrunda Guds ord och dess tillämpning på den nuvarande tiden, och det är möjligt för dig att avsätta någon tid till att ge lov och pris åt Gud. Men det måste finnas en önskan å din sida, och du måste besluta dig för att välja den av Gud godkända kursen, genom hans nåd.
8. Hur bevisas det, att detta är praktiskt utförbart?
8. Att denna slutsats har grund i verkligheten framgår av de människors förhållanden, som utgör Jehovas smorda vittnen och den stora skara som nu är med dem i att prisa Jehova Gud på hela jorden. De flesta av dessa människor är alldeles som du. De är fabriksarbetare, jordbrukare, utövare av lärda yrken, grovarbetare, skickliga hantverkare, husmödrar — ja, de kommer faktiskt från alla yrken och stånd. Många av dem har familjer att dra försorg om, och de arbetar för sitt dagliga bröd. De har husliga sysslor att utföra, de blir sjuka då och då, de kommer ibland sent hem från arbetet, och mycket ofta är de trötta av de många och långa arbetstimmar de måste prestera för att kunna leva i något så när goda omständigheter. Alla de livets problem som du dagligen måste möta, dem brottas också de med. Och likväl studerar de Guds ord för att få bättre insikt, och de ägnar någon tid åt att sjunga Jehovas lov. De väntar på den frälsning som Gud har utlovat, med dess eviga välsignelser. Därför förstår de, att man inte får ägna all sin strävan åt att skaffa sig bekvämligheter i denna nuvarande onda värld, och inte heller bör man bemöda sig om att samla skatter eller förråd för att gardera sig för framtiden. Medan de arbetar för sitt dagliga livsuppehälle, håller de Jesu ord i minnet: ”Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.” (Matt. 6:19, 20) De bemödar sig om att samla dessa skatter hos Gud i himmelen genom att prisa honom här på jorden, med den tillförsikten att denna himmelska skatt kommer att bli tillgänglig för dem i fullt mått.
Hur gör man detta?
9. Hur visar Årsboken, att Guds vittnen gjorde detta år 1949?
9. Hur prisar Jehovas vittnen och deras följeslagare Gud? Genom att predika evangelium om Riket. Om vi slår upp i Årsboken för 1950, finner vi där en redogörelse för en stor världsomfattande verksamhet, som går ut på att frambära denna lovprisning till Gud. Mer än 317.000 olika individer ägnade omkring 53.700.000 timmar åt tjänsten att predika under år 1949. De ledde mer än 167.000 kostnadsfria bibelstudier i människornas hem varje vecka och lovsjöng Gud för dem som ville höra. När de gick från hus till hus och uppmanade folk att ägna uppmärksamhet åt evangeliebudskapet, placerade de mer än 15.000.000 biblar, böcker och broschyrer i människornas hem på tjogtals olika språk. Dessutom fick de lämna mer än 13.000.000 exemplar av tidskrifter som innehöll de ”goda nyheterna” åt personer som ville veta mer om denna ”ändens tid”, vilken skall efterföljas av en ny värld av rättfärdighet. De fann det nödvändigt att anordna mer än 174.000 offentliga bibliska föredrag under året 1949, och de annonserade dessa möten vitt och brett. Det intresse som åhörarna av dessa föredrag lade i dagen tvingade dessa predikare att göra återbesök i hemmen mer än 15.800.000 gånger under året. Allt detta arbete utfördes inom 104 olika nationer, kolonier, öar i havet och andra territorier. Hur gjorde Jehovas vittnen detta? Genom att gå ”genom varje stad och by och kungöra och förkunna de glada tidenderna om Guds rike”, som Jesus gjorde. Och kom ihåg, att det mesta av detta arbete utfördes av folk som har familjer, anställningar och alla de andra förpliktelser som är gemensamma för alla människor. Men de avsatte någon tid varje vecka till att prisa Gud och strävade efter att ”bliva rika på rättfärdighetens frukt, vilken kommer genom Jesus Kristus, Gud till ära och pris”. — Fil. 1:11.
10. Genom vilken kurs hjälper de folk att studera? På vilka villkor?
10. Jehovas vittnen, som arbetar under ledning av Sällskapet Vakttornet, är beredda att bistå varje sökande människa i hennes studium av bibeln. De har en systematisk och ordnad studiekurs i bibliska ämnen, som är uppgjord så, att den passar för människor som är strängt upptagna, därför att de måste arbeta för sitt dagliga bröd. Denna studiekurs är grundad på en tidsplan som omfattar en timme i veckan, och man kan själv välja när man vill ha denna timme. Hemma i sitt eget hem kan man på några månader förvärva mera kunskap om bibeln och dess tillämpning i våra dagar än man någonsin drömt om att kunna få under en hel livstid. Vad kostar det? Absolut ingenting, utom den tid och den lilla ansträngning man får sätta till. Ja, Jehovas vittnen, av vilka många själva har lärt känna bibelns sanningar på precis samma sätt, är villiga att komma till folks hem en timme varje vecka och hjälpa dem att fatta vad bibeln säger och vad den betyder i denna tid, och de kommer inte att begära ett öre för denna bibelstudietjänst. Detta är i övensstämmelse med den inbjudan som Gud själv sänder ut till alla och envar: ”Den som hör det, han säge: ’Kom’. Och den som törstar, han komme; ja, den som vill, han tage livets vatten för intet.” (Upp. 22:17) Därtill vet vi, att när Jesus sände ut de tolv för att predika ”Himmelriket är nära”, påminde han dem om att de inte hade betalat något för den goda sanning som de hade fått av honom. Därefter sade han till dem : ”I haven fått för intet; så given ock för intet.” Detta skänker lov och pris åt Gud, därför att de osjälviskt ägnar sig åt att hjälpa andra att få kunskap om honom. — Matt. 10:7, 8.
11. Vilken kunskap vinner man på det sättet? Genom vilken studieanordning?
11. Med hjälp av en lärobok som Sällskapet Vakttornet tillhandahåller börjar man så ett bibelstudium som är upplagt ämnesvis. Inom ett år har man gått igenom många ämnen. Man vet då, vem Jehova Gud i verkligheten är, varför han sände sin Son Kristus Jesus till jorden och vad Jesus gjorde, hur en olydig kerub blev Satan, djävulen, Guds motståndare, och varför han söker uppsluka alla människor. Helvetet, ”treenigheten”, Herrens återkomst, uppståndelsen, världens ände, domens dag, bilder och beläten, sabbaten, bönen, Himmelriket, den ”nya jorden”, invigning — alla dessa och många andra ämnen kommer att bli föremål för undersökning under ett års tid, och man lär sig förstå, vad bibeln har att säga om dem alla. Hur mycket av detta har man fått lära genom religionen på många år? Det ger en god grundläggande kunskap om vad bibeln lär, och den studerande har själv läst skriftställena i sin egen bibel. Ingen människa kommer att ha bedragit honom med slugt uttänkta fabler, utan han kommer att ha rätt delat sanningens ord. Hela hans syn på förhållandena i världen kommer att förändras, och han får nytt hopp, därför att Gud nu har uppenbarat för honom genom sitt ord orsaken till den nuvarande tidens svårigheter och trångmål. Men han kommer inte att nöja sig med att stanna här, ty han kommer att vilja gå vidare och tillväxa i kunskap och insikt. Han kommer att instämma med psalmisten i hans bön till Gud och säga: ”Lär mig att förstå dina befallningars väg, så skall jag tala om dina underbara gärningar.” — Ps. 119:27, eng. övers.
12. Vilken verkan får denna kunskap på oss, när vi har förvärvat den och lärt oss att förstå dess värde?
12. Man kommer att finna, att man inte kan låta bli att förtälja för andra om de goda nyheter som man har fått kännedom om. De uppfyller ens hjärta och brinner inom en, och man får stor glädje av att tala om sanningen med sina vänner och grannar. Det är i sanning ”saligare att giva än att taga”, varför man kommer att vilja följa Kristi Jesu exempel och offenligt tala om att ”riket är nära”. Även med den, som man tycker, begränsade kunskap man har, kommer man att känna det som profeten Jesaja, som sade : ”Herren Gud har givit mig en tunga till att undervisa.” (Jes. 50:4, En amer. övers.) Man kommer att vilja undervisa andra, så att de också må kunna prisa Gud. Profeten Sakarja visste i förväg, vad sådana människor skulle komma att göra i dessa yttersta dagar, och därför förklarade han: ”Detta är vad I skolen göra: Talen sanningen, var man med sin nästa.” (Sak. 8:16, Amer. stand. övers.) Och man kommer att göra detta, trygg i vetskapen om att det är det godkända sättet att prisa Gud och att man har hans ynnest och välsignelse. Man uppfyller då på ett aktivt sätt det som är kristendomens förnämsta syfte, nämligen att avge vittnesbörd till förmån för Jehova och hans rike med Jesus, Messias, såsom regent. På grund av att man nu har fått en klar uppfattning av Gud och det rike där hans Kristus är Konung, kommer ens hjärta att glädja sig, och ingen skall taga glädjen ifrån en. — Joh. 16:22.
I gagnelig gemenskap och samvaro med andra
13. Varför kommer förpliktelsen att sluta oss tillsammans att vila på oss?
13. Det finns andra förpliktelser som kommer att vila på dem som tar sig före att prisa Guds namn. Individuellt har var och en den förpliktelsen gentemot Gud att bruka sin tunga till att sjunga Guds lov inför andra. Men då den nye rikesförkunnaren nu är en del av Guds familj, hans ”utvalda folk”, åt vilka Jehova förlänar sin ande och välsignelse i deras trogna tjänst för honom, får han inte hålla sig avskild från andra som tillbeder Gud på samma sätt. I Kristi Jesu och apostlarnas dagar bredde sanningen såsom en följd av deras predikande ut sig över en vidsträckt del av den då kända världen. Många människor hörde, trodde, omsatte sin tro i praktiken och började ta del i att frambära lovprisning åt Gud, alldeles såsom de gör i denna tid. Emedan dessa troende befann sig i en värld som i det stora hela var fientlig mot sanningen, blev de, på grund av sin gemensamma tro, helt naturligt dragna tillsammans. Alltså finner vi att de första kristna var sammanslutna i grupper, som bibeln kallar ”församlingar”. — Upp. 1:4; 1 Kor. 16:1.
14. Hur visade sig detta behov av sammanslutning och gemenskap i den första församlingen?
14. Det framgår av vad som är meddelat från den tiden, att de som då prisade Gud var förenade i dessa ”församlingar” eller grupper; och ”församlingarna” stod i kontakt med högkvarteret i Jerusalem, där många av apostlarna och de äldre bröderna befann sig. På samma sätt har alla Jehovas vittnen hela jorden utöver i denna tid kontakt med det centrala högkvarteret genom att vara förenade med församlingarna på de olika platserna. Denna förening eller gemenskap är till stort gagn för den enskilde och äger Guds välsignelse, ty vi läser om Paulus’ och Timoteus’ tjänst: ”Och när de sedan foro genom städerna, meddelade de församlingarna till efterföljd de stadgar, som voro fastställda av apostlarna och de äldste i Jerusalem. Så styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal förökades för var dag.” (Apg. 16:4, 5) Dessutom ansåg Gud det lämpligt att låta hela brev, som ingår i de grekiska skrifterna, riktas till olika församlingar eller menigheter och meddela undervisning, förmaning och tillrättavisning åt hela gruppen av gudsdyrkare. På detta sätt fick församlingarna den uppmuntran och hjälp som ”högkvarteret” var i stånd att ge, och detta styrkte dem i tron och hjälpte till att åstadkomma en tillväxt inom den förenade skaran av lovprisare.
15. Varför har vi inte råd att försumma denna samvaro?
15. Vad som var sant i apostlarnas dagar är ännu sannare i denna tid, då vi ser den dag hastigt närma sig, då Harmageddonstridens vedermöda bryter ut över jorden. Ingen i våra dagar som önskar tjäna Gud på ett välbehagligt sätt har råd att ignorera föreskriften i Hebréerna 10:25 (En amer. övers.): ”Låt oss icke försumma att komma tillsammans, såsom somliga göra, utan låt oss uppmuntra varandra, så mycket mera som ni kunna se, att den stora dagen kommer närmare.” Det behagar Gud, att vi kommer tillsammans för gemensamt studium av hans ord och för samfälld verksamhet i tjänsten på fältet, och hans välsignelse ger sig till känna i den stora ökningen av det antal människor som prisar honom inom varje nation. Vi har inte råd att stanna borta från Jehovas vittnens möten, där våra bröder får undervisning och planlägger sin organiserade lovprisning. Guds ynnest vilar uppenbarligen över gruppverksamheten och anordningarna för det studium i Vakttornet, det tjänstemöte och den kurs i teokratisk ämbetsutövning, som varje vecka hålles i Jehovas vittnens Rikes-sal jorden runt. Var och en har ansvar för att han gör sin del vid dessa möten till församlingens allmänna bästa och till hans egen andliga välfärd. Att försumma dessa olika former av församlingens verksamhet, då det finns möjlighet för oss att ta del i dem, antyder brist på uppskattning av den anordning Gud har gjort för att hjälpa oss att vidmakthålla vår lovprisning av honom och på det sättet tillförsäkra oss frälsning. En sådan försumlighet kan leda till svårare fall av ringaktning och bristande uppskattning å vår sida, och vi kan slutligen komma att falla bort ur de lovprisandes led.
16. Hur måste vi bära vårt ansvar? I jämförelse med vem?
16. När vi arbetar tillsammans med en församling och samverkar i utförandet av predikoarbetet på fältet, ”kommer var och en att få lov att bära sin egen börda av ansvar”. (Gal. 6:5, Moffatt) Det vill säga, varje förkunnare av budskapet om Riket är direkt ansvarig inför den store Domaren för det arbete han utför eller inte utför i och tillsammans med församlingen. Gud kräver en ”förnuftig gudstjänst” (1878 års övers.) av lovprisning från var och en, och individen bör utföra den enligt ett lämpligt schema. Om han genom Guds nåd är i stånd till att göra mycket i Rikets tjänst, kommer han inte att jämföra sina siffror i tjänsten med någon annans, som kanske inte kan göra så mycket, och kommer alltså inte att ta detta som en anledning till att skryta bland sina bröder. Han kommer att inse, att ”var och en bör pröva sina egna gärningar, och den tillfredsställelse han får kommer då att vara med avseende på honom själv och icke i jämförelse med någon annan”. (Gal. 6:4, En amer. övers.) Om du måste jämföra dig med andra, tag då Jesus till måttstock och se efter hur pass du lyckas att efterfölja hans exempel. På det sättet avlägsnas varje tendens till tävlan eller konkurrens ur församlingen och den känsla av nedslagenhet, underlägsenhet eller modlöshet som under sådana förhållanden lätt infinner sig hos dem som av en eller annan orsak inte kan utföra lika mycken tjänst som andra. För att få verklig tillfredsställelse av din tjänst, måste du följa det andliga råd som Paulus gav kolosserna: ”Vadhelst ni göra, böra ni låta edra hjärtan vara med i edert arbete, såsom något som göres för Herren och icke för människor. Ty ni veta, att det är från Herren som ni komma att erhålla arvet såsom eder lön. ... Den man som begår en orätt kommer att få betalt för den orätt han har gjort.” — Kol. 3:23—25, Weymouth (Femte upplagan); 1 Kor. 10:31.
17. Hur kan vi bära varandras bördor och de svagas bördor?
17. Medan var och en måste bära sin egen börda inför Gud, har han samtidigt ansvar gentemot andra i församlingen, som har samma tro och som också strävar efter att prisa Gud. Paulus anger detta, när han säger: ”Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag.” Detta visar, att när vi själva prisar Gud, kan vi inte glömma dem som tillsammans med oss håller på att löpa trons tävlingslopp. Om vi håller hävdandet av Jehovas namn och hans universella suveränitet främst för vårt sinne, då kommer vi att inse att våra medarbetares trogna, ständiga tjänst kommer att bidra lika mycket till att Jehovas namn blir ärat, som vår egen lovprisande bekännelse kommer att göra det. Omvänt kommer det att dra smälek över Guds sak, om några är försumliga. Om vi är starka i Herren och i hans starkhets makt och bär våra egna bördor väl, kanske också i materiellt avseende har bättre möjligheter att göra detta, måste vi alltså uppfylla en förpliktelse gentemot dem som kan ha större svårigheter att kämpa med för att kunna fortsätta i Guds tjänst med oss. Därför att vi är starka, kan eller får vi inte bli otåliga på dem ibland oss som är svaga. Och inte heller kan vi skjuta dem åt sidan, som om de vore av endast ringa betydelse i Guds anordning. Om vi gör det, går vi direkt emot Herrens föreskrifter som givits oss genom aposteln Paulus. Han säger: ”Vi som äro starka böra bära de bördor, som de svaga vålla både sig själva och oss. Vi få icke behaga oss själva; var och en av oss måste behaga sin nästa, i det han gör honom gott genom att uppbygga hans tro. Kristus behagade förvisso icke sig själv, utan, såsom det är skrivet: Deras smädelser, som fördömde dig, ha fallit över mig. — Alla sådana ord blevo skrivna i forna tider till vår undervisning.” — Rom. 15:1—4, Moffatt.
Hur vi kan underlätta vår gemensamma lovprisning
18. Av vilken ande måste vi låta oss ledas i vårt samarbete? Hur?
18. Detta betyder i verkligheten, att vi i vår samvaro och vårt samarbete som en grupp av Guds folk inte får rätta oss efter den måttstock eller den ande, som de som befinner sig utanför tron, ute i världen, rättar sig efter eller låter sig ledas av. Världen är verksam enligt själviskhetens princip, och en man röner stort bifall för sina bedrifter, oavsett vem han skadar eller förorättar genom sitt förfaringssätt. ”De mest livsdugliga överlever” är denna onda världs motto, och i sin kamp för att nå toppen biter och uppäter världens människor varandra, de munhugges och strider, de hänger sig åt gräl och hätsk konkurrans. Ofta hyllar de den satsen, att ”ändamålet helgar medlen”, och likt en ångvält går de fram över allt som kommer i deras väg. Så är det emellertid inte bland Guds folk, ty de vet att de som praktiserar sådana metoder inte kommer att få ärva Guds rike. (Gal. 5:21) Var och en som söker prisa Jehova måste vara ledd av Guds ande. ”Nu säger jag: Vandra genom anden och uppfyll icke köttets begärelse. Ty köttet begär motsatsen till vad anden begär och anden motsatsen till vad köttet begär, ty dessa båda äro i strid med varandra, så att ni icke göra de ting som ni önska.” (Gal. 5:16, 17, Diaglott) Guds tjänare, som ledes av hans ande, måste i sin samvaro och sitt samarbete vandra genom anden och framvisa andens frukter. ”Men andens frukt är kärlek, glädje, frid, fördragsamhet, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, självbehärskning; mot sådant finnes det ingen lag.” (Gal. 5:22, 23, Diaglott) Det finns ingen lag som förbjuder en kristen att i rikaste mått bära dessa andens goda frukter, och när han gör det, är han en välsignelse för dem som han är tillsammans med. Detta innebär att vi inte kommer att handla omoraliskt, bli druckna, hänge oss åt nöjen till överdrift, såsom världen i allmänhet gör, utan att vi kommer att besinningsfullt i första rummet ägna vår uppmärksamhet åt andliga ting.
19. Varför får vi inte vara snarstuckna, överkänsliga, snabba att ge igen?
19. Då vi litar på Guds andes ledning, vill vi inte uppföra oss i Guds folks sällskap, som om vi hade en böld på ryggen. Det är inte bra, om vi är så snarstuckna och känsliga, att vi uppfattar varje anmärkning eller yttrande som ett angrepp på vår person och försöker ge lika gott igen. Vi får inte låta fördom växa sig fast inom oss gentemot någon annan broder eller syster inom grupporganisationen, så att vi inte kan tala till henne eller höra honom tala utan att låta vår avoga inställning ta överhand i så hög grad, att vi stänger vårt sinne för de goda ting från Guds ord, som denne broder kanske delger församlingen med avseende på vår gemensamma tjänst. En sådan inställning tenderar till att göra vårt sinnelag surt och vresigt och förvrida våra tankar, och den sinnets depression som blir följden hindrar oss från att med behållning besöka mötena. I stället för att fästa vårt sinne vid de viktiga ting som rör Guds tjänst glömmer vi den gemensamma tjänsten för personliga själviska böjelser. Det är också fara för att denna inställning, likt en kräftartad växt, kan sprida sig till andra i församlingen och på det sättet tillfoga fler än oss själva andlig skada. Vi måste bemöda oss om att motverka sådana ofullkomliga böjelser genom att utöva kärlek och fördragsamhet.
20. Varför skall vi inte skadeglatt triumfera över dem som har felat, utan i stället försöka hjälpa dem?
20. Om vi har Guds ande till vår vägledare, kommer vi aldrig att bli sturska, övermodiga och stolta och kommer inte att tänka att vi har nått fram till en punkt där det är omöjligt för oss att begå en överträdelse eller att bli övervunna av motståndaren. ”Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” (1 Kor. 10:12) Då vi inser att vi alla är utsatta för frestelser, kommer vi inte att känna någon inre tillfredsställelse över ett felsteg som en annan broder i församlingen begår. Då vi har kärlek, mildhet och självbehärskning, kommer vi att vara angelägna om att hjälpa upp denne broder ur hans olyckliga tillstånd. Vi kommer inte att öka hans börda genom att gå till andra i församlingen och viska till dem vad det är för svårigheter han har och vari han har felat, inte om vi älskar honom och önskar hjälpa honom såsom ett av Guds ”får”. Vi kommer att försöka föreställa oss oss själva i samma belägenhet, och då kommer vi att handla mot honom så som vi skulle vilja att man handlade mot oss, om vi begick samma felsteg. Detta är kärnan i apostelns råd i Galaterna 6:1: ”Om så händer, att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad.”
21. Hur undviker vi att oroa en grupp med anledning av personliga oförrätter?
21. Antag att en broder begår en orätt av något slag emot oss, kanske intet ont anande. Vad skall vi då göra? Skall vi hysa agg till honom och vara obevekliga i vår hållning och vänta på att han skall komma och krypa i stoftet för oss, slagen och ångerköpt? Skall vi yrka på en offentlig ursäkt, innan vi försöker ta ett steg i riktning mot försoning? Nej, vi kan gå till honom och göra upp saken privat och undvika offentlighet, som kan göra honom brydd. I en ande av saktmod eller mildhet [eng. övers.] kommer vi att närma oss honom på det sätt som Jesus anvisade, i det vi strävar efter att göra upp saken på det sätt som vållar minsta möjliga störningar. Om han inte vill höra på oss, kan vi lägga fram saken inför de medlemmar av församlingen som representerar den, så att de, lugnt och i en mildhetens ande, kan förehålla den som har felat mot oss det orätta han har begått. (Matt. 18:15—17) Vi får inte släppa församlingens allmänna bästa och dess välfärd ur sikte, och vid våra bemödanden att göra upp varje tvist bör vi först och främst ha gruppens frid och enhet för ögonen, så att saken inte blir något hinder för lovprisningen av Gud och tjänsten för honom. På det sättet strävar vi efter att skydda Guds organisation och tjänar därigenom ett dubbelt syfte, i det att vi inte endast predikar för andra utanför organisationen för att föra nya in i Guds fålla, utan också hjälper dem som redan är våra bröder att stanna kvar. Allt detta lägger en börda på oss, men vi måste villigt bära den för att hjälpa andra med deras börda.
22. Varför bör vi vara barmhärtiga och inte heller missbruka andras barmhärtighet?
22. Vi måste komma ihåg, att Jesus inte skonade sig, utan han ”gav sitt liv för sina vänner”. Han vandrade förvisso genom Guds ande, när han osjälviskt påtog sig vår stora syndabörda, medan han samtidigt bar de smädelser som föll över Gud. Han återspeglade till gagn för oss den stora barmhärtighet som Gud själv utövar, och sålunda prisade han Jehova Gud. Vi måste vara villiga att utsträcka samma barmhärtighet till våra bröder som begår fel och gör misstag. Glöm inte den gudomliga lagen: ”Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.” (Matt. 5:7) Vi kommer också att begå fel, vid ett eller annat tillfälle, och vi kommer att behöva få förlåtelse och bli upprättade ”i en mildhetens ande [eng. övers.]”. Men vi måste alltid försöka visa förbättring, ty i annat fall är denna barmhärtighet bortkastad på oss.
23. Varför måste vi prisa Gud under denna mellantid före Harmageddon?
23. I denna tid måste alla vi, som genom Guds barmhärtighet och nåd har hört sanningen, ständigt vara medvetna om det förhållandet, att Jehova medger denna korta mellantid mellan hans Konungs tronbestigning och Harmageddonstridens våldsamma utbrott, för att ”detta evangelium om riket” skall kunna bli predikat. Redan har trettiosex år förgått, och av tillfället att på så sätt prisa Gud återstår allt mindre för varje nytt år som avlöser det föregående. Med nödvändighet måste befallningen appellera till oss med allt större styrka och intensitet: ”Prisen Jehova. Prisen Gud i hans helgedom; prisen honom i hans makts fäste. Prisen honom för hans väldiga gärningar; prisen honom efter hans utomordentliga storhet. ... Må allt som har ande prisa Jehova. Prisen Jehova.” (Ps. 150:1—6, Amer. stand. övers.) Detta är inte någon till rummet begränsad uppmaning att prisa Gud; det är en universell uppfordran till allt skapat att stämma in i lovsången till Jehovas ära. Alla människor som känner Jehova måste prisa honom nu, så att det största möjliga tillfälle beredes andra människor av en god vilja att få kunskap om honom och stämma in i lovprisningen. Varje tillgängligt instrument måste tagas i bruk i tjänsten för att låta Jehovas lov och pris ljuda. Ingen får söka undandraga sig sitt privilegium att stämma in i ”Halleluja”-kören, ty de enda skapelser som kommer att få leva vidare i all evighet blir de som ger oavlåtlig lovprisning åt Jehova på denna ”Jehovas dag” och sedan för evigt efter denna dags förskräckliga klimax.