är de viktigaste medlen, med vilkas hjälp vi kan tillägna oss vishet och urskillning från Guds ord.

När en fråga eller ett problem uppstår, tag då för vana att bära din egen börda av ansvar. Gör bruk av innehållsförteckningar och av ämnesregister och skriftställesförteckningar, som finns längst bak i Sällskapets olika publikationer, och tag reda på var det ämne eller den bibeltext, som du vill ha förklaring på, har dryftats. Om du inte har en viss publikation, i vilken svaret kanske finns, möda dig då med att få tag på den i biblioteket i Rikets sal eller hemma hos någon vän.

Gör själv efterforskningar och dra den bästa slutsats du kan. Ungdomar bör tala med sina föräldrar om de slutsatser de kommit till. Hustrur kan få sina rön bekräftade genom att rådföra sig med sina överlämnade äkta män. Vem som helst kan kollationera en viktig detalj genom att tala med församlingens tillsyningsman. Tillsyningsmannen kan visserligen ge den hjälp som behövs, men han gör också väl i att höra efter om personen i fråga själv har gjort några efterforskningar och själv tänkt över frågan. Ibland är det nödvändigt att skriva till Sällskapet om en sak, om det är något av vikt för ens förkunnartjänst. Men alla och envar uppmanas att lära sig att urskilja vilka av bibelns principer som har att göra med den sak det gäller, alldeles som Sällskapet skulle göra. — Ps. 119:105.

Genom att du bär din egen börda av ansvar, kommer du att få allt större bruk för din urskillningsförmåga, i det att du växer till mogenhet och kan bli alltmer nyttig för Jehova Gud och hans organisation. Om en kritisk situation då skulle uppstå, kan du avgöra hur Gud vill att du skall handla, alldeles som Sadrak, Mesak och Abed-Nego gjorde i sitt fall. Och i likhet med dem kan du vinna Jehovas beskydd och ynnest genom att troget bära din egen börda av ansvar. — Gal. 6:5, NW.

Tåligt uthärdande medför belöning

Ett av Jehovas vittnen från Ohio berättade denna erfarenhet vid en sammankomst i Point Pleasant i West Virginia 1962: ”För ungefär tio eller tolv år sedan arbetade jag i en liten by där jag kände nästan varenda en, och alla kände mig. När jag knackade på en dörr, sade damen: ’Kom in. Jag är sjundedagsadventist, och det har aldrig varit något Jehovas vittne i mitt hus. I själva verket skulle jag inte ha släppt in er heller, om jag inte hade känt er. Jag har tillräcklig kunskap i bibeln för att veta att det finns endast en sanning, endast en religion som Gud godkänner. Vi kan inte båda ha rätt. Jag längtar efter sanningen, och jag bryr mig inte om var den kommer ifrån. Om min religion inte håller provet, är den inte mycket värd.’ Jag höll med om det och sade: ’Vi kan inte båda ha rätt. Liksom ni vill jag ha en religion som tål att prövas.’

På denna grundval påbörjades så ett bibelstudium i boken ’Låt Gud vara sannfärdig’. Det gick bra under en tid tills vi kom till kapitlet som behandlade sabbaten. Under de därpå följande sex till åtta åren slutade denna person upp att studera och återupptog studiet igen många gånger, och kapitlet om sabbaten studerades kanske tio gånger eller flera med olika vittnen. Under de gångna fem eller sex åren har hon kommit till Rikets sal då och då. Man visste aldrig vem som skulle komma tillsammans med henne; kanske hennes man, syster, dotter eller någon annan släkting eller kanske någon av grannarna. År 1960 började hon predika de goda nyheterna om Riket tillsammans med mig. Hon är en regelbunden förkunnare. I september 1962 döptes hon och hennes syster. Ett av mina största glädjeämnen nu är att höra henne förklara sabbaten från bibeln för en person av en god vilja.”