En hemlighet som filipperna fick lära sig

VEM tycker inte om att få veta en hemlighet? Du blir säkerligen mycket glad om någon anförtror dig en hemlighet — kanske en lycklig tilldragelse som personen berättar för dig innan han eller hon offentliggör den.

Ett annat slags hemlighet är kunskap eller insikt som andra inte har. Detta slags hemlighet var av betydelse för en grupp kristna i det första århundradet i församlingen i Filippi i Macedonien. Låt oss, för att förstå vad denna särskilda hemlighet var och för att förstå hur vi kan ha nytta av den, helt kort se på bakgrunden till ett brev som skrevs till filipperna, ett brev som nu är en del av bibeln.

Paulus — till filipperna

Missionären Paulus var i fängelse i Rom omkring åren 59—61 v.t. Under denna tid kunde han tänka på de många erfarenheter som han hade haft under sina resor. Han kunde påminna sig de många trogna bröder som han hade träffat och församlingar som han hade haft privilegiet att bilda och hjälpa vidare på sanningens väg och se växa till. Han kunde inte låta bli att tänka på församlingen i Filippi. Församlingen där hade en särskild plats i hans hjärta på grund av de ovanliga erfarenheter som var förbundna med den.

Det var under Paulus’ andra missionsresa, omkring år 50 v.t., som Guds ande hindrade honom (och Silas) från att predika i provinsen Asien och i Mysien och Bitynien. Paulus begav sig därför till Troas, där han under natten hade en syn. ”En viss macedonisk man stod och bönföll honom och sade: ’Tag steget över till Macedonien och hjälp oss.’” (Apostlagärningarna 16:9) Genast begav sig Paulus och hans medarbetare med båt till Samotrace och fortsatte till hamnstaden Neapolis. De färdades därifrån landvägen till Filippi.

De fann, kanske till sin förvåning, få judar i denna stad, och tydligen hade dessa inte någon synagoga. I stället för att Paulus och Silas gick till en synagoga på sabbaten, som deras sed var, gick de utanför porten längs med en flod och började tala med kvinnorna som samlats där. (Apostlagärningarna 16:13) Du kan få veta mer om detta händelserika besök i Filippi genom att läsa Apostlagärningarna 16:11—40. Paulus’ predikande ledde till att en församling bildades i Europa, och han besökte senare denna församling i Filippi igen — kanske till och med två gånger. — Apostlagärningarna 20:1, 2, 6; Filipperna 2:24.

När Paulus satt i fängelse i Rom, kunde han tänka på de fina kristna han hade varit tillsammans med i Filippi. Lydia hade visat särskilt stor gästfrihet. Evodia och Syntyke hade arbetat sida vid sida med Paulus i att sprida de ”goda nyheterna”. Paulus kunde inte heller glömma fångvaktaren och hans husfolk och den mirakulösa erfarenheten i samband med att de tog emot kristendomen.

När Paulus tänkte på den kärlek, omtanke och omsorg som filipperna visat, fann han all orsak att skriva ett brev till dem. (Filipperna 1:3, 12) Det visar den kärlek som Paulus hyste till dem och de ”rättfärdiga frukter” som de uppvisade. — Filipperna 1:11.

Vad är denna hemlighet?

I sitt brev talade Paulus om en hemlighet som han personligen hade lärt sig och som filipperna tydligen hade lärt av honom. Det var en hemlighet som hade hjälpt Paulus genom många prövningar under årens lopp. Han skrev: ”I allting och i alla förhållanden har jag lärt mig hemligheten, både att vara mätt och att vara hungrig, både att ha överflöd och att lida brist. Allt har jag styrka till på grund av honom som ger mig kraft.” (Filipperna 4:12, 13) Det handlade således om hemligheten att leva som kristen under vilka omständigheter som än uppstod, alltmedan man förlitade sig på Jehova.

Filipperna hade lärt sig denna hemlighet, och det påverkade dem på många sätt. Församlingen var till exempel mycket nitisk i att predika. Paulus skrev: ”Ni lyser som ljusspridare i världen.” (Filipperna 2:15) De tog emot de goda nyheterna med stor glädje och fortsatte sedan att befrämja dessa goda nyheter. Paulus kunde tala om dem som ”delaktiga med [honom] ... i att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. — Filipperna 1:7.

När Paulus skrev detta brev, visste han att de skulle vara intresserade av hans erfarenheter i fängelset. Han framhöll att fastän han var i fängelse, hade hans omständigheter ”lett till framåtskridande för de goda nyheterna snarare än något annat”, och han sade: ”Mina bojor har blivit allmänt kända i förbindelse med Kristus inom hela det pretorianska gardet.” (Filipperna 1:12, 13) Han berättade också att de flesta kristna i Rom på grund av hans fängelsebojor visade så mycket mer mod i att oförskräckt tala Guds ord. Det måste ha uppmuntrat filipperna att veta att Paulus, även om han var i fängelse, fortsatte att vara nitisk för predikandet om Riket alldeles som de var. — Filipperna 1:14.

En annan sak som skulle kunna ha samband med den hemlighet som omnämndes i Filipperna 4:12, 13 var att ha den rätta sinnesinställningen. Filippernas inställning var inte att behaga sig själva, utan att hjälpa andra. De hade verkligen varit mycket hjälpsamma mot Paulus. Då han var i Tessalonika sände de två gånger materiell hjälp till honom — den enda församling som gjorde det. (Filipperna 4:15, 16) När församlingen i Jerusalem senare erfor svåra tider på grund av förföljelse och behövde hjälp, gav filipperna, fastän de själva var fattiga, frikostiga bidrag. Paulus skrev att detta givande var ”utöver ... [deras] verkliga förmåga”. (2 Korintierna 8:3) När Paulus senare kom i fängelse i Rom, sände de materiella saker genom Epafroditus.

Ja, filipperna hade kärleksfull omsorg om sina medkristna. De handlade alldeles som Paulus uppmanat dem, nämligen att inte hålla ett öga bara på sina ”egna angelägenheter, utan också med personligt intresse på de andras”. Vilken vederkvickande ande detta visade! Det vittnade om att filipperna hade en ödmjuk sinnesinställning, alldeles som Jesus hade, och inte var kritiska mot andra. — Filipperna 2:1—5, 14.

Vi kan lära känna och tillämpa deras hemlighet

Eftersom vi lever i en annan tid än aposteln Paulus, har vi inte möjlighet till direkt samvaro med honom. Hur tacksamma bör vi därför inte vara för att Jehova Gud i sitt ord bevarade det inspirerade brevet till filipperna! Vi kan på så sätt lära känna de underbara råd som finns i det, däribland hemligheten som Paulus lärde sig och som han tydligtvis delade med filipperna.

För filipperna inbegrep denna hemlighet kunskap, inställning och uppförande. Paulus uppmuntrade dem att uppföra sig ”värdigt de goda nyheterna om den Smorde”. (Filipperna 1:27) Allteftersom de följde Paulus’ uppmaning skulle de ”vara klanderfria och oskyldiga, Guds oklanderliga barn mitt i en förvriden och förvänd generation”. (Filipperna 2:15) För att bevara detta rena uppförande krävdes det naturligtvis försiktighet, även i fråga om tankar. Det finns helt visst något för oss att lära här. Vi kanske önskar göra det som många andra har gjort som har försökt tillämpa denna ”hemlighet”, nämligen komma ihåg och regelbundet tänka på vad Paulus skrev i Filipperna 4:8 angående våra tankar. Kan du upprepa detta skriftställe ur minnet?

Hemligheten med att vara beroende av Gud och att tjäna honom lyckligt, antingen man har många eller få materiella tillgångar, kan medföra ett mycket tillfredsställande liv. Tänk på den tillfredsställelse Paulus kunde känna när han tänkte på hur frukten av hans arbete visade sig i församlingen i Filippi. Han hade sett församlingen växa i kärlek till den kristna sanningen och växa i nit för att sprida de goda nyheterna. Han såg också deras kärlek i verksamhet gentemot medkristna. Han kunde känna stor tillfredsställelse av att se att de också hade lärt sig hemligheten med att helt och fullt lita på Gud i allt det som de gjorde och att tjäna honom med allt vad de ägde.

Varje kristen i dag kan lämpligen fråga sig själv om han eller hon personligen har lärt sig den viktiga hemligheten som Paulus nämnde i Filipperna 4:12, 13. Ett bevis på detta är att vi har Jehovas välsignelse och är ”uppfyllda av rättfärdig frukt”. (Filipperna 1:9—11; 4:17) Om vi har lärt oss denna livsviktiga hemlighet och gett uttryck åt den, kommer vi också att hjälpa dem som finns omkring oss in på samma linje. Vi kommer att vara ett gott exempel för andra alldeles som Paulus var. Han kunde därför ge filipperna följande råd: ”Bli samfällt mina efterliknare, bröder, och håll blicken fäst vid dem som vandrar på ett sätt som stämmer överens med det exempel ni har i oss.” (Filipperna 3:17; jämför verserna 13, 14.) För oss och för andra är denna hemlighet av största värde; den kommer att medverka till att vi vinner evigt liv.

Inblick i nyheterna

Fossil dårskap

En ledare i New York Times kommenterade för någon tid sedan den fortsatta tävlan bland evolutionister som gäller vem som har funnit det äldsta eller bästa människoliknande fossilet och sade att paleoantropologin är en ”vetenskap som är rik på dramatiska påståenden men fattig på exakt kunskap. Paleoantropologin utnyttjar de noggranna vetenskapsgrenarna anatomi och geologi men ger samtidigt så stort utrymme för gissningar att teorierna om hur människan kom till har en tendens att berätta mer om deras författare än om deras ämne.”

Times framhöll exemplet med ”de engelska anatomer som okritiskt godtog Piltdownfossilen som man fann omkring år 1910” — senare visade sig dessa vara en bluff. För att visa att knappast något har förändrats bland dagens evolutionister citeras boken Missing Links (Felande länkar): ”[Nutida paleoantropologer] är inte mindre benägna än tidigare forskare att klamra sig fast vid oriktiga data som stöder deras förutfattade meningar.” Varför denna brist på vetenskaplig objektivitet? Times föreslår: ”Ett skäl kan vara att somliga teorier attraherar mer materiellt stöd än andra [eller: ”bättre” fossil får bättre finansiering]. ... Upptäckaren av en ny skalle tycks ofta åter rita upp människans familjeträd och ritar in sin upptäckt på mittlinjen som leder till människan och de skallar som alla andra upptäckt på sidolinjer som inte leder någonstans.”

I alla händelser, sade artikeln, ”skulle de flesta av de [fossila] bevisen passa på ett biljardbord”, där vars och ens tolkning blir föremål för plötsliga förändringar.

Kapprustningen kommer in på ett nytt område

Förenta staternas flygvapen har upprättat ett rymdkommando och därigenom visat att militära planerare har vänt blickarna mot yttre