Skonade från att bli dräpta tillsammans med konungens fiender
1. Vilka konsekvenser kan det medföra för oss, om vi nu förkastar jordens nye konung, och av vilket varnande exempel från lång tid tillbaka kan vi sluta oss till detta?
EFTERSOM vi lever i ”ändens tid” för den nuvarande ”tingens ordning”, kan det medföra de allvarligaste konsekvenser för oss om vi förkastar jordens nye konung. (Dan. 12:4; Matt. 24:3, NW) För nitton hundra år sedan blev följderna mycket allvarliga för de israeliter som då levde i slutet av den judiska tingens ordning som hade sitt centrum i Jerusalem och dess tempel. (Hebr. 9:26) Det utgör ett varnande exempel för oss i våra dagar. Denna varning betonas för oss i Jesu liknelse om mannen av ädel börd som anförtrodde tio silverminor åt tio av sina slavar.
2. När gav sig Jesus i väg som den tillämnade konungen, och vilka var hans ”landsmän”, som sände en delegation efter honom för att motarbeta hans kungadöme?
2 I liknelsen fortsätter Jesus och säger: ”Men hans landsmän hatade honom och sände ut en beskickning efter honom för att säga: ’Vi vill inte att denne man skall bli konung över oss.’” (Luk. 19:14, NW) Det var efter Jesu uppståndelse från de döda som han såsom den som var smord med Guds heliga ande till att bli den messianske konungen for upp från jorden till himmelen, exakt tio dagar före pingstdagen år 33 v.t. Enligt Jesu nationalitet som människa var ”hans landsmän” israeliterna eller judarna. I överensstämmelse med detta faktum är det skrivet: ”När den fastställda tidsgränsen var uppnådd, sände Gud ut sin Son, som kom att födas av en kvinna och som kom att stå under lagen, på det att han genom köp måtte frigöra dem som är under lagen, för att vi för vår del måtte få adoptionen såsom söner.” (Gal. 4:4, 5, NW) ”Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.” (Joh. 1:11) Nåväl, hur gick det till att Jesu judiska landsmän efter hans himmelsfärd skickade en deputation eller delegation efter honom för att uttrycka sin invändning mot att Jesus skulle utöva kunglig makt över dem?
3. Hur kunde hans ”landsmän”, med tanke på att de var kött och blod, sända en delegation ”efter honom” för att invända mot hans kungadöme?
3 Eftersom Jesu landsmän var kött och blod, kunde ingen beskickning av judiska sändebud komma till himmelen och framträda inför Guds heliga närvaro och anmoda honom att inte ge det messianska kungadömet åt hans uppståndne Son, Jesus. Men de behövde inte göra det. De meddelade Gud sin mening lika verkningsfullt ändå. På vilket sätt? Det skedde alltifrån pingstdagen, ty då hade de kristna lärjungarna, som hållit sig ”under jorden”, framträtt öppet. Det var då aposteln Petrus, som fungerade som språkrör för omkring 120 lärjungar, sade till mer än tre tusen församlade judar i Jerusalem: ”Må därför hela Israels hus med säkerhet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni hängde på pålen.” (Apg. 2:36, NW) Men höll de religiösa myndigheterna i Jerusalem med om vad som sades i detta tillkännagivande av att Jesus var Messias? Nej inte alls, om deras motstånd mot Jesu lärjungar och deras förföljelse av dem därefter kan ange något. Genom att de öppet vände sig mot det vittnesbörd som lärjungarna avgav, om att Jesus var Guds utlovade Messias, underrättade de alltså Gud i himmelen om att de inte ville ha hans uppståndne Son som sin messianske konung. — Apg. 5:34—39.
4. a) För vad utsatte sig Jesu ”landsmän” genom att de förkastade honom som den messianske konungen? b) Till vilket resultat ledde detta senare för sådana judar, men hur gick det för de judar som blivit kristna?
4 Jesu landsmän hade sina egna uppfattningar om vem som skulle bli deras kung och utföra Messias’ roll. De utsatte sig därigenom för att bli bedragna av sådana som föregav sig vara Messias, Kristus. Det var under falska messianska ideal som de nationalistiska judarna år 66 v.t. gjorde uppror mot att längre ha kejsaren som sin kung. (Joh. 19:15) De få åren av oberoende som de vann från det romerska väldet slutade med att Jerusalem och dess tempel lades i ruiner år 70 v.t. De tusentals kristna judarna var tacksamma att de inte hade blivit bedragna att ansluta sig till det judiska, messianska upproret, och de fortsatte att ”göra affärer” med de symboliska silverminor som Jesus Kristus gav dem, innan han begav sig till det himmelska ”avlägsna landet”. De förlorade ingenting i andligt avseende genom Jerusalems fruktansvärda förstöring och genom den grymma förskingringen av de icke troende judarna.
Att göra affärer med konungens värdefulla ting
5. När den återkomne mannen av ädel börd i liknelsen höll räkenskap med sina slavar, vad hade då den som först infann sig att säga?
5 I Jesu liknelse är det först efter det att ”mannen av ädel börd” kommit tillbaka från sin långa utlandsresa som vi får reda på vad hans tio slavar hade gjort med de silverminor som anförtrotts åt dem. Vi läser: ”När han slutligen kom tillbaka efter att ha försäkrat sig om den kungliga makten [eller: riket], befallde han att man skulle kalla till honom dessa slavar, åt vilka han hade gett silverpenningarna, för att han skulle utröna vad de hade vunnit genom att göra affärer. Då infann sig den förste och sade: ’Herre, din mina har tjänat in tio minor.’” (Luk. 19:15, 16, NW) Enligt An American Translation sade denne slav: ”Dina tjugo dollar har inbringat två hundra, herre!” Enligt Moffatts översättning sade han: ”Dina fem pund har inbringat ytterligare femtio, herre.” Han hade vunnit tio gånger mer än han hade fått.
6. a) Vad föreställde den förste slaven? b) Hur gjorde man affärer med Herrens ”silvermina” alltifrån pingsten?
6 Eftersom de ”tio slavarna” i liknelsen var en bild av alla Jesu Kristi av anden pånyttfödda smorda lärjungar alltifrån pingsten år 33 v.t. fram till våra dagar, föreställde den förste slaven en klass eller grupp av sådana kristna lärjungar. Utan tvivel hörde de tolv trogna apostlarna och aposteln Paulus till denna klass. Eftersom de var apostlar eller ”utsända”, utvidgade de sannerligen det odlade fältet som deras Herre, Jesus Kristus, efterlämnat som något värdefullt och produktivt, varmed de skulle börja arbeta eller göra affärer. Hur de gjorde affärer med den symboliska silverminan visar den bok som kallas Apostlagärningarna. Alltifrån pingstdagen läser vi om ”den undervisning apostlarna gav”, som de kristna troende höll fast vid, och att ”många förebud och tecken började ske genom apostlarna” och att Jehova ”samtidigt fortfor ... att med dem dagligen förena dem som blev frälsta”. — Apg. 2:42, 43, 47, NW.
7. Vad gjorde apostlarna under förföljelse, till exempel efter det att de stått inför Sanhedrin i Jerusalem?
7 Apostlarna fortsatte med sitt arbete att predika och undervisa, trots att de blev orättvist straffade för att de gjorde det. Följande inträffade till exempel sedan apostlarna blivit förhörda inför Sanhedrin i Jerusalem: ”De kallade in apostlarna, pryglade dem och bjöd dem att sluta upp med att tala på grundval av Jesu namn och lät dem gå. Dessa [apostlarna] gick därför ut från Sanhedrin och fröjdade sig, eftersom de hade räknats värdiga att bli skymfligt behandlade för hans namns skull. Och varje dag fortfor de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna om den Smorde, Jesus [eller: Jesus Messias].” — Apg. 5:40—42, NW.
8. Vad hände med avseende på antalet troende på grund av att apostlarna noggrant höll fast vid att predika och undervisa?
8 De tolv apostlarna, som noggrant höll fast vid sin förkunnartjänst, sade till församlingen i Jerusalem: ”Vi skola ... helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.” (Apg. 6:4) Det är då inte att undra på att vi därefter läser: ”Och Guds ord hade framgång [genom predikandet och undervisandet], och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde.” Antalet troende måste nu ha stigit till över fem tusen, ty om förhållandena någon tid dessförinnan läser vi: ”Många av dem som hade hört, vad som hade talats, kommo till tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.” — Apg. 6:7; 4:4.
9, 10. a) Hur utvidgades det tält som skulle uppodlas, enligt Apostlagärningarna, kapitel åtta till och med tio? b) Vilken förklaring ger aposteln Paulus av hur han gjorde affärer med den symboliska silverminan?
9 Med Jerusalem som utgångspunkt för verksamheten utvidgades därefter verksamhetsfältet till att omfatta de omskurna samariterna och en omskuren etiopisk proselyt och sedan, vid Guds bestämda tid, alla de oomskurna icke-judarna eller hedningarna. (Apostlagärningarna, kapitel 8—10) Vid det rådsmöte som den kristna styrande kretsen höll i Jerusalem uttalade sig lärjungen Jakob om utvidgningen av det odlade fältet till att omfatta den hedniska världen, i det han sade: ”Simeon [Petrus] har utförligt omtalat hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem ta ut ett folk för sitt namn. Och med detta överensstämmer profeternas ord.” (Apg. 15:14, 15, NW) Därefter begav sig aposteln Paulus på sin andra missionsresa och trängde in i Europa. Om sig själv sade Paulus: ”Eftersom jag i verkligheten är en apostel för nationerna, förhärligar jag mitt ämbete.” (Rom. 11:13, NW) På återfärden under den tredje missionsresan förklarade Paulus hur han gjorde affärer med den symboliska silverminan som Herren Jesus Kristus hade anförtrott åt honom, då han sade till de äldste från församlingen i Efesus i Mindre Asien:
10 ”Jag ... avhöll mig [inte] från att meddela er något av det som var gagneligt, inte heller från att undervisa er offentligen och från hus till hus [eller: offentligen eller i edra hem, Rotherham; offentligen eller privat, New American Bible]; utan jag bar grundligt vittnesbörd både för judar och för greker om sinnesändring inför Gud och tro på vår Herre Jesus.” — Apg. 20:20, 21, NW.
11. Hur stort var det vittnesbörd som hade blivit avgivet omkring tio år före Jerusalems förstöring som ett resultat av att de kristna slavarna gjorde affärer med den symboliska minan?
11 Finner vi då att apostlarna och deras smorda medlärjungar på den tiden, i det första århundradet, förökade de symboliska minorna, som Herren Jesus Kristus hade anförtrott åt dem som hans kristna slavar? Ja, det gjorde de. Vi har här aposteln Paulus’ skrivna vittnesmål, då han skrev sitt brev till kolosserna från det hus där han satt fången i Rom ungefär tio år före Jerusalems förstöring år 70 v.t., i det han talade om spridningen av de goda nyheterna: ”Dessa goda nyheter, som har erbjudit sig åt er, liksom de bär frukt och tillväxer i hela världen ... de goda nyheter som ni hörde och som har predikats bland hela den skapelse som är under himmelen.” (Kol. 1:5, 6, 23, NW) Flera år före slutet på den judiska tingens ordning, som hade Jerusalem till sin medelpunkt, hade alltså ett världsvitt vittnande utförts.
Att handla med ”minorna” under 1900-talet
12. a) Varför kan inte förtjänsten ges åt kristenheten för att dessa ”goda nyheter” i denna tid ”tillväxer i hela världen”? b) Till vilka måste äran ges, och vad är orsaken till det?
12 Kan det också sägas att de goda nyheterna i dag, sedan nitton hundra år passerat, ”tillväxer i hela världen” och att de har ”predikats bland hela den skapelse som är under himmelen”? Ja, långt mer än i det första århundradet v.t. Förtjänsten för detta kan inte tillskrivas kristenheten, som nu är över sexton hundra år gammal. Den och dess hundratals millioner kyrkomedlemmar förkunnar inte att Herren Jesus Kristus försäkrade sig om sin kungliga makt vid slutet av hedningarnas tider år 1914, det första världskrigets år. De förkunnar inte de goda nyheterna att det messianska riket i Herren Jesu händer föddes i himlarna, då hedningarnas tider slutade år 1914, och att hans himmelska rike inte har något alls att göra med Nationernas förbund och Förenta nationerna, vilka kristenheten förlitar sig på för att vidmakthålla fred och säkerhet. Inte till kristenheten, utan till den smorda kvarlevan av Jehovas kristna vittnen, måste äran ges för predikandet för hela skapelsen av de goda nyheterna om detta messianska rike, som nu är upprättat i himlarna sedan 1914 för att befria hela den jordiska skapelsen från all orättfärdighet och välsigna mänskligheten med en fullkomlig, gudomlig regering.
13. a) Hur talrika var anhängarna till det nyfödda Riket sedan den smorda kvarlevan trätt fram ur första världskriget? Varför var det så? b) Hur kom denna kvarleva i besittning av symboliska ”minor”, och hur gjorde den affärer med dem?
13 När denna smorda kvarleva år 1918 trädde fram efter första världskriget och de förföljelser som följt därmed, blev den föremål för hat från alla nationer och hade dåligt rykte i religiöst avseende. (Matt. 24:9) Det odlade fält som återstod för kvarlevans medlemmar, där de kunde frambringa fler anhängare till Guds nyfödda messianska rike, var mycket litet. De var lika apostlarna och deras medlärjungar till Kristus mellan Herren Jesu uppståndelse efter sin skymfliga död och pingstdagen. Det som inträffade var som om de symboliska silverminorna år 1919 på nytt anförtroddes åt den smorda kvarlevan av Jehovas kristna vittnen. Det året, 1919, hölls den smorda kvarlevans första allmänna sammankomst efter kriget i Cedar Point i Ohio i Förenta staterna, och med ett förnyat mått av Jehova Guds ande ägnade sig den smorda kvarlevan på nytt åt att göra affärer eller handla med de symboliska silverminorna, som de nyligen mottagit av Herren Jesus Kristus, som nu var beklädd med kunglig makt. I sitt sätt att göra affärer eller handla med dessa ”minor” efterliknade de apostlarnas exempel från det första århundradet genom att predika och undervisa om ”dessa goda nyheter om riket”. — Matt. 24:14, NW.
14, 15. a) Vilka kallas nu att göra räkenskap för hur de har gjort bruk av ”minorna”? b) Vilka belöningar gavs i liknelsen åt de slavar som hade förvärvat rikedom åt sin herre?
14 Nu kallas medlemmarna av den smorda kvarlevan att göra räkenskap för hur de har gjort bruk av de symboliska minorna. De vet att deras Herre förväntar av dem att de skall kunna uppvisa tillväxt. Vad är belöningen för att antalet symboliska minor ökat? Sedan Jesu liknelse omtalat att slaven, som hade tjänat in ytterligare tio minor, avlagt räkenskap, fortsätter den med att besvara den frågan:
15 ”Därför sade han [den återvände Herren] till honom: ’Väl gjort, gode slav! Du har bevisat dig trogen i en mycket ringa angelägenhet; öva fördenskull myndighet över tio städer.’ Nu kom den andre [slaven] och sade: ’Din mina, Herre, har gett fem minor.’ Han sade också till denne: ’Må också du bli satt över fem städer.’” — Luk. 19:17—19, NW.
16. a) Vad visas av att ”mannen av ädel börd” var i stånd att ge herravälde över femton städer åt två av de tio slavarna? b) Vad är att säga om att medlemmarna av kvarlevan, som nu förvärvar rikedom åt den återvände Herren Jesus Kristus, nu får herravälde här på jorden över städer?
16 Det förhållandet att den återvände ”mannen av ädel börd” kunde förordna de goda och trogna slavarna, som hade förvärvat ökade värden, att härska över städer, den ene slaven över tio städer och den andre över fem, bevisar att han hade försäkrat sig om den kungliga makten och nu utövade den. Att denne man av ädel börd kunde förordna slavar över femton städer, i de båda förstas fall, visar att hans kungliga makt sträckte sig ganska långt. Eftersom de hade bevisat sig trogna i fråga om förvaltningen av en relativt liten summa, lik en silvermina, kunde de anförtros större ansvar, att härska över städer. I liknelsens uppfyllelse i våra dagar äger de av den smorda kvarlevan som ökar den nu regerande Herren Jesu Kristi värdefulla ting hans godkännande och ynnest för närvarande. De har kvar hoppet om att få härska med honom i det himmelska riket. Men för närvarande, under deras aktiva tjänst på jorden, får de inget bokstavligt herravälde över ett antal jordiska städer. Deras Herres godkännande bemyndigar dem fortfarande inte att blanda sig i världens politik och vinna politiskt herravälde på jorden. De måste fortsätta att inte vara någon del av denna världen ända till döden, för att få regera med Kristus där ovan.
Den ”onde slaven”
17. Vilken fråga uppstår beträffande att man harmas över att det krävs att man skall åstadkomma ökning inför Herren, och vilket fall av sådan harm framhålls i Jesu liknelse?
17 Harmas någon av oss över och tar anstöt av att Herren Jesus Kristus, som nu är beklädd med kunglig makt, kräver att det som han anförtrott åt sina slavar skall förökas? Huruvida det finns någon ursäkt för oss om vi känner på det sättet i fråga om detta krav visas i fallet med den slav som skilde sig från dem som flitigt handlat med sina minor. Vi läser: ”Men en annan kom och sade: ’Herre, här är din mina, som jag har förvarat undanlagd i en duk. Det var så att jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du tar upp vad du inte har lagt ned, och du skördar vad du inte har sått.’” — Luk. 19:20, 21, NW.
18. Varför skulle denne onyttige slav inte vara ursäktad på grund av sitt samvete?
18 Skulle denne annorlunda slav vara ursäktad på grund av sitt samvete? Nej; ty han hade inte uppmanats att göra någonting orätt, dvs. att använda sin herres mina till att skaffa ohederlig vinning. Oavsett hur han betraktade sin herre, så var han bara en slav och borde ha utfört det ärliga arbete som hans herre hade anmodat honom om. Om han var för lat för att arbeta, borde han ha satt in minan i banken och låtit bankmännen utföra arbetet åt honom. Han hade därför en mycket lam ursäkt.
19. Enligt vad och på vilket sätt svarade denne herre sin slav?
19 Hans herre svarade och dömde honom enligt hans egen ursäkt, ty vi läser: ”Han sade till honom: ’Av din egen mun dömer jag dig, onde slav. Du visste ju att jag är en sträng man, som tar upp vad jag inte har lagt ned och skördar vad jag inte har sått? Hur kommer det sig då att du inte har satt in mina pengar i en bank? Då skulle jag vid min ankomst ha inkasserat dem med ränta.’” — Luk. 19:22, 23, NW.
20, 21. a) Var det otillbörligt, hårt, hänsynslöst, att denne herre kallade slaven ”ond”? b) Vad visar liknelsen beträffande om den ”onde slaven” förtjänade att få något ytterligare tillfälle?
20 Att denne onyttige slav kallades ”ond” var inte otillbörligt, hårt eller hänsynslöst, ty denne slav, som var rädd för att arbeta med sin herres värdefulla mina, hade avsiktligt orsakat sin herre en förlust. Det gällde värdefull tid och pengar, och slaven hade inte begagnat dessa och därigenom visat sig lojal mot sin herre, och han hade inte heller önskat att hans herres ägodelar skulle ha framgång och förökas. Att slaven lämnade tillbaka bara vad han mottagit för länge sedan var inte något lämpligt sätt för en slav att välkomna en konung vid hans hemkomst! Hur nedsättande var det inte! Hur respektlöst! Hur ovärdigt! Hur visade det inte bristande glädje och entusiasm över hans herres nyupprättade rike! Här förelåg en absolut underlåtenhet från slavens sida att göra sin herre någon som helst tjänst, när han hade tid och medel varmed han kunde göra det. Förtjänade han att få något ytterligare tillfälle, då det hölls räkenskap? Lägg märke till följande:
21 ”Därvid sade han till dem som stod bredvid: ’Ta ifrån honom minan och ge den åt den som har de tio minorna.’ Men de sade till honom: ’Herre, han har tio minor!’ — ’Jag säger er: Åt var och en som har skall mera bli givet; men från den som inte har skall till och med det han har bli taget. Vidare, för hit dessa mina fiender, som inte ville att jag skulle bli konung över dem, och dräp dem inför mig.’” — Luk. 19:24—27.
22. a) Vilken kunglig möjlighet förlorade alltså denne onyttige slav? b) På vilkas sida ställde sig i själva verket denne slav, och hur fick hans herres ord det att se illa ut för honom?
22 Att minan togs ifrån den onyttige slaven betydde att han förlorade sin möjlighet att bevisa sig värdig att öva ”myndighet över tio städer” eller att ”bli satt över fem städer” och på så sätt få en del i sin nu kunglige herres rike. (Luk. 19:17, 19, NW) Han kunde inte bli betrodd med någon som helst ansvarsfull tjänst i Riket. Fastän han hade en likgiltig inställning gentemot sin herres rike, ställde han sig på deras sida som var positivt emot att denne man skulle härska över dem som konung. Huruvida han blev dräpt tillsammans med sin herres fiender, som inte önskade att han skulle bli konung över dem, varken säger eller visar liknelsen. Men liknelsen visar att denne herre, omedelbart efter det att han hade sagt att en slav, som saknar nitälskan och intresse för sin herres rike, skulle bli fråntagen vilka tillfällen till tjänst han än haft, bjuder sina kungliga undersåtar att dräpa hans fiender inför honom.
23. a) För vilka missgärningar var det inte som slaven brännmärktes såsom ”ond”? b) Vad är Kristi döpta, smorda ”slavar” förpliktade att göra sedan slutet på hedningarnas tider år 1914, med tanke på denne slavs misslyckande?
23 Vi bör lägga märke till att denne onyttige slav inte brännmärktes såsom ”ond” därför att han skulle ha misshandlat sina medslavar eller begått någon omoralisk handling, såsom otukt, äktenskapsbrott eller homosexualitet. Nej, utan han dömdes såsom ond på grund av att han brustit i fråga om att understödja sin herres utsikter i fråga om riket, i det att han inte arbetat för att öka rikedomarna i förbindelse med sin herres rike. Eftersom han inte var för sin herre som konung, var han emot honom. (Matt. 12:30; Luk. 11:23) På samma sätt är det sedan hedningarnas tider utlöpte år 1914 mycket allvarligt om den nu regerande konungens, Jesu Kristi, döpta, smorda ”slavar” försummar sin plikt att föröka kunskapen bland allmänheten, öka understödet med hänsyn till hans rike och lojalt hålla fast vid detta rike. De hålls ansvariga för hur de ”gör affärer” med de symboliska minorna, som blivit dem anförtrodda för att användas till dess han håller räkenskap med dem.
24. a) Vilket privilegium är det som dessa kristna ”slavar” inte vill skall bli överflyttat på någon annan? b) Vad skulle de förlora, om de förlorade den kungliga belöningen?
24 De bör inte önska att deras privilegier med hänsyn till Kristi rike skall tas ifrån dem och ges åt en som nitiskt förkunnar och undervisar om Riket, likt den slav som tjänade in tio minor. Om den symboliska minan blir tagen ifrån dem, skulle detta innebära att de förlorade möjligheten att få en plats i det himmelska riket för att så att säga härska över ”tio städer” eller ”fem städer”. Om de skulle förlora detta, skulle det betyda att de förlorade allt. Det skulle innebära att de bleve förgjorda tillsammans med Guds messianska regerings direkta fiender, som inte önskar att Jesus Kristus skall utöva kunglig makt över dem i tusen år. (Upp. 20:4, 6) Den tid då de heliga änglarna, som åtföljer Jesus Kristus då han kommer, skall verkställa Guds hämnd över alla dem som motstår eller underlåter att understödja det messianska riket rycker allt närmare. Den kommer att börja före striden vid Harmageddon.
25. a) Varför skall Guds hämnd börja verkställas före striden vid Harmageddon? b) Vad kommer det då att betyda för oss, om vi, såsom bekännande kristna, befinns likna denne ”onde slav”?
25 Den kommer att börja med tillintetgörelsen av det stora Babylon vid utbrottet av den ”stora vedermödan”, som visades i bild genom belägringen och förstöringen av Jerusalem år 70 v.t. (Upp. 17:1—16; Matt. 24:15—22) Ve oss då om vi hör till den klass av bekännande kristna som symboliserades av den ”onde slaven”, som gömde sin mina i en duk endast för att till slut förlora den! Det kommer att innebära evig tillintetgörelse för oss i den ”stora vedermödan” tillsammans med konungens ”fiender”.
26. Vilka två klasser kommer att skonas från att bli dräpta tillsammans med konungens fiender? Varför det?
26 De smorda kristna ”slavarna”, som tillför sin himmelske Herre, konungen Jesus Kristus, andliga rikedomar, kommer att skonas från att bli dräpta tillsammans med konungens fiender. Så kommer också att ske i fråga om den ”stora skaran” som ger gensvar på de trogna, nyttiga ”slavarnas” verksamhet i att göra affärer för Riket och som lojalt ställer sig inför Jehova Guds och Lammets, Jesu Kristi, tron och entusiastiskt ropar ut så att alla må höra det: ”Seger åt vår Gud, som sitter på tronen, och åt Lammet.” — Upp. 7:9, 10, 14, 15, New English Bible.