Skall man tro på rykten?
FINNS det någon som aldrig har hört ett rykte? Ofta är det så att ju mera fantastiskt ryktet är, ju mera uppståndelse det vållar eller skandal det åstadkommer, dess villigare är folk att tro det och föra det vidare. Rykten verkar upphetsande eller oroande, framkallar ängslan, väcker falska förhoppningar, sprider kanske förtal och skvaller om folk. Rykten är uppenbarligen något att räkna med. Hur kan man undgå att bli vilseledd, onödigt oroad eller falskeligen uppmuntrad?
Först och främst blir det till hjälp för dig att komma ihåg hur begreppet rykte definieras: ”En historia eller ett påstående som man talar om såsom nyheter utan att ha något bevis för dess sanning.” Om ett rykte bygger på fakta eller inte, så kommer det i varje fall inte från någon auktoritativ källa. Man kan alltså känna igen ett rykte inte endast på de direkta orden: ”Ryktet säger att ...” utan också på det förhållandet att dess utmärkande drag är avsaknaden av hållbara bevis. Ryktet har ingen säker bevisningsgrund. Nåväl, bör man då tro på rykten?
När man i grund undersöker ryktet, har det ofta samma likhet med sanningen som en sönderslagen spegel har med en hel. Skulle det då vara klokt att godta det som vederhäftiga upplysningar? I de flesta fall skulle det inte vara det, i synnerhet inte om det inte berör en personligen eller om det är orimligt eller om det motsäger tillförlitliga fakta, som du har kännedom om. Om du blint sätter tro till ett rykte och låter det gå vidare, så bör du komma ihåg att du kan få stå till svars för det.
För att du skall kunna skydda dig mot att bli vilseledd är det klokt om du väger vad du hör, om du prövar ryktena med vad du själv vet ur pålitliga källor. Du bör också önska skydda dina vänner. Olyckligtvis är det många människor som inte gör det. De hör ett rykte och för det vidare såsom sant, om det är tillräckligt intressant, även om det skulle kunna skada någon. Det är häpnadsväckande hur snabbt rykten kan löpa. De kan sprida sig genom en fabrik, ett kontor eller ett samhälle med större fart än många andra kommunikationsmetoder kan prestera.
Så till exempel måste ryktet om att det var Nero som hade satt Rom i brand år 64 e. Kr. ha spritt sig som en löpeld. Detta rykte sattes i gång av Neros fiender, och de flesta nutida historiker tvivlar på att Nero på något sätt var skuld till branden. De betraktar den som en ren olyckshändelse. Men ryktet om att Nero satte eld på staden har hållit i sig till våra dagar. För att motverka det falska ryktet spridde Nero ut ett som han själv funnit på, nämligen att de kristna hade satt eld på staden. Detta ledde till en förskräcklig förföljelse mot de kristna.
I vår tid förekommer det häpnadsväckande många och vitt utbredda rykten. Ett av de senaste världsomfattande ryktena kom ut den 13 april 1964, när det världen runt telegraferades att dåvarande sovjetledaren, Nikita Krusjtjev, var död. Det var ett falskt rykte, tydligen igångsatt som en mystifikation. En televisionsbyrå i Hamburg fick ett presstelegram som meddelade att Krusjtjev hade dött av ”hephacapaly tirosis”. Men tjänstemännen där var tydligtvis misstänksamma och vidtog inga åtgärder för att sända ut meddelandet. Ett annat ryktestelegram hade sänts till en radiobyrå i Köln. Härifrån skickade man det vidare till den tyska pressagenturens centralredaktion i Hamburg och slutade med orden ”Kan ni bekräfta detta?” Men den som läste fjärrskriftsmeddelandet rev upphetsad av det, innan de sista orden kommit fram. Följden blev att ett blixtmeddelande sändes ut: ”Krusjtjev död.” När den bortkomna raden: ”Kan ni bekräfta detta?” upptäcktes, var det för sent. Ett falskt rykte hade spritt sig kring världen.
När rykten kommer i din väg, vilka förnuftiga åtgärder kan du då vidta för att skydda dig? Om bevis saknas, är det vanligen klokt att lämna ryktet utan avseende. Man lugnar sig, när man inser att man ju inte vet något. Så när bevisen lyser med sin frånvaro, bör du akta dig för att bli upphetsad, oroad, arg, övermodig, nedslagen eller laddad med vilken känsla eller sinnesrörelse det än må vara som ryktet rimligtvis kan framkalla.
Men hur skall du göra, om ett rykte direkt berör din hälsa eller säkerhet? Att ingen känd auktoritet anges som upphov till några nyheter betyder inte i och för sig att dessa undantagslöst måste vara falska. Ryktet kan tala sant. Om någon meddelade att han hört att ett svårt oväder var i annalkande, kunde du fråga efter källan till hans upplysning. Kanske han bara hade ”hört något ryktas” om det. Likväl skulle det kunna beröra din säkerhet, så du kanske önskar få det bekräftat, och det kan man ofta åstadkomma helt enkelt genom att vrida på radion eller ringa till Väderlekstjänsten.
Men hur skall du förfara, om det är rykten som inte berör dig personligen? Är det i så fall verkligen mödan värt eller är det verkligen din skyldighet att försöka få dem bekräftade? Om de inte är av någon större betydelse, är det då inte onödig tidspillan för dig själv och dem som kanske är inblandade att behöva få ryktets sanningshalt bekräftad eller förnekad? Varför ta notis om det ifall det ändå inte spelar någon roll?
Om ett rykte inte har med dig personligen att göra och det är någonting som man inte lätt kan kontrollera, antingen genom att se efter i en tidning eller tidskrift eller genom att vrida på radion, varför då riskera att sprida någonting som kanske inte är sant?
Känner du till fakta, som bevisar att ryktet är osant, stick då hål på ryktesballongen, så att den inte far vidare.
Om ett falskt rykte gäller en organisation, som du är förbunden med, så är du kanske särskilt i en sådan ställning att du kan göra slut på det. Om till exempel en organisation, som ägnar sig åt bibelforskning, regelbundet publicerar upplysningar i sina officiella publikationer och någon kommer fram med ett rykte som är i strid med det du har läst i de officiella publikationerna, hur blir det då? Skall du sätta ett rykte över det som är officiellt meddelat? Det skulle inte vara vist. Om du är osäker, kontrollera då vad som har publicerats officiellt. Är det rimligt att en aktningsvärd organisation sänder ut viktiga upplysningar via ryktesspridare? Nej, en sådan organisation använder officiella talesmän och officiella publikationer.
De kristna i synnerhet måste ta ett rykte för vad det är, ty de är pliktiga att lyda Guds befallning: ”Då ni nu hava lagt bort lögnen, så tala sanning var och en av eder med sin nästa, ... sådant tal som är nyttigt till att uppbygga, allteftersom det kan behövas, på det att det må förläna åhörarna det som är gynnsamt för dem.” — Ef. 4:25, 29, NW.