Kärleken bevisar sig vara ett ”fullkomligt föreningsband”
1. På vilket sätt kan Jehova jämföras med en smed, och på vilket sätt har varje familj honom att tacka för sitt namn?
DEN störste smeden i universum, Jehova Gud den Allsmäktige, kan smida ett ”föreningsband” som kommer att hålla för alltid. Familjeband, även de på jorden, kan vara mycket starka; och Jehova Gud sägs vara ”Fadern, som varje familj i himmel och på jord har att tacka för sitt namn”. (Efesierna 3:14, 15) Ända sedan den globala floden på patriarken Noas tid härstammar alla familjer bland människorna från denne trogne man, som Gud godkände och ansåg vara värd att bevara, liksom också hans familj, genom denna världsomfattande översvämning. Tack vare detta har nu alla familjer på jorden Noa att tacka för sina ”namn”, det vill säga att de finns till och kan bära ett namn. I det förgångna tog Jehova Gud på sig ansvaret att ge enskilda individer på jorden särskilda namn, men han har inte direkt gett namn åt familjer bland människorna. Men ändå har de honom att tacka för sitt namn, för de skulle aldrig ha funnits till som familj med ett namn, om det inte vore för honom som universums livgivare. — 1 Moseboken 5:1, 2, 32.
2. Hur blev den som gjorde uppror mot Guds familj far till en familj, och vilken fråga är det därför lämpligt att var och en av oss ställer sig?
2 Det har skett en brytning mellan människor och den himmelske Faderns universella familj. Denna föranleddes av att en övermänsklig varelse gjorde uppror mot Guds familj av änglar i himlarna, och denne upprorsmakare kom att kallas Satan, djävulen. Genom att samla ihop dem som följde honom och stod på hans sida i himlarna kom han så att säga att bli far, men i hans familj är det inte kärlek som binder samman familjemedlemmarna. Vid ett tillfälle sade Jesus Kristus, den enastående trogne medlemmen av Jehovas universella familj, till sina motståndare som var av judisk härkomst: ”Om Gud vore er Fader, skulle ni älska mig, ty från Gud har jag utgått och är nu här. ... Ni är från er fader djävulen, och ni är villiga att göra de ting er fader har begär till. Denne var en mördare då han började, och han stod inte fast i sanningen, därför att sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han enligt sitt eget sinnelag, eftersom han är en lögnare och lögnens fader.” (Johannes 8:42, 44) Med tanke på detta kan var och en i vår tid ställa sig följande fråga: Vem är enligt detta mått mätt min ”fader”?
3. Hur skiljer sig den situation Satan befinner sig i sedan första världskriget från den han befann sig i dessförinnan, och vilken bön behöver i synnerhet besvaras till förmån för alla dem som håller sig till Guds organisation?
3 Då Satan, djävulen, gjorde uppror, drevs han ut ur Jehova Guds universella familj, och längre fram blev också hans demoner som han var far till utdrivna. I Edens lustgård framträdde han för människorna som frestaren, och han tilläts, även efter denna händelse, att röra sig fritt runt om på hela jorden i sin kamp för ondskan och i sitt motstånd mot sanningen. (Job 1:7; 2:2) Men nu, sedan det förutsagda ”kriget” ägt rum efter Guds rikes födelse i himlarna, i samband med att ”nationernas fastställda tider” nådde sitt slut år 1914, har Satan, djävulen, och hans demoner drivits ut ur himmelen, så att de inte längre kan ha någon direktkontakt med de himmelska änglarna, och de slungades ner till jorden. De kommer aldrig att få komma tillbaka till himlarna och till änglarna. Vi kan därför lätt förstå den vrede Satan känner mot Jehovas universella organisation och de lojala medlemmarna av den. (Uppenbarelseboken 12:1—12; Lukas 21:24) Nu om någonsin är det därför tid att låta den bön som aposteln Paulus i kärlek bad och som finns nedtecknad i Kolosserna 1:2 bli besvarad till förmån för dem som lojalt håller sig till Jehovas organisation och nu befinner sig på jorden. Den bönen lyder: ”Må ni röna oförtjänt omtanke och frid från Gud, vår Fader.” Denna bön om att det skall råda frid bland dem kan inte förverkligas, om det råder oenighet inom deras led. För att det skall råda frid krävs inre harmoni inom den synliga organisation som tillhör den Gud som ger frid, ja, samstämmighet och sammanhållning bland organisationens medlemmar.
4. Vad tackar Jehovas vittnen som en enad skara Gud för, och vad behöver de fortsätta att vandra i?
4 Jehovas vittnen kan göra som medlemmarna av församlingen i Kolosse blev uppmanade att göra för att bevara enheten i organisationen, en sak som resulterar i den frid som i vår tid särskiljer Jehovas vittnens världsvida organisation från andra organisationer: ”Tacka Fadern, som har gjort er lämpade för er delaktighet i de heligas arv i ljuset.” (Kolosserna 1:12) Vi behöver fortsätta att vandra i det allt starkare ljuset, och vi behöver göra en speciell ansträngning i dessa ”yttersta dagar” för den gamla tingens ordning för att göra oss ”lämpade” för att få ytterligare upplysning och för vadhelst vi kommer att få ärva i den nya tingens ordning. — 2 Timoteus 3:1.
Förenade som ”en enda hjord”
5. Från vilka kategorier människor har Jehovas vittnen i vår tid hämtats, trots all den risk för splittring som detta utgör, och hur kommer det sig att denna ”enda hjord” under ”en enda herde” har hållit ihop?
5 I vår tid befinns Jehovas vittnen vara hämtade från fler familjer än de kristna under det första århundradet var. De är hämtade från alla raser, alla hudfärger och alla samhällsställningar. Detta, som kan ses och uppfattas, kunde ha verkat som en splittrande faktor bland Jehovas vittnen, men så förhåller det sig inte! De inser att de alla har en gemensam källa varifrån de fått sitt liv och varifrån de fått sanningens ljus, oavsett deras härkomst, hudfärg, språk, nationalitet och samhällsställning. Bland Jehovas vittnen i denna sena tid finns det en kvarleva av de av anden pånyttfödda kristna, som har ett himmelskt hopp, och dessutom en ”stor skara” som den rätte herden, Jesus Kristus, kallade sina ”andra får”. (Johannes 10:16; Uppenbarelseboken 7:9—17; Matteus 25:31—46) Men den förutsägelse som Jesus Kristus så lång tid i förväg uttalade har inte slagit fel, trots att den löd: ”Och de skall bli en enda hjord, en enda herde.” Den rätte herden har visat att han kan hålla alla sina fridsälskande, fårlika efterföljare som ”en enda hjord”, trots att de har olika hopp för framtiden. Som en enad skara älskar de alla sin ”enda herde”, som så kärleksfullt offrade sitt mänskliga liv för dem alla, och de är lojala mot honom.
6. Varför har kvarlevan, som har ett himmelskt hopp, inte dragit sig undan från att publicera bibliska sanningar som har med de ”andra fåren” att göra?
6 Den bibliska ”sanning” som alla fåren i vår tid älskar så innerligt har mycket att säga om det hopp som den ständigt växande ”stora skaran” av herdens ”andra får” har om att få leva i ett paradis. Den andliga kvarlevan, som älskar hela ”sanningen” i Guds ord, missunnar inte dessa ”andra får” någonting som skulle kunna vara till nytta för dem, och den har därför inte undandragit sig från att på ett kärleksfullt sätt publicera detta storslagna hopp över hela jorden, i synnerhet sedan år 1935. Kvarlevan vet att den nu lever i ”tiderna för återställelsen av alla de ting som Gud har talat om förr i tiden genom sina heliga profeters mun”. (Apostlagärningarna 3:21) För kvarlevan har uppenbarandet av denna sanning varit en del av ”de heligas arv i ljuset”, det arv som också är deras. Ända sedan denna tidskrift, Vakttornet, började ges ut på engelska i juli 1879 har den utgjort det redskap som Gud använt för att återuppliva detta storslagna hopp för den återlösta mänskligheten om att få leva i ett paradis. Alla de övriga publikationer som Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet gett ut har haft till syfte att stärka och befästa detta hopp som den ”stora skaran” av ”andra får” gläder sig så mycket åt i vår tid, i kärlek till och uppskattning av kvarlevan.
7. Vilket hopp förutom sitt eget framhöll den smorda kvarlevan år 1935, och varför tillät de dem som hade detta andra hopp att bli döpta?
7 Ända fram till våren 1935 hade Jehovas överlämnade, döpta vittnen i sann tro hyst det ”enda hopp” som framlagts för dem i Efesierna 4:4—6, där det heter: ”Det är en enda kropp och en enda ande, alldeles som ni också blev kallade i det enda hopp, vartill ni blev kallade; en enda Herre, en enda tro, ett enda dop; en enda Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och i alla.” Men vid konventet som hölls det minnesvärda året 1935 i Washington blev den ”stora skaran”, som visades i en syn i Uppenbarelseboken 7:9—17, identifierad som en skara bestående av den rätte herdens ”andra får” som omtalas i Johannes 10:16. Den smorda kvarlevan, som fortfarande höll fast vid sitt säkra ”enda hopp”, gladde sig storligen över att ljuset ökade alltmer över de heliga Skrifterna och började helhjärtat verka för att samla in dessa ”andra får”. Den ansåg inte att de ”andra fåren” genom att bli fullständigt nedsänkta i vatten inkräktade på detta ”enda dop”, eftersom dessa ”andra fårs” dop var lika mycket en symbol av deras överlämnande åt Jehova Gud genom Kristus som det varit för den smorda kvarlevan. De utvidgade nu kärleken som de iklätt sig till att omfatta dessa älskade ”andra får” som också tillhör deras herde.
8. Kärleken mellan vilka i det forntida Israel kan den kärlek som råder mellan de två klasserna i den ”enda hjorden” jämföras med?
8 En ömsesidig kärlek bland alla de fårlika som tillhör den ”enda hjord” som leds av den större David, Jesus Kristus, har utvecklats och fördjupats. Detta förenande band av kärlek motsvarar den obrukbara, oförgängliga kärlek som David av Juda stam, utvald och smord till kung, hyste till den osjälviske, kärleksfulle Jonatan, som var son till den då regerande kung Saul. (2 Samuelsboken 1:25—27) Strax innan de till sist skildes från varandra sades det att ”Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom, ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv”. (1 Samuelsboken 20:17) När David fick veta att Jonatan dött i strid tillsammans med sin far, kände han sig manad att sjunga en sorgesång, en klagosång, och i den särskilt framhäva följande: ”Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan. Mycket ljuvlig var du för mig. Dyrbar var för mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.” (2 Samuelsboken 1:26) Deras ömsesidiga kärlek var ett ”fullkomligt föreningsband”. Endast döden kunde skilja dem åt.
9. Genom vem förebildades de ”andra fåren”, och hur kommer dessa två klasser till sist att skiljas åt, utan att deras ömsesidiga kärlek kommer att minska?
9 Jonatan var en förebild till de ”andra fåren” i vår tid. Någon gång i framtiden, efter ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Har-Magedon, kommer den överlevande Jonatanklassen att skiljas från kvarlevan av Davidklassen. (Uppenbarelseboken 16:14, 16) Detta kommer att ske endast på grund av att den älskade kvarlevan kommer att tas bort genom döden, att den kommer att ”ryckas bort” för att så att säga ”möta Herren i luften” genom att medlemmarna av den omedelbart när de dör får uppstå i anden. (1 Tessalonikerna 4:17) Kvarlevan kommer även i fortsättningen att älska de ”andra fåren” som den lämnar kvar på jorden. I själva verket kommer dess kärlek då att ta sig mera kraftfulla uttryck!
”Störst av dessa är kärleken”
10, 11. Hur kommer det sig att egenskaperna tro och hopp inte är lika stora som kärleken, som det framhålls i 1 Korintierna 13:13?
10 Detta påminner oss om vad Paulus sade vid slutet av sin storslagna beskrivning som finns nedtecknad i 1 Korintierna, kapitel 13, där det heter: ”Nu består emellertid tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst av dessa är kärleken.” (1 Korintierna 13:13) Hur kommer detta sig? Vi kan till att börja med begrunda vad som sägs i Hebréerna 11:1: ”Tro är den säkra förväntan om ting man hoppas på, det tydliga beviset på verkligheter som man inte ser.” Således är det helt visst så att hoppet om dessa ting endast finns så länge man inte kan ”se” dessa ting. Ta Abraham som exempel. Han visade tro på Jehova Gud och hans förmåga att uppväcka de döda. Därför väntade han förtröstansfullt på de ting som han inte kunde se före sin död. På grund av att Jehovas vittnen i vår tid har så stark tro på Gud, hoppas de på ting som de ännu inte ser och väntar därför på dem. När tiden sedan är inne och de kan se de ting de hoppats på, är deras tro och hopp när det gäller dessa ting slut, de har uppfyllts. Detta framkommer genom vad Paulus vidare säger i Romarna 8:24, 25, där vi läser:
11 ”Vi blev nämligen frälsta i detta hopp; men ett hopp som ses är inte ett hopp, för när man ser en sak, hoppas man då på den? Men om vi hoppas på det som vi inte ser, fortsätter vi att avvakta det med uthållighet.”
12. På vilket sätt har Jehovas vittnen sett ”återställelsen av alla ... ting”, som det uttrycks i Apostlagärningarna 3:21? Vilka egenskaper kommer med tiden att upphöra, men vilken egenskap kommer inte att göra det?
12 På liknande sätt har Jehovas vittnen här på jorden sedan efterkrigsåret 1919 sett ”återställelsen av alla de ting som Gud har talat om förr i tiden genom sina heliga profeters mun”. De har sett hur Jehovas synliga organisation åter kommit till liv efter det dödsbringande slag som den fick under första världskriget och sedan hur den återuppbyggts. Medlemmarna av den tillber åter Jehova Gud och gör det i ett andligt paradis här på jorden. (Jesaja, kapitel 35) De har befriats från det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. (Uppenbarelseboken 18:1—4) Många av de ting som förutsagts i Uppenbarelseboken, den sista boken i bibeln, har uppfyllts eller håller på att uppfyllas. Således tjänar tron och hoppet som grundats på en sådan biblisk tro sitt syfte, och så fort syftet med dessa egenskaper uppfyllts kommer de att upphöra. Men hur förhåller det sig då med kärleken? Den har bestått och kommer att bestå. Medan världen håller på att vittra sönder och elementen i den håller på att smälta på grund av den intensiva hettan, förblir det ”föreningsband” som grundats på kärleken från Gud oupplöst. Det hålls intakt gentemot Gud och hans godkända organisation och mellan kvarlevan av den ”lilla hjorden” och den välkomnade ”stora skaran” av ”andra får”. Det visar sig vara ”fullkomligt”. Kärleken är som ”band” en av Guds andes frukter.
13. Varför kommer kärleken aldrig att dö?
13 Gud är kärleken personifierad; och eftersom Gud aldrig dör, kommer kärleken aldrig att dö. Det sägs helt riktigt: ”Gud är kärleken.”
14. Vilken sanning som gäller kärlekens enande kraft kan gång på gång upprepas?
14 Med tanke på kärlekens enande kraft kan man gång på gång ta upp och framhålla den inspirerade sanning som står nedtecknad i 1 Johannes 4:8, 16: ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken, han förblir i gemenskap med Gud, och Gud förblir i gemenskap med honom.”
15. Vad var det som drev Gud till att skapa människan, och varför kan människan uppskatta och reagera rätt på denna drivkraft?
15 När Gud frambringade den första människan här på jorden, drevs han följaktligen till det av kärleken. Som det heter om detta i 1 Moseboken 1:27: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” Gud skapade inte den första människan med en kropp som liknade hans, utan Gud gav henne egenskaper som han själv har, och dessa mentala, andliga och från hjärtat kommande egenskaper skilde människan från de lägre livsformerna på jorden. Av denna anledning kunde denna begåvade människa uppskatta den kärlek hennes Skapare visat henne och reagera rätt på denna kärlek i likhet med en son gentemot sin far. Det rådde ett familjeband mellan dem, ett band som gjordes verkligt genom att de regelbundet samtalade med varandra trots det faktum att Fadern var osynlig för den jordiske sonen, för ingen människa kan ju se Gud och ändå leva vidare. Detta faktum framhöll Gud längre fram för Mose: ”Ingen människa kan se mig och leva.” (2 Moseboken 33:20) Denna regel har inte förändrats, för mer än femton hundra år senare skrev aposteln Johannes till sina medkristna: ”Ingen människa har någonsin sett Gud; den enfödde guden, som befinner sig på platsen vid Faderns bröst, denne har utförligt beskrivit honom.” — Johannes 1:18.
16. Med vad besvarade Johannes och hans medlärjungar Guds faderliga kärlek, och hur har ”föreningsbandet” av kärlek visat sig vara när det gäller den smorda kvarlevan och de ”andra fåren”?
16 Som en av anden pånyttfödd son av Gud stod aposteln Johannes i ett familjelikt förhållande till Jehova Gud och hans Son, ”den enfödde guden”, Jesus Kristus. Johannes och hans medkristna besvarade Guds faderliga kärlek och tillgivenhet med den form av kärlek som barn visar sina föräldrar. Denna kärlek var ett ”föreningsband” mellan dem och deras osynlige himmelske Fader. Det band också de av anden pånyttfödda fast samman som Guds andliga söner och som kristna bröder och systrar. När vi undersöker detta ”föreningsband” i vår tid, ser vi att det har bevisat sig vara ”fullkomligt”, för medlemmarna av den smorda kvarlevan har på ett oskiljaktigt sätt hållit sig till varandra som medtillbedjare av och medvittnen för Jehova Gud. Denna kärlek håller dem kvar i Guds familj och i det kristna broderskapet. Det är värt att lägga märke till att deras medtillbedjare i Guds tempel, den ”stora skaran” av Kristi ”andra får”, visar samma oövervinnliga kärlek, som så fullkomligt binder samman Jehovas vittnen i vår tid. Må vi vara beslutna att dela den övertygelse som aposteln Paulus hade om att inget ”skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre”. — Romarna 8:38, 39.
Hur skulle du besvara följande?
□ På vilket sätt har varje familj Gud att tacka för sitt namn?
□ Hur bör detta faktum påverka alla i den kristna församlingen?
□ Vilka var Jonatan en förebild till?
□ Varför kan man säga att kärleken är större än tron och hoppet?
□ Hur binder kärleken oss samman med Gud?
[Bild på sidan 18]
Den djupa kärlek som rådde mellan David och Jonatan förebildade den kärlek som råder mellan de smorda och de ”andra fåren”