Frågor från läsekretsen
● Varför står det i Apostlagärningarna 9:7 att Saulus’ reskamrater hörde en röst, medan Apostlagärningarna 22:9, som berättar om samma händelse, förklarar att de inte hörde den? — Argentina.
Efter det att Jesus Kristus blivit uppväckt och farit upp till himmelen framträdde han för Saulus av Tarsus (senare aposteln Paulus) och talade hörbart till honom. Men ”männen, som voro med honom på färden, stodo mållösa av skräck, ty de hörde väl rösten, men sågo ingen”. (Apg. 9:7) I Apostlagärningarna 22:9 berättar Paulus själv om samma händelse: ”De som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten av den som talade till mig.”
En begrundan av vad det grekiska ordet för ”höra” betyder är till nytta när det gäller att förklara denna skenbara oförenlighet. Ordet kan ange att man hör någonting utan att förstå vad som sägs. De som färdades tillsammans med Paulus hörde uppenbarligen en röst, men på grund av att den var dämpad eller förvanskad förstod de inte budskapet som förmedlades till Paulus.
Att Paulus’ följeslagare inte förstod vad som sades bekräftas också av det sätt på vilket det grekiska ordet för ”röst” används i förbindelse med verbet ”höra” i Apostlagärningarna 9:7 och 22:9. Expository Dictionary of New Testament Words (Vine) uppger: ”I uttrycket hörde ... rösten’ i Apostlagärningarna 9:7 står substantivet ’rösten’ i kasus partitiv genitiv [dvs.: höra (någonting) av], men uttrycket ’hörde icke rösten’ i Upp. 22:9 är konstruerat med ackusativ. Detta undanröjer helt tanken på motsägelse. I det förra fallet avses att man hör ljudet, medan det senare fallet framhåller röstens innebörd eller budskap (som de inte hörde).”
Det finns ett antal bibelöversättningar som visar denna skillnad. Ett exempel är Helge Åkesons svenska översättning, som återger verserna på följande sätt: ”Männen, som reste med honom, stodo stumma och hörde väl rösten, men sågo ingen.” ”De, som voro med mig, skådade väl ljuset, men förstodo icke hans röst, som talade till mig.” Nya Världens översättning säger att männen hörde ”ljudet av en röst” men ”hörde inte [fotnoten: ”hörde inte med förståelse”] rösten av den som talade” till Paulus. — Apg. 9:7; 22:9.
● Vad betyder det som sägs i Galaterna 3:24 (NW) att ”lagen har ... blivit vår uppfostrare för att leda oss till Kristus”? — USA.
Det grekiska ord som återgetts med uppfostrare (paidagogosʹ) betyder bokstavligen ”barnledande”, och det återges i Åkesons svenska översättning med ”barnledare”. Det betecknade en man som följde med ett barn till och från skolan. Uppfostraren eller ”pedagogen” skulle överlämna barnet till läraren. Det var hans plikt att skydda barnet mot skada i fysiskt och moraliskt avseende. Han hade också myndighet att tukta barnet och ge det vägledning i sådant som gällde uppförandet. Ibland kunde hans tuktan vara ganska sträng.
Lagen som gavs åt Israel liknade på många sätt en sådan uppfostrare. Den tjänade till att reglera israeliternas uppförande, och om de lydde den blev de skyddade mot skada i fysiskt och moraliskt avseende. Det var som Mose sade till folket: ”Jag ... bjuder dig att älska HERREN, din Gud, att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, för att du må leva och föröka dig och för att HERREN, din Gud, må välsigna dig i det land, dit du nu kommer för att taga det i besittning.” (5 Mos. 30:16) Dessutom höll lagen israeliterna samman som ett folk trots att det blev erövrat och kom under främmande herravälde. Den vidmakthöll de förhållanden som var nödvändiga för att Messias skulle kunna framträda, skyddade Guds sanningsord och förhindrade att den sanna tillbedjan helt fördunklades och försvann ur sikte.
Men på grund av israeliternas ofullkomlighet blottlade lagen deras överträdelser och avslöjade att de stod under fördömelse. Offren som de måste frambära under lagen var en ständig påminnelse om deras synd. (Gal. 3:10, 11, 19; Hebr. 10:1—4) Genom att lagen på så sätt framhöll israeliternas brister var det verkligen så att den tuktade dem och visade att de behövde bli befriade från syndens slaveri. De som drog nytta av denna tuktan kunde identifiera Jesus såsom den utlovade Messias eller Kristus. På så sätt var det i själva verket så att lagen ”överlämnade” de på rätt sätt tuktade israeliterna till Jesus Kristus, den verklige läraren.
Lagen innehåller, som Hebréerna 10:1 säger, ”en skugga av det tillkommande goda”. Därför måste den ge vika för den verklighet som ”tillhör Kristus”. (Kol. 2:16, 17, NW) Eftersom lagen innehöll en skugga, gav den en uppfattning om den allmänna gestalt eller form som verkligheten skulle ha — Jesus förde ju fram i verkligheten de ting som lagen visat i en skuggbild. Det är därför som Johannes 1:17 (NW) förklarar: ”Lagen blev given genom Mose, den oförtjänta godheten och sanningen kom genom Jesus Kristus.”
Dessa fakta visar således att det skulle vara mycket otillbörligt för någon att vidhålla att de kristna står under den mosaiska lagen. Såsom uppfostrare tjänade den sitt uppsåt väl. ”Men nu, då tron [dvs. tron som gäller Jesus Kristus] har kommit, står vi inte längre under en uppfostrare.” (Gal. 3:25, NW) Den av Gud förordnade läraren, Jesus Kristus, har tagit över.
● Varför förbannade Jesus, enligt skildringen i Markus 11:13, 14, ett fikonträd som inte hade någon frukt, då det ju inte var fikontid? — USA.
Den dag Jesus såg detta fikonträd var den 10 Nisan (28 mars) år 33 v.t. När det gäller fikonträd i detta område är det så att knopparna till den första fruktskörden för säsongen framträder i februari på kvistar som vuxit fram under det föregående året, under det att löven inte kommer fram förrän i slutet av april eller i maj. När trädet är helt lövklätt bör det också bära mogen frukt. Eftersom det träd som Jesus såg bar löv ovanligt tidigt, kunde man förvänta att det skulle ha för årstiden ovanligt tidig frukt som kunde ätas. Det förhållandet att trädet inte hade någon frukt tydde på att det var ofruktbart. Det hade ett bedrägligt utseende.
Jesus förbannade trädet, åstadkom att det torkade. Varför det? Enbart på grund av det bedrägliga utseendet? Det är uppenbart att det som Jesus gjorde hade ett viktigare syfte. Det var i själva verket en åskådningslektion till gagn för lärjungarna. Detta kan vi förstå av en senare del av redogörelsen, där Petrus sade: ”Rabbi, se, fikonträdet, som du förbannade, har torkat.” Och Jesus svarade: ”Ha tro på Gud!” — ”Allt vad ni ber om i er bön, tro, att ni har fått det, så skall ni få det.” (Mark. 11:20—22, 24, Hd) Det var Jesu tro på Gud som gjorde den förbannelse han uttalade verksam.
Dessutom kunde trädet självt mycket väl representera den forntida judiska nationen, som hade ett yttre som föreföll fruktbärande, nämligen med tanke på dess förbundsförhållande till Jehova Gud och på grund av de judiska religiösa ledarnas skrytsamma uppvisande av egenrättfärdighet. (Matt. 6:5; 23:25—28) Men nationen hade underlåtit att frambringa god frukt till ära för Gud. Den förkastade Jesus Kristus, just den som var sänd av Gud och som genom sina underverk och läror uppenbarades vara Guds Son. Men varför förkastade nationen Jesus? På grund av brist på tro på Guds ord. (Luk. 13:5—9) Följaktligen skulle den trolösa, obotfärdiga nationen torka och dö på ungefär samma sätt som det ofruktbara fikonträdet. — Matt. 21:43.
Vi kan i denna tid ha gagn av den lärdom Jesus gav genom att förbanna fikonträdet. Om vi skulle förlora tron på Guds förmåga att besvara sina tjänares böner och belöna dem som allvarligt söker honom, skulle det leda till att vi blev förkastade och drabbades av förbannelse likt ofruktbara fikonträd. (Joh. 15:2—6; Hebr. 6:7, 8) Guds ord säger oss: ”Utan tro är det ... omöjligt att behaga honom [Gud] väl, ty den som nalkas Gud måste tro att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söker honom.” — Hebr. 11:6, NW.