Jag rådfrågade inte ”kött och blod”
Berättat av Emile Schrantz
NÄR jag ser tillbaka på de många år jag tillbringat i Jehovas tjänst, är det något jag finner särskilt framträdande: ”Jag [gick] inte genast för att rådpläga med kött och blod.” De här orden i Galaterna 1:16 (NW) uttalades av den kristne aposteln Paulus, och jag tycker att de också passar in på mig. Varför det? Därför att jag ända från början av min kristna bana, liksom många gånger senare i livet, inte har rådfrågat ”kött och blod”, utan Gud och hans ord.
Som ung visste jag emellertid inte mycket om Gud. Jag växte upp i den norra delen av storhertigdömet Luxemburg, en del som kallas Ösling. Vi var inpyrda av vidskepelse. Böner frambars till exempel åt ”sankt” Albin för att skydda korna mot sjukdomar och till ”sankt” Celsius för att förhindra olyckor och hästsjukdomar. Vi bad också till ett ”helgon” om beskydd för grisarna.
Min far, som var mycket religiös, hade hos mig uppodlat en önskan att bli präst, och jag hade redan tjänstgjort som korgosse under mässan. Händelserna som följde efter första världskriget hade emellertid rubbat min fars förtroende för prästerna. Vad mig själv beträffar, så hade man sagt att när jag vid tolv års ålder tog nattvarden första gången, skulle Gud komma mig närmare. Det skulle bli den underbaraste dagen i mitt liv. Men trots att jag hade förberett mig grundligt, upplevde jag den dagen inget annat än en känsla av tomhet. Jag blev lika missräknad vid konfirmationen; jag kunde inte märka den allra minsta manifestation av den heliga anden som man hade utlovat. Jag ville inte längre bli präst.
Åren gick, och jag hemföll åt dryckenskap, förledd av mina vänner. Omkring år 1930 gjorde jag det till en vana att besöka en av mina bröder varje söndag. Vi talade mycket ofta om ungdomstiden och om hur otillfredsställda vi kände oss över att inte veta något om Gud och hans uppsåt. Vi brukade tala om bibeln som vi aldrig hade sett. Prästen tycktes vara den ende som ägde en bibel. Min bror sade många gånger: ”Om Gud inte har mer att säga oss än det prästen lär, så finns det ingen Gud.” Han brukade tillägga: ”Om vi bara kunde få tag i en riktig bibel!” Fram till den tiden hade jag bara haft möjlighet att rådfråga kött och blod. Om jag bara kunde få en bibel och med egna ögon se vad som kom från Gud!
Att rådfråga Gud genom hans ord
Några dagar efter det att vi hade haft ett sådant här samtal år 1933 kom en man till min brors hem. Mannen var en ”bibelforskare”, som de kallades, ett av Jehovas vittnen. Han talade om bibelns profetior. Genast frågade min bror var han kunde skaffa sig ett exemplar av bibeln. ”Jag kan komma hit med en bibel redan i kväll”, svarade mannen.
Samma kväll kom han tillbaka med två exemplar av en katolsk översättning av bibeln tillsammans med flera broschyrer, som var till hjälp vid bibelstudium. Följande söndag kom min bror till mig, och hans ansikte strålade. ”Gud har svarat oss”, sade han. ”Vi har den Heliga skrift!” Att äga bibeln var som att ha eld i händerna; den fascinerade oss.
Den dagen läste jag bibeln till långt in på natten. De bibliska småskrifterna, som mannen hade lämnat oss, hette ”Domen”, ”Frihet för folken”, ”Var äro de döda?” och ”Himmel och skärseld”, och de gjorde också ett starkt intryck på mig.
Som ett resultat av vad jag läste slutade jag dricka tillsammans med mina vänner. De vände sig då emot mig och började förtala mig. Kött och blod kämpade sannerligen emot mig, men Jehova hade nu kommit in i mitt liv genom sitt ord, bibeln, och han segrade.
Min bror dog några veckor senare, offer för en olyckshändelse i arbetet, och så förlorade jag den som kunde ha blivit min nära vän i Guds sanning. Jag behövde andra att anförtro mig åt och började därför söka sanna vänner, sådana som rådfrågade Jehova, men det fanns inga i närheten. De samlades till bibelstudium i Athus, och det innebar en färd på omkring tjugofem kilometer från Clemency, där jag bodde. Jag besökte mötena så ofta mitt arbete tillät.
År 1935 hölls en endagssammankomst i Bryssel. Dagen före sammankomsten framförde broder Delaunoy från Sällskapet Vakttornets kontor i Paris doptalet, och dopet ägde rum i ett badkar i källaren till Sällskapets avdelningskontor. Jag var med bland dem som blev döpta. Nästa dag tog jag med glädje del i tjänsten på fältet, och på eftermiddagen var omkring två hundra människor av många nationaliteter närvarande vid sammankomsten.
Ensam, ställd inför ett viktigt beslut
Andra världskriget närmade sig, och världsförhållandena blev alltmer spända. Den neutrala och kompromisslösa hållning som Jehovas vittnen intog medförde att motståndet ökade. Jag talade med allt större frimodighet om Gud och hans uppsåt, vilket ledde till att jag blev utsatt för motstånd och svårigheter. Så måste jag fatta ett beslut: antingen hålla tyst och behålla arbetet i ett bageri eller tala oförskräckt och förlora arbetet. Jag fattade mitt beslut utan att rådfråga föräldrar eller vänner eller ens andra vittnen. Det fanns i alla händelser ingen i närheten som jag kunde ha anförtrott mig åt. Jag hade Jehova och hans ord. Jag beslöt mig för att ägna mig helt åt hans ord och att fortsätta så länge jag hade vatten och bröd.
Jag skrev därför till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor och anmälde mig som pionjär eller heltidsförkunnare av Guds ord. Några veckor senare lämnade jag storhertigdömet Luxemburg för att predika i ett grannland till Luxemburg (Belgien). På cykel täckte jag ensam hela den skogbevuxna bergstrakt som kallades ”Ardennerna”. Jag förtröstade på Jehova. Trakten var oländig, och människorna befann sig i andligt mörker. Det var inte många familjer som ville ta emot mig, men så småningom öppnade tre eller fyra sina hem för mig och erbjöd mig tillfällig bostad tid efter annan.
År 1937 försåg Sällskapet mig med en kamrat i förkunnartjänsten. Vi blev förordnade att predika de goda nyheterna i Antwerpen, en av Belgiens större städer. Med hjälp av min kamrat, André Wozniak, lärde jag mig att leva sparsamt och att vara nöjd med det nödvändigaste för att kunna stanna kvar i heltidstjänsten. På den tiden kunde vi leva på tio belgiska franc (cirka en krona) om dagen och hålla oss friska och lyckliga. Vi var glada i Jehovas tjänst.
Det var inte utan svårigheter vi predikade Guds sanning i Antwerpen. Prästerskapet lade märke till vår outtröttliga iver och försökte stoppa oss med polisens hjälp. Scenen var alltid densamma: Polisen arresterade oss med den motiveringen att vi idkade gårdfarihandel utan tillstånd. Sedan vi förklarat att vår predikoverksamhet var laglig, avskrevs vanligtvis målet. Vi fick emellertid tillfälle att frambära vittnesbörd om Guds rike för olika myndighetspersoner.
Nazisternas invasion i Belgien 1940 gjorde slut på vår frihet att öppet predika Guds ord. Under krigets första dagar for jag till Sällskapets avdelningskontor i Bryssel och hämtade flera kartonger med bibliska publikationer för att förhindra att de skulle bli konfiskerade. De skulle visa sig vara till stor nytta för oss längre fram.
Under den tyska ockupationen
Snart började Gestapo, nazisternas hemliga polis, jaga oss. Min kamrat hade blivit förordnad till zontillsyningsman (motsvarigheten till kretstillsyningsman) för att besöka församlingarna och uppbygga dem. Gestapo försökte gripa honom, och en dag kom de till mitt husrum då jag inte var hemma. Hyresvärdinnan, en nyligen döpt syster i Guds sanning, hotades med att bli fängslad om hon inte underrättade polisen när jag återvänt. Då jag kom hem, berättade hon för mig vad som hänt. Jag bad henne låta mig gå och varna mina kristna bröder. Sedan skulle jag komma tillbaka. Jag varnade flera familjer, lämnade en kartong med bibliska publikationer på ett säkert gömställe och återvände sedan, i vetskap om vad som väntade.
Jag hade ingen som kunde råda mig hur jag skulle göra. Men jag ville hålla mitt ord och inte skapa några problem för det nya vittnet. Gestapo kom och arresterade mig. De frågade mig om min kamrats uppehållsort. Jag berättade för dem att han hade farit för att hälsa på sin ”familj”. Min utfrågare verkade nöjd med svaret. Därpå visade de mig listor med namn på vittnen och ville veta deras adresser. Jag valde att lämna upplysningar om dem som antingen var döda eller hade lämnat landet. När det gällde de andra namnen, sade jag att jag kände många till utseendet men inte till namnet. Efter fyra dagars arrest i Antwerpen flyttades jag över till ett fängelse i Bryssel.
Gestapo beslöt att jag inte skulle bli frisläppt, förrän jag hade lämnat upplysningar som ledde till att min kamrat kunde arresteras. Efter fyrtio dagar blev jag emellertid fri. Under Gestapos alla förhör satte jag stort värde på den kunskap om Gud och hans ord som jag hade inhämtat, eftersom jag måste fatta många viktiga beslut utan att rådfråga kött och blod.
Efter min frigivning ansåg jag det förståndigast att lämna det område där jag var så väl bevakad. Jag återvände till Ardennerna. Fram till krigsslutet tilldelades jag sedan olika uppdrag: Jag tjänade som kretstillsyningsman, arbetade med översättning och transporterade litteratur som tryckts under jorden (vi tryckte Vakttornet på franska, flamländska, polska, sloveniska, tyska och ibland på italienska). Det var hela tiden ett riskfyllt företag, och därför måste vi alltid vara på vår vakt, beredda att fatta snabba beslut. Vid sådana tillfällen inser man mer än någonsin att man är fullständigt beroende av Jehova och behöver förtrösta på honom för varje steg; och det var vad jag gjorde. Jag blev van att söka hans hjälp i bön, och jag bad aldrig förgäves om hans hjälp.
Eftersom jag inte hade arbetstillstånd — något som de tyska myndigheterna fordrade — riskerade jag att bli deporterad till Tyskland för att sättas i tvångsarbete. Tack vare en uppgift på mitt identitetskort kunde jag emellertid mer än en gång klara mig ur besvärliga situationer. Mitt yrke uppgavs vara ”missionär”. En gång när jag greps vid en militärkontroll, då jag medförde förbjuden biblisk litteratur, frågade en soldat efter mitt arbetstillstånd. Jag svarade att jag inte behövde något, eftersom jag var missionär och därför var befriad. En annan soldat instämde i att jag inte behövde arbetstillstånd. Därpå frågade han vad jag medförde. Det var bibelstudiehjälpredan ”Barnen”, som trycktes underjordiskt i Bryssel. Jag sade honom att det var en religiös bok och fäste hans uppmärksamhet på bibelcitaten, och han blev nöjd.
Det var omöjligt för mig att skaffa ransoneringskort från myndigheterna, eftersom jag inte kunde ta risken att gå till något rådhus i Belgien och inregistrera mig. Men jag behövde inte svälta, eftersom mina kristna bröder visade en enastående kärlek. Trots att de själva bara hade livets nödtorft, offrade de ransoneringskuponger som de överlämnade till det vittne som hade hand om insamlandet av kuponger för de bröders räkning som gömde sig undan Gestapo. En välsmakande morot med ett stycke bröd till middag, och jag var belåten. Jag hade odlat den inställning som aposteln Paulus gav uttryck åt: ”Jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter, i vilka jag är.” (Fil. 4:11) Natthärbärgena varierade; ibland sov jag i hö, ibland på en halmmadrass på golvet eller på en bänk på järnvägsstationen.
Min cykel var alltid det säkraste transportmedlet. Med den kunde jag lättare undvika folksamlingar och spaningspatruller. Det var naturligtvis inte alltid lätt att färdas på cykel 100 kilometer eller mer, i synnerhet inte i Ardennerna under stränga vintrar på snöiga och isbelagda vägar. Men det var en stor glädje för oss att kunna förse våra kristna bröder med andlig föda, och deras uppskattning var riklig lön för de svårigheter och risker vi utsattes för. Jehova välsignade sitt folks ansträngningar. Antalet vittnen i Belgien växte från ett hundra år 1940 till mer än 600 vid krigets slut.
Inte längre under jorden
När ockupationen var över, fick jag i uppdrag att hjälpa till att reorganisera Jehovas folks församlingar. När det arbetet var avslutat, blev jag erbjuden att välja ett område, där inget predikoarbete utfördes, och tjäna där som pionjär med särskilt uppdrag. Jag valde staden Arlon, ett jesuitiskt fäste, i södra Ardennerna. Det enda jag hade med mig när jag for dit var min cykel, två resväskor och en bärbar grammofon för uppspelning av bibliska föredrag som spelats in på grammofonskivor.
Jag började besöka människorna i trakten. Just vid den tiden innehöll tidskriften En Ny Värld (numera Vakna!) artiklar som avslöjade prästerskapet. Jag behöver väl inte säga att min verksamhet försatte staden i jäsning. Men krigsåren hade gjort mig orubblig, och jag var fast besluten att fortsätta predikandet. Arbetet hade framgång, och till slut upplät en intresserad familj sitt hem för en grupp som kom tillsammans för att studera Vakttornet.
Ganska många kvinnor i trakten var intresserade av att studera bibeln. Jag bad därför en kristen syster, som var änka och heltidsförkunnare, att hjälpa mig med dessa bibelstudier. Vi gifte oss senare, och hon blev min ständiga följeslagare i förkunnartjänsten. Vid fyrtiofem års ålder lärde hon sig cykla för att kunna fullgöra pionjärtjänsten. Cykeln var vårt transportmedel ända till 1958. Vi fick tillfälle att hjälpa många människor i det området, och numera finns det en blomstrande församling där i staden och ytterligare en i närheten.
Senare blev jag förordnad av Sällskapet att besöka församlingar som kretstillsyningsman. Den krets jag skulle besöka omfattade, förutom tre distrikt i Belgien, storhertigdömet Luxemburg. Motståndet var särskilt stort i Luxemburg. Myndigheterna gjorde livet svårt för oss, och vi blev ofta arresterade. Varje gång konfiskerades våra cyklar och litteraturväskor. Våra kristna bröder brukade då ordna ny utrustning åt oss, och vi satte genast i gång igen. Slutligen kom målet upp i högsta domstolen i Luxemburg, och utslaget blev till vår fördel. Alla våra konfiskerade ägodelar återlämnades.
Längre fram erbjöds vi att välja ett annat område att predika i, ett område där behovet var större. Vi valde Marche-en-Famenne, som också ligger i Ardennerna. Vi for till vårt distrikt övertygade om att vi skulle finna husrum före mörkrets inbrott. Men vi fick inte tag på något, varför vi återvände till järnvägsstationen. Plötsligt fick vi se en dam komma emot oss. Hon frågade om det var vi som sökte husrum; hon hade precis vad vi behövde. Vi startade på nytt ännu en gång.
Allteftersom åren gick blev det möjligt för oss att sätta i gång bibelstudier, men det krävdes stor uthållighet. Åtta års hårt arbete förgick innan vårt kök blev för litet att samlas i till möten. Men grunden hade lagts, och församlingen växte. År 1967 tilldelades vi så ett nytt distrikt — Aywaille med omgivningar, inte långt från Liège.
Vi hade på nytt privilegiet att få hjälpa till att bygga upp en församling från praktiskt taget ingenting. År 1972 hade församlingen blivit så blomstrande att den kunde klara sig på egen hand.
I början av år 1971 försämrades plötsligt min hustrus hälsa. Hon hade drabbats av obotlig cancer. Hon hade varit min trogna kamrat i tjugofem år, utstått svårigheter och gjort uppoffringar tillsammans med mig för att Guds sannings ljus skulle kunna lysa i Luxemburg.
I likhet med aposteln Paulus, som hade utstått många svårigheter men var övertygad om Jehovas godkännande, är jag lycklig över att jag har haft möjlighet att tillbringa så många år i heltidstjänsten. Jag ångrar inte att jag inte rådfrågade kött och blod, innan jag fattade mitt beslut att tjäna Jehova av all min livskraft. Om jag skulle börja om på nytt, skulle jag ta min cykel och bege mig åstad för att predika Guds ord precis som jag gjorde 1936. Jehova har frikostigt sörjt för alla mina behov. Min önskan är att jag måtte fortsätta att vara trogen det uppdrag han har anförtrott mig.
”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd? ... Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” — Rom. 8:31, 35—39.