Frågor från läsekretsen
● Varför står det i Vakttornets publikationer att Matteus först skrev sitt evangelium på hebreiska, då man ju förmodar att hebreiskan var ett dött språk på hans tid? — E. W., USA.
Det finns flera skäl till uppfattningen att Matteus först skrev sitt evangelium på hebreiska. För det första kan vi inte anta att hebreiskan var ett dött språk, såsom G. Ernest Wright påpekar i sin bok om biblisk arkeologi, Biblical Archaeology, (sid. 240): ”Romerska soldater och ämbetsmän kan ha hörts samtala på latin, under det att de ortodoxa judarna mycket väl kan ha talat en sentida variant av hebreiskan med varandra, ett språk som vi vet varken var klassisk hebreiska eller arameiska, även om det hade likheter med båda dessa språk.” Vidare talar Albert Edward Bailey i en bok där han skildrar det dagliga livet på den tid då bibeln kom till, Daily Life in Bible Times, om den undervisning som de judiska ungdomarna fick på Jakobs, Sebedeus’ sons, tid och säger bland annat:
”Gossarna blev fostrade till fromhet alltifrån mycket späd ålder. Detta innebar att gossarna hade kunskap i lagen, vilket de visade genom att de kunde läsa den, skriva den och förklara dess uppenbara innebörd. ... Gossarna satt på marken i en halvcirkel vända mot läraren. Här fick Jakob lära sig att läsa lagen på hebreiska, och man började med Tredje Moseboken, vars innehåll alla judar måste känna till, om de skulle kunna leva ett liv som var välbehagligt för Gud; och han måste kunna uttala orden rätt och med vördnad. Hebreiskan var ett främmande språk för honom, ty när han var hemma eller ute och lekte talade man arameiska, och längre fram, när han kom ut i affärslivet, måste han tala grekiska. Hebreiskan användes bara i synagogan. ... Sedan han hade lärt sig läsa, fick han lära sig skriva, förmodligen på hebreiska och alldeles säkert på arameiska.” — Sid. 248, 249.
Vad de vittnesbörd beträffar, som säger att Matteus först skrev sitt evangelium på hebreiska, så finns det en ansenlig rad av sådana påståenden, som skribenter från 100-, 200- och 300-talen har gjort. Vi skall anföra några av dem här: Papias, som levde under första århundradet och in på 100-talet, skrev: ”Matteus sammanställde oraklerna [Herrens orakler] på hebreiska språket.” (The Ante-Nicene Fathers, band I, sid. 155) Origenes, som levde på 100- och 200-talet, skrev att Matteus’ evangelium ”utgavs med tanke på troende judar och skrevs med hebreiska bokstäver”. (McClintock and Strong’s Cyclopædia, band V, sid. 890) I samma verk återfinner vi några ord av Eusebios, som levde på 200- och 300-talet. De lyder: ”Evangelisten Matteus lade fram sitt evangelium på hebreiska språket.”
Vidare har vi Hieronymus, som levde på 300- och 400-talet och som i sin Catalogue of Ecclesiastical Writers sade att Matteus ”sammanställde ett evangelium om Kristus i Judeen på hebreiska språket och med hebreiska bokstäver, till gagn för de omskurna som kommit till tro. ... Vidare har själva hebreiskan bevarats ända till denna dag i det bibliotek i Caesarea, som martyren Pamfilos med så stor flit samlat.”
Ett uttalande av en nutida bibelforskare, Hugh G. Schonfield, är också av intresse. På sidan 11 i sin bok An Old Hebrew Text of St. Matthew’s Gospel skriver han: ”För så länge sedan som på 300-talet hör vi talas om ett hebreiskt Matteus, som bevarats i de judiska arkiven i Tiberias.”
Ännu ett skäl till uppfattningen att Matteus först skrev sitt evangelium på hebreiska grundar sig på det förhållandet att en noggrann undersökning av hans citat från de hebreiska skrifterna utvisar att han citerade direkt från hebreiskan och inte från Septuagintaöversättningen. Om Matteus först hade skrivit sitt evangelium på grekiska, är det troligt att han skulle ha citerat från Septuagintan.
Med tanke på de tidiga skribenternas vittnesbörd, det förhållandet att hebreiskan användes i synagogorna och att Matteus citerade från hebreiskan drar vi följande slutsats: Det verkar rimligt att tro att Matteus först skrev sitt evangelium på hebreiska och att han senare med största sannolikhet själv översatte det till koinégrekiska.
● Hur kan man få skildringarna i 2 Konungaboken 9:27 och 2 Krönikeboken 22:8, 9, som båda talar om judakonungen Ahasjas död, att stämma överens? — C. S., USA.
Skildringen i 2 Konungaboken 9:27 (NW) lyder: ”Ahasja, Juda konung själv, såg det och tog till flykten åt trädgårdshuset till. (Senare satte Jehu efter honom och sade: ’Honom också! Slå ned honom!’ Då slogo de ned honom, medan han var i vagnen på vägen upp till Gur, som ligger vid Jibleam. Och han fortsatte sin flykt till Megiddo och kom att dö där.)” Vad skildringen i 2 Krönikeboken 22:8, 9 (NW) beträffar, så lyder den: ”Det hände sig att så snart som Jehu hade kommit i tvist med Ahabs hus, råkade han på Juda furstar och Ahasjas brorsöner, Ahasjas tjänare, och han grep sig an med att döda dem. Sedan begav han sig för att söka efter Ahasja, och de togo honom slutligen till fånga, då han gömde sig i Samaria, och förde honom till Jehu. Därpå dödade de honom och begrovo honom.”
Det problem, som tycks föreligga här, blir löst när vi tänker på att bibelskribenterna inte alltid skildrade de olika händelserna i strängt kronologisk ordning. De hade inte heller skiljetecken, såsom vi har nu för tiden, för att ange ett parentetiskt tillägg eller en avvikelse från den kronologiska ordningen. Den som skrivit Konungaböckerna fortsatte helt enkelt, sedan han med några ord nämnt Ahasja och hans flykt, att meddela de upplysningar han hade om återstoden av Ahasjas liv eller om hans död, och han angav då inte om allt detta kom i kronologisk ordning i förhållande till det som han vidare skulle meddela, eller om det inte var så. Fördenskull sätter Nya Världens översättning inte endast skildringen av dessa händelser, som inträffade senare, inom parentes, utan den återger också den hebreiska konjunktionen vav, som inleder den parentetiska skildringen, med ordet ”senare”. Vad detta hebreiska ord, vav, beträffar, så har förordet till Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna, band 1, sidan 18, 1953 års upplaga, följande att meddela:
”Fastän vav (’och’) ideligen återkommer i hebreiskan, ignorerar vi inte detta ord och lämnar det inte oöversatt, som om det vore onödigt eller hindersamt eller föråldrat, när det gäller stilen, utan vi återger det genom att använda övergångsord eller -fraser, som har just den innebörd den hebreiska texten får oss att ana. Vi söker få fram kraften hos vav i förhållande till det verb, som det är förbundet med. Detta enkla ord, vav, används i hebreiskan för att ge uttryck åt många olika meningsskiftningar frånsett dess grundbetydelse ’och’.”
Det var alltså vid en senare tidpunkt som Jehu återigen satte efter konung Ahasja genom att sända sina män efter honom. Det förefaller som om skildringen i Krönikeboken återger händelserna i den ordning de inträffade, fastän den skildringen inte anger namnet på den plats, där Ahasja blev dödligt sårad på Jehus befallning, och inte heller nämner namnet på den plats, där konungen slutligen dog, såsom skildringen i Konungaboken gör.
Om vi sammanställer de båda skildringarna, kan vi få veta vad som uppenbarligen inträffade: Jehu, som var på väg till Jisreel, mötte Joram och Ahasja. Jehu dödade Joram, men Ahasja flydde. Just då satte inte Jehu efter Ahasja, utan han fortsatte till Jisreel för att fullborda sitt bödelsverk där. Under tiden sökte den flyende Ahasja ta sig tillbaka till Jerusalem; men han kom inte längre än till Samaria, där han sökte gömma sig. Jehus män, som satte efter Ahasja, upptäckte honom i Samaria och tog honom till fånga, och han fördes så till Jehu, som befann sig i närheten av staden Jibleam inte så långt från Jisreel. När Jehu fick se Ahasja, befallde han sina män att döda honom i vagnen. De slog ned honom och sårade honom på vägen upp mot Gur i närheten av Jibleam; men Ahasja fick slippa undan, och han flydde till Megiddo, där han dog av sina sår.
● Vilka är de myndigheter som omnämns i Kolosserna 1:16? Inbegrips de ”överordnade myndigheterna”, som omtalas i Romarna 13:1 (NW), bland dessa myndigheter? — C. W., USA.
I Kolosserna 1:16, 17 (NW) heter det: ”Förmedelst honom blev allting annat skapat i himlarna och på jorden, de synliga tingen och de osynliga tingen, vare sig det är troner eller herradömen eller regeringar eller myndigheter. Allting annat har blivit skapat genom honom och för honom. Också är han före allting annat, och förmedelst honom bragtes allting annat att existera.”
Vilka myndigheter åsyftar aposteln Paulus här? Åsyftar han de ”överordnade myndigheterna”, dvs. denna världens styresmän, som omnämns i Romarna 13:1 (NW)? Nej, dessa ”överordnade myndigheter” sägs vara ”av Gud insatta i sina relativa ställningar”; det heter inte att de är skapade av Gud. Men de myndigheter, som Kolosserna 1:16 omnämner, sägs Gud ha skapat genom sin Son. Vidare skulle man inte kunna påstå att de världsliga ”överordnade myndigheterna” har blivit skapade för honom, dvs. för Jesus Kristus, utan snarare för människorna på jorden. Det finns följaktligen olika slag av myndigheter. Några tillhör Jehovas organisation och andra Satans värld och organisation. Sammanhanget i Kolosserna, kapitel 1, gör denna sak mycket tydlig och klar, ty i vers 13 säger Paulus: ”Han befriade oss från mörkrets myndighet och omplanterade oss i det rike”, eller under den myndighet, ”som tillhör Sonen av hans kärlek”. Just här i detta sammanhang omnämns alltså två tydligt åtskilda myndigheter.
De myndigheter, som har med ”Sonen av hans kärlek” att göra, tillhör honom, de skapades förmedelst Sonen, ty denne var det redskap Gud använde. Och dessa myndigheter inbegriper inte bara himmelska, andliga, osynliga myndigheter utan också dem som förordnas att utöva myndighet i den kristna församlingen. Liksom Jehova hade en kanal, ett redskap, som tjänade såsom en myndighet eller styrande krets på apostlarnas tid och efter pingsten år 33 e. Kr., så har Jehova Gud i denna tid en styrande krets, en ”trogen och omdömesgill slav”-klass, som övar uppsikt över det verk, som Jehovas kristna vittnen i den nya världens samhälle utför. — Matt. 24:45—47, NW.