Enheten inom Guds synliga organisation
”Från honom verkar hela kroppen genom att den är harmoniskt sammanfogad och eftersom den är danad till att samarbeta genom varje led, som giver vad som behöves, enligt varje särskild lems funktion i tillbörligt mått för kroppens tillväxt till sin egen uppbyggelse i kärlek.” - Ef. 4:16, NW.
1. Vad har Jehova visat de ringaste av människosläktets medlemmar, och hur kände Paulus det i samband med detta?
JEHOVA, den store suveräne Härskaren över universum, har visat oförtjänt godhet mot de ringaste av människosläktets medlemmar, män och kvinnor alldeles sådana som vi. Paulus var föremål för denna oförtjänta godhet. Han uppskattade den så mycket, att han helt enkelt måste uttrycka det i ord såväl som i gärningar. Den tacksamhet mot Jehova, som Paulus hyste, ville han att andra människor också skulle känna. Det var därför han med sådan glöd skrev till Timoteus och sade: ”Jag är tacksam mot vår Herre Kristus Jesus, som överlät kraft åt mig, därför att han höll mig för pålitlig genom att insätta mig i ett ämbete, fastän jag förut var en hädare och en förföljare och en fräck människa. Icke desto mindre fick jag röna barmhärtighet, eftersom jag var okunnig och handlade av brist på tro. Men vår Herres oförtjänta godhet överflödade i oerhörd grad, tillika med tro och kärlek som är i förbindelse med Kristus Jesus. Tillförlitlig och värd att till fullo mottagas är den utsagan, att Kristus Jesus kom i världen för att frälsa syndare. Av dessa är jag den främste. Men orsaken till att barmhärtighet vederfors mig var att Kristus Jesus förmedelst mig såsom det främsta fallet skulle ådagalägga all sin långmodighet, till ett exempel för dem som skola med tro förtrösta på honom för att få evigt liv.” — 1 Tim. 1:12—16, NW.
2. Vad var anledningen till Paulus’ överflödande glädje i detta sammanhang?
2. Det var fint av Paulus att tala uppriktigt till denne unge man, Timoteus, som även ville vinna liv och som också kunde vinna det på grund av Jehovas oförtjänta godhet. Paulus erkänner att hans sinnelag i gångna tider varit fräckt eller förmätet och talar om för Timoteus om den oförtjänta godhet som Gud visade mot honom, trots det att han var en hädare. Han uppskattade denna kärlek. Den överflödande glädjen i Paulus’ ord till Timoteus gällde det förhållandet, att Herren Jesus Kristus hade hållit honom för pålitlig och hade åt honom överlåtit ämbetet som evangelii tjänare. Vilket förordnande! Vilket privilegium! Paulus uppskattade förvisso sitt ämbete, och den skildring av hans liv i tjänst, som Apostlagärningarna innehåller, visar detta.
3. Hur uttryckte Paulus sig i detta hänseende till efesierna?
3. När Paulus vid ett annat tillfälle skrev till efesierna, hade han också denna samma tanke — ämbetet — i sinnet. Han talade om för församlingen i Efesus, att Gud hade låtit honom röna en godhet som var oförtjänt. Det var sant och visst, att varken Paulus eller efesierna eller någon annan medlem av människosläktet förtjänade godhet från Gud. Men likväl blev Paulus föremål för denna kärlek, och det gavs honom tillfälle att bekantgöra goda nyheter för nationerna om Guds kärlek och att göra Skaparens och hans Sons majestät, makt och övriga underbara egenskaper kunniga. Paulus gav uttryck åt det i dessa ord, när han skrev till efesierna: ”Åt mig, en man som är ringare än den ringaste av alla heliga, blev denna oförtjänta godhet given, att jag skulle för alla nationer kungöra de goda nyheterna om Kristi outgrundliga rikedom och skulle komma människor att inse, hur den heliga hemlighet förvaltas, som från den förgångna evigheten har varit fördold i Gud, vilken har skapat allt.” — Ef. 3:8, 9, NW.
4. Vilken dristighet var Paulus i besittning av nu, och hur ådagalade han sin tro?
4. Jehova gjorde i sanning något för Paulus. Denne var nu en fri man med utsikt att få evigt liv. Paulus kom bort från träldomen under den gamla tingens ordning, vari han hade levat, och nu kunde han för första gången tala ut med den dristighet som kommer Guds folk till del genom kunskapen om Jehova. Vad Paulus fick veta om Guds uppenbarade uppsåt genom Kristus Jesus gav honom tillförsikt att utföra sitt verk genom sin tro. Denna tro rubbades aldrig. Han bevisade detta genom att göra goda gärningar, nu i egenskap av en förföljd man, inte den förföljare som han en gång hade varit. De prövningar, bedrövelser och hårda törnar han fick utstå var många, och dock var han trogen intill döden. Han var en ostrafflig man. Han kände Guds vilja, och han förtröstade med tro på Kristus för att få evigt liv. Paulus måste ha varit en inspiration och ett gott föredöme för andra att följa, ty han följde själv i Kristi Jesu fotspår.
5, 6. Hur hade Jehovas oförtjänta godhet kommit till synes gentemot hedningarna såsom en följd av att hans heliga hemlighet hade blivit uppenbarad?
5. Men hur förhöll det sig med andra kristna? Följde de troget Kristus? Hade Guds oförtjänta godhet samma verkan på dem som den hade på Paulus? Ja, det hade den. Låt oss betrakta de första kristna och deras förhållanden. Judarna hade såsom nation underlåtit att hålla sitt förbund med Jehova Gud. De hade en gång blivit utvalda till att vara folket för Guds namn, men nu när Jehova hade uppenbarat den heliga hemligheten, hans Son Kristus Jesus såsom Messias, ville de inte godtaga honom. Därför gick kallelsen ut till de hedniska nationerna, för att det bland dem skulle uttagas ett folk för Guds namn. Den heliga hemlighet som hade varit dold i generationer, det vill säga hur Jehova Gud skulle välsigna alla jordens släkter, blev nu uppenbarad i Kristus Jesus. I enlighet med den hade Jehova nu visat barmhärtighet och oförtjänt godhet mot hedningarna såväl som mot judarna. Båda slagen av ”nationer” eller alla slags människor kunde nu taga emot Messias och bli arvingar till evigt liv. Jehova Gud visste i sanning från världens grundläggning, hur han skulle fullborda sina rådslut angående välsignandet av alla jordens släkter och hans namns hävdande och förhärligande, trots det att han inte hade i full utsträckning uppenbarat detta i gångna tider.
6. I århundraden hade Jehova Gud ingenting att göra med hedningarna, men nu var vägen öppen för dem att bli kristna, Guds utvalda tjänare, Jehovas vittnen. När Paulus skrev till romarna om att de fick röna så mycken barmhärtighet och så mycken godhet som de inte förtjänade (ty de hade inte gjort någonting för att ära Jehova), utropade han: ”O, vilket djup i Guds rikedom och vishet och kunskap! Hur outrannsakliga hans domar äro, och hur outforsldiga hans vägar äro! Ty Vem har lärt känna Jehovas sinne, eller vem har blivit hans rådgivare?’ ” (Rom. 11:33, 34, NW) Det är obegripligt, men likväl utsträcktes Jehovas oförtjänta godhet till hedningarna, och de som invigde sig åt den Högste och kom in i församlingen eller den synliga organisationen blev skådespel inför människor och änglar.
7. I vad blev de upptagna, som fick röna denna oförtjänta godhet, och vad skulle de vara?
7. Det var för omkring nitton hundra år sedan som denna synliga organisation, församlingen av Guds folk, fick tillvaro. De som rönte denna oförtjänta godhet blev upptagna i ett nytt förbund med Gud, inte det gamla lagförbundet. Det gamla, för vilket Mose hade varit medlare, hade blivit avskaffat i och med att Kristus Jesus blev fastnaglad vid pålen. Detta nya förbund var Guds lag, skriven i de i förbundet delaktigas hjärtan, inte på tavlor av sten. Dessa som hade del i det nya förbundet skulle vara ”ett folk för hans namn”. Dessa var de som var lika Kristus Jesus, nämligen Paulus och alla de tidiga trogna efterföljarna till Kristus, förkunnarna av Guds rike.
8. Vad gjorde den nya organisationen, som började nu, av så väsentlig betydelse?
8. En ny tingens ordning, en ny organisation, började nu, och den var av livsviktig betydelse. Utväljandet av Kristi brud hade börjat, och denna brudeskara skulle bestå av 144.000 trogna efterföljare till Herren Jesus. Vid den tiden var detta utväljande av bruden och bildandet av denna synliga organisation, vari varje individ måste vara trogen intill döden, en mycket allvarlig angelägenhet; och därför insåg medlemmarna till fullo, att de måste arbeta tillsammans i enhet, ty i sin oförtjänta godhet hade Gud fört dem tillsammans för ett särskilt ändamål. Slutligen skulle världens blickar vara riktade mot dem, och förvisso gav änglarna i himmelen akt på hur Guds underbara anordningar utvecklade och gestaltade sig. Här fanns de som utropade Jehovas rike, vilket är världens enda hopp. Kunde någonting vara mera väsentligt eller viktigt än Riket?
Att ”dristigt tala ut”
9. Vad hade Gud bestämt att människor skulle få se, och i riktning mot vilket mål utvecklade sig nu saker och ting?
9. Jehova hade bestämt att människor skulle ”inse, hur den heliga hemligheten förvaltas”, och därför blev nu det som hade varit fördolt i Gud uppenbarat, och ”detta skedde för det syftet, att Guds oändligt mångfaldiga vishet nu skulle genom församlingen kungöras för herradömena och myndigheterna i det himmelska, enligt det eviga uppsåt som han utformade i förbindelse med Kristus, vår Herre Jesus, förmedelst vilken vi kunna tala ut så dristigt och med tillförsikt nalkas genom vår tro på honom. Fördenskull beder jag eder att icke giva tappt på grund av dessa mina bedrövelser för eder skull, ty de betyda härlighet för eder.” (Ef. 3:10—13, NW) Ja, ”det eviga uppsåt som han [Jehova] utformade i förbindelse med Kristus” var nu under fullbordan. Saker och ting utvecklade sig i riktning mot hävdandet av Jehovas namn och ord. Guds församling var nu hans synliga organisation, som kungjorde de goda nyheterna om Kristus och utropade de glada tidenderna om himmelriket. En sann grundval lades med Kristus Jesus, det trogna och sanna vittnet, och vad som än månde komma, vare sig att bedrövelser och påfrestningar drabbade någon enskild medlem av församlingen eller att grupperna av Jehovas vittnen bleve förskingrade, så skulle dock alla fortfarande ”med tro förtrösta på honom för att få evigt liv” och yttra sig med den talets underbara frihet och dristighet, som Kristus Jesus hade givit dem.
10. Vad införde och ådagalade Jesus under sin tjänst, och varför gjorde han det?
10. Saken är den, att Jesus under sin tjänst införde en dristighet i tanke och tal som då på hans tid hade försvunnit från jorden. Det var han som sade: ”Detta betyder evigt liv, att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Joh. 17:3, NW) Världens religioner hade ett mäktigt grepp om människorna. Millioner människor av alla nationer, stammar, folk och tungomål satt fast i gammal slentrian. De sanningar som Jehova hade framställt i århundraden före Jesu tid var fördolda intill den tiden. Israeliterna hade det precis lika illa ställt som alla de andra nationerna, ty de hade övergivit Jehovas undervisning för människors traditioner. När Kristus Jesus kom, ådagalade han genom sina ord och handlingar en talets dristighet, som uppmuntrade och gladde människors hjärtan.
11. Vad bidrog till hans frihet och dristighet i att tala?
11. Hans utsagor var inte grundade på någon gammal falsk religiös tradition. Vad han förkunnade hade han inte lärt sig i sin tids skolor. Han lärde sig det genom att studera de hebreiska skrifterna, genom att umgås med Gud i bön och genom att inviga sig till att göra sin Faders vilja. Det var denne Smorde, Mästaren, som sade: ”Sanningen skall försätta eder i frihet.” (Joh. 8:32, NW) Jesus var i sanning fri från denna gamla värld. Han var ingen del av den, fastän han var i den. Han var en man som var fri att säga det som var sant och rättfärdigt och till ära för Jehovas namn. Han var fri att göra det som skulle medföra lovprisning åt hans himmelske Fader. Han återupprättade ren tillbedjan av Gud, den Högste. Han fördömde skrymtare och falska religioner med deras avgudadyrkan.
12. Varför betyder predikandet av Riket ett fritt och dristigt tal?
12. Paulus erkände dessa oskattbara egenskaper, dessa drag av oförskräckthet hos Kristus Jesus, och det var genom Kristus Jesus som han själv erhöll sin dristighet att tala. Att framhålla sanningen om Jehova och hans Son och Guds rike var sannerligen att tala dristigt, ty alla nationer och deras styresmän var då och är alltjämt emot Jehova Guds rike och dess genom Kristus Jesus utövade styrelse.
13. Hur tillförsäkrade Jesus hela församlingen denna talets fria dristighet?
13. Alla individer i Guds församling måste ha samma fria dristighet i sina tankar och yttranden och får inte längre vara bundna vid världens nedtyngande tänkesätt. De får inte sitta i bur eller vistas bakom stängsel; de måste komma fram fria från denna världens fängelser. Jehova sörjde för denna frihet genom sin Son, Kristus Jesus. Det var Kristus som sade i Nasarets synagoga en sabbatsdag: ”Jehovas ande är över mig, ty han smorde mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han sände mig åstad till att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet, till att predika Jehovas godtagbara år.” (Luk. 4:18, 19, NW) Han citerade från Jesaja, kapitel 61, och sedan han hade blivit smord, gick han åstad och utförde det stora verket att frigöra fångarna eller sända ut de underkuvade till frihet. Han visade hän på Jehovas godtagbara år, som nu skänker frihet från denna gamla värld. Den tid hade nu kommit, då människor skulle bli fria från träldomen under denna döende gamla värld, och Kristus Jesus visade dem vägen till denna frihet. Guds församling visste detta!
14. Hur försökte de judiska religiösa ledarna undertrycka denna talets dristiga frihet?
14. Jesus hade inte predikat detta frihetsbudskap så många år, innan de skriftlärda, fariséerna och den tidens styrande män hade fått nog av hans fria tal, som han lät höra överallt i Palestina. Dessa världsligt mäktiga fattade den bestämda föresatsen att undanröja honom. Den historiska berättelsen visar klart och tydligt, hur dessa skriftlärda och fariséer om och om igen försökte snärja Jesus och åstadkomma ett slags falsk rannsakning och en anledning att tysta honom. Slutligen lyckades det dem att få honom fastnaglad vid tortyrpålen, så att han dog. Nu kunde han inte tala mera. Vilken lättnad för dem! De var förvissade om att yttrandefriheten hade blivit undertryckt. Människor skulle inte längre försöka göra sig fria från de skriftlärdas och fariséernas inflytande och lyssna till denne man. Dessa religiösa ledare menade att de kunde hålla kvar sitt folk i sina fängelser. Men hur orätt hade de inte! Låt oss betrakta Jesu bön och lägga märke till den begäran han framställde till sin himmelske Fader för dem som han lämnade efter sig som fria människor:
15. Vad gav Jesus åt lärjungarna, som han lämnade efter sig, för att de skulle kunna vara frimodiga i tal?
15. ”Jag har gjort ditt namn påtagligt för de människor som du har givit mig ut ur världen. De voro dina, och du gav dem åt mig, och de hava hållit ditt ord. De hava nu lärt känna, att allt det som du gav mig är från dig; ty de utsagor som du gav mig har jag givit åt dem, och de hava tagit emot dem och hava förvisso lärt känna, att jag kom ut såsom din representant, och de hava trott att du sände ut mig. Vidare är jag icke längre i världen, men de äro i världen, och jag kommer till dig. Helige Fader, vaka över dem av hänsyn för ditt eget namn, som du har givit mig, på det att de må bliva ett, alldeles såsom vi äro. Jag har givit ditt ord åt dem, men världen har hatat dem, emedan de icke äro någon del av världen, alldeles såsom jag icke är någon del av världen.” (Joh. 17:6—8, 11, 14, NW) Jesu lärjungar hade sanningen, och de måste tala ut den. Det gjorde de också.
16. Vad lovade Jesus att sända dem, och vad skulle den hjälpa dem att komma ihåg?
16. Det var kort efter Kristi Jesu uppståndelse som han organiserade sina efterföljare för att åvägabringa det stora arbete som skulle utföras. När han talade med sina lärjungar, hade han sagt till dem att de skulle komma att minnas det som han hade talat till dem och att han skulle sända dem en hjälpare, Guds ande, till att bistå dem i att komma ihåg dessa viktiga ting. ”Jag har ännu mycket att säga eder, men ni äro icke för närvarande i stånd till att bära det. Men när denne kommer, sanningens ande, skall han leda eder in i hela sanningen, ty han skall icke tala av sin egen ingivelse, utan vad han hör skall han tala, och han skall för eder kungöra de kommande tingen. Denne skall förhärliga mig, ty han skall mottaga av det som är mitt och skall kungöra det för eder.” — Joh. 16:12—14, NW.
17. När sände han denna, och vad utövade de då trots svåra erfarenheter?
17. Anden blev utgjuten över dem vid pingsten, såsom Jesus hade sagt. ”Och medan han var tillsammans med dem, gav han dem denna befallning: ’Drag eder icke tillbaka från Jerusalem, utan fortsätt att vänta på vad Fadern har utlovat, varom ni hava hört av mig; ty Johannes döpte ju med vatten, men ni skola bliva döpta i helig ande icke många dagar härefter.’ ” (Apg. 1:4, 5, NW) Deras sinnen blev då uppfyllda av de sanningar som Jesus hade förkunnat för dem, och de gick oförskräckt fram och predikade himmelriket för alla människor. (Joh. 14:25, 26) Ingen av de förföljelser, prövningar och svårigheter som de uthärdade lyckades någonsin hejda dem och inte heller det förhållandet, att de blev hånade och begabbade av upphetsade folkhopar och till och med satta i fängelse. Frihet att tala hade de vunnit genom Kristus Jesus på grund av Jehovas oförtjänta godhet, och de hade fått den för att behålla den. Nej, de skulle inte bli fångar igen, ty Kristus Jesus hade frigjort dem. Profeten Jesaja hade kungjort: ”Säg till de fångna: ’Dragen ut.’ ” (Jes. 49:9) Jesus gjorde just detta gentemot de fångna. Hans lärjungar var nu fria män, och de gick åstad och gjorde tillbörligt bruk av sin frihet genom att predika sanningen.
18. över vilket område utövade de den, och vad skedde därför?
18. De färdades till länderna nära Palestina, Petrus österut så långt som till Babylon och Paulus västerut förmodligen så långt som till Spanien. De utövade av Gud given dristighet i att tala. De sade till dem som var i fångahusen: Drag ut! Lyssna till dessa goda nyheter! Hys genom Kristus Jesus tillit till och tro på Jehova Gud, universums Skapare. Förtrösta på hans dyrbara löften och sök vägen till evigt liv! Församlandet av dem som älskade sanning och rättfärdighet började, och Guds synliga organisation gjordes påtaglig och uppenbar.
19, 20. Hur skulle de kristna vandra värdigt de ting, till vilka de hade blivit kallade, och vad skulle det medföra för organisationen, om de gjorde så?
19. Paulus var naturligtvis en av de framträdande missionärerna och evangelisterna på sin tid. Han sade till dem som han träffade och undervisade i sanningen, att de skulle vandra värdigt de ting, till vilka de hade blivit kallade. De skulle inte längre leva på ett stolt, högdraget sätt, såsom folken i världen levde. I stället skulle de vara ödmjuka och visa ett anspråkslöst sinne. De skulle vara milda och långmodiga, ”i kärlek hava fördrag med varandra”.
20. Att denna kärleksfulla inställning åvägabringas betyder att det bildas en stark organisation av bröder, och då kan ett stort arbete utföras i Guds rikes intressen.
Tagna till fånga av Kristus
21. Vems köpta egendom är de kristna, och vad var Paulus lycklig över att vara?
21. Paulus förklarade den tillbörliga sinnesinställning som de kristna måste ha. De befann sig inte längre under Satans världs förtryckande välde såsom undersåtar under denna gamla tingens ordning, utan Kristus hade förvärvat dem med sitt blod. De var hans egendom. Paulus säger: ”Vad! Veta ni icke att eder kropp, ni människor, är ett tempel åt den heliga anden inom eder, vilken ni hava från Gud. För övrigt tillhöra ni icke eder själva, ty ni blevo köpta med ett pris. För allt vad kärt är, förhärliga Gud i eder kropp, ni människor.” (1 Kor. 6:19, 20, NW) Paulus var förvisso lycklig över att vara en sådan som hade blivit köpt, en fånge i Herren, en som hade blivit förd i fångenskap av Kristus. Han talade om för efesierna, att han var en ”fånge i Herren” och sade: ”Nu blev åt var och en av oss oförtjänt godhet given i enlighet med hur Kristus utmätte den fria gåvan. Därför säger han: ’När han for upp i höjden, förde han en stor mängd i fångenskap; han gav människor såsom gåvor.’ ” (Ef. 4:7, 8, NW) För att befria dessa sina efterföljare, som hade hållits i träldom, måste Jesus taga dem till fånga och föra dem till sig i sin organisation. Därför blev de tusenden som hörde de sanningar som Jesus hade uttalat förda till honom och bragtes att tänka så som han gjorde. De fick på detta sätt Kristi sinne. De blev frigjorda från denna gamla döende värld. Åt alla dessa fria individer ”gav han människor såsom gåvor”.
22. Vad var dessa som åsyftas med uttrycket ”människor såsom gåvor”? Och vilket syfte var de ämnade att tjäna, såsom det visas genom Paulus’ exempel?
22. Dessa ”människor såsom gåvor” var apostlar, profeter och evangelister, män som for omkring från församling till församling och tjänade dem. De kunde tala med tungor, uttyda sådant tal och bota sjuka. De hade fått andens gåvor sig givna, vilka var verksamma på Paulus’ tid. (1 Kor. 12, NW) Dessa män hjälpte dem som utgjorde den unga församlingen, Herrens synliga organisation, att bli starka och att binda sig samman med varandra i enhet för att kunna brukas i hans lovprisning och tillbedjan. Paulus, som var en av dessa ”människor såsom gåvor”, insåg att han hade blivit befriad från den gamla tingens ordning, och han var tacksam för denna oförtjänta godhet å Guds sida. Vare sig han tänkte på sig själv såsom en fånge i bojor i Rom eller såsom en som blivit tagen till fånga av Herren Jesus Kristus, var han glad att bli gjord till en Herrens fånge, såsom han tillkännagav i Efesierna 4:1—3 (NW): ”Jag, fången i Herren, bönfaller eder därför att vandra värdigt den kallelse, varmed ni blevo kallade, med fullständig anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek hava fördrag med varandra och allvarligt sträva efter att iakttaga andens enhet i fridens föreningsband.” Fången Paulus ville att det skulle råda enhet inom Herrens synliga organisation, att dess medlemmar skulle vara ett med varandra. De människor som hade blivit givna ”såsom gå vor” hade blivit givna åt den nya synliga organisationen just för att främja detta syfte.
23. Hur skulle dessa ”människor såsom gåvor” uppföra sig?
23. Guds församling skulle bestå, inte av individer som strävade efter framträdande ställningar, utan av tjänare. (Jak. 2:1—4, NW) Jesus var föredömet för församlingen, och han sade att den som var störst bland sina bröder skulle vara deras slav. Jesus visade den anspråkslöshet, som bodde i hans sinne, genom att tvätta lärjungarnas fötter den afton då den sista påskmåltiden hölls och då åminnelsen av hans död instiftades. (Johannes 13, NW) Här visade han hur de måste ödmjuka sig och vara slavar åt sina bröder. Dessa apostlar var de förnämsta som kallades till att bliva givna ”såsom gåvor”, evangelister, herdar och lärare, och de fick inte spela herrar över hjorden, utan de skulle vara herdar och vårda sig om den synliga organisationen. (1 Petr. 5:2—4, NW) Dessa särskilda representanter skulle hjälpa alla de enskilda medlemmarna i församlingen att inse sin förpliktelse att vara förkunnare.
24. Vilket enahanda ansvar hade fåren och herdarna?
24. Då de hade blivit kallade till Herrens organisation och fått frihet och dristighet att tala given åt sig, borde varje individ i den synliga organisationen vandra värdigt den kallelse, varmed han hade blivit kallad. Alla, herdar och hjord i samma mån, hade samma förpliktelse. Det krävdes trohet i tjänsten såsom förkunnare.
Samma enhet som den en kropp besitter
25. Hur måste de alla arbeta, och för vilket syftemål?
25. Således måste de som utgjorde församlingen se lika och ha samma positiva åsikter i sitt sinne. Alla måste inse att syftet med att samla tillhopa dessa den Högstes tjänare var att de skulle predika dessa goda nyheter om Riket i hela världen till ett vittnesbörd, att de skulle upphöja Jehovas namn, utropa Sonen, Kristus Jesus, och offentligt tala om de heliga hemligheter som Gud har uppenbarat genom sitt ord. Alla de som befann sig inom Herrens synliga organisation måste arbeta tillsammans för detta ena, gemensamma syftemål. De kunde inte motarbeta varandra, ty lemmarna som utgör kroppen brukar förvisso inte motarbeta varandra. Det var därför som Paulus fortsatte och sade, i Efesierna 4:4—6, NW: ”En kropp finnes det och en ande, alldeles såsom ni blevo kallade i det ena hopp, vartill ni blevo kallade; en Herre, en tro, ett dop; en Gud allas Fader, som är över alla och genom alla och i alla.” Jehova handlade med alla kroppens lemmar genom sitt ord och sin synliga organisation, och vad mera är, han gör detsamma nu i vår tid för vår enhet som en kropp eller samlad skara.
26. Hur var församlingen sammansatt då för tiden, och rad måste dess medlemmar alltså göra för att bli framgångsrika som organisation?
26. Betrakta situationen, sådan den tedde sig då i Paulus’ dagar. Det kom judar in i sanningen, av vilka några hade fått sin undervisning under fariséerna, andra under sadducéerna. Paulus själv var tidigare farisé. Där fanns egyptier, folk från Mindre Asien, Grekland, Babylon och andra, avlägsna, delar av världen — och alla dessa människor var blandade med varandra i Herrens ena och enda organisation. En gång i tiden hade de alla olika livsföring, olika religioner och lärosatser, men nu skulle de leva tillsammans under en enda Gud med en enda bibel, Guds ord, såsom sin vägvisare. De skulle utgöra hans synliga organisation, vara dristiga i att tala och fast beslutna att göra Herrens vilja. Om denna organisation skulle bli framgångsrik, måste de arbeta tillsammans, alldeles som lemmarna i människokroppen arbetar tillsammans: huvudet, armarna, organen — alla måste fungera till hela kroppens bästa.
27. Varför borde det inte råda någon olikhet i synpunkter eller i arbete?
27. Paulus inskärpte hos efesierna, att det bara finns en kropp och att denna enda kropp styres av en enda ande, Guds ande. De var alla kallade i det ena och enda hoppet, hoppet om att bli medarvingar med Kristus Jesus i det himmelska riket och att få leva i evighet. Alla hade samma tro, grundad på Guds ofelbara ord, samma dop och samme Fader i himmelen. Därför borde det inte råda någon olikhet i synpunkter, vad kroppens lemmar angick, utan de borde alla sträva att fullgöra det stora verket att utöva den rena tillbedjan av Gud, den Högste, taga del i att hävda och förhärliga Hans namn och ord och hjälpa alla människor av en god vilja att få kunskap om Jehovas uppsåt. Detta förverkligades på Paulus’ tid, det kan förverkligas också nu i våra dagar.
28. Var finner vi en sådan synlig, arbetande organisation i våra dagar, och vem kan komma att befinna sig inom den, och hur skall det gå till?
28. Får alltså Paulus’ visa ord, att Jehova skulle ha en aktiv, arbetande, synlig organisation, sin uppfyllelse i vår tid? Var finns det en organisation i denna tid, som är lik den församling varom Paulus talade? Är det möjligt att det kan finnas en grupp människor i dag som har en enda Fader, Fadern till alla individerna i församlingen, en Fader som är över alla, genom alla och i alla, en Fader som vårdar sig om sina barn och håller dem tillsammans i det rena sättet att tillbedja? Vilken förmån och glädje är det inte att svara Ja, ja det finns en sådan organisation. I apostlarnas dagar kunde man finna en sådan synlig organisation i Kristi första församling. Nu år 1952 kommer ni att finna den i en grupp av kristna människor som är kända såsom Jehovas vittnen. De utgör Jehovas synliga organisation. Vad mera är, ni kan komma att befinna er inom denna organisation, om ni tänker likadant som Paulus och har en tro som är lik hans.
29. Hur är Jehovas vittnen i våra dagar lika församlingen i den första tiden?
29. Lägg märke till, hur Jehovas vittnen i våra dagar är lika de tidiga församlingarna av Jehovas trogna vittnen: Jehovas vittnen tror fullt och fast på Guds ord. De studerar det, de predikar det, och de lever efter det. De ”har i kärlek fördrag med varandra”, fastän deras bruk och levnadsvanor och de språk de använder i sitt dagliga tal är olika i skilda delar av världen. De fullgör verkligen befallningen att predika Riket i hela världen till ett vittnesbörd. (Matt. 24:14, NW) Således ådagalägger de i alla delar av jorden den enhet som utmärker Guds synliga organisation.