Församlade i endräkt för att utföra Guds tjänst

”Han [Gud] beslöt inom sig själv om en förvaltning vid de fastställda tidernas yttersta gräns, nämligen att åter församla allt i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden ... för att vi skulle tjäna [eller: vara] till hans härlighets pris.” — Ef. 1:9—12, NW; 1878; AV; AS.

1. I vilka avseenden motarbetar den nutida människan sig själv?

DEN nutida människan befinner sig i en komplicerad och svår situation. Hon motarbetar sig själv. Å ena sidan har hon under de senaste femtio åren lärt sig att utnyttja de slumrande krafterna i Guds skaparverk på ett sådant sätt och i en sådan utsträckning som tidigare generationer aldrig drömt om att kunna göra eller endast vagt hoppats på. De storslagna framstegen på samfärdselns område, framgångarna inom mekanikens värld såväl som inom medicinens och naturvetenskapens domäner — allt detta har ställt förunderliga möjligheter i utsikt. Men å andra sidan har det just på grund av dessa tillgångar, med ärelystna och skoningslösa män såsom folkens ledare och pådrivare, ställts fruktansvärda möjligheter i utsikt. Den nutida människan kan gagna sig själv på många hittills okända sätt, men hon har också sådana medel inom räckhåll, som sånär kan ödelägga jorden och utrota dess invånare. Människorna är stolta över sina bedrifter, men samtidigt visar sig denna förutsägelse vara sann: ”Människor bliva vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden.” Inbilska, högmodiga människor tvingas att medge att vi lever i ”kritiska tider, svåra att komma till rätta med”. Vilka motsatsförhållanden! — Luk. 21:26; 2 Tim. 3:1—5; NW.

2, 3. Vilken oerhörd kontrast förmärker vi, när vi vänder uppmärksamheten mot ”den gamle av dagar”?

² Men när vi vänder vår uppmärksamhet från den nutida människan mot honom som kallas ”den gamle av dagar” (Åk, 1878), Skaparen, vilken kontrast förmärker vi inte då! I det sjunde kapitlet av Daniels profetia, verserna 9—14, talas det om att han sätter sig till doms på en tron och att många tusen står inför honom till hans tjänst.

³ I den text, som omger denna profetia, talas det om några förskräckliga djur, som svarar mot jordiska riken eller välden. De strider mot varandra för att uppnå en överlägsen ställning och tror sig någonting vara. Men lösningen på all deras strid och ävlan finns hos ”den gamle av dagar”, hos ”den Högste”. Det avkunnas en dom till förmån för någon som kallas en ”människoson”. Och det heter vidare om honom: ”Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk ... måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.” Profetian anger ytterligare detaljer längre fram, då den säger att ”dom vart hållen åt den Högstes heliga. Och konungadöme och makt och välde över alla riken under himmelen skall givas åt den Högstes heliga folk.” — Dan. 7:13, 14, 22, 27; v. 22, 27 enl. 1878.

4, 5. Vem eller vilka är enligt Uppenbarelseboken a) den som sitter på tronen, b) den som är värdig att ta bokrullen och c) de heliga som har del i väldet med Kristus?

⁴ Vi behöver inte undra över vilka de här nämnda personerna är. I bibelns sista bok tas samma tema upp och utvecklas vidare. I Uppenbarelseboken 4 finner vi en storslagen beskrivning av den himmelska tronen och honom som sitter på den. Denna syn inger respekt och fruktan, men den är inte skräckinjagande. Den som sitter på tronen nämns vid namn två gånger: ”Helig, helig, helig är Jehova Gud, den Allsmäktige. Du är värdig, Jehova, ja, vår Gud, att mottaga härligheten och äran och makten, emedan du har skapat alla ting, och på grund av din vilja existerade de och blevo skapade.” — Upp. 4:8, 11, NW.

⁵ I kapitel 5 heter det att den ende som har rätt att träda fram till tronen och som är ”värdig att taga bokrullen och öppna dess insegel” är ”Lejonet, som är av Juda stam, Davids rot” (Åk), dvs. Kristus Jesus. Jämte honom nämns också de tidigare omtalade heliga, människor som blivit återlösta eller köpta för medelst Lammets blod och som jämte Kristus Jesus gjorts ”till att vara ett konungadöme och präster åt vår Gud, och de skola härska såsom konungar över jorden”. Det är dessa som utgör den sanna kyrkan, den kristna församlingen, och de har ”del i den första uppståndelsen” och skall bli ”Guds och Kristi präster och skola härska som konungar med honom de tusen åren”. — Upp. 5:5, 9, 10; 20:6; NW.

6. Vilka egenskaper besitter Jehova såsom den Högste?

⁶ De här anförda verserna från Guds ord inskärper kraftigt hos oss vilka absolut suveräna rättigheter och vilken oantastlig ställning den Högste, Jehova, innehar. Allting som har med honom att göra är harmoniskt, tryggt och säkert. Det finns inget som svär mot vartannat, såsom det så uppenbart gör i den nutida människans olika förehavanden. Jehova sitter inne med lösningen på alla människans problem och stridigheter, och den består i det välde och rike, som tryggt anförtrotts åt Lammet, Kristus Jesus, som har bevisat sig värdig att få ta emot det. Att andra, ett begränsat antal från det syndiga människosläktet, skall få möjlighet att bli delaktiga i detta välde och rike är bara ett ytterligare, ehuru underbart, vittnesbörd om Jehovas oförtjänta godhets rikedom.

7. Hur framhävs Jehovas oförtjänta godhet i början av brevet till efesierna?

⁷ Det var tydligen denna senare aspekt som aposteln Paulus hade i tankarna, när han skrev till de kristna, ”till de heliga som äro i Efesus”. Han ber så här för deras räkning: ”Må ni få röna oförtjänt godhet och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.” Därpå förklarar han att de blivit adopterade såsom Guds söner genom Jesus Kristus, ”hans [Guds] härliga oförtjänta godhet till pris”, och att förlåtelsen för deras försyndelser, som var grundad på Jesu utgjutna blod och lösenoffer, också var ”i enlighet med hans [Guds] oförtjänta godhets rikedom”. — Ef. 1:1—7, NW.

8, 9. a) Vilken inställning bör vi ha till livet? b) Vad uppenbarade Paulus om Guds vilja och uppsåt?

⁸ Med detta i tankarna talar aposteln så om samma upphöjda tema, som vi redan vidrört här, nämligen om Guds suveräna vilja och uppsåt och alla hans skapelsers ställning i förhållande härtill. Det finns inga undantag, inget frikallande. Ibland hör man någon säga: ”Jag har inte bett om att få komma till världen”, som om de därmed kunde bli befriade från allt vad ansvar heter i livet. Men det kan de inte. Vi har inte slumpen att tacka för att vi finns till. Jehova är den Högste, och han har skapat allting, också människosläktet i dess ursprungliga fullkomlighet, i besittning av den förunderliga fortplantningsförmågan. Av respekt för Skaparen och av tacksamhet mot honom bör vi säga att vi har blivit till, därför att det var hans vilja. — Upp. 4:11.

⁹ Låt oss i en sådan sinnesstämning lyssna till vad Paulus har att säga. Han förklarar att Gud lät sin oförtjänta godhet överflöda gentemot oss genom att kungöra ”sin viljas heliga hemlighet. Den är i enlighet med hans goda behag som han beslöt inom sig själv om en förvaltning [eller administration] vid de fastställda tidernas yttersta gräns, nämligen att åter församla allt i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden.” — Ef. 1:9, 10, NW.

10, 11. Vilken innebörd och betydelse är förknippad med orden a) ”helig hemlighet” och b) ”förvaltning” eller administration?

¹⁰ Själva de ord, som aposteln använder, framhäver Jehovas överlägsna viljas och uppsåts stora vikt och betydelse. Under lång tid hade hans uppsåt varit en ”helig hemlighet”. Hur tilltalande är inte dessa ord för oss! Vilken fröjd är det inte att få sig en hemlighet anförtrodd! Också ett barn, särskilt en liten flicka, tycker om att ha en hemlighet och att, just i rätta ögonblicket, viskande tala om den för sin bästa vän, under det att hon ivrigt ser sig omkring för att vara säker på att inget annat barn är inom hörhåll. Hennes hemlighet betyder kanske inte så mycket för oss vuxna, men Jehovas hemlighet är helig och inbegriper allt hans uppsåt, och den är av allra största vikt och betydelse för såväl honom som oss. Om man ignorerar den eller låter den bli en stötesten, såsom många har gjort, innebär det att man förlorar allt.

¹¹ Stanna likaså för ordet ”förvaltning”. Också det antyder något av yttersta vikt, ty det används vanligen med hänsyftning på sådana ting som gäller handhavandet av regeringsangelägenheter och andra viktiga ting. Det är alltså fråga om en ”inre styrelse” eller ”administration”. Många av Vakttornets läsare har, när de varit med om ett stort konvent, tyckt om att söka upp konventorganisationens olika avdelningar för att få se allt som finns att se, men de brukar inte stanna så länge vid dörren med skylten ”Administration”. Nej, de har inte lust att bli delaktiga i något sådant ansvar.

Jehovas stora förvaltning eller administration

12, 13. Vad lär oss Efesierna 1:10 om Guds förvaltning?

¹² Vad är då denna Jehovas betydelsefulla förvaltning eller administration, som hållits hemlig under så lång tid? Vi får veta svaret. Det är i enlighet med Guds goda behag att ”vid de fastställda tidernas yttersta gräns ... åter församla allt i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”. (Ef. 1:10, NW) Av detta lär vi genast flera viktiga ting:

¹³ 1) Det förekommer bara ett församlande under en enda förvaltning. Hur uppriktiga människor än må vara, kan de inte bygga upp en egen religiös organisation och göra gällande att den är godtagbar för Gud. 2) Om man skall bli församlad i förening med Kristus, måste man ha en ande som villigt underordnar sig honom såsom Guds Smorde, såväl som en endräktens ande och en ande som är villig att samarbeta med alla andra som på detta sätt blir församlade. 3) Såsom vi skall se längre fram, har Gud givit dem som blir församlade en tjänst eller ett ämbete att fullgöra. 4) Det förhållandet att Jehova skall ”åter församla allt” antyder att det tidigare rått ett tillstånd av lycklig enhet och endräkt, som av någon orsak inte vidmakthölls men som nu skall återställas. 5) Tidsfaktorn kommer också in. Detta stora verk sker ”vid de fastställda tidernas yttersta gräns”. Fördenskull önskar vi först av allt få svar på frågorna: när uppnås den yttersta gränsen, och när träder denna förvaltning i full verksamhet?a

14. När uppnåddes de ”fastställda tidernas yttersta gräns”, och vilka händelser var det som fastslog detta?

¹⁴ Den yttersta gränsen uppnås när ”nationernas fastställda tider äro fullbordade”, såsom Jesus uttryckte sig i sin stora profetia. (Luk. 21:24, NW) Denna betydelsefulla vändpunkt i utvecklingen av Jehovas uppsåt och i den mänskliga historien uppnåddes år 1914, vilket blivit mer än tillräckligt bevisat av det som inträffade här på jorden såsom en uppfyllelse av bibelns profetior. Det var då som Kristus Jesus fick väldet i himmelen, såsom det skildras i Daniel 7, trots motståndet från vildsinta, djurlika riken på jorden. Såsom psalmisten också profetiskt framställt saken församlade sig nationerna och deras styresmän såsom en enda man ”mot Jehová och mot hans smorde” (Åk), men Jehova log åt dem och bespottade dem och sade: ”Jag, ja, just jag, har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.” När Jehovas smorde konung, Kristus Jesus, installerades eller insattes på tronen, upprättades förvaltningen. Detta skedde inte på Sion i Jerusalem där borta i Palestina utan — såsom bibelordet säger oss — på ”Sions berg ... den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. — Ps. 2:2—6, NW; Hebr. 12:22.

15, 16. a) När och hur började församlandet i förening med Kristus? b) Vad är det som vittnar om att Guds förvaltning trätt i full verksamhet?

¹⁵ Kanske någon nu påpekar att när Paulus skriver till efesierna, talar han om församlandet i förening med Kristus såsom hade det redan börjat. Det hade det också, vad beträffar de mått och steg som måste vidtas för ett sådant församlande. Det började vid pingsten år 33 e. Kr. med de första medlemmarna av den kristna församlingen, när Guds ande blev utgjuten över dem. (Apg. 2:1—4) Men varken under den tid då de var verksamma i förkunnartjänsten eller vid sin död fick de mottaga sin fulla belöning. Såsom Paulus skrev till Timoteus: ”Hädanefter är rättfärdighetens krona förvarad åt mig, vilken Herren, den rättfärdige domaren, skall giva mig som en belöning på den dagen.” (2 Tim. 4:8, NW) Jehovas stora förvaltning trädde i full verksamhet vid slutet av hedningarnas tider år 1914.

¹⁶ Vad ser vi då nu, eftersom ”den dagen” är inne? Med orden i Johannes’ beskrivning av den symboliska syn han fick se kan vi nu säga i tro: ”Och jag fick se Lammet stå på Sions berg och jämte det ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor.” Det var efter 1914 som förvaltningsmyndigheten de ”nya himlarna” med den på tronen insatte Jesus Kristus såsom Guds förvaltare eller administratör slungade Satan, djävulen, och hans demonänglar ned till jorden och grep sig an med en enande verksamhet, i synnerhet från och med år 1919, vilket Jehovas vittnens nutida historia utvisar. (Upp. 14:1; 12:1—13) Förvaltningsverksamheten fortsätter och breder ut sig och fullgör på ett fullständigt sätt den Högstes vilja, alldeles som han lät det omvittnas för länge sedan i dessa ord: ”Så att i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som äro i himmelen och på jorden och under marken, och varje tunga öppet skulle bekänna att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära.” — Fil. 2:10, 11, NW.

17. Vad bör vi i denna tid särskilt rätta oss efter och inse?

¹⁷ Vi befinner oss alltså på den stora dag, då vi gör väl i att rätta oss efter dessa lärdomar, som utvisar hur viktigt det är att vi har en klar uppfattning av Guds teokratiska organisation, såväl som i att inse syftet med att vi blivit församlade i enhet och endräkt under dess ledning, nämligen för att utföra en tjänst, ett förkunnar verk. Detta understryker dessutom behovet av en undergivenhetens och samarbetsvillighetens ande. Dessa lärdomar framstår i klarare ljus, då vi undersöker det som Paulus vidare säger i detta ämne.

Den rätta anden för det rätta uppsåtet

18. Hur och varför blev det slut på det ursprungliga tillståndet av enhet och endräkt på jorden?

¹⁸ För att vi skall få riktigt klart för oss hur viktigt det är med en rätt ande, bör vi göra en tillbakablick, särskilt då på det som utspelades på den jordiska skådeplatsen, och ta reda på varför det ursprungliga tillståndet av lycklig enhet och endräkt inte vidmakthölls. När moder Eva lyssnade till det som ormen hade att säga om den förbjudna frukten, ställdes hon inte bara på ett lydnadsprov utan också på ett prov som gällde ödmjukheten. Eftersom hon blev bedragen av det hon fick höra, började hon betrakta den omtalade frukten ur en ny synvinkel. Den skulle ge henne, så tänkte hon, en nyfunnen ställning av oberoende, självständighet, och denna tanke tilltalade henne. Att det förhöll sig så framgår av att hon inte väntade för att rådgöra med sin man om saken utan handlade på eget bevåg. Vi kan tänka oss att hon sade något i den här stilen: ”Varför inte? Jag har väl förstånd själv, eller hur? Jag vet att min man inte har ätit av den här frukten ännu, men låt mig få hållas; jag skall nog se till att han gör det.” Och det gjorde hon! — 1 Mos. 3:1—6; 1 Tim. 2:14.

19. Hur ger sig världens ande till känna i vår tid, och vad medför detta?

¹⁹ Nej, vi hörde inte moder Eva säga så vid sig själv i Edens lustgård, men det är inte ovanligt att man får höra någon av hennes döttrar tala på det sättet. Är inte världens ande sådan i vår tid, både vad nationer och individer beträffar? Till och med de allra minsta nationerna kräver att de skall få en suverän stats rättigheter, uppnå full självbestämmanderätt. Samma ande visar sig också de individer ha, som säger ungefär så här: ”Jag har rätt att leva mitt liv på mitt eget sätt.” Att de tänker så är den egentliga orsaken till att de inte vill bry sig om det budskap som Jehovas vittnen meddelar dem. De vet att det skulle komma att lägga hinder i vägen för deras oberoende. De och deras styresmän vill hellre, i likhet med Eva, lyssna till de skrytsamma, grodlika ”orena inspirerade uttalanden”, som är inspirerade av de lögnaktiga demonerna. Denna propaganda är en eggelse för deras ande av stolt oberoende och leder till att de blir församlade ”till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. — Upp. 16:13, 14, NW.

20. Vilka två möjligheter har vi nu?

²⁰ Det är inte att undra på att den nutida människan är alldeles rådvill! Ja, det är uppenbart att vi måste motarbeta en sådan självständighetens ande, även om vi har omhuldat den aldrig så i det förflutna. Vi lever på den dag då Gud åter församlar ”allt i Kristus”, varvid han först till honom församlar dem av de trogna kristna, som har sovit i döden, genom att han uppväcker dem till att vara med Jesus Kristus i himmelen. (Ef. 1:10, NW; 1 Tess. 4:13—18) Om vi inte vill bli församlade under denna rättfärdiga förvaltning i en undergivenhetens och den lojala hängivenhetens ande, kommer vi med eller utan vett och vilja att finna att vi blir församlade med motståndarstyrkorna, som rör sig framåt mot Harmageddon under Satans ledarskap för att strida mot Gud, den Allsmäktige. Såsom Jesus så träffande sade: ”Den som icke är med mig, han är emot mig.” — Matt. 12:30.

21. Om vi begrundar Jesu liknelser, a) vilka är då de enda som församlas till honom och b) enligt vilken måttstock fäller Jesus domsutslaget?

²¹ Låt oss begrunda en av Jesu liknelser. Av den framgår det att endast de fårlika församlas till honom, först den ”lilla hjorden”, den kristna församlingen, som utgör de ”nya himlarna”, men nu, sedan 1931, också de ”andra fåren”, som med spänd förväntan ser fram emot den ”nya jordens” välsignelser. De ”andra fåren” utgör inte någon skara för sig, som behandlas separat, utan alla blir ”en hjord, [under] en herde”, förvaltare eller administratör. Om vi begrundar Jesu andra liknelse, som uppfylls i denna tid, då han blivit insatt såsom konung, ser vi att han säger att de ”andra fåren” understöder och samarbetar förträffligt också med den som Jesus kallar ”en av de minsta av dessa mina bröder” eller efterföljare. Om alla andra fäller han utslaget att de är getter, som på grund av att de halsstarrigt håller fast vid sitt oberoende vägrar eller underlåter att samarbeta på detta sätt. — Matt. 25:31—46; Luk. 12:32; Joh. 10:16; NW.

22. Vilka uppmaningar i Guds ord bör vi nu hörsamma?

²² Nu i denna tid, då Jehova inom kort skall ”slå ... i stycken” alla dem som motstår honom och hans smorde konung och skall bringa ”krigen att upphöra till jordens yttersta ända”, så låt oss alla vara förståndiga och med den rätta anden hörsamma de uppmaningar som Jehova ger i intilliggande bibelverser, när han säger: ”Giv efter, ni människor, och förnim att jag är Gud.” ”Tjäna Jehova med fruktan. ... Kyss sonen [Kristus Jesus], så att Han icke blir förtörnad. ... Lyckliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.” — Ps. 2:9—12; 46:10, 11; NW.

23, 24. Vad är Guds uppsåt med avseende på dem som församlas i förening med Kristus, och kan de själva bestämma om detta?

²³ Vad är då Guds uppsåt med avseende på dem av oss som verkligen hörsammar dessa ord och församlas under Kristi förvaltning? Sker detta bara för att vi skall bli välsignade och frälsta? Kan vi själva bestämma om detta? Det vore synnerligen ologiskt att tänka så, men några har begått det misstaget och har avfallit, lämnat ledet. Det är inte i enlighet med vad vi kan tänka oss, utan — såsom Paulus säger med hänsyftning på de förutbestämda 144.000 — det är ”enligt dens [Guds] uppsåt, som verkar allting enligt det sätt som hans vilja tillråder”. Och vad är då Guds uppsåt? Lägg märke till det svar som ges: ”För att vi skulle tjäna [ordagrant: vara] till hans härlighets pris.” Ge så akt på, i det som omedelbart följer, att vi får veta hur vi skall kunna tjäna Guds uppsåt på ett godtagbart sätt. Sedan Paulus sagt om sig själv och andra: ”Vi ... hava varit de första att sätta vårt hopp till Kristus”, säger han att ”också ni [i Efesus] hoppades på honom”.

²⁴ Hur hade detta varit möjligt? Paulus förklarar att det kunnat ske, ”sedan ni hade hört sanningens ord, de goda nyheterna om eder frälsning”. Detta anger tydligt och klart för oss vad den Högstes vilja är med avseende på dem som församlas. Vi får inte behålla de goda nyheterna för oss själva utan måste låta andra höra om dem, så att också de kan bli delaktiga av samma härliga hopp och fröjdas över det. På så sätt kan vi vara till Jehovas härliga pris, och detta Guds uppsåt måste förverkligas under en enda förvaltnings eller administrations ledning. — Ef. 1:11—13, NW.

25. Vilken rätt och tillbörlig uppfattning bör den kristne ha om sig och sina gärningar?

²⁵ Litet längre fram förfäktar Paulus på nytt ur en annan synvinkel Guds överhöghet och gör gällande att vi inte bör anlägga en självständig syn på tingen. Han påminner oss om att vi inte alls har orsak att berömma oss av att vi blivit kristna. Vi har ingenting att skryta över. I stället är vi såsom kristna ”hans [Guds] verk”. Men å andra sidan kan vi inte vara sysslolösa, även om vi är ”frälsta genom tro”, och inte kan vi heller själva bestämma om hur vi skall arbeta på vår frälsning. Såsom Paulus uttrycker det blir vi i stället församlade i förening med Kristus Jesus till att utföra ”goda gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i dem”. — Ef. 2:8—10.

26, 27. a) Hur visar man sig ha den rätta anden för det rätta uppsåtet? b) Hur klarlade Jesus denna sak?

²⁶ Den lärdom vi kan hämta av de skriftställen som dryftats under denna underrubrik och den sak det här gäller har gjorts mycket klara och tydliga. Vi måste ha den rätta anden för det rätta uppsåtet, en osjälviskhetens ande, helhjärtad hängivenhet för Jehova, om vi skall få framgång i vår strävan att utföra de rätta gärningar, som han har berett åt oss. Det räcker inte med att vi själva blir församlade i förening med Kristus, utan under honom måste vi ha del i att församla andra genom att låta dem få höra de goda nyheterna.

²⁷ Jesus sade: ”Den som icke församlar med mig, han förskingrar.” Därmed är saken klar. Om vi vägrar att underställa oss hans förvaltning och förbli i en sådan ställning, är detta ett uttryck för att vi har en orätt ande för ett orätt syfte. Allt församlande, som man försöker göra vid sidan om Kristi förvaltning, måste försiggå i opposition mot den, hur gott verket och motivet än kan tyckas vara. Såsom Jesus hade sagt strax före de nyss citerade orden, då han hade anklagats för att ha drivit ut demoner förmedelst Beelsebul: ”Vart rike, som har kommit i strid med sig självt, bliver förött. ... Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med sig själv. Huru kan då hans rike hava bestånd?” Detta förklarar varför den nutida människan motarbetar sig själv, fastän hon mödar sig så för att uppnå enhet och endräkt. Hennes motiv är huvudsakligen själviskt, och själviskheten är inte någon rätt grundval för en verklig, bestående enhet. Låt oss inte förblindas eller lockas på avvägar och förmås att stödja den orätta förvaltningen. — Matt. 12:24—30.

Församlandet tar form

28. Hur ses den kristna församlingen anta en viss form?

²⁸ Aposteln väver vidare på samma tema och avslöjar en ytterligare utveckling, som sker under Kristi förvaltning. Denna är oerhört intressant och ger oss en mer upphöjd syn på denna förvaltning. Paulus förklarar att de som församlas inte bara samlas i en skock kring en medelpunkt, så att säga. Nej, de ses anta en bestämd form, som liknas vid en byggnad. För det första: ”Kristus Jesus själv är grundhörnstenen.” Apostlarna och profeterna utgör resten av grundvalen, på vilken ”hela byggnaden, som är harmoniskt sammanfogad”, ”växer ... upp till ett heligt tempel för Jehova ... en plats som Gud kan bebo genom ande”. (Ef. 2:20—22, NW) Vilken upphöjd tanke! När vi befinner oss på något av Jehovas vittnens möten i en Rikets sal eller vid en stor sammankomst, kanske vi frestas att betrakta dem från köttslig synpunkt, i det att vi bara tänker på den utvärtes människan. I stället bör vi betrakta dem såsom Jehova gör och värdesätta dem såsom han. Andra bibelställen, där samma illustration med Guds tempel används, framhäver samma sak, nämligen vårt behov av att bevara en andlig syn på tingen såväl som deras förpliktelse, som tillhör Guds tempel, att undvika att bli ”ojämnt sammanokade med icke troende”. (NW) — 1 Kor. 3:16, 17; 2 Kor. 6:14—7:1.

29. Vad är det som visar att den stora skaran av ”andra får” hör hemma i bilden med templet?

²⁹ Hela den kristna församlingen om 144.000 medlemmar jämte Jesus Kristus utgör det andliga tempel, som består av ”levande stenar”. (1 Petr. 2:4, 5; Joh. 2:19—22) Nu kanske du säger att du förstår detta men att det inte har något med dig att göra, eftersom dina förhoppningar inte är himmelska, i likhet med deras som tillhör den ”lilla hjorden”, utan jordiska. Många läsare av Vakttornet kanske känner det så, men dra inte någon förhastad slutsats. Om du älskar Jehova och har överlämnat dig åt honom och symboliserat detta genom dop i vatten, då är du med i bilden. Till uppmuntran för dig påminner vi dig om att Johannes, sedan han beskrivit sammanförandet av det andliga Israel, tempel- eller helgedomsklassen, sade att han fick se en syn av en stor skara av ”andra får”, som sades ”tjäna honom [Gud] dag och natt i hans tempel”. Vi kan inte tänka oss en förträffligare bild av fullständig enhet och endräkt! — Upp. 7:15.

30. Hur har det församlande verket blivit alltmer omfattande i vår tid, och vilket behov framhävs av detta?

³⁰ Till stöd för det här sagda påminner vi om att det heter att Guds ”vilja är att människor av alla slag skola bliva frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Tim. 2:4, NW) I våra dagar hörsammar människor av alla slag de goda nyheterna och ser till att de kommer i samklang med dem och blir församlade in i den ena hjorden, under ”en herde”. Skriften säger klart och tydligt att alla dessa med sitt uppförande bör tjäna till Guds härlighets pris genom att i endräkt utföra det förkunnar verk, som måste fullgöras före det fullbordade slutet på den nuvarande tingens ordning. Från apostlarnas dagar och framåt i tiden har huvudvikten lagts vid ett församlande av den kristna församlingen, bestående av Kristi 144.000 medarvingar, men nu, vid ”de fastställda tidernas yttersta gräns”, har det församlande verket blivit alltmer omfattande sedan 1931, och det har därtill blivit mera angeläget, eftersom tiden är kort. Vi behöver all tänkbar hjälp och uppmuntran, och fördenskull är det gott och nyttigt att vi ägnar eftertanke åt den tjänst vi har att utföra såväl inom Guds organisation som utanför den.

[Fotnot]

[Bild på sidan 513]

Grodlika ”orena inspirerade uttalanden” församlar styresmännen i opposition mot Gud

[Bild på sidan 514]

Verksam i tjänsten under Kristi förvaltning