Rikets missionärer bär fram de bästa nyheterna
”’När han for upp i höjden, förde han en stor mängd i fångenskap; han gav människor såsom gåvor.’ Och han gav några som apostlar, några som profeter, några som missionärer [evangelister].” — Ef. 4:8, 11, NW, fotnot.
1. Vad skulle i denna tid vara de bästa nyheterna?
ALLA tycker om att få goda nyheter. Den som bär fram goda nyheter är därför välkommen hos den som med glädje tar emot dem. Men i våra dagar, i denna förvirrade värld, är det som är goda nyheter för den ene kanske inte goda nyheter för den andre. Följaktligen kan man fråga: Skulle inte nyheter som vore till behag för alla som älskar livet och sina medmänniskor — oavsett nationalitet, ras eller språk — vara underbara nyheter, de bästa nyheterna? Jo, det skulle de sannerligen, och hur otroligt det än kan låta, så finns det sådana goda nyheter, som skall förkunnas överallt i denna tid.
2. Vad gör de som är i besittning av dessa nyheter med dem, och vad skulle de kallas enligt de forntida grekerna?
2 De som redan är i besittning av dessa nyheter finner dem alltför goda för att vilja behålla dem för sig själva. Osjälviskt och med glädje för de dem vidare till andra på hela jorden, till folk av alla stammar, nationer, raser, hudfärger och språk, därför att nyheterna är till för alla. Dessa nyhetsförmedlare är vad grekerna i tiden före den kristna eran skulle ha kallat ”evangelister”, de ”evangeliserar”. Så till exempel finner vi i den grekiska Septuagintaöversättningen, som verkställdes före den kristna eran, ordet ”evangelisera” två gånger i den grekiska texten i följande skriftställe: ”Jag är närvarande, såsom en skön årstid över bergen, såsom dens fötter som predikar glada tidender om frid, såsom en som predikar goda nyheter; ty jag vill förkunna din frälsning och säga: O Sion, din Gud skall regera.” (Jes. 52:6, 7, Bagster) För att kunna dra nytta av dessa universella goda nyheter, de bästa nyheterna, önskar vi identifiera dessa som evangeliserar och den källa som de får sina nyheter ifrån.
3. Vad kallade de ”hedniska grekerna Zevs såsom nyhetskälla, men hur varaktiga är de goda nyheter som evangelisterna i våra dagar bär fram, och varför det?
3 De forntida hedniska grekerna gav sin förnämste gud, Zevs (eller Jupiter), titeln Evangélios, som betyder ”givare av goda nyheter”. (Ur Mlius Aristides’ tal, 100-talet e. Kr. Engelsk utgåva: Orations [53:3].) Vad det nu kunde vara för goda nyheter som Zevs gav åt grekerna, så förgicks de med honom, ty Zevs finns inte mer. Han visade sig vara endast en hednisk, falsk gud, inte odödlig. Evangelisterna eller förkunnarna av de bästa nyheterna i vår moderna tid, då nyheter inhämtas och vidarebefordras internationellt, tar inte sin tillflykt till en sådan falsk, otillförlitlig nyhetskälla som den hedniske guden Zevs Evangélios. De har en evig nyhetskälla, vars förutsägelser för framtiden har visat sig vara hundraprocentigt korrekta. Han är källan till ”eviga goda nyheter”, goda nyheter som först förkunnades för tusentals år sedan och som ännu fortlever för att skänka gott mod och hopp åt tallösa skaror av människor i våra dagar.
4. Vem var det som Johannes såg bära fram eviga goda nyheter, och är det rimligt att vänta att Gud skall vara källan till goda nyheter?
4 En nyhetsskribent, som profetiskt förutsåg den nuvarande tiden av dom över nationerna, skrev för nitton hundra år sedan: ”Jag såg en annan ängel flyga i midhimmelen, och han hade eviga goda nyheter att kungöra såsom ett glatt budskap för dem som bo på jorden och för varje nation och stam och tungomål och folk, i det han sade med hög röst: ’Frukta Gud och giv honom ära, ty stunden är kommen då han skall hålla dom; och tillbed därför den som har gjort himmelen och jorden och havet och vattenkällorna.’” (Upp. 14:6, 7, NW) Det är endast rimligt att vänta att den Gud, som har gjort allt det goda som vi förnuftsbegåvade skapelser åtnjuter, också skulle frambringa goda nyheter och på det sättet skulle utgöra källan till goda nyheter eller glada tidender.
5. Vad frambar den ängel som flög i midhimmelen, och varför kan de goda nyheterna på grund av källan vara eviga?
5 I den profetiska syn, som den kristne aposteln Johannes såg, var den ängel som flög i midhimmelen en överbringare av goda nyheter eller en evangelist. Den autentiska historien talar om för oss att det faktiskt har funnits änglaevangelister. Likt ängeln som flög i midhimmelen har dessa änglaevangelister fått sina nyheter någonstans ifrån. Varifrån? Från den enda universella nyhetskällan, Gud, Skaparen. Han har uppehållit hela sin skapelse intill nu, ty han är den alltid levande Guden, odödlig. Fördenskull kan han också vara källan till eviga goda nyheter, alltså nyheter av det största värde till och med i vår tid. — Jer. 10:10—12.
6. Vad kan svaras på frågan huruvida Gud är en evangelist, och på vilket sätt är de goda nyheterna eviga?
6 Betyder detta att Gud, Skaparen, är evangelist? Ja, den störste av evangelister. Han är den gudomlige evangelisten; och då han ju är den ursprungliga källan till goda nyheter, leder han en universell evangeliserande organisation och sänder ut evangelister med den missionen att glädja hjärtat hos människor av en god vilja. De goda nyheterna från honom är ”eviga”, ty fastän han utfärdade dem för tusentals år sedan och tidigt i människans historia, var de profetiska. De förutsade de goda ting som skulle få sin uppfyllelse vid denna sena tidpunkt. Guds nyhetsmeddelanden har blivit nedskrivna och bevarade i den heliga boken, bibeln.
7. Vilka goda nyheter utfärdades i Eden, och varför kommer, alla människor av en god vilja att snart göras fria genom ocensurerad sanning?
7 Säkert måste varje rättfärdig människa anse att följande är ett gott nyhetsmeddelande: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd [eller: avkomma] och hennes säd. Han skall krossa ditt huvud, och du skall krossa hans häl.” (1 Mos. 3:15, NW) Han som är den ursprungliga källan till goda nyheter uttalade dessa ord till den som är lögnpropagandans ursprungliga källa. Det vill säga: de uttalades av Jehova Gud, människans och paradisets Skapare, till djävulen, som brukade ormen i Edens lustgård till att inför vår första mänskliga moder, Eva, framställa en lögn, som innebar smädligt förtal. Enligt de nyheter eller det budskap Gud kungjorde skulle ”lögnpropagandans” upphovsman en dag bli krossad. Ja, denne, som man kan kalla en falsk upplysningscentral, skulle få sitt huvud trampat på och krossat, därför att han är lik en dödsbringande, giftig orm. Tydligtvis har den djävulska källan till denna lögnpropaganda ännu inte blivit utplånad, ty jorden är mera uppfylld av lögnpropaganda, förtal och utpressning än någonsin förr i den mänskliga historien. Han som är källan till allt detta har dock inte kunnat undertrycka de goda nyheter som Gud tillkännagav i Eden. Tvärtom har Guds kvinnas säd blivit sänd ut med den missionen att trampa sönder den ljugande nyhetskrämaren, den ursprunglige ormen, Satan, djävulen. Snart kommer alla levande människor av en god vilja att lära känna sanningen utan att den blir förvrängd eller motsagd, och denna sanning skall göra dem fria. (Joh. 8:32) Sanningen kommer då inte att censureras av själviska orsaker.
8. Vilka goda nyheter blev senare tillkännagivna för Abraham, och vilken kommentar gjorde Paulus därtill?
8 Här har vi en annan betydelsefull god nyhet. Den tillkännagavs mer än två tusen år efter det att Jehova hade tillkännagivit det evangelium eller de goda nyheter, som vi förut omnämnt, i Edens lustgård. Den kristne aposteln Paulus gör följande kommentar till denna senare ”nyhetsutsändning” och hänvisar därvid till den trogne patriarken Abraham. Han säger: ”Abraham ’utövade tro på Jehova och det tillräknades honom såsom rättfärdighet’. Säkert veta ni, att de som hålla fast vid tron äro de som äro Abrahams söner. Nu kungjorde Skriften, som i förväg såg att Gud skulle förklara människor av nationerna rättfärdiga på grund av tro, på förhand de goda nyheterna för Abraham, nämligen: ’Genom dig skola alla nationer bliva välsignade.’ Följaktligen bliva de som hålla fast vid tron välsignade tillsammans med den trogne Abraham.” (Gal. 3:6—9, NW) Att alla nationer skall välsignas är goda nyheter, evangelium.
9. Hur utgör det en välsignelse att Gud förklarar människor rättfärdiga på grund av tro, och varför är det fördenskull livsviktigt att nyheter blir troget och sanningsenligt nedskrivna och omtalade?
9 När Gud förklarar vissa människor av nationerna för rättfärdiga, så är detta en välsignelse. Det är därför goda nyheter, ty att människor av nationerna alltså blir förklarade rättfärdiga eller blir rättfärdiggjorda utgör den grund, varpå de kan vinna evigt liv i lycka. I detta särskilda fall skulle tro på Gud, tro på Guds löfte, vara förutsättningen för att Gud förklarade människor av nationerna rättfärdiga. Människor uppfordras till att ådagalägga denna tro på Gud nu. Att de blir förklarade rättfärdiga på grund av sin tro inträffar alltså nu, innan verklig mänsklig fullkomlighet blir människors lott. Eftersom denna tro måste gälla Guds löfte, hans evangelium, kan vi förstå hur värdefullt det är att ha en sann nyhetskälla och att dessa nyheter finns nedskrivna och blir omtalade på ett sanningsenligt, oförvrängt sätt. Människorna behöver få trogna evangelister sända till sig i ett uppdrag, en mission, från den ursprunglige evangelisten, Jehova Gud. Om vi litar på lögnpropaganda, gör detta oss till slavar under lögnare och leder till orättfärdighet och död.
10. Vilket argument framförde den lögnaktige propagandamakaren i Eden, och vad förlorade Eva genom att inte tro på Guds lag?
10 Tänk vilken välsignelse det innebär för de människor, som har tro på Guds löfte, att de blir förklarade rättfärdiga. I Edens lustgård kom den lögnaktige propagandamakaren, Satan, djävulen, med förtal mot Jehova Gud, Skaparen. Djävulen sade till kvinnan, Eva, att Gud inte kunde straffa henne genom att ta ifrån henne det liv hon ägde och att Gud inte var den ende som kunde döma om vad som var rätt och vad som var orätt, utan att mannen och kvinnan kunde leva enligt de normer som de själva dömde efter i fråga om vad som var gott och vad som var ont. Djävulen sade förmedelst ormen: ”Ni skola förvisso icke dö. Ty Gud vet, att på själva den dag då ni äta av det måste edra ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bliva lika Gud, i det ni veta vad som är gott och vad som är ont.” (1 Mos. 3:4, 5, NW) Eva upphörde att hålla Guds lag för sann eller tro på den. Hon satte tro till djävulens lögnaktiga propaganda. Fördenskull förlorade hon rättfärdigheten och förde sig själv in på dödens väg, ty hon var ”i överträdelse” gentemot Gud.
11. Hur visade Adam bristande tro på Gud, och vad har på grund av detta blivit följden för oss alla?
11 Sedan Eva hade ätit, övertalade hon sin man, Adam, att äta något av den förbjudna frukten. Adam visste att detta inte var rätt att göra, men för Evas skull avslöjade och fördömde han inte ormens lögnpropaganda, utan lät sig genom ett slags utpressning eller påtryckning föras över till baktalarens sida. Han ställde sig på dens sida, som baktalade Gud, och visade bristande tro på Guds förmåga att skänka hjälp i denna kris. För sin brist på tro och lydnad förlorade han sin rättfärdighet och tog steget in i överträdelse. Sedan Gud hade kallat Adam och Eva till doms och utfärdat sitt första tillkännagivande av goda nyheter (1 Moseboken 3:15), förklarade han Adam och Eva orättfärdiga. Därför dömde han dem till döden, till livets förlust, till att återvända till det stoft, varav Adam hade blivit tagen. Från Adam och genom Eva har vi alla ärvt orättfärdighet, alltså ett fördömt tillstånd, där vi är prisgivna åt döden. Aposteln Paulus, som uttalar sig om Guds ”nyheter”, skriver: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” Och därför, tillägger han så, ”härskade döden som konung från Adam”. — Rom. 5:12—14; v. 14 enl. NW.
Den gudomlige evangelisten
12. Genom vilket löfte sattes Abrahams tro särskilt på prov?
12 Patriarken Abraham var den tjugoförste mannen i syndaren Adams släktlinje. (Luk. 3:34—38) Helt naturligt hade han därför ärvt orättfärdighet från Adam. Men han tillägnade sig också Guds tillkännagivande i Eden beträffande Guds kvinnas säd, som skulle krossa ormens huvud. Abraham tog emot och trodde på detta evangeliska tillkännagivande. Men när Gud erbjöd sig att låta honom bli förbunden med denna utlovade säd, blev detta ett prov för Abrahams tro på den allsmäktige Guden. Jehova Gud uppträdde åter som den store evangelisten och sade till honom: ”Jag skall göra en stor nation av dig [genom att ge dig en säd eller avkomma], och jag skall välsigna dig, och jag skall göra ditt namn stort; och du må bevisa dig vara en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som nedkallar ont över dig skall jag förbanna, och alla släkter på jorden skola förvisso välsigna sig förmedelst dig.” (1 Mos. 12:1—3, NW) Ett sådant löfte påkallade tro.
13. I vilken egenskap handlade Gud, när han gav detta löfte, och hur skulle nationerna bli välsignade av honom?
13 I sin kommentar till detta tillkännagivande säger Paulus att Jehova Gud, författaren till den Heliga skrift, genom att ge detta löfte ”på förhand [kungjorde] de goda nyheterna för Abraham”. Gud fungerade alltså såsom evangelist eller givare av goda nyheter, glada tidender, till alla släkter och nationer. Först av allt betydde dessa goda nyheter att nu, innan Guds kvinnas säd skulle krossa ormens huvud, skulle Gud göra med andra såsom han gjorde med Abraham. Vad då? Förklara människor, som var av de nationer som inte härstammade från Abraham, rättfärdiga på grund av deras tro på Gud. Detta skulle vara en välsignelse för dem, ty det skulle utgöra den grund, på vilken de skulle vinna evigt liv i Guds kommande rättfärdiga värld.
14. Hur blev Abraham välsignad på grund av tro, och vad kommer han inom kort att få?
14 Abraham hade varit någon tid i det utlovade landet, Kanaan, när Jehova Gud uppmanade honom att blicka upp till de oräkneliga stjärnorna och sade: ”Så skall din säd [avkomma] bliva.” Trodde Abraham på dessa goda nyheter? Den heliga skildringen svarar: ”Och han trodde på HERREN [Jehova] ; och han [Jehova] räknade honom det till rättfärdighet.” (1 Mos. 15:3—6) Alltså blev Abraham förklarad rättfärdig redan innan han blev omskuren på köttet. På grund av sin tro på Gud, som han ådagalade genom sina rättfärdiga gärningar, blev han välsignad, förklarad rättfärdig. På grund av denna tro kommer patriarken Abraham, som nu varit död i 3.802 år, inom kort att få en uppståndelse från de döda till liv på jorden under Guds rike. (Jak. 2:21—23; Rom. 4:9—14) Således belönar Jehova Gud dem som tror på honom såsom den store evangelisten och som bevisar sin tro genom att handla i överensstämmelse med de goda nyheter som han på förhand kungjorde för Abraham.
Guds Son en missionärsevangelist
15. Vilka förutom människor har Gud brukat såsom evangelister, och hur tillkännagav Gabriel detta?
15 Det kan slå oss som en ny tanke, men ändå är det ett gammalt förhållande, att den store evangelisten, Jehova Gud, har brukat heliga himmelens änglar såsom evangelister eller frambärare av goda nyheter. Innan Gud sände sin enfödde Son hit till jorden, sörjde han för att det skulle finnas en förelöpare till hans Son. Denne förelöpare var Johannes döparen, den åldrige levitiske prästen Sakarias’ son. I detta fall gjorde Gud sin ängel Gabriel till evangelist, en frambärare av goda nyheter. År 3 (f. Kr.) framträdde Gabriel för den barnlöse prästen Sakarias i den heliga avdelningen av Jehovas tempel i Jerusalem. Gabriel talade om för honom att han skulle få en son med sin åldriga hustru, Elisabet, och att han skulle ge honom namnet Johannes. För att omtala sitt ärende som evangelist sade Gabriel till den tvivlande Sakarias: ”Jag är Gabriel, som står nära inför Gud, och jag har blivit utsänd för att tala med dig och kungöra de goda nyheterna om detta för dig.” — Luk. 1:8—19, NW.
16. Hur meddelade Gabriel ännu större goda nyheter?
16 Gabriel var betrodd med ännu större goda nyheter, när han omkring sex månader senare framträdde för Maria, en judisk jungfru av Juda stam. Han gladde hennes hjärta genom att tala om för henne, att hon hade blivit utkorad till att bli moder åt Guds Son. (Luk. 1:26—38, 46—56) Nio månader senare blev en ängel utvald till att vara evangelist och kungöra att Guds utlovade Son verkligen hade blivit född såsom människa i Betlehem.
17. Hur uppenbarade denne ängel sin funktion som evangelist?
17 Om denne ängel, som bar fram goda nyheter från den store evangelisten, läser vi: ”Det fanns också där i trakten herdar som bodde utomhus och höllo vakt om natten över sina hjordar. Och plötsligt stod Jehovas ängel hos dem, och Jehovas härlighet glänste omkring dem, och de blevo mycket förskräckta. Men ängeln sade till dem: ’Hys ingen fruktan, ty se, jag kungör för eder goda nyheter om en stor glädje, som skall komma allt folket till del; ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder, vilken är Kristus, Herren, i Davids stad. Och detta är ett tecken för eder: ni skola finna ett spätt barn, lindat och liggande i en krubba.’” Vilka goda nyheter var inte detta! Därför fortsätter också berättelsen med att säga: ”Och plötsligt fanns där tillsammans med ängeln en mängd av den himmelska härskaran, som prisade Gud och sade: ’Ära i höjderna där ovan åt Gud, och på jorden frid bland människor av en god vilja [människor som han godkänner]!’”– Luk. 2:8—14, NW, fotnot.
18. Endast hur skulle Jesu födelse visa sig vara goda nyheter, och vad blev hans förelöpare?
18 Denne Guds Sons födelse skulle emellertid inte utgöra några särskilt goda nyheter, om han inte visade sig vara något som vore till gagn för allt folket, så att de kunde känna stor glädje. Såsom snickare i den obetydliga staden Nasaret bragte Jesus, Guds Son, inte någon speciell glädje till allt folket, inte ens till sin jordiska moders, Marias, folk. Men förhållandena ändrades för Jesus, sedan hans förelöpare, Johannes, hade blivit evangelist, en predikare av goda nyheter. ”I de dagarna kom Johannes döparen och predikade i Judeens öken och sade: ’Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära.’” (Matt. 3:1, 2, NW) Arbetet med att predika Guds rike kallas i Guds ord för att evangelisera eller bära fram goda nyheter. Därför säger Lukas, som meddelar nyheter, angående evangelisten Johannes döparen: ”Därför gav han också många andra förmaningar och fortfor att kungöra goda nyheter för folket.”– Luk. 3:18, NW; Yg; Ro; AT.
19. Varför drog sig Johannes för att döpa Jesus, och vad blev Jesus genom sin smörjelse?
19 Johannes döparen förklarade: ”Den som kommer efter mig är starkare än jag är.” ”Efter mig kommer det en man som har gått framom mig, ty han var till före mig.” (Matt. 3:11; Joh. 1:30; NW) Det var därför Johannes först drog sig för att döpa Jesus, och Jesus måste försäkra Johannes att detta just var vad som var rätt för Johannes att göra. Detta bevisades genom att Jesus blev smord med Guds ande från himmelen. Sedan Jesus hade kommit upp ur Jordanflodens vatten, vari han blivit döpt, såg han ”Guds ande fara ned likt en duva och komma över honom. Se, det kom också en röst från himlarna, som sade: ’Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.’” (Matt. 3:13—17, NW) Den smorde Jesus kunde inte vara starkare än Johannes döparen och samtidigt vara evangelist i mindre grad än denne. Alltså blev Jesus evangelist, en som blivit bemyndigad och utsänd av Jehova Gud, som smorde honom.
20. Hur vittnade Jesus för invånarna i sin hemstad om att han bytt sysselsättning och blivit evangelist?
20 För att vittna om att han bytt sysselsättning, att han nu inte längre var snickare, utan evangelist, kom Jesus tillbaka till Nasaret och stod upp för att läsa i stadens synagoga. Jesajas profetia (61:1, 2)hade förutsagt att han skulle komma såsom en överbringare av goda nyheter, och vid detta tillfälle räckte man denna profetiska bok till Jesus. ”Och han öppnade rullen och fann det ställe, där det var skrivet: ’Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet, till att predika Jehovas godtagbara år.’ Därmed rullade han ihop rullen, räckte den tillbaka till den tjänstgörande och satte sig; och allas ögon i synagogan voro riktade mot honom med spänd uppmärksamhet. Därpå började han säga till dem: ’I dag uppfylles denna Skriftens utsaga, som ni nyss hörde.’” — Luk. 4:14—22, NW.
21. Vad visade Jesus sig vara, trots nasaréerna, och vad övade han sina lärjungar i att vara?
21 Att de goda nyheterna inte tas emot såsom goda av alla människor, det bevisas av att nasaréerna tog anstöt av det som Jesus predikade. De drev ut honom ur staden och försökte till och med döda honom. (Luk. 4:22—30) Men Jesus höll fast vid sitt uppdrag som evangelist och begav sig åt annat håll och sökte efter dem som uppskattade goda nyheter från Gud. Bibelns berättelse säger oss: ”Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds rike. Och med honom följde de tolv.” (Luk. 8:1; Mark. 1:14, 15) Jesus var evangelist, han predikade evangelium om Guds rike. Han lärde också sina tolv apostlar att vara evangelister och förkunna Guds rike och övade dem däri. Han sände ut dem som missionärer med denna föreskrift: ”Medan ni gå, predika då och säg: ’Himmelriket har kommit nära.’” — Matt. 10:1—7, NW.
Missionärsevangelister
22. Vad gjorde Jesus, som fienderna lät döda honom för; hur sattes han i stånd till att fortsätta sitt evangeliseringsarbete, och med vilka som de ledande inom detta?
22 Jesus dog oskyldig för att han förkunnade goda nyheter från Gud eller för att han var en trogen evangelist. Fienderna till de goda nyheterna om Guds rike lät döda honom. De beskyllde honom för att vilja göra sig till konung i opposition mot Roms kejsare. (Joh. 19:12—16) Men Gud, den Allsmäktige, uppväckte Jesus från de döda på tredje dagen och lät honom återvända till himmelen fyrtio dagar senare för att sätta sig på Guds högra sida. Därifrån skulle Jesus fortsätta med sitt evangeliseringsarbete och leda sina evangelister på jorden. Här nere tog hans tolv apostlar ledningen i arbetet med att offentligen förkunna om Riket. De religiösa fienderna till de goda nyheterna vidmakthöll ett hätskt, våldsamt motstånd; men om Jesu apostlar läser vi: ”Varje dag fortforo de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna om Kristus, Jesus.” — Apg. 5:42, NW.
23. Var apostlarna de enda evangelisterna, och när blev svaret på denna fråga uppenbart?
23 Apostlarna var inte de enda evangelisterna i den kristna församlingen. Alla församlingens åt Gud överlämnade, döpta medlemmar, som var i besittning av de goda nyheterna, var förpliktade att föra dem vidare till andra, att sprida de goda nyheterna och att således verka som evangelister. Att det var så blev uppenbart även vid en tid då man skulle mena att en nyhetsförmedlare skulle ha slutat upp med att sprida nyheter som försatte honom i svårigheter, nämligen vid en tid av religiös förföljelse.
24. Hur bevisas detta av vad Skriften säger om de förföljda?
24 Denna tid kom sedan judarna hade stenat Stefanus, en av de sju män som hade blivit utsedda till att tjäna såsom särskilda medhjälpare åt apostlarna i församlingen i Jerusalem. Om detta evangeliseringsarbete under svår förföljelse är det skrivet: ”Saulus [från Tarsus] för sin del godkände mordet på honom. På den dagen utbröt stor förföljelse mot den församling som var i Jerusalem; alla utom apostlarna blevo kringspridda överallt i Judeens och Samariens områden. Män som hyste vördnad buro emellertid Stefanus till begravningen, och de höllo dödsklagan över honom. Men de som hade blivit kringspridda gingo genom landet och kungjorde ordets goda nyheter. Filippus för sin del begav sig ned till staden Samaria och började predika Kristus för dem. Men när de trodde Filippus, som kungjorde de goda nyheterna om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor.” (Apg. 8:1, 2, 4, 5, 12, NW) I detta fall var det inte apostlarna, vilka stannade kvar i Jerusalem, utan de kringspridda lärjungarna som utförde evangeliseringsarbetet. De hade alla äran och glädjen att vara evangelister.
25. Vilka var de kristna som benämndes ”evangelister”, och hur var gåvan av dessa förutsagd?
25 Alla människor som blir överlämnade, döpta efterföljare till den ledande evangelisten Jesus Kristus efterliknar honom och blir evangelister, och de omtalas med rätta såsom sådana. Likväl fanns det somliga i det första århundradets församling, som blev särskilt utvalda till att vara detta och speciellt benämndes så. Dessa män, som särskilt utmärktes genom titeln ”evangelist”, var gåvor från Herren Jesus Kristus efter det att han hade uppstått från de döda och hade farit upp till himmelen till den store evangelistens, Jehova Guds, högra sida. Att dessa levande gåvor i form av människor skulle ges hade länge varit förutsagt, i Psalm 68:19 (NW), i dessa ord: ”Du har farit upp i höjden; du har fört bort fångar; du har tagit gåvor i form av människor, ja, till och med de gensträviga, till att bo ibland dem, o Jah Gud.”
26. I samband med vilken bevisföring tillämpar Paulus denna profetia?
26 Paulus, som kommenterar de goda nyheterna, tillämpar denna profetia, i det han säger till den kristna församlingen eller ”Kristi kropp:” ”Nu blev åt var och en av oss oförtjänt godhet given i enlighet med hur Kristus utmätte den fria gåvan. Därför säger han: ’När han for upp i höjden, förde han en stor mängd i fångenskap; han gav människor såsom gåvor.’ Men detta uttryck ’han for upp’, vad betyder det annat än att han också for ned till de lägre regionerna, det vill säga till jorden? Just den som for ned är också den som for upp långt ovan alla himlarna, på det att han måtte giva fullhet åt allting. Och han gav några [gåvor] som apostlar, några som profeter, några som missionärer [eller: evangelister], några som herdar och lärare, med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp.” — Ef. 4:7—12, NW, fotnot; AT.
27. Hur kallades dessa män med rätta ”evangelister”, och varför kunde de fördenskull omtalas såsom ”missionärer”?
27 Vi lägger här märke till att evangelister eller missionärer, som Gud gav genom den förhärligade Jesus Kristus, kommer närmast i ordningen efter apostlarna och profeterna, men före herdarna (pastorerna) och lärarna. Varför blev dessa män, som blivit givna såsom gåvor åt församlingen, tydligt åtskilda från alla de övriga i församlingen som utförde evangeliseringsarbete genom att sprida de goda nyheterna? Det måste bero på att de utförde evangeliserande arbete på ett särskilt framträdande sätt eller i större skala eller i ett större område eller ett speciellt område. Tydligtvis hade de särskilt skickats ut med den missionen att förkunna de goda nyheterna. Fördenskull kunde de omtalas såsom de goda nyheternas missionärer.
28. Hur ges det i Filippus’ fall till känna att dessa evangelister utgjorde en särskild klass?
28 Att de utgjorde en speciell klass, en särskild gåva från Gud genom hans i höjden uppfarne Kristus, det framgår av att den tidigare omnämnde Filippus kallades evangelist. När Paulus’ reskamrat Lukas talar om Paulus’ slutliga besök i Jerusalem, säger han: ”Nästa dag gåvo vi oss av och kommo till Caesarea, och vi gingo in i missionären [eller: evangelisten] Filippus’ hus, hans som var en av de sju männen, och vi stannade hos honom. Denne man hade fyra döttrar, jungfrur, som profeterade.” — Apg. 21:8, 9, NW, fotnot.
29. Hur insåg man och blev det ådagalagt att Filippus inte var någon Lammets apostel, och hur hade han likväl blivit brukad som evangelist?
29 Denne Filippus var inte någon apostel som Paulus. Inte heller var den unge mannen Timoteus det, han till vilken Paulus skrev: ”Utför missionärsarbete, fullgör grundligt vad som tillhör ditt ämbete.” (2 Tim. 4:5, NW) Fördenskull kunde Filippus, när han av förföljelsen drevs bort från Jerusalem och for ned till staden Samaria, endast döpa de troende, omskurna samariterna i vatten. Han kunde inte förmedla den heliga andens gåvor till dessa döpta genom att lägga händerna på dem. Detta betyder inte att de inte hade blivit pånyttfödda av Guds ande till att bli hans andliga barn med hopp om det himmelska riket. Det betyder bara att de inte erhöll andens mirakulösa gåvor att profetera eller att utföra underverk eller att tala främmande tungomål eller att uttyda dessa. För att dessa samariter skulle få andens mirakulösa gåvor, måste Filippus underrätta apostlarna, som hade stannat kvar i Jerusalem. Petrus och Johannes sändes ned till Samaria och lade händerna på de döpta, åt Gud överlämnade samariterna. Då erhöll dessa den heliga anden. På detta sätt insåg man och blev det ådagalagt att ”anden blev given genom apostlarnas handpåläggning”. (Apg. 8:12—18, NW) Likväl hade Filippus som evangelist blivit särskilt brukad av Gud genom Kristus till att bära fram de goda nyheterna om Guds rike till de omskurna samariterna.
30. Hur visades det i samband med Paulus’ besök att Filippus inte var någon ”gåva” i form av en profet?
30 Filippus var inte någon kristen profet, som av anden fått gåvan att förutsäga händelser av intresse och betydelse för hans medkristna. Hans fyra jungfruliga döttrar var emellertid profetissor förmedelst Guds ande. Detta innebar inte att Filippus stod efter eller var ringare än dessa kvinnor i församlingsorganisationen. De profeterade en del med beslöjat huvud, såsom Paulus säger att åt Gud överlämnade kvinnor gjorde under Guds andes påverkan i församlingen. Ändå gav de lika litet som sin fader, Filippus, några profetiska upplysningar åt aposteln Paulus, (1 Kor. 11:4, 5)Men det var en profet vid namn Agabus som kom ned till Caesarea och förutsade för Paulus vad som skulle hända denne i Jerusalem. (Apg. 21:10, 11) Agabus var en av de levande ”gåvor i form av människor”, som blivit givna, i det att han var en inspirerad profet.
31. Hur visades det, efter Filippus’ arbete i Samaria, att han var en ”gåva” i form av en utsedd ”evangelist”?
31 Dock var Filippus såsom en utsedd evangelist också en gåva från den i höjden uppfarne Kristus. Han hade varit medhjälpare åt apostlarna i Jerusalem men blev också av Jehova Guds ängel sänd ut i ett särskilt uppdrag att förkunna evangelium. Sedan Filippus hade utfört ett så gott verk i Samaria, ”talade Jehovas ängel till Filippus och sade: ’Stå upp och färdas söderut till den väg som går ned från Jerusalem till Gasa.’” När Filippus befann sig där vid vägkanten, fick han av Guds ande befallning om att stiga upp i den vagn som närmade sig och vari en trogen proselyt till judendomen färdades, en etiopisk eunuck som var skattmästare hos drottning Kandace i Etiopien. I vagnen förkunnade Filippus evangelium för denne man som studerade Jesajas profetia. ”Filippus öppnade sin mun, och i det han började med detta skriftställe kungjorde han för honom de goda nyheterna om Jesus.” På den troende eunuckens begäran döpte Filippus honom i vatten.
32. Vad för slags arbete utförde eunucken nere i Etiopien; men vilken mission fortfor Filippus att fullgöra?
32 Eunucken fick inte andens mirakulösa gåvor, men det behövdes inte någon apostel till att tjäna där för att denne eunuck skulle bli pånyttfödd av Guds ande till att bli medarvinge med Kristus i det himmelska riket. Nere i Etiopien utförde säkerligen den döpte eunucken det evangeliseringsarbete som åligger alla åt Jehova överlämnade, döpta kristna; men Filippus fortsatte sina färder såsom en som var utsänd till att evangelisera. ”Filippus befanns vara i Asdod, och han gick igenom området och fortsatte att kungöra de goda nyheterna för alla städerna, till dess han kom till Caesarea.” (Apg. 8:26—40, NW) Han utförde missionärsarbete, alldeles som Timoteus senare uppmanades att göra. — 2 Tim. 4:5.
Goda nyheter i ”ändens tid”
33. Hur blev vår tids speciella evangeliseringsverk förutsagt av Jesus, och av vilka blir hans profetia uppfylld?
33 Vi lever nu i den tid då ett speciellt evangeliseringsverk skall utföras. Det är det verk som förutsades av Jesus i hans profetia om änden på denna världen eller denna tingens ordning: ”Detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.” (Matt. 24:14) Uppfylls denna profetia av de evangeliserande änglarna, av Jehovas ängel Gabriel eller av den ängel, som kungjorde Jesu mänskliga födelse för herdarna, eller av den härskara av änglar som sade: ”Ära i höjderna där ovan åt Gud, och på jorden frid bland människor av en god vilja”? Nej, det finns inga bevis för att några änglar har framträtt sedan 1914, då ”en begynnelse till nödens våndor” kom över nationerna. Av vilka uppfylls då, sedan slutet av första världskriget, den profetia som Jesus uttalade om det största evangeliseringsarbetet hittills i människans historia? Den uppfylls av Jehovas vittnen. I det att de jorden runt predikar de goda nyheterna om Guds upprättade rike i allra minst 175 länder, bland dem också många öar, är de verksamma under ledning av de åttiofem avdelningarna av Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, vilket är deras redskap eller tjänare i juridiskt och administrativt avseende.
34, 35. a) Vad har vi i våra dagar inte såsom ”gåvor i form av människor”, och hur har vi likväl evangeliserande missionärer? b) När hölls den största avslutningen med sådana som utbildats till missionärer, och under vilka omständigheter?
34 I våra dagar har vi inga ”gåvor i form av människor” i gestalten av Kristi tolv apostlar eller av inspirerade kristna profeter eller av evangelister som är förbundna med apostlarna, såsom Filippus och Timoteus var. Icke desto mindre har vi verkligen evangeliserande missionärer. Hur då?
35 År 1943 upprättade Jehovas vittnen i staten New York en skola för utbildning av missionärer, kallad Vakttornets Bibelskola Gilead, därför att denna skolas huvudbyggnad kallas för Gilead, som betyder ”vittnesröse” eller ”vittneshög”. Med början 1 februari 1943 har den utexaminerat två klasser eller kurser av missionärsevangelister varje år intill nu. Sommaren 1958 höll Gilead den största avslutningshögtidligheten i sin historia. Det var när avslutning hölls med dess trettioförsta klass eller kurs på 103 elever, alla Ordets förkunnare, söndagseftermiddagen den 27 juli 1958 på Yankee Stadium i New York. Eleverna i denna trettioförsta kurs hade kommit från sextiofyra länder och öar, och de fick uppgifter anvisade åt sig inom evangelisttjänsten i femtiotvå länder. Inför en åhörarskara om 180.291 deltagare i Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja”, vilka fyllde hela Yankee Stadium och det närbelägna Polo Grounds, riktade sig ett antal talare till denna avgående kurs, innan dess medlemmar fick sina förtjänstdiplom. I samband med denna framställning angående missionärer eller evangelister, som sänds ut i ett särskilt tjänsteuppdrag, är det lämpligt att återge det föredrag som en av dessa talare höll. Det följer här.