Att predika Kristus — på grund av avund eller godvilja?
GUDS tjänare har alltid mött kraftigt motstånd i sina ansträngningar att hjälpa människor. Jesu Kristi motståndare använde varje form av förlöjligande och kritik med falska anklagelser grundade på vilken som helst obetydlighet de kunde finna.
På grund av att Jesus åt och drack anklagade de honom för att vara en frossare och vindrinkare. (Matt. 11:19) På grund av att han gick till syndares hem, när han blev inbjuden, och talade med dem om de goda nyheterna sade de att han umgicks med syndare. (Mark. 2:15, 16) När han i själva verket botade människor och befriade dem från fruktansvärda sjukdomars grepp, ville de hindra honom på den grunden att han bröt deras egenmäktigt stiftade regler beträffande sabbatsdagen. — Matt. 12:9—14.
Dessa religiösa män föredrog att låta folket lida, om de bara kunde göra sig av med Jesus, därför att hans predikande och handlingssätt visade att de själva var lärare utan något värde. (Matt. 15:14) De ville ha människors lovprisning hellre än ära för Gud eller från Gud. — Matt. 23:5—7.
Apostlarna fick erfara samma motstånd. När Paulus blivit orättvist inspärrad i ett romerskt fängelse på anstiftan av religiösa motståndare för att han spritt de frihetsbringande goda nyheternas ljus, gjorde hans motståndare allt de kunde för att omintetgöra de goda verkningarna av hans predikoverksamhet. Paulus sade om detta: ”Några predikar helt visst den Smorde på grund av avund och rivalitet, men andra också på grund av godvilja. ... De förra gör det av stridslystnad, inte med ett rent motiv, därför att de menar att de kan vålla mig vedermöda i mina bojor.” — Fil. 1:15—17.
Dessa, som vållade ”vedermöda” för Paulus, var huvudsakligen judar som påstått sig ha blivit kristna men som tagit avstånd från Paulus’ rena apostoliska lära. De fruktade för att få lida smälek och förföljelse, som Kristus hade fått utstå. (Gal. 6:12, 13) De hade inte rena motiv, utan sökte vålla tvivel, stridigheter, splittring — kort sagt riva ner apostelns verk och de människors andlighet som han hade arbetat så hårt för att bygga upp. De ville bryta ner apostelns ande genom att lägga på honom denna börda ovanpå de bojor han nu var underkastad.
När Paulus skrev till församlingen i Korint om sådana motståndare, beskrev han de svårigheter han och hans medarbetare hade fått utstå ”genom ära och vanära, genom dåligt rykte och gott rykte; som bedragare och ändå sannfärdiga”. (2 Kor. 6:8) Ja, dessa som stred mot Paulus gick rentav så långt som att säga att han var en bedragare som vilseledde lärjungarna. De handlade så för att församlingarna skulle splittras — för att dessa män skulle kunna få de sanna kristna att ta avstånd från församlingarna. Det var egentligen inte någon ansträngning för att få nya, egna lärjungar från världen utanför. Nej, det var ett angrepp på den kristna församlingen för att ”dra bort lärjungarna” — Kristi lärjungar — och för att hindra andra från att lyssna till det budskap som dessa sanna lärjungar förkunnade. — Apg. 20:30.
Det är därför uppenbart att dessa motståndare till de första kristna inte försökte bygga upp andra, trots att de själva utgav sig för att vara kristna. De ägnade sig inte själva åt att göra lärjungar till Kristus, utan de försökte bryta ner dem som kan ha lyssnat till de goda nyheterna.
SANT PREDIKANDE BYGGER UPP
Hurudan är situationen i våra dagar när det gäller predikandet av de goda nyheterna om Kristi rike och dess kommande styre över jorden? Jehovas vittnen arbetar i egenskap av nutida kristna hårt för att få dessa goda nyheter predikade för varje individ. De utger sig inte för att vara ofelbara eller fullkomliga. De är inte heller inspirerade profeter. Men de försöker leva ett rent liv och hjälpa människor genom att undervisa dem om de goda nyheterna. Millioner ger gensvar.
Är denna verksamhet ett byggnadsarbete? Man behöver bara se på resultaten. Ser vi inte, när vi granskar denna verksamhet, ett enastående exempel på världsomfattande enhet i lära, uppförande och kärlek? Vi finner att hundratusentals människor varje år ändrar sin personlighet, så att de blir laglydiga medborgare, som håller fast vid Skriftens moralnormer, bygger upp lyckliga familjer och för ut samma höga normer till andra. Var någon annanstans finner vi personer som tar av sin tid och sina tillgångar för att visa kärlek till sina medmänniskor genom att använda åtskilliga timmar till att besöka människor i deras hem och undervisa de intresserade om Guds ords sanningar? Var någon annanstans kan vi se ett sådant internationellt program, som undanröjer rasmotsättningar bland dem som blir undervisade och där man smider ”sina svärd till plogbillar” och inte mer lär sig att strida? (Jes. 2:4) Var någon annanstans finner vi en grupp människor som är angelägna om att till varje pris stödja och försvara den bibliska sanningens renhet? — 1 Tim. 3:15.
MOTSTÅNDARE BRYTER NER MEN BYGGER INTE UPP IGEN
Alldeles som de första kristna har Jehovas vittnen motståndare i våra dagar. Somliga av dem kommer från deras egna led, precis som det förhöll sig med den tidiga kristendomen. (Apg. 20:30) Men vilket är dessa människors syfte? Det är att bryta ner. Vad de säger och publicerar är så gott som helt och hållet i form av ett angrepp på Jehovas vittnen. Ser vi dem bygga upp någon? Tar de del i ett stort insamlande av kristna, som predikar om Riket och lever ett rent liv? Om de lyckas dra bort någon som är ansluten till Jehovas vittnen, vart skall denne då ta vägen? Vart skall han gå för att bli andligen uppbyggd?
Samma frågor uppstod då Jesus var på jorden. Somliga började knorra och dra sig undan från Jesus, därför att han sade något som de inte kunde acceptera. Jesus frågade då sina apostlar: ”Inte vill väl ni också gå bort?” Simon Petrus svarade: ”Herre, vem skall vi gå bort till? Du har uttalanden om evigt liv.” (Joh. 6:67, 68) Var kunde de få andlig uppbyggelse? Kunde de gå till dessa missnöjda och få hjälp? De visste att de inte kunde det. De skulle i så fall få överge vad de hade trott på och inte längre ha någonting alls eller också gå tillbaka till slaveriet under judaismen, som Kristus hade befriat dem ifrån. — Gal. 4:8—11.
Har Jehovas vittnens nutida motståndare något program för att bygga upp människor i kunskap om Gud? Erbjuder de människorna en fortskridande andlig utbildning? Nej. De allierar sig vanligen med kristenhetens religiösa organisationer och rekommenderar ofta att människor sluter sig till eller går tillbaka till något samfund som de föredrar. Det har också hänt att religiösa ledare låtit dessa missnöjda använda deras predikstolar, inte för att predika evangelium, utan i ett försök att bryta ner Jehovas vittnen. Dessa människor återvänder också till det som de själva en gång förkastat och offentligt förklarat vara lögner — treenighetsläran (”Gud i tre personer”), människosjälens odödlighet, en helveteseld av pina för de ogudaktiga och andra oskriftenliga läror. De säger att vittnena bedragit dem, ibland under många år — samma anklagelse som ”falska apostlar” riktade mot Paulus. Men nu, säger de, har de plötsligt fått se ljuset — att dessa läror, som de hade förkastat, hela tiden var sanna. De ångrar att de betvivlat dessa läror och talat emot dem medan de var anslutna till vittnena.
Väcker inte detta vacklande från den ena ståndpunkten till den andra tvivel beträffande dessa motståndares uppriktighet? De flesta av dem var före detta kyrkomedlemmar som kom att förklara att dessa läror var falska och hade sitt ursprung i icke-kristna religioner. Medan de var anslutna till Jehovas vittnen gav de andra personer bevis för sin övertygelse, när de predikade för dem. Följer dessa människor aposteln Paulus’ exempel, när de vänder sig emot Jehovas vittnen? Han trodde en gång fullt och fast på judaismen och menade att han kunde vinna rättfärdighet genom gärningar i överensstämmelse med den mosaiska lagen. Men han förkastade dessa ting då han blev kristen. Hans motståndare sade att de kristna borde vända åter till att underkasta sig föreskrifterna i lagen och förtrösta på sådana gärningar för att vinna frälsning. Paulus svarade: ”Om jag åter bygger upp just de ting som jag en gång har rivit ner, så bevisar jag ju mig själv vara en överträdare.” — Gal. 2:18.
Det är en allvarlig sak att framställa Gud och Kristus på ett sätt och sedan finna att ens förståelse av de viktigare lärorna och de grundläggande trossatserna i Skriften var oriktig, men att ändå därefter gå tillbaka till just de trossatser som man genom flera års studium grundligt bevisat vara felaktiga. De kristna kan inte låta sig kastas hit och dit när det gäller sådana grundläggande läror. Vilket förtroende kan man ha för sådana människors uppriktighet eller omdöme?
Dessutom sade Jesus om sina lärjungar: ”De är inte någon del av världen.” (Joh. 17:16) Men vem kan förneka att kristenhetens kyrkosamfund är en integrerande del av världen? De som går tillbaka för att alliera sig med dessa kyrkosamfund ignorerar det förhållandet att präster har välsignat nationernas krig och att medlemmar av samma samfund på båda sidor om fronten bett till Gud att deras egen armé skulle segra och motståndarnas armé bli förintad. Personer som återvänder till att stödja dessa samfund drar åter över sig den blodskuld som de en gång blivit befriade från. — Jämför 4 Moseboken 35:33; Uppenbarelseboken 18:24.
Om en människa har renat sig från läror som vanärar Gud — treenigheten, den djävulska pinan av själar i ett evigt brinnande helvete, planeten jordens förintelse, stöd av nationernas krigföring och blodsutgjutelse och liknande trosuppfattningar, som skulle göra den kristne befläckad som en del av världen — och sedan vänder tillbaka för att åter anamma dessa läror, så gör han det som aposteln Petrus sade om somliga människor på hans tid. Petrus skrev: ”Ja, om de, sedan de har kommit undan världens befläckelser genom exakt kunskap om Herren och frälsaren Jesus Kristus, åter blir invecklade i just dessa ting och blir övervunna, då har det sista blivit värre för dem än det första. Det hade nämligen varit bättre för dem att inte exakt ha lärt känna rättfärdighetens väg än att nu, sedan de exakt lärt känna den, vända sig bort från det heliga bud som hade blivit överlämnat till dem. Det som sägs i det sanna ordspråket har hänt med dem: ’Hunden har vänt åter till sina egna spyor, och den badade suggan till att vältra sig i smutsen.’” — 2 Petr. 2:20—22.
HUR MAN FÖRVISSAR SIG OM SIN STÅNDPUNKT
Hur kan då en person vara säker på att hans ståndpunkt är den rätta, om han nu har utvecklat tro på Jehova Gud och hans rike genom att studera tillsammans med Jehovas vittnen? Om detta förmanade aposteln Paulus Timoteus, som konfronterades med människor som skulle försöka skaka hans tro. Paulus sade: ”Men förbli du i de ting som du har lärt och har övertygats att tro på, då du vet vilka personer du har lärt dem av och då du från din späda barndom har känt de heliga skrifterna, som kan göra dig vis till frälsning genom tron i förbindelse med Kristus Jesus.” — 2 Tim. 3:14, 15.
Hur var detta råd till stor hjälp för Timoteus? Jo, Timoteus hade blivit uppfostrad av en hängiven judisk mor och mormor. Han visste vad de hebreiska skrifterna sade. Han blev övertygad till att tro dem och till att förvärva en ”oskrymtad tro”. (2 Tim. 1:5) När han sedan hörde aposteln Paulus’ undervisning, blev han ytterligare övertygad (inte genom fagert tal, utan genom att pröva Paulus’ undervisning med hjälp av Skriften) till att ta emot kristendomen. Nu uppmanar Paulus Timoteus att komma ihåg av vilka han hade lärt sig det han visste: Undervisade de honom för någon form av självisk vinning — för att få pengar eller göra honom till slav, eller var det i stället så att de verkligen älskade honom? Gjordes han till en människas, Paulus’, lärjunge eller till Herren Jesu Kristi lärjunge? När han nu visste allt detta, skulle han vara i stånd att urskilja det orätta motivet hos någon som försökte vända honom bort ifrån detta.
På liknande sätt kan Jehovas vittnen i våra dagar och de som blir undervisade av dem tänka efter: Vilken övertalningsförmåga har övertygat mig om det som jag har kommit att tro på? Var det fagert eller listigt tal av människor? Blev jag tvingad på något sätt? Och hur förhöll det sig med dem som undervisade mig? Fick de någon ekonomisk vinning av det? Bad de om pengar som ersättning för sin tid och sina utgifter för att regelbundet komma till mitt hem? Gjorde de mig till sin egen lärjunge, och talade de om för mig vad jag skulle göra på grundval av sin egen ”vishet”, eller vände de sig till Skriften för att få vägledning? Visade de som besökte mig omsorg om mig? Hade andra religiösa organisationer visat sådan omsorg? Paulus sade om sig själv och sina medarbetare medan de var i Tessalonika: ”Vi [uppträdde] varsamt mitt ibland er, såsom när en ammande mor ömt vårdar sina egna barn. Då vi således har öm tillgivenhet för er, fann vi stort behag i att inte bara ge er av Guds goda nyheter utan också av våra egna själar, eftersom ni blev oss kära.” (1 Tess. 2:7, 8) Blev du också kär för dem som kom till dig, och gav de ut sig gång på gång, som om de gav av sina egna själar för dig?
Vilken kontrast skulle då inte dessa kristna finna, om de tänkte på vilket slags människor motståndarna visade sig vara! Som Paulus skrev till församlingen i Rom: ”Nu förmanar jag er, bröder, att hålla ögonen på dem som vållar söndringar och ger orsaker till fall, tvärtemot den lära som ni har inhämtat; undvik dem. Sådana människor är ju inte slavar åt vår Herre Kristus, utan åt sin egen buk; och genom fagert tal och smicker förleder de sveklösa människors hjärtan.” — Rom. 16:17, 18.
VAD FÖLJDEN BLIR FÖR DEM SOM BEKÄMPAR GUDS TJÄNARE
Vad skall vi då säga om de få missnöjda människors ansträngningar som försöker bryta ner resultaten och verkningarna av Jehovas vittnens predikande? Det går för dem på samma sätt som aposteln skrev om dem som predikade i avsikt att bryta ner honom: ”Vad mer [skall vi då säga]? Kristus bliver dock på ena eller andra sättet förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet; och däröver gläder jag mig.” (Fil. 1:18, 1917) Genom att strida mot Jehovas vittnen väcker dessa oavsiktligt intresse för vad Jehovas vittnen säger. Paulus påminner om de egyptiska magikerna på Mose tid som ett exempel på det slutliga resultatet av sådana ansträngningar att motstå Guds tjänare. Han säger: ”Och på det sätt som Jannes och Jambres stod emot Mose, så håller också dessa i med att stå emot sanningen, människor som är helt fördärvade i sinnet, underkända i fråga om tron. Men nu kommer de inte att gå framåt längre, ty deras galenskap skall vara mycket tydlig för alla, såsom också galenskapen hos dessa båda män blev det.” — 2 Tim. 3:8, 9.
I Hebréerna 6:4—8 beskriver aposteln den ännu mer farofyllda situationen för dem som avfaller från sanningen. Sedan vänder han sig till dem som troget och uppriktigt har tjänat Gud och säger: ”Men i ert fall, ni älskade, är vi övertygade om vad som är bättre och vad som medför frälsning, fast vi nu talar på detta sätt. Ty Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn, i det att ni har tjänat de heliga och fortsätter att tjäna dem. Men vi önskar att var och en av er skall visa samma flit, så att ni kan ha hoppets fulla visshet ända till slutet, för att ni inte skall bli tröga utan vara deras efterliknare som genom tro och tålamod ärver löftena.” — Hebr. 6:9—12.
Må var och en som har åtagit sig att bära Kristi namn och hans Faders, Jehovas, namn följa Skriftens goda råd och fortsätta att genom tro och tålamod bygga upp sina kristna bröder och sina medmänniskor, så att han må ärva det underbara löftet om evigt liv för egen del och hjälpa andra att också uppnå detta. — 1 Tim. 4:15, 16.