Lyckliga är de som Gud tillrättavisar
”Lycklig är den man, som du, Jehová, tuktar [tillrättavisar, NW], och som du undervisar om din lag.” — Ps. 94:12, Åkeson.
1, 2. Vilken inställning bör vi ha till tillrättavisning från Gud?
NÄR kom du senast till korta, i ord eller handling, när det gällde att följa Guds rättfärdiga vägar och normer? Du behöver med största sannolikhet inte tänka långt tillbaka i tiden, kanske bara några få timmar eller dagar, för att minnas ett sådant tillfälle, eftersom vi alla syndar, felar i att återspegla Guds härlighet på rätt sätt. — 1 Kon. 8:46; 1 Joh. 1:8—10.
2 Vi kan vara glada över att Jehova i sin kärlek önskar och dessutom är i stånd till att tillrättavisa oss. ”Den som tuktar folkslagen, skulle han icke straffa, han som lär människan kunskap? Lycklig är den man, som du, Jehová, tuktar, och som du undervisar om din lag.” Om vi låter Jehova tillrättavisa oss, kommer vi att vara lyckliga — för vi vill ju stå i ett harmoniskt förhållande till honom. — Ps. 94:10, 12, Åkeson.
3. Vilka ämnen kommer med rätta att begrundas?
3 De kristna kan lita på den försäkran bibeln ger: ”Den som Jehova älskar, den tuktar han.” (Hebr. 12:6) Vi är därför glada att kunna presentera en på bibeln grundad artikelserie som behandlar tillrättavisning, sinnesändring och uteslutning. Två av dessa artiklar finns i detta nummer av Vakttornet, och de tre återstående kommer att publiceras i nästa nummer. Dessa fem artiklar är avsedda att hjälpa oss alla att få en klar förståelse av bibelns principer i dessa frågor, och dessutom kommer de att hjälpa oss att ”bli förda till rätta igen, att bli tröstade, att ha samstämmiga tankar, att leva i frid”. — 2 Kor. 13:11.
4, 5. På vilka sätt tillrättavisar Jehova Gud oss?
4 Gud tillrättavisar oss ofta på ett sådant vänligt och milt sätt att vi kanske inte ens märker att vi blir tillrättavisade. Vi kanske läser någonting i hans ord som gör att vi viker av från en icke önskvärd levnadsväg eller rättar till vårt tänkesätt. Vid andra tillfällen kan kanske den tillrättavisning Gud ger oss vara mer påtaglig och rentav ganska smärtsam. Men han vet ändå i vilken utsträckning och på vilket sätt han skall ge oss tillrättavisning, så att den blir till största nytta för oss. (Jer. 30:11) Tänk vilken nytta vi har av att villigt ta emot den tillrättavisning Gud ger, för han tuktar oss av kärlek på samma sätt som en far tuktar sin älskade son! Det är dessutom betydligt förståndigare av oss att ta emot vilken tillrättavisning Jehova Gud än ger oss, även om den innebär en begränsning eller utgör en återhållande faktor för oss, än att vi går så långt att vi får ett straff som leder till döden. — Jer. 10:24; Hebr. 12:5.
5 Ibland ger Gud tillrättavisning genom människor. Han sände profeter och domare till Israels nation. Men han kan också ge enskilda individer vis tillrättavisning. En av Jobs falska ”tröstare” var tvungen att erkänna att Job hade tillrättavisat många. (Job 4:3; 16:2) Vilken välsignelse det måste ha varit att få ta emot vis och förståndig tillrättavisning av Job, en man som visade en enastående gudaktig hängivenhet! Men vi kan ändå fråga oss själva: ”Är jag öppen för denna form av hjälpande tillrättavisning, en tillrättavisning som kommer genom en människa, men är grundad på Guds fullkomliga vishet?”
ATT TILLRÄTTAVISA VARANDRA I KÄRLEK
6. På vilken grundval kan vi ta emot tillrättavisning från en broder?
6 Jesus lade grunden för att vi skulle få ta emot och ge kärleksfull tillrättavisning. I ord som täcker olika fall av allvarliga personliga försyndelser, men som i princip kan tillämpas i många olika situationer, sade Jesus: ”Om din broder försyndar sig, så tillrättavisa honom; och om han då ångrar sig, så förlåt honom.” (Luk. 17:3, 1917 års svenska översättning) Dessutom skrev aposteln Paulus att en ”Herrens tjänare” bör ”med saktmod (”mildhet”, NW; ”tålmodigt och vänligt”, The New American Bible) tillrättavisa” andra. — 2 Tim. 2:24, 25, 1917.
7. Vad bör ske om någon begått en allvarlig försyndelse?
7 Herdarna, eller de förordnade tillsyningsmännen, i församlingen är intresserade av varje enskild kristen individ, men de är också intresserade av att skydda hjorden som helhet. (Hebr. 13:17; 1 Petr. 5:2, 3) Om någon begår en allvarlig synd, bör de därför göras uppmärksamma på saken. Syndaren själv bör ”kalla till sig församlingens äldste”. Eller om någon annan kristen får reda på att den allvarliga försyndelsen skett, bör han, av intresse för den som begått synden och för församlingens renhet, göra de äldste uppmärksamma på fallet. (3 Mos. 5:1) Dessa äldste kan kanske sedan hjälpa den individ som begått felsteget, få honom att vända om och på så sätt ”rädda hans själ från döden”. — Jak. 5:14, 16, 19, 20.
8. Hur bör vi betrakta våra bröders mindre felsteg?
8 Det finns felsteg eller förseelser som är av mindre allvarlig natur, och beträffande sådana kan mogna kristna vara i den ställningen att de kan ge på bibeln grundad tillrättavisning och hjälp. Naturligtvis bör vi akta oss för att vara alltför kritiska när det gäller andras mindre felsteg, för Gud uppmanar oss att vara långmodiga och att ha fördrag med varandra. (Kol. 3:12, 13) Vi bör med anspråkslöshet i sinnet hålla före att de andra är oss överlägsna och inte med personligt intresse hålla ett öga bara på våra egna angelägenheter, utan också med personligt intresse hålla ett öga på de andras. (Fil. 2:3, 4) Gud försäkrar oss om att ”det är skönhet å hennes [vår] sida att överse med överträdelse”. — Ords. 19:11, NW.
9, 10. Vad kan man göra, om en broder tycks vara på väg att begå ett felsteg?
9 Trots allt kan den situationen uppstå att vi får se en medkristen i vår umgängeskrets begå ett felsteg eller vara ute på en farlig väg på grund av ett mindre föredömligt handlingssätt. Vi kan till exempel genom vårt nära umgänge med en broder lägga märke till att han har en benägenhet att dricka för mycket. Han kan kanske inte betraktas som drinkare, men det är tydligt att han är hemfallen åt att dricka för mycket vin. (1 Tim. 3:8) Därför skulle han behöva få hjälp genom att bli tillrättavisad. Men vem eller vilka skall ge honom en sådan tillrättavisning?
10 Paulus skrev följande till de kristna i Galatien: ”Även om en människa innan hon vet ordet av begår ett eller annat felsteg, skall ni som har andliga förutsättningar söka föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet.” (Gal. 6:1) En kristen som har sådana andliga förutsättningar kan på olika sätt vänligt och taktfullt ge tillrättavisning. Han kan till exempel säga något i samband med att han samtalar i största allmänhet med individen i fråga och göra detta på ett sådant sätt att det inte verkar som om han i förväg planerat att ge vissa råd. (Ords. 15:23) Eller också kan han helt privat säga några förmanande ord. I vilket fall som helst — och detta är viktigt — bör hans ansträngning inte vara motiverad av en kritisk ande, utan bör ha sitt ursprung i kärleksfull omsorg. — 1 Kor. 13:4, 5.
11. På vilket sätt kunde bröderna och systrarna i Filippi ha hjälpt till i fråga om ett problem som några råkat ut för där?
11 Det finns också andra situationer, i vilka kristna bröder och systrar kan vara till hjälp. Paulus skrev följande om ett problem i Filippi:
”Evodia förmanar jag och Syntyke förmanar jag att vara likasinnade i Herren. Ja, jag ber dig också, äkte medhjälpare: fortsätt att bistå dessa kvinnor som har kämpat sida vid sida med mig i förbindelse med de goda nyheterna.” (Fil. 4:2, 3)
Förhållandet mellan dessa två smorda kristna kvinnor var tydligtvis problematiskt, och det verkade som om det hade uppstått en schism mellan dem. Med all säkerhet uppmanade aposteln inte filipperna att ta ställning i deras meningsskiljaktigheter. Detta skulle kunna dela upp församlingen och frambringa olika fraktioner, svartsjuka och stridigheter i den. (1 Kor. 1:10—13; 3:2—9) Detta är en allvarlig fara som måste undvikas. Men utan att vara inställsamma, när det gällde kvinnornas klagomål eller åsikter, kunde bröderna och systrarna i Filippi, likt ”äkta medhjälpare”, ändå ge tillrättavisande uppmuntran hänemot kristen enhet genom att vara förlåtande och genom att arbeta tillsammans i kärlek. (Matt. 5:23—25; Ef. 4:1—6, 31, 32; Tit. 2:3—5) Om du skulle få en sådan välmotiverad tillrättavisning av en medbroder, bör du betrakta den som ett uttryck för omtanke. — Ps. 141:5.
ATT HANDLA MED FASTHET
12, 13. Vilket slag av försyndelser av mera allvarlig art skulle kunna förekomma i en församling?
12 Ibland kan det hända att en kristen håller fast vid ett handlingssätt som inte stämmer överens med Guds anvisningar och inte vill ändra sin ståndpunkt, trots att han till och med fått hjälp av de äldste. Detta är inte ett fall, där det råder meningsskiljaktigheter enbart på grund av olikheter i personligheten. Inte heller rör det sig om en människa som bara behöver växa till i kristen mogenhet och som på olika sätt gett bevis på detta genom sitt omogna handlingssätt. Paulus visste att det skulle finnas omogna kristna som skulle behöva få hjälp genom någon som visade dem tålamod och kärlek och som hade en önskan att få se dem göra framsteg. (Rom. 14:1; 15:1; 1 Kor. 13:11; Fil. 3:15, 16) Men förutom sådana som dessa kan det finnas vissa som väljer att hålla fast vid ett handlingssätt som visserligen inte ännu kan räknas som grov synd, men som ändå klart och tydligt står i strid med Guds rådslut.
13 Man bör inte bli chockerad över att det ibland kan finnas kristna av det slaget. I bibeln sägs det: ”Nu finns det i ett stort hus inte bara kärl av guld och silver utan också av trä och lera, och några för ett hedersamt ändamål men andra för ett ändamål utan heder.” (2 Tim. 2:20, 21) Församlingen liknades vid ett hus, i vilket det kunde finnas vissa individer som var lika kärl, vars ändamål inte var till heder, och dessa individers handlingssätt och inflytande var ohälsosamt. Timoteus och andra trogna kristna blev uppmanade att hålla sig undan från sådana kärl som inte var till någon heder. — Jämför Romarna 16:17.
14, 15. Vilket problem uppstod i församlingen i Tessalonika, och hur bör de kristna reagera, när ett sådant problem uppstår?
14 I linje med en sådan förståelse och tillämpning av Paulus’ ord lägger vi märke till att det fanns ett fall av detta slag i det forntida Tessalonika. Församlingen som helhet blev upplyst om att det inom den fanns några som tydligtvis var friska och starka men inte ville arbeta. Dessa enstaka individer ville leva på andra, i strid med Guds syn på lättja. Därför skrev Paulus: ”Nu ger vi er föreskrifter, bröder, i Herren Jesu Kristi namn, att dra er bort från varje broder som vandrar oordentligt och inte enligt den tradition som ni mottog från oss.” — 2 Tess. 3:6; Ords. 20:4; 24:30; Pred. 5:11, 17; 10:18.
15 Ja, det kan finnas någon som inte låter sig tuktas eller tillrättavisas med hjälp av enbart ord, däribland skriftenliga råd av de äldste i församlingen, och en sådan individ fortsätter envist med att gå emot Guds principer. De kristna kan då känna sig tvungna att dra sig bort från honom, som Paulus också uppmanade dem att göra. — Ords. 10:17; 29:19.
”HÅLL DÅ DENNE MÄRKT”
16. Vilken anvisning fick tessalonikerna av Paulus?
16 När Paulus fortsatte att ge tessalonikerna anvisningar om hur de skulle förhålla sig gentemot dessa som var lata och oordentliga, skrev han: ”Om någon inte är lydig mot vårt ord genom detta brev, håll då denne märkt, umgås inte längre med honom, för att han må skämmas. Och håll honom ändå inte för en fiende, utan fortsätt att allvarligt förmana honom som en broder.” (2 Tess. 3:14, 15) Följaktligen kan de kristna ”märka” någon som envist håller i med att ringakta Guds principer.
17. a) Varför är det nödvändigt att vara försiktig, när man tillämpar denna anvisning? b) Vad sade Jesus beträffande detta?
17 Vi behöver emellertid vara mycket försiktiga, när vi tillämpar dessa anvisningar från Gud. I vår ofullkomlighet kan vi ha en tendens att döma på grundval av vad vi personligen tycker och tänker i en viss fråga, till exempel när det gäller klädstilar eller frisyrer. Men om en syster till exempel bär kläder som bröderna i allmänhet inte betraktar som oblyga, oanständiga eller chockerande, bör vi erkänna att hon helt enkelt har en smak som skiljer sig från andras. (1 Mos. 37:3, 4; Joh. 19:23; 1 Tim. 2:9, 10) Vi har inte blivit satta till domare över våra bröder och systrar när det gäller oviktiga åsiktsfrågor, smak eller olika känsliga samveten. (Rom. 14:4, 10—12) Och även om någon skulle ha fel i en sak som man verkligen kan betrakta som mindre viktig, måste vi påminna oss Jesu råd:
”Sluta upp med att döma för att ni inte skall bli dömda; med den dom som ni dömer med skall ni nämligen bli dömda. ... Varför ger du akt på strået i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?” — Matt. 7:1—3.
18. Vad bör man göra, när någon uppenbart går emot Guds anvisningar?
18 Men vad skall man göra, om någon klart och tydligt avviker från Guds principer och kanske visar sig vara mycket lat eller kritisk eller ”pratar nonsens” och ständigt befattar sig med sådant som inte angår honom? (2 Tess. 3:11) Eller också kan problemet gälla någon som avsiktligt drar materiella fördelar av andra, någon som hänger sig åt sådana nöjen som det uppenbart är orätt att hänge sig åt eller någon som gett sig in på ett handlingssätt som är tvivelaktigt men som det just för tillfället inte kan vidtas några åtgärder emot.a De äldste har försökt hjälpa honom, men han är envis och påverkar kanske andra i församlingen eller utgör en fara för andra. De äldste kan resonera om vad de skall göra och kan kanske utse någon bland sig till att hålla ett bestämt och rättframt skriftenligt tal om saken inför församlingen. Utan att nämna namnet på den som vandrar ”oordentligt” kan de äldste på så sätt så att säga ”stoppa till munnen på” en sådan oregerlig människa. — Tit. 1:10—13.
19. Hur bör andra i församlingen reagera, om problemet håller i sig?
19 Om en sådan situation skulle uppstå i en församling, kan enskilda kristna känna sig förpliktade att ”märka” den personen.b Paulus förklarar något av det som inbegrips i detta. Han säger: ”Umgås inte längre med honom, för att han må skämmas.” (2 Tess. 3:14) Detta innebär att du kommer att skära ner på umgänget med den individ som hålls ”märkt”. Du bör inte vitt och brett kungöra ditt privata ståndpunktstagande och inte heller försöka påverka andra. Men personligen kommer du att undvika att umgås med den ”märkte” individen genom att följa de hälsosamma råd som församlingens äldste gett. Men du kommer inte att helt ta avstånd från honom, för han är fortfarande din broder, en medkristen för vilken Kristus har dött. Du bör ”tillrättavisa” honom i stället för att låta några korn av ”hat” utveckla sig hos dig. Hur då? Jo, ett sätt att tillrättavisa honom på är att vänligt men bestämt lyda uppmaningen: ”Umgås inte längre med honom”, förutom att du själv uppför dig på ett föredömligt sätt. Men du kan göra mer för att hjälpa. — 3 Mos. 19:17; Tit. 2:7, 8.
20. Vilket ansvar eller vilken skyldighet har du, om du har hållit någon som vandrar oordentligt ”märkt”?
20 Du kommer fortfarande att ha denne ”märkte” kristne broder i din närhet — vid församlingens möten och i tjänsten på fältet. Därigenom kan du få tillfälle att fullgöra din andra skyldighet som är inbegripen i att hålla honom ”märkt”: ”Håll honom ändå inte för en fiende, utan fortsätt att allvarligt förmana honom som en broder.” (2 Tess. 3:14, 15) Om du inte fullgör ditt ansvar när det gäller denna sida av Guds rådslut, utan behandlar den ”märkte” personen som en fiende, kommer ditt handlingssätt att vara lika kärlekslöst som hans.
21. Vad är syftet med denna bibliska anordning? (4 Mos. 35:12; 5 Mos. 19:11, 12)
21 Det är bara att hoppas att den som är ”märkt” kommer att skämmas. Han kan inse att du undviker att umgås med honom på grund av att du följer bibelns anvisningar. Denna tuktan eller tillrättavisning kan hjälpa honom att göra följande: ”Räta därför ut slappa händer och försvagade knän, ... för att det som är ofärdigt inte skall vridas ur led utan hellre skall kunna läkas.” Med tanke på det stora antal lojala bröder som finns inom Guds organisation i våra dagar kommer det troligen inte att vara ofta som de kristna behöver hålla en oordentlig broder ”märkt”. Men när detta händer, kommer kanske tillrättavisningen, i kombination med fortsatta förmaningar, att frambringa ”fridsam frukt, nämligen rättfärdighet”. — Hebr. 12:11—13.
MÖTE MED EN KOMMITTÉ AV ÄLDSTE
22, 23. Hur bör man behandla fall av grövre försyndelser?
22 Som vi har sett (i paragraf 7) behöver en individ som har begått en allvarlig synd bli uppmärksammad av ”församlingens äldste”. (Jak. 5:14, 15) Dessa män är i en god ställning och kan därigenom ge tillrättavisning åt en individ som gått för långt och begått en allvarlig synd. De kan ge den andliga hjälp han behöver. — Ords. 6:23.
23 I allmänhet är det en kommitté av tre äldste som förordnas att ta hand om ett fall som gäller en allvarlig försyndelse. De handlar inte som enbart domare eller andliga poliser. De är herdar för hjorden och bevisar detta genom sitt sätt att behandla individer som handlat fel. En herde för bokstavliga får visar inte en ande av hämndlystnad, hårdhet eller felfinnande. En sådan ande bör inte heller de äldste ha. De är till för att hjälpa, inte för att fördöma. (Jud. v. 23) Deras mål är att få syndaren att vända om från sin väg, om detta är möjligt. — Jak. 5:19, 20.
24. Vad kommer de äldste att försöka göra för syndaren?
24 Men när de äldste behandlar ett fall som gäller en allvarlig försyndelse, måste de stadigt hålla sig ”till det trovärdiga ordet” och ”vara i stånd både att förmana genom den lära som är sund och att tillrättavisa dem som säger emot”. (Tit. 1:9) Därför bör de inte avhålla sig från att rättframt visa den som handlat fel vad bibeln säger om hans felaktiga handlingssätt och varför han behöver rätta till det. De vill få honom att ångra sig och ändra sinne och få frid med Gud igen. — 1 Petr. 3:10—12.
25. Vilka andra frågor behöver vi nu studera?
25 Men på vilket sätt bör de äldste tillrättavisa dem som handlat orätt? Vad är gudaktig ånger eller sinnesändring? Hur kommer den till synes? Hur bör de äldste handla i ett fall av grövre försyndelse, där den som begått felsteget visat att han ångrat sig och ändrat sinne? Måste den som handlat orätt bli tillrättavisad inför hela församlingen? Dessa frågor kommer att behandlas i följande artikel.
[Fotnoter]
a Ett exempel som rörde en man som stämde träff med en kvinna, trots att han enligt bibeln inte var fri att gifta om sig, behandlades i ”Frågor från läsekretsen” i Vakttornet för 15 maj 1981.
b Att ”märka” en person innebär att man särskilt uppmärksammar honom. Lägg som kontrast märke till att vissa blir märkta, uppmärksammade, på ett gynnsamt sätt i Psalm 37:37; Filipperna 3:17 och Hebréerna 13:7.
[Ruta på sidan 21]
VAR KOMMER VI IN NÄR DET GÄLLER EN TILLRÄTTAVISNING FRÅN GUD?
Ibland tillrättavisar Gud oss genom bibeln eller bibelstudiehjälpredor.
Eller också kan en kristen, i synnerhet en äldstebroder, kärleksfullt rikta vår uppmärksamhet på ett felsteg vi gjort oss skyldiga till.
Om någon vägrar att överge sin oordentliga väg, kan de äldste vara tvungna att rikta uppmärksamheten på och varna församlingen för ett sådant handlingssätt eller sådana egenskaper som denne oordentlige har.
Vi bör då känna att vi som individer bör hålla var och en som på detta sätt vandrar oordentligt ”märkt” (2 Tess. 3:14, 15).
Om vi handlar så, kommer vi att undvika att umgås med sådana individer, MEN vi bör ändå fullgöra vår skyldighet att hjälpa och förmana sådana oordentliga individer, för de är fortfarande våra kristna bröder.
[Bild på sidan 18]
Om du såg någon kristen i din umgängeskrets vara ute på en farlig väg, skulle du då i all vänlighet ge honom ett råd?
[Bild på sidan 19]
”Fortsätt att bistå” dem som behöver tillrättavisande uppmuntran, var det råd Paulus gav