stämmer överens med den. Tvärtom är det så att endast när den profanhistoriska kronologin stämmer överens med bibelns skildring, kan vi med rätta hysa ett visst mått av tilltro till dessa forntida profanhistoriska tidsuppgifter. Så förhåller det sig sannerligen med Egyptens forntida historia.

Frågor från läsekretsen

● Vad är det för ett dop som i Efesierna 4:5 kallas ”ett dop”? Är det samma dop som det talas om i Matteus 28:19? — E. B., USA.

Ja, det är i huvudsak samma dop. Aposteln Paulus syftade på ett godtagbart dop i vatten, då han skrev: ”En kropp finns det och en ande, alldeles som ni blev kallade i det ena hopp, vartill ni blev kallade; en Herre, en tro, ett dop; en Gud och allas Fader.” — Ef. 4:4, 5, NW.

När Paulus befann sig i Efesus år 55 v.t., skrev han till de kristna i Korint. Bland annat betonade han då att de inte skulle låta söndringar uppstå bland sig genom att sluta sig till tongivande män, t. ex. den person som hade döpt dem i vatten, som om de var hans efterföljare. De döpta i Korint hade inte blivit döpta i Paulus’ eller Apollos’ eller Cefas’ namn; de hade blivit döpta i vatten i Faderns och Sonens och den heliga andens namn, såsom Jesus hade påbjudit. — Matt. 28:19; 1 Kor. 1:10—16.

Omkring fem år senare, år 61 v.t. eller så, skrev Paulus till sina älskade andliga bröder i Efesus. I detta brev lade han bland annat särskild vikt vid endräkten, liksom han hade gjort i sitt brev till Korint. Han framhöll att skiljemuren mellan judar och hedningar hade brutits ned. Nu kunde alla troende samfällt nalkas Jehova. Alla kunde de få helig ande och bli en del av det andliga templet, ”en plats som Gud kan bebo genom ande” (NW). — Ef. 2:13—22.

Han fortsatte vidare att dryfta detta ämne om endräkt och förklarade att de tillsammans utgjorde en enda andlig kropp. De fick alla del av den heliga anden. Tack vare anden, som var ett tecken på vad som skulle komma, hade de ett himmelskt hopp. (Ef. 4:4; 1 Kor. 12:13; 2 Kor. 5:5) Alla trodde de på samme Herre, Jesus Kristus, och alla utövade de tro på samma gudomliga föranstaltningar för att kunna bli godtagbara för Gud. — 1 Kor. 8:6; 2 Kor. 4:13.

Innan Paulus därpå framhöll att de var förenade genom att de hade en enda Gud och Fader, nämnde han att de hade ”ett dop”. Hur sant var inte det! Alla kristna hade genomgått dop i vatten.

Flertalet av dem som då var kristna hade blivit döpta som lärjungar efter pingsten år 33 v.t. Tidigare hade några, t. ex. apostlarna som hade vandrat omkring i Palestina tillsammans med Jesus, blivit döpta av Johannes döparen med ett dop som vid den tiden var påbjudet av Gud och godtagbart för honom. De behövde inte bli döpta på nytt längre fram. När den kristna församlingen väl hade blivit grundad vid pingsten år 33 v.t., var Johannes’ döpelse inte längre giltig. De som skulle bli döpta på ett rätt och tillbörligt sätt från den tiden måste bli döpta ”i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn”, som Jesus sade. — Matt. 28:19, NW.

Att de var förenade genom ett godtagbart dop i vatten hade helt visst en speciell innebörd för de kristna i Efesus. Det var där i staden som Paulus träffade några som inte hade hört talas om att bli döpt i Jesu namn. De hade av allt att döma blivit döpta med ”Johannes’ döpelse”, efter det att denna upphörde att vara ett godtagbart dop. Tydligen bade de redan kunskap om Gud, och därför förklarade Paulus för dem sådant som gällde Kristus och den heliga anden, och de lät ”döpa sig i Herren Jesu namn”. (Apg. 19:2—6) Sedan kunde de förena sig med alla de döpta kristna i Efesus och på andra håll i att tjäna Jehova. Och förmodligen hade flertalet, om inte alla, av de andra kristna i Efesus blivit döpta som Jesu lärjungar efter pingsten år 33 v.t.

Att vara på ett godtagbart sätt döpta i vatten var alltså en gemensam erfarenhet för de kristna. Paulus kunde mycket passande rikta deras uppmärksamhet på detta för att belysa vilken enhet som bör finnas bland de kristna.