Ett fritt folk — men lydigt
”Var såsom fria människor, och bruka dock inte er frihet till förevändning för uselhet, utan såsom Guds slavar. Ära människor av alla slag, hys kärlek till hela sammanslutningen av bröder, hys fruktan för Gud.” — 1 Petr. 2:16, 17, NW.
1. Vilken frihet visade aposteln Paulus att han och hans medlärjungar hade?
”KRISTUS [har] gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte åter bli fångna i ett slaveriets ok.” Detta skrev aposteln Paulus sedan han beskrivit den frihet som tillhör Guds söner, vilka också är söner till Guds fria himmelska organisation, ”det Jerusalem som är ovan”, deras ”moder”. Denna organisation, som är som en ”moder”, har den frihet som kommer av fullkomlig samhörighet med Gud, men den framställdes ändå som Jehova Guds ”hustru”. Som sådan var alltså hennes frihet relativ. Hon var underordnad sin store himmelske äkta mans ledarskap. Och som söner hade Paulus och de som tillsammans med honom var efterföljare till Kristus också en relativ frihet, ty de var underordnade sin himmelske ”Fader” och sin himmelska ”moder”. Som barn måste de vara lydiga sin faders tuktan och sin moders undervisning. — Gal. 5:1; 4:26, NW; Ords. 1:8.
2. Varför är de människor som tillhör Gud fria, men varför är deras frihet ändå inte oinskränkt?
2 De människor som tillhör Gud är fria i denna tid, ty de känner sanningen, och sanningen har gjort dem fria. (Joh. 8:32) Den frihet de äger är emellertid till gott, inte till ont. De kan helt och fullt ådagalägga andens frukter, ty ”mot sådant är icke lagen”. (Gal. 5:23) Dessa frukter är allt som är nödvändigt för att äga fullständig lycka; att göra det som är ont medför bara på nytt slaveri under synd och död. För att fortsätta att göra det som är gott och gagneligt måste de visa lydnad för den som har gjort dem fria: Jesus Kristus.
En underdånighet som medför gott
3. Vilken underdånighet, som kräver lydnad, har Gud fastställt i den kristna församlingen?
3 Gud har också sörjt för en anordning på jorden, under vilken han har gjort sitt folk underdånigt. Det är församlingsorganisationen. I den har han satt vissa personer till att vara herdar för hans församling eller ”hjord” och leda den. Män är insatta i olika ställningar för att hjälpa församlingen att fullgöra det arbete som är anförtrott åt den: predikandet av de goda nyheterna om Riket. Dessa män ger också med intresse akt på de enskilda församlingsmedlemmarnas väl och hjälper dem att tillämpa bibelns principer i sitt liv. Den kristne skall vara lydig också mot dessa män, eftersom aposteln befaller: ”Var lydiga mot dem som har ledningen bland er och var undergivna, ty de håller vakt över edra själar såsom de som skall avlägga räkenskap; på det att de må göra detta med glädje och inte med suckan, ty detta skulle vara till skada för er.” — Hebr. 13:17, NW.
4. Under vilka andra lagar som gäller lydnad har Gud ställt den kristne, och är dessa ett hinder för den kristna förkunnartjänsten?
4 Vidare är den kristne befalld att ”vara underdånig de överordnade myndigheterna”, regeringarna och andra styrande i denna världen. De kristna skall lyda de lagar som inte står i konflikt med Guds lagar. (Rom. 13:1, NW; jämför Apostlagärningarna 4:19; 5:29.) Kristna slavar skall underordna sig sina herrar, och denna princip är i denna tid tillämplig på anställda, som bör visa ”god plikttrohet i full utsträckning”. (Tit. 2:9, 10, NW) Barn skall lyda sina föräldrar. (Ef. 6:1—3) Alla dessa befallningar hindrar inte de kristna att göra gott och fullgöra sin kristna förkunnartjänst. Nej, i stället kan de genom lydnad för dessa lagar förhärliga Gud och befrämja Rikets intressen.
5. På vilket sätt är de kristna ”underdåniga” alla sina bröder?
5 Detta är således olika myndigheter som den kristne måste visa underdånighet, en underdånighet som är till hans bästa och ger honom större frihet och lycka, men aposteln går ännu längre, i det han förmanar: ”Tag ledningen i att bevisa varandra heder.” (Rom. 12:10, NW) På sätt och vis är alltså alla kristna ”underdåniga” alla sina bröder, ty de måste tjäna sina bröders intressen framför sina egna. — Mark. 10:44; 1 Petr. 5:5.
Lydnad ett särskiljande kännetecken
6. Vad är det som på ett framträdande sätt i denna tid markerar skillnaden mellan den sanne kristne och den som är världslig?
6 I vilken ställning försätter detta den kristne i jämförelse med dem som har den inställning världen i allmänhet har? Hans handlingssätt kännetecknas av lydnad, medan deras handlingssätt kännetecknas av olydnad. Detta är den nyckelpunkt som markerar skillnaden. Vi bör alltså ta allvarligt på frågan om lydnad!
7. Hur kan vi bli frestade att ta upp någon världslig ”sak”, men vad bör vi komma ihåg?
7 Vi kan emellertid ibland frestas att handla annorlunda. Runt omkring oss ser vi olydnad mot varje slag av myndighet. Vi hör tal av detta slag. Vi ser orättvisor, och vi kan börja mena att de olydiga har rätt. Vi kan börja ta upp deras ”sak” och kan till och med börja tänka att vi ser skäl att ta upp kampen inom den kristna församlingen. Det kan så vara att ungdomar och andra i världen menar att de har skäl att göra uppror mot förhållandena i världen. Det är sant att det finns orättvisor. Världsmänniskor må göra vad de tycker. Men varken ungdomarna bland oss eller några andra av Guds folk bör kämpa världens strider. Och de har helt visst inte skäl att göra uppror mot Guds anordning eller vara på minsta vis olydiga mot den.
8. Vad skulle du, med tanke på scenen som visade sig på Sinai berg, säga om olydnad mot Mose ord?
8 Begrunda den ställning Guds folk befinner sig i nu, enligt beskrivningen i bibeln. Paulus jämför situationen för Israel under Mose med den som den kristna församlingen befinner sig i. Han säger: ”Ty I haven icke kommit till ett berg, som man kan taga på, ett som ’brann i eld’, icke till ’töcken och mörker’ och storm, icke till ’basunljud’ och till en ’röst’, som talade så, att de som hörde den bådo, att intet ytterligare skulle talas till dem. Ty de kunde icke härda ut med det påbud, som gavs dem: ’Också om det är ett djur, som kommer vid berget, skall det stenas.’ Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: ’Jag är förskräckt och bävar.’” (Hebr. 12:18—21) Ändå var det somliga som menade att de var berättigade att visa olydnad mot Mose. Skulle du ha förenat dig med sådana män och kvinnor, om du hade varit närvarande vid denna skräckinjagande uppvisning på Sinai berg?
9, 10. Varför är det mycket allvarligare om den kristne är olydig?
9 Paulus fortsätter och beskriver en ännu mera vördnadsbjudande scen: ”Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara och församling av förstfödda söner, som äro uppskrivna i himmelen, och till en domare, som är allas Gud, och till fullkomnade rättfärdigas andar och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett stänkelseblod, som talar bättre än Abels blod.” — Hebr. 12:22—24.
10 Därpå förmanar Paulus: ”Se till att ni inte ber att få slippa ifrån honom som talar. Ty om de inte kom undan som bad att få slippa ifrån honom, som gav gudomlig underrättelse och varning på jorden, långt mindre skall vi då göra det, om vi vänder oss bort från honom som talar från himlarna.” ”Må vi då alltfort vara föremål för oförtjänt omtanke, genom vilken vi kan på ett välbehagligt sätt ägna helig tjänst åt Gud med gudaktig fruktan och vördnad.” — Hebr. 12:25, 28, NW.
Hur tar du emot råd?
11, 12. På vilka sätt skulle vi kunna visa förakt eller ringaktning för råd som vi får av en ansvarig broder? Varför skulle vi motarbeta våra egna intressen, om vi gjorde det?
11 Tror vi att det verkligen är så, att de kristna befinner sig i en sådan ställning som inger fruktan? Med vilken inställning bör vi då lyssna till de andliga förmaningar som vi ständigt får? Och hur bör vi reagera, om det skulle uppstå en situation då någon som innehar myndighet, en broder, framlägger råd? Bör vi ta det som en förolämpning eller skymf och mena: ”Vilken rättighet har han att tala till mig på det sättet?” Eller kanske: ”Jag har rättighet att göra (eller att inte göra) det; han har ingen myndighet att tvinga mig”?
12 Varför skulle det vara orätt att ha en sådan inställning? Och varför skulle det vara lika orätt att förefalla att lyssna, bara därför att vi vet att vi bör ha aktning för den som talar till oss, ja, att rentav instämma i ord men i själva verket låta rådet ”gå in genom ena örat och ut genom det andra”? Det är så, därför att det finns vissa ting som församlingen inte kan ge befallning om men som ändå är till hela församlingens bästa, också ditt eget, ty ditt bästa är förbundet med församlingen, om du vill få levnadsår och frid.
13. Vad säger i själva verket den som föraktar de råd som ges, och vilka bibliska anvisningar bör han allvarligt begrunda?
13 Vad skulle i själva verket en person göra, om han visade den här beskrivna inställningen? Han skulle i själva verket säga att Gud inte leder sin församling, att Gud inte lär oss den rätta vägen genom sin organisation. Detta är att visa brist på tro. Önskar någon av oss verkligen säga detta? Då bör han allvarligt begrunda apostelns ord i Hebréerna 3:16—19; 4:11—13; 12:1.
Inte alla friheter är rättigheter
14. a) Vilken princip gör det möjligt för oss att veta vilka ting vi kan vara fysiskt sett fria att göra men ändå sakna rättighet att göra? b) Vad kommer vi att råka ut för, om vi sätter oss över råd från församlingen angående umgänge?
14 Låt oss begrunda en situation, i vilken församlingen inte kan befalla oss att göra någonting eller att inte göra det. Det finns saker och ting som vi har frihet att göra, i den betydelsen att det inte är sannolikt att någon hindrar oss. Vi har till exempel fysisk frihet att umgås med vemhelst vi önskar, men som kristna har vi inte rätt att idka umgänge med världen. Dåligt umgänge är inte till nytta för en själv eller ens bröder i församlingen, och inte heller bygger det upp. Församlingen kan naturligtvis inte påtvinga en individ följderna av att han överträder principen att ”dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”, men han kommer ändå att skörda de skadliga resultaten, ty Gud kan genomdriva tillämpningen av sina lagar, och han kommer att göra det. ”Gud låter icke gäcka sig.” — 1 Kor. 15:33, NW; Gal. 6:7.
15. Vilka umgås vi med, om vi följer ”avvikande” stilar?
15 Om vi önskar följa eller efterlikna världens vurmar, med ”avvikande” stilar och världens sätt att utföra saker och ting, då kan vi göra det, men är det uppbyggande? Med vilka är det vi umgås? Huvudsakligen människor i nöjesvärlden. Det kan tyckas oss att de är i majoritet och att deras röst representerar majoriteten, därför att det är dem vi ser på TV och film. Men vilka är bland de främsta i att utbreda sedefördärv? Det är just de som tillhör nöjesvärlden. På scen och filmduk framställer man nakenhet, sexuellt umgänge och perversitet, och man försöker göra filmerna mer och mer chockerande, gräsliga och motbjudande. I reklamen för en film hette det att varje åskådare skulle få en ”flygsjukepåse” för det fall att han skulle behöva kräkas under förevisningen.
16. Vilken fråga kan man ställa om en person som börjar efterlikna den världsliga massan?
16 Om nu någon börjar på att efterlikna människorna i nöjesvärlden eller sådana som älskar de ting dessa skildrar, hur långt kommer han då att gå? Kommer han att ta av sig kläderna när de gör det? Kommer han att göra det som åhörarna i en teater i New York uppmanades att göra, nämligen gå upp på scenen och ta del i agerandet? Få skulle vilja göra det. Men var någonstans kommer den person att sluta som till en del följer det mönster som dessa människor framställer? Och den kristne som för in i sitt liv minsta spår av deras inställning besmittar sitt liv. Därför har han inte någon rättighet att föra in sådana ting i församlingen, nej, i stället har han SKYLDIGHET att hålla dem utanför.
17. Hur kan man avgöra om en viss sedvänja är god eller inte?
17 Aposteln talar om för oss vad det är som avgör om vi skall följa en viss sedvänja eller inte. Han säger: ”Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.” Var och en kan analysera sina gärningar. Om de verkligen hjälper andra andligen, då gör han väl. — 1 Kor. 10:24.
Att bistå församlingen i dess kamp
18. Vad är en mycket allvarlig fråga i denna tid, och hur är vi förbundna med denna fråga?
18 I denna tid, då varje del och institution i denna världens tingens ordning är förorenad, fördärvad och håller på att sönderfalla, är frågan: Kommer Guds församling också att bli infiltrerad och fördärvad? Kommer den att stå ren såsom den enda organisation i världen som förhärligar Guds namn och hans rättfärdiga principer? Detta är en mycket allvarlig fråga. Den är direkt förbunden med den stora stridsfrågan om Guds suveränitet. Tänk inte för ett enda ögonblick att djävulen inte strider den bittraste möjliga strid mot församlingen. Och tänk inte att du inte är med i striden, ty han strider för att besmitta DIG, den enskilde kristne. — Upp. 12:17.
19. Vilket medel har Jehova tillhandahållit för att hålla församlingen ren, och vad kräver detta från vår sida?
19 Guds församling kommer att bestå, alldeles som bibeln har förutsagt. (2 Tim. 2:19) Gud har insatt män i ansvariga ställningar för att se till att den bevaras ren och att de enskilda medlemmarna av församlingen skyddas med hjälp av dessa andliga män. När dessa män ger råd och när de ingriper för att tillrättavisa en syndande medlem eller rentav utesluta en upprorisk person ur församlingen, då bör vi därför allesammans samarbeta. Vi bör glädja oss över att Gud har upprättat en sådan skyddande anordning.
20. Hur kan rådet i Kolosserna 3:2 hjälpa oss att samarbeta helt och fullt med församlingen?
20 Vi kan samarbeta med församlingen genom att hålla våra sinnen fästa vid ”de ting som är ovan, inte vid de ting som är på jorden”. ”De ting som är på jorden” är i många fall ting som tilltalar oss. Det kan först vara svårt för oss att se skillnaden mellan den frihet vi tillåts ha i fråga om att göra dessa ting och rättigheten att göra dem. Men om vi ägnar oss åt studium och begrundan och koncentrerar oss på ”de ting som är ovan”, Guds ting, kan vi klart se hurudan vår inställning bör vara. — Kol. 3:2, NW.
21. Hur kan vi visa lojalitet mot församlingen, när en broder bestraffas eller tillrättavisas av dem som innehar ansvariga ställningar?
21 Vidare kan vi också visa lojalitet mot Guds församling genom att understödja dess kamp för att bevara sig ren och genom råd eller tuktan hjälpa dem som felar. I stället för att föranleda en broder att mena att den bestraffning som getts honom varit oriktig kan vi tala omtänksamt med honom, visa honom på vilket sätt hans handlingssätt var oförståndigt, tillrättavisa honom, hjälpa honom att se hur han kan göra sina stigar räta och bli mycket lyckligare. Vi kan bistå de äldste i församlingen i deras ansträngningar att föra honom ”till rätta” igen. (Gal. 6:1, NW) Vi kommer att undvika att göra så att denna person menar sig ha rätt. Om vi talar mot bestraffningsåtgärden, arbetar vi mot hans egna intressen. Då har vi, som bibeln uttrycker det, hat till vår broder i vårt hjärta. — 3 Mos. 19:17.
Faran i att bli förd in under orätt myndighet
22, 23. Förklara apostelns ord i 1 Korintierna 6:12, 13.
22 Det finns ett annat sätt att betrakta frågan om hur långt vår frihet som kristna går och var lydnaden för Gud kommer in för att begränsa den. Begrunda apostelns ord: ”Allt är lovligt för mig; men inte allt är fördelaktigt. Allt är lovligt för mig; men jag vill inte låta mig föras under myndighet av någonting.” Aposteln nämner ätandet som exempel. Ingenting kan vara tydligare fastställt som en rättighet. Men Paulus framhåller att om ätandet av vissa födoämnen skapar en tvistefråga inom församlingen, då bör den kristne vara villig att ge efter. Gentemot Rikets intressen och i jämförelse med hans bröders intressen betyder detta ingenting. Paulus säger: ”Födan för buken och buken för födan; men Gud skall göra både det ena och det andra om intet.” — 1 Kor. 6:12, 13, NW; 10:23.
23 Födan är någonting som förstörs när man äter den. Den förblir inte. Den som bara hänger sig åt att tillfredsställa sitt köttsliga begär kommer likaså i sinom tid att bli tillintetgjord av Gud. Vad gör alltså i verkligheten den kristne som insisterar på att handla på ett visst sätt, trots vad församlingen menar eller gentemot ett bibliskt råd om motsatsen? Han förs alltså till underdånighet under orätt myndighet just genom sin inställning — genom sitt beslut eller fasthållande vid att göra just de ting som han själviskt önskar göra. Han handlar olydigt mot Gud. Åt vem är det alltså han ägnar lydnad och tjänst? Åt Guds motståndare. Han är i själva verket förslavad under ett handlingssätt som inte är gott, och hans inställning kommer att leda in honom i verkliga svårigheter i livet, om han fortsätter med det.
24. På vilka är Paulus’ ord om de kritiska tiderna under ”de yttersta dagarna” tillämpliga, och hur bör detta vara av allvarligt intresse för oss?
24 Det var därför som Paulus skrev till Timoteus, en tillsyningsman i Efesus, och varnade för att människor ”i de yttersta dagarna” skulle bli ”halsstarriga”, skulle ”älska sig själva”, ”vara inbilska” och ”omöjliga att komma överens med”. Paulus varskodde Timoteus om att sådant skulle förekomma i stor skala bland föregivna kristna i kristenheten. Men dessa förhållanden skulle inte tillåtas smyga sig in i den sanna kristna församlingen. Om någon i församlingen är halsstarrig, är han därför i en sämre ställning än de halsstarriga i världen, ty aposteln Petrus säger att domen börjar ”på Guds hus”. En sådan person är mera ansvarig inför Gud än den som är utanför församlingen. Han är i en mycket farlig belägenhet. — 2 Tim. 3:1—5, NW; 1 Petr. 4:17.
Akta dig för att vara för en ”förändring”
25. Varför bör de kristna inte förena sig med dem som försöker förändra världen till det bättre?
25 Det finns en fara för alla, och i synnerhet för yngre personer, till följd av att det överallt råder jäsning och oro för att uppnå en ”förändring”. Många som söker förändringar är utan tvivel ärliga människor, som ser korruption och orättvisor och önskar någonting bättre, men inte vet vad det skulle vara. Men de som är upplysta om Guds rike och som samlas med Guds församling känner till dess teokratiska struktur; de vet att den är i överensstämmelse med Guds ords principer. Dessa människor bör inse att världen är helt och hållet genomsyrad av själviskhet som står i skarp motsättning till rättfärdiga principer, och den kan inte ändras till det bättre. Det finns ingen orsak att försöka sig på det. De bör också veta att de inte bör försöka förändra Guds församling i överensstämmelse med sina egna privata uppfattningar eller i överensstämmelse med deras uppfattningar som yrkar på förändringar i världen. Att göra så skulle vara att föra in världens ande i församlingen, som aldrig får bli någon del av denna världen.
26. Hur varnar bibeln för den fara som de personer befinner sig i som vill införa förändringar i församlingen i enlighet med sina egna eller världens tankar?
26 Vad blir följden av det farliga handlingssättet att kräva en förändring, i det man menar att Guds församling är ”gammalmodig” eller åtminstone att den inte anpassar sig tillräckligt till moderna metoder och idéer? Det kan hända att denna inställning röjer sig i ett försök att fastställa vissa personliga ”rättigheter” i församlingen. Lägg märke till vad den vise mannen, enligt Ordspråksboken, säger till sin son: ”Min son, frukta HERREN och konungen; giv dig icke i lag med upprorsmän [dem som är för en förändring, NW]. Ty plötsligt skall ofärd komma över dem, och vem vet, när deras år få en olycklig ände?” — Ords. 24:21, 22.
27. Vad kommer resultatet att bli för dem som utövar den frihet Gud ger dem men samtidigt erkänner behovet av fullständig lydnad?
27 Jehova älskar dem som lyder honom. Han älskar den som läser hans ord, begrundar det och tillämpar dess goda råd direkt på sig själv, oberoende av hur direkt och uttryckligt råden kan beröra honom. Och tänk vilken frihet Jehova beviljar dem som lyder honom! Han kommer att förändra denna jords utseende genom att sopa bort dem som förorenar den. Med tiden kommer hela mänskligheten att föras in i ”Guds barns härliga frihet”. Förhållandet med en kärleksfull fader och lydiga söner kommer att återställas. Genom sin ojämförliga kärlek till sina lydiga söner kommer Jehova att kunna utgjuta aldrig sinande andliga och materiella rikedomar över dem i all evighet! — Rom. 8:21, NW; Upp. 11:18.