Ikläd eder ödmjukheten
INGEN dräkt är mer korrekt eller passande för en Guds tjänare än ödmjukhetens sköna dräkt. Ingen är bättre lämpad att behaga Jehova. Ödmjukheten hjälper oss att bli anspråkslösa, naturliga, enkla, tilldragande. Den bidrar till att vi blir vänliga, milda, förlåtande, hjälpsamma. Den fängslas inte eller distraheras av det yttre skenet, av en persons reslighet, hans talanger, hans personlighet. Den hjälper oss att se oss själva så som Gud ser oss: ”Ty Jehova ser icke såsom en människa ser; ty en människa ser till det yttre, men Jehova ser till hjärtat.” — 1 Sam. 16:7, AS.
Ödmjukheten betyder undergivenhet; undergivenhet betyder lydnad; lydnad betyder att göra Guds vilja. Guds vilja, som är uttryckt i hans ord, lär oss ödmjukhet: ”Om ni icke vända om och bliva såsom små barn, skola ni alls icke komma in i himmelriket. Vemhelst som vill ödmjuka sig som detta lilla barn är alltså den som är den störste i himmelriket.” (Matt. 18:3, 4, NW) ”Omgjorda eder allesammans med sinnets ödmjukhet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men han giver oförtjänt godhet åt de ödmjuka. Ödmjuka dig därför under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja eder i sinom tid.” (1 Petr. 5:5, 6, NW) ”Fastän Jehova är hög, ser han dock till den ringe, och den stolte känner han fjärran från.” (Ps. 138:6, Åkeson) ”Vad gott är har han kungjort för dig, o människa. Ty vad annat begär väl HERREN av dig, än att du gör, vad rätt är, och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?” — Mik. 6:8.
Ödmjukheten hjälper oss att vandra ”i ödmjukhet inför vår Gud”. Den skyddar oss, så att vi inte blir högmodiga, anspråksfulla och påstridiga, skrytsamma, stolta. Den bevarar oss från självsäkerhet i vårt personliga uppträdande, i vårt sätt att klä oss och i våra levnadsvanor. Den kommer att hindra oss från att känna oss vara av någon betydenhet, antingen på grund av våra talanger och den dragningskraft vi utövar på andra människor, vilket dock är fåfänglighet, eller på grund av den skadliga, jag-uppblåsande inverkan som högre lärdom, högskoleundervisning, en avlagd högre examen eller dylikt skulle kunna ha på oss. Den kommer att hejda oss, så att vi inte upphöjer oss själva inför de anspråkslösa; den kommer inte att bli förvirrad inför rättsförsamlingar av jordens mäktiga. Den kommer att hjälpa oss att vara på vår vakt mot en önskan att söka andra människors ynnest, att ge ära och pris åt andra och att söka smicker, när vårt arbete är fullgjort. Den kommer att leda oss till att göra vårt bästa och till att därpå överlämna det vi utfört åt Jehova och inte vänta oss att vi skall få beröm av människor eller att de skall ge oss sitt bifall.
Ödmjukheten kommer att hjälpa oss i våra böner till Gud. Den kommer att göra oss kraftigt medvetna om hur beroende vi är av Honom, tydligt uppmärksamma på vår egen oduglighet och ofullkomlighet. Den kommer att bevara oss från att söka rättfärdiga oss själva, från att bli lika fariséen, som Jesus talade om i en liknelse, honom som började bedja så för sig själv: ”O Gud, jag tackar dig att jag icke är som de övriga människorna, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som denne skatteindrivare. Jag fastar två gånger i veckan, jag giver tionde av allt som jag förvärvar.” Ödmjukheten kommer i stället att hjälpa oss att bibehålla ett anspråkslöst sinnelag, en undergivenhetens och anspråkslöshetens ande, som säger: ”O Gud, var nådig mot mig, en syndare.” — Luk. 18 11—13, NW; Apg. 20:19.
Ödmjukheten lär oss att vända vårt öra till Jehova och inte bort ifrån honom. ”Till dig, o Jehova, upplyfter jag min själ. Visa mig dina vägar, o Jehova, lär mig dina stigar. Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud, på dig väntar jag hela dagen.” (Ps. 25:1, 4, 5, AS) Den uppfordrar hjärtat till att säga: ”Loven med mig Jehova och låtom oss gemensamt upphöja hans namn.” (Ps. 34:4, Åkeson) Den vägleder den ödmjuke till ett liv i full överlåtelse åt Gud, ett liv till Hans ära och pris. Men den lär också att ”ödmjukhet går före ära”. — Ords. 15:33; 16:18; 18:12.
Ödmjukhet inom organisationen
Ödmjukheten kommer att hjälpa en människa, som överlämnat sig åt Gud för att vara hans tjänare, att uppskatta och förstå Jehovas organisation, hans anordning för att få saker och ting utförda på jorden, och den kommer att hjälpa henne att inse, att det endast är genom att stanna kvar i organisationen, genom att bevara sin ostrafflighet och förbli trogen mot Jehova som man kan bli skyddad från allt ont. Den kommer att hjälpa en Guds tjänare att inta sin tillbörliga plats i organisationen och att arbeta i överensstämmelse med denna. Den kommer att hjälpa honom att tänka nyktert, i enlighet med Guds ord, bibeln, som ärligt och uppriktigt ger till känna vad vi är. En ödmjuk människa kommer inte att mena att hon borde ha det eller det arbetet, inta den eller den ställningen. Hon vet, att ”lön för ödmjukhet och för Jehovas fruktan är rikedom, ära och liv” och att Jehova upphöjer de ödmjuka och förödmjukar de högmodiga. — Ords. 22:4, Åkeson; Luk. 14:11.
Ödmjukheten kommer att hjälpa en tjänare i hans mellanhavanden med sina bröder i församlingen. Den räddar honom från självmedvetandets snara. Den tar bort hans ständiga känsla av att vara av så stor betydelse och hans önskan att vara ”medelpunkten”, idén att han skall vara föremål för andras uppmärksamhet och speciella intresse, liksom också hans önskan att det bara skall vara han och hans vilja som skall göra sig gällande. När han har att göra med sina bröder, kommer ödmjukheten att hjälpa honom att behandla Guds hjord med kärlek, höviskhet, vänlighet och godhet, så som Kristus gjorde. Den kommer att råda honom att inte kräva mer av andra än Gud kräver av honom. Den kommer att hjälpa honom, så att han inte lätt blir förnärmad, om hans vänlighet inte uppskattas, i det han kommer ihåg, att Gud är god mot de tacksamma och de otacksamma i lika mån.
Ödmjukheten kommer att bidra till att vi kan behärska oss, när vi tycks vara nära bristningsgränsen, i det vi ger rum för kärlek, men inte för hat, för hänsyn, men inte för fördomsfullhet. Den kommer inte att medge en Guds tjänare rätt att säga: ”Det är jag som har alldeles rätt och du som har alldeles orätt.” Fastmer, som Jehova säger: ”Kom nu och låt oss resonera med varandra.” (Jes. 1:18, AV) Den kommer att lägga band på den självsäkre och dämpa ned den som har en högmodig ande, så att han inte säger: ” ’I dag eller i morgon skola vi resa till denna stad och skola tillbringa ett år där, och vi skola ägna oss åt affärer och skaffa oss vinning’, fastän ni icke veta vad edert liv kommer att vara i morgon. ... I stället borde ni säga: ’Om Jehova vill, skola vi leva och även göra det eller det.’ ” — Jak. 4:13—15, NW.
Ödmjukheten kommer att vara oss ett skydd, så att vi inte skryter och ordar om oss själva på ett högfärdigt sätt, vare sig inför vår familj, inför främlingar, som är tillstädes, eller inför den kristna församlingen. Den kommer att avhålla oss från att förutsätta att andra människor är lika intresserade av våra personliga framgångar som vi själva är. Den kommer att bevara oss från att ta anstöt, därför att det ser ut som om andra människor inte bryr sig om oss, därför att församlingstjänaren kanske inte kände igen oss, underlät att bedja oss yttra oss eller att medverka vid tjänstemötet.
Ödmjukheten kommer inte att tillåta oss att ha en för hög tanke om oss själva och inte att medge att vi försöker framhäva oss själva inför andra, och inte heller kommer den att ge oss fria händer att förringa andra människor, som vi kanske hyser avund mot eller kanske föraktar. Oavsett hur stolta eller entusiastiska vi kan komma att bli över våra talanger eller förtjänster, kommer ödmjukheten att hålla vår egen personlighet i skymundan och inte tillåta att den gör sig till herre över oss. Den kommer att undertrycka benägenheten för att skryta och skrävla. Den lämnar inte rum för någon hycklad fromhet, för skenheliga later eller låtsad ödmjukhet, sådant som ofta kännetecknar präster och predikanter. — Kol. 2: 18, 23, NW.
Ödmjukheten lär oss att respektera och akta våra föräldrar, våra bröder och systrar i sanningen och hela den kristna församlingen. Den bannlyser nationalstolthet, stolthet över att tillhöra en viss ras eller vara av en viss hudfärg. Den lämnar inte rum för söndring. Den lär människan att Gud ”har från en enda man gjort varje nationalitet bland människorna, till att bo på jordens hela yta; och han har fastställt de bestämda tiderna och begränsningarna för människornas boende, för att de skulle söka Gud, om de kunde treva efter honom och verkligen finna honom”. — Apg. 17:26, 27, NW.
Ödmjukheten lär den som är en ödmjuk kristen, att dessa sanningar tillhör Jehova Gud och att tjänaren blott och bart bär den frukt som Jehova frambragt. Den låter oss förstå att Guds vilja är förnuftig, praktisk, rätt. De ödmjuka är medvetna i sin hängivenhet och nitälskan för Gud, och de strävar uppriktigt efter att fylla de krav som Gud ställer på dem. De far inte lätt vilse, men är snara att förlåta. Ödmjukheten lär en människa att den okunnigaste kan vara stolt och högmodig men att endast en vis människa kan vara ödmjuk. De stolta är styvsinta, bräckliga och blir lätt nedbrutna. De ödmjuka är saktmodiga, men inte svaga, tåliga och uthålliga, obrytbara när det gäller ostrafflighet.
Ödmjukheten innebär att man känner sin egen obetydlighet i förhållande till allt och alla. Genom den vinner en människa ett anspråkslöst sinne. Den leder henne till att anse andra vara förmer än hon själv. Ödmjukheten tar vara på apostelns råd: ”Vandra värdigt den kallelse, varmed ni blevo kallade, med fullständig anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek hava fördrag med varandra och allvarligt sträva efter att iakttaga andens enhet i fridens föreningsband.” (Ef. 4:1—3, NW) Den ger inte rum för otukt, orenhet av vad slag det vara må eller girighet, ej heller ger den rum för ”skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt, ting som icke äro passande, utan i stället [för] tacksägelse”. — Ef. 5:3, 4, NW.
Ödmjukheten avhåller oss från att förlita oss på oss själva eller andra människor, men den lär oss att detta är vishet, nämligen att vi förtröstar på Jehova av allt vårt hjärta, och inte förlitar oss på vår egen klokhet. På alla våra vägar må vi ge akt på honom, så skall han leda oss på våra stigar. (Ords. 3:5, 6) Den lär oss att Satan, djävulen, är högmodets fader och förvirringens gud. Denne, Satan, hade högre tankar om sig själv än han hade bort ha, och han har blivit degraderad, förnedrad, och Gud Allsmäktig skall ytterligare degradera honom. Han skall bli fullständigt utplånad ur tillvaron. Ödmjukheten lär oss, att vi måste förbli i ett ödmjukt tillstånd, om vi skall vinna Guds godkännande. ” ’Gud står emot de högmodiga, men åt de ödmjuka giver han oförtjänt godhet.’ Ödmjuka eder i Jehovas ögon, så skall han upphöja eder.” — Jak. 4:6, 10, NW.
Ödmjukheten kommer att hjälpa dig att inse, att ”den ogudaktige skall dödas av olyckan, och de som hata den rättfärdige skola stå med skuld [skola varda övergivna, AV].” (Ps. 34:22) Den kommer att hjälpa dig att vandra lydigt inför Jehova, att inte räkna med att bli rättvist behandlad av andra människor, men att vara villig att alltid bemöta andra med rättvisa och barmhärtighet, så långt du kan. Den kommer att hjälpa dig att stå på gatan och dela ut löpsedlar och erbjuda tidskrifter åt förbipasserande. Den kommer att hjälpa dig att gå från hus till hus med litteratur, att göra återbesök och att starta bibelstudier i människors hem. Den kommer att hjälpa dig att träda fram på plattformen och hålla ett offentligt föredrag och att tjäna troget i en församling.
Det fordras ödmjukhet, allt mera ödmjukhet, för att utföra dessa och andra grenar av arbetet inom organisationen, så att vittnesbördet om Guds namn och rike skall bli framburet i hela världen. Ödmjukheten är den klädedräkt som Gud själv utformat. Bär den! Vandra i ödmjukhet inför din Gud! — Mik. 6: 8.