Kristna ”gärningar” — vad innefattar de?
”SÅ ÄR också tron utan gärningar död.” (Jak. 2:26) Med dessa ord uppmuntrade lärjungen Jakob medtroende att visa sin tro genom gärningar, genom verksamhet. Vad är då tillbörliga kristna gärningar?
De är inte gärningar varigenom en kristen ”förtjänar” belöningen evigt liv. Under det första århundradet trodde några som sökte liv att det var möjligt att göra detta genom att hålla den mosaiska lagen. Men den kristne aposteln Paulus rättade till deras tänkesätt. Under inspiration skrev han: ”En människa . . . förklaras [inte] rättfärdig på grund av laggärningar, utan bara genom tro gentemot Kristus Jesus.” (Gal. 2:16) Ofullkomliga människor kan helt enkelt inte hålla Guds lag fullkomligt, och genom lagen blir det därför uppenbart att de är syndare som förtjänar död, inte liv. ”Genom lag kommer nämligen den exakta kunskapen om synd.” (Rom. 3:20) Det är således omöjligt att uppnå en godkänd ställning inför Gud på grund av egen förtjänst. Man kan endast uppnå detta på Jehova Guds sätt, nämligen genom att tro på Jesus Kristus, vars offer renar från synd.
Att tro på Jesus Kristus kräver också att man har tro på Jehova Gud. Aposteln Paulus skrev: ”Ty om du offentligt bekänner det ’ordet din egen mun’, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bli frälst.” (Rom. 10:9) Detta slags tro är inte bara en tro på att det finns en Gud. Det inbegriper tro på alla Guds löften, som de finns uttryckta i hans ord, bibeln. Som det slås fast i Hebréerna 11:6: ”Utan tro är det för övrigt omöjligt att behaga honom väl, ty den som närmar sig Gud måste tro att han är till och att han blir deras belönare som uppriktigt söker honom.”
Lägg märke till att detta slags tro innebär verksamhet. Personen i fråga måste vara en som uppriktigt söker Gud. Han måste önska bli formad i enlighet med Guds handlingssätt och vilja. En sådan omdaning påverkar varje sida av livet. Bibeln uppmanar: ”Gör allt till Guds ära.” (1 Kor. 10:31) Så även om en person inte kan förtjäna rätten till evigt liv genom egna ansträngningar, är dock rätta gärningar en väsentlig del av det kristna livet. Om inte tillbörliga kristna gärningar är uppenbara, visar detta att ens tro är livlös, död.
I ARBETET
En persons tro på Gud bör till exempel tydligt komma till synes i hans arbete. Han bör handla i överensstämmelse med bibelns principer i förhållandet slav—herre. Vi läser: ”Ni slavar, var lydiga mot dem som är era herrar i köttslig mening, med fruktan och bävan i era hjärtans uppriktighet, såsom för den Smorde, inte med ögontjänst såsom några som vill behaga människor, utan såsom Kristi slavar, som av hela sin själ gör Guds vilja. Tjäna som slavar med välvilligt sinne, såsom åt Jehova och inte åt människor.” — Ef. 6:5—7.
Vad innebär det att följa detta råd? Den kristne bör visa respekt för sin arbetsgivare och göra det man fordrar av honom, precis som om han vore direkt underställd Gud och Kristus. Han bör inte maska, arbeta bara när någon ser honom. Genom att vara flitig, ärlig och samvetsgrann ger den kristne ingen orsak till att Gud och Kristus utsätts för smälek. Han visar att hans tro på Gud har gjort honom till en bättre arbetare och gör på så vis sann kristendom mer tilldragande för dem som iakttar honom.
SOM FÖRÄLDRAR
Att avbörda sig föräldraansvar på rätt sätt är också en tillbörlig kristen gärning. Det är Guds vilja för hustrur och mödrar ”att de älskar sina män, älskar sina barn, är sunda i sinnet, kyska, husliga, goda, i det de underordnar sig sina egna män”. Skälet till detta är att ”Guds ord inte må bli skymfat”. (Tit. 2:4, 5) Äkta män och fäder får denna uppmaning i Skriften: ”Likväl må också var och en av er individuellt så älska sin hustru som han älskar sig själv.” (Ef. 5:33) ”Och ni, fäder, håll inte på med att reta upp era barn, utan fortsätt att uppfostra dem i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning.” (Ef. 6:4) Män och kvinnor, som har Guds ord till vägledning, utför gärningar på grund av tro. De visar att de tror att Gud finns och att hans ords riktlinjer är till nytta.
OMSORG OM MEDMÄNNISKOR
När en person efterliknar Gud i sitt förhållande till medmänniskor i allmänhet, utför han också tillbörliga kristna gärningar. Jehova Gud är omtänksam och frikostig även mot otacksamma människor, och han låter dem åtnjuta både solsken och regn. (Matt. 5:44, 45) Han tog till och med initiativet att lägga en grundval, genom vilken syndiga människor kan komma i ett godkänt förhållande till honom. Detta kostade honom själv mycket. Han gav sin enfödde Son för världen av människor. — Joh. 3:16; Tit. 3:4—7.
För att handla som Jehova Gud bör de kristna behandla andra med omtänksamhet, bry sig om deras välgång. Det betyder att ”göra vad som är gott mot alla”, som vi uppmuntras till i Galaterna 6:10. En överlämnad Guds tjänare bör vara villig och angelägen att så långt det är möjligt hjälpa dem som är i behov av hjälp. Men hans motiv får inte vara att lysa inför andra, utan i stället bör han söka tillämpa det Jesus rekommenderade: ”Men när du ger barmhärtighetsgåvor, låt då inte din vänstra hand veta vad din högra gör, så att dina barmhärtighetsgåvor kan vara i det fördolda; då skall din Fader, som ser i det fördolda, återgälda dig.” — Matt. 6:3, 4.
DET LIVSVIKTIGA PREDIKOARBETET
Ett av de bästa sätten att hjälpa medmänniskor är att bistå dem att förstå vad Gud kräver av sådana som skall bli hans godkända tjänare. De kristna är faktiskt befallda att göra detta. Jesus sade: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” — Matt. 28:19, 20.
Vad gjorde de kristna under det första århundradet för att utföra denna befallning? De utnyttjade tillfället att dela med sig av de ”goda nyheterna” till sina släktingar, bekanta och alla de kom i kontakt med. Men de begränsade inte sin predikoverksamhet till att enbart gälla människor som de i vanliga fall brukade tala med. Varför skulle de annars ha anklagats för att ha ”omvälvt den bebodda jorden”? (Apg. 17:6) Det är uppenbart att de gjorde en samfälld, nitisk ansträngning för att uppfylla Jerusalem och de andra städerna med sin undervisning. (Apg. 5:21, 25, 28, 42; 8:4—6; 13:5, 14—16; 14:1; 16:13, 14; 17:17—21) Ja, de första kristna tog initiativ för att nå så många människor som möjligt med sitt livsfrälsande budskap.
Ofta fann man dem som var intresserade genom att predika i synagogorna eller på marknadsplatserna. Dessa som omfattade kristendomen visade gästfrihet mot dem som förkunnade Guds budskap. Dessa nya troende fick stort andligt utbyte av detta, eftersom de kunde fortsätta att ta emot undervisning i sina egna hem. — Jämför Apostlagärningarna 16:15, 32—34; 18:6, 7.
På den tiden tillät inte seder och bruk kvinnor att undervisa offentligt i synagogor eller på marknadsplatser. Men eftersom troende kvinnor var med då männen undervisade, kunde de lägga märke till dem som visade intresse. Sedan, i samarbete med sina äkta män, medverkade de i att undervisa även män. När till exempel Akvila och hans hustru Priscilla hörde Apollos tala i synagogan i Efesus, ”tog de upp honom i sitt sällskap och utredde Guds väg mera korrekt för honom”. (Apg. 18:26) Utan tvivel tog dessa troende kvinnor enskilt initiativ till att kontakta andra kvinnor och fortsätta att undervisa dem om det som männen hade framfört offentligt.
De judar som blivit kristna gick till synagogan varje sabbat så länge de tilläts att tala där. (Apg. 17:1—4) På så vis kunde de predika de ”goda nyheterna” för hela den judiska befolkningen i en by eller stad. Och genom att regelbundet vittna offentligt på marknadsplatserna nådde de resten av befolkningen med det livsviktiga kristna budskapet. Resande köpmän och besökare fick också höra om de ”goda nyheterna” genom sådan offentlig verksamhet. De kristna delade också med sig av sin tro när de färdades till andra orter. På det sättet kunde en enda församling av troende göra sanningen känd vida omkring i ett land.
Med avseende på detta säger aposteln Paulus om församlingen i Tessalonika: ”Ty från er har genljudet av Herrens ord gått ut inte bara över Macedonien och Akaja, utan överallt har man fått höra om er tro på Gud. Vi behöver inte tala om det, ty andra berättar om hur ni tog emot oss, hur ni omvände er från de falska gudarna till Gud, för att tjäna den levande och sanne Guden och för att vänta hans Son från himmelen, honom som han har uppväckt från de döda, Jesus, som räddar oss undan den kommande Vreden.” — 1 Tess. 1:8—10, Hedegård.
”GÄRNINGAR” SOM UTFÖRS OFFENTLIGT I VÅRA DAGAR
Men hur kan en församling av sanna kristna i våra dagar bli lika känd som församlingen i Tessalonika? Det är uppenbart att det inte bara är fråga om att tala med släktingar, bekanta och andra som man råkar på. Det bör man naturligtvis göra, och det är ett viktigt drag i spridandet av de ”goda nyheterna”. Men dessutom måste Jehovas kristna vittnen i våra dagar ta initiativ till att förkunna Guds budskap för andra, precis som Jesus Kristus och hans efterföljare gjorde i det första århundradet. I somliga länder kan man fortfarande predika en hel del på offentliga platser, såsom torg och marknadsplatser. Men även här är det slag av offentligt dryftande som utfördes under det första århundradet praktiskt taget okänt. Numera utförs mycket av detta predikande på offentliga platser genom att man erbjuder Vakttornet och Vakna! till dem som passerar förbi eller genom samtal med små grupper och enskilda individer. Men det är vanligtvis inte med hjälp av den metoden som man når flertalet människor i en by eller stad.
Hur kan man då avge ett mer omfattande vittnesbörd? Jehovas vittnens erfarenhet under mer än 50 år har på ett överväldigande sätt visat att svaret är — ATT REGELBUNDET BESÖKA MÄNNISKOR FRÅN HUS TILL HUS. I de delar av världen där det går att predika från hus till hus vill säkert därför alla, vars hälsa tillåter, avsätta tid till detta varje månad. Att predika från hus till hus fortsätter att vara den metod genom vilken tusentals människor varje år kommer i kontakt med bibelns budskap och får hjälp att bli Jesu Kristi lärjungar. Dessutom hjälper den ett troget vittne att utveckla och bevara ödmjukhet enligt Mästarens föredöme. — Joh. 13:15, 16.
Alla de andra tillbörliga kristna gärningarna, förträffligt personligt uppförande inbegripet, ger tyngd åt det livsviktiga arbetet att predika och göra lärjungar. De bevisar att sann kristendom medför ett lyckligt, meningsfullt och förnöjsamt liv redan nu. Genom arbetet med att predika och göra lärjungar får andra också klart för sig att sådant, som att man är en god arbetare, en hjälpsam granne och en kärleksfull äkta man och far eller en kärleksfull hustru och mor, måste tillskrivas ens tro på Gud.
Ja, det finns verkligen många tillbörliga kristna gärningar. Det är inte gärningar utförda med tanke på att ”förtjäna” livets belöning, som om Gud därigenom vore ”skyldig oss” den belöningen. Det är snarare trosgärningar, som bevisar att man tror att Jehova Gud finns till och att han belönar sina tjänare. Om vi har verklig tro på Gud som en som belönar oss, då kommer andra att lägga märke till det i vårt handlande. De kan se hur vi rättar oss efter Guds handlingssätt och vilja både i vårt uppförande och när vi nitiskt förkunnar hans budskap för våra medmänniskor. När sådana tillbörliga gärningar tydligt kommer till synes, då är en kristens tro inte död, utan levande, verksam.