Frågor från läsekretsen
● Om en man (eller en kvinna) gav sig av tillsammans med en annans äktenskapspartner, skulle en sådan då kunna få förlåtelse och bli återupptagen i den kristna församlingen?
Sådant är ganska vanligt förekommande bland dem som inte försöker leva enligt bibelns normer. Det är jämförelsevis ovanligt bland dem som är förbundna med Jehovas folk, vilket gör det mer upprörande, om det skulle hända. Man får dock inte mena att ett sådant fall bör behandlas enligt någon mänsklig måttstock. Alldeles som det förhåller sig med andra synder måste syndaren ändra sinne och klart visa sinnesändringens frukter, innan han skulle kunna godkännas av Gud och hans folk.
Guds handlingssätt med israeliterna visar hans förlåtelse, ibland till och med av upprörande och ihållande synd. (5 Mos. 4:30; Jes. 55:7; 57:16—18; Sak. 1:3, 4) Jesus talade om att det skall vara ”glädje i himmelen över en enda syndare som ändrar sinne”. Därpå illustrerade han detta med berättelsen om den förlorade sonen, som slösade bort sina pengar på ett utsvävande liv tillsammans med skökor. Då sonen kom till besinning, återvände han och sökte förlåtelse för de synder han begått — både mot himmelen och mot sin far, och hans far gav honom sin innerliga förlåtelse. — Luk. 15:1—7, 11—24.
Men bibeln visar också att en kristen som syndar och som inte ändrar sinne skall drivas ut ur församlingen för att den skall bevaras andligt ren. (1 Kor. 5:1—5, 11—13) Detta hände en man i Korint som öppet levde ett omoraliskt liv. Bibeln visar att en sådan man, för att han åter skulle bli godkänd av församlingen, var tvungen att ändra sinne, förkasta sitt omoraliska handlingssätt, vända om och frambringa frukt som anstår sinnesändringen. Tydligtvis gjorde han detta en kort tid efteråt. I 2 Korintierna, som man menar blev skrivet mindre än ett år senare, uppmanade aposteln Paulus församlingen att förlåta en syndare. Tydligtvis tänkte han då på denne uteslutne man som måste ha ändrat sinne. — 2 Kor. 2:5—10; Matt. 3:7, 8; Apg. 26:20.
Denna bibliska uteslutningsåtgärd vidtas även av Jehovas vittnens församlingar i vår tid. Och i harmoni med detta exempel finns det inte någon fastställd tidslängd innan återupptagandet kan ske; det får anstå i väntan på sann sinnesändring, vilket till och med kan ta flera år.
I det ovanliga fall som togs upp i frågan kan det mycket väl ha kommit i dagen planläggning och bedrägeri. Till exempel kan en man (kanske själv gift) ha blivit passionerat förälskad i någon annans hustru. Det kan ha förekommit att man flirtat i smyg, träffats i hemlighet och låtit passionen flamma i det fördolda. Lögner och bedrägeri kan ha använts för att hålla detta hemligt för andra, i synnerhet för maken eller makarna, som är utan skuld. Med tiden kanske paret gav sig av tillsammans, och efter en oskriftenlig skilsmässa kan de ha gift sig med varandra. De kan mycket väl ha räknat med den utgången — insett att en uteslutning skulle bli följden. Men de kan ha menat att ”kanske om ett år eller så” kan de säga att de har ändrat sinne och så bli återupptagna, och på så sätt få allt att ordna sig på det sätt de önskar. Det är emellertid ett stort misstag att missbruka Guds barmhärtighet. Galaterna 6:7 ger följande garanti: ”Gud driver man inte gäck med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” Att Jehova ser med misshag på otukt framgår av många skriftställen, och detta bör inte förbises av dem som hyser orätta begär. — Jämför Uppenbarelseboken 21:8; 22:15.
Om en sådan utesluten individ med tiden kommer till de äldste som representerar församlingen och begär att bli återupptagen, bör dessa, förutom att de begrundar överträdarens inställning, också tänka på vad som hade inträffat. Beträffande enheten i tron talade Paulus om att inte låta sig påverkas av ”människors knep, genom slughet i att finna medel till förvillelse”. (Ef. 4:13, 14) Det förhåller sig så då det gäller att motstå läromässig förvillelse, och det gäller i lika hög grad i fråga om att undgå att få in i församlingen sådana människor som avsiktligt har brukat bedrägeri och list för att utföra sin ondska. — Jämför 2 Korintierna 11:13; Psalm 101:7; 119:118.
Den kommitté av äldste som behandlar en sådan begäran om återupptagande kommer att tänka på skillnaden mellan en person som dukar under för synden i ett ögonblick av svaghet och den som förbereder sig att synda. Vi kan påminna oss att Gud visade barmhärtighet mot Petrus sedan denne förnekat Jesus tre gånger — men Gud avrättade Ananias och Safira, vilka gjorde upp planer i sina hjärtan för hur de skulle genomföra sitt bedrägeri. — Apg. 5:1—11.
De äldste behöver därför utöva stor försiktighet i sådana fall som inbegriper skrymtaktigt uppträdande och sammansvärjning. Någon kan förklara att han känner sorg och har ändrat sinne, men om han var tillbaka där han började, skulle han då ”göra om allt igen”? Skulle han lämna sin hustru för någon annan? Han har nu ingått ett nytt äktenskap, och han kan naturligtvis inte upphäva det och återgå till det som var förut; det tidigare äktenskapet slutade med skilsmässa, äktenskapsbrott och omgifte. (Matt. 19:9) Men visar han sann sinnesändring, är han ”förkrossad” och bedrövad i hjärtat? (Jes. 57:15) Känner han avsky för den synd han begått i stället för att enbart vara sorgsen över att han är utesluten och inte är i stånd att åtnjuta kristet umgänge? Har han under en tillräcklig tidsperiod, som inte är förutbestämd, frambringat den frukt som svarar mot sinnesändringen? De äldste skulle behöva vara övertygade, inte ha minsta tvivel, om att det är fråga om verklig sinnesändring. Om de inte känner sig verkligt övertygade om detta, kan de besluta att vänta och träffas igen för att åter granska denna fråga efter det att fler bevis har samlats.
De äldste bör ha en stark känsla för sitt ansvar att skydda församlingen men likväl alltid vara medvetna om Guds barmhärtighet och önskan att människor skall vinna livet. (Rom. 2:4) De inser att de inte har övermänsklig förmåga att läsa hjärtan och motiv fullkomligt, såsom Jehova gör, han som syndaren är räkenskapsskyldig för. (Hebr. 4:13) Därför kommer de att sträva efter att låta Guds ord vägleda deras begrundan och beslut och även vad de kan avgöra i fråga om den uteslutnes inställning och hjärtetillstånd. Om kommittén av äldste med tiden skulle komma fram till att syndaren verkligen har ångrat sig och arbetat på att rena sitt hjärta, då är det i sin ordning att återuppta honom, alldeles som det var med mannen i Korint. (Jak. 4:8) Men det finns inte någon viss tid bestämd för detta. Och även om församlingen kan återuppta en sådan syndare, måste man komma ihåg att han eller hon ändå måste ”stå inför Guds domarsäte” för att avlägga räkenskap. — Rom. 14:10—12.