Frågor från läsekretsen

● Gjorde inte David sig skyldig till en allvarlig förseelse, då han tog skådebröden eller det heliga brödet i tabernaklet för att tillfredsställa sin hunger? — G. W., Israel.

För att få klarhet i denna fråga är det nödvändigt att betrakta flera olika redogörelser. Först läser vi föreskrifterna om brödet självt: ”Du skall taga fint vetemjöl och därav baka tolv kakor; varje kaka skall vara av två tiondels [efa]. Och du skall lägga dem i två rader, sex i var rad, på det rena bordet inför Jehova. Och du skall lägga ren rökelse på vardera raden; och det skall vara ett bröd till åminnelse, ett eldsoffer åt Jehova. Varje sabbatsdag skall han lägga fram det inför Jehova beständigt, för Israels barns räkning: det är ett evigt förbund. Och det skall vara Arons och hans söners; och de skola äta det på en helig plats.” — 3 Mos. 24:5—9, Da.

Låt oss så gå vidare till den historiska skildring, som ligger till grund för frågan: ”David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev förskräckt, när han fick se David, och frågade honom: ’Varför kommer du ensam och har ingen med dig?’ David svarade prästen Ahimelek: ’Konungen har givit mig ett uppdrag, men han sade till mig: ”Ingen får veta något om det uppdrag, vari jag sänder dig och som jag har givit dig.” Och mina män har jag visat till det och det stället. Giv mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan finnas.’ Prästen svarade David och sade: ’Vanligt bröd har jag icke till hands; allenast heligt bröd finnes — om eljest dina män hava avhållit sig ifrån kvinnor.’ Och David svarade prästen och sade till honom: Ja, sannerligen, kvinnor hava varit skilda från oss i tre dagars tid, sedan jag drog ut, och de unga männens tillhörigheter äro heliga, och brödet är på sätt och vis vanligt, och det alldeles särskilt därför att nytt bröd i dag helgas i kärlen. Då gav prästen honom av det heliga [brödet]; ty där fanns icke något annat bröd än skådebröden, som hade legat inför [Jehovas] ansikte, men som man hade burit undan för att lägga fram nybakat bröd samma dag det gamla togs bort.” — 1 Sam. 21:1—6, v. 5 enl. Da.

Av dessa två citat ser vi, att brödet skulle bytas ut på sabbatsdagen, att det gamla brödet skulle ersättas av det nybakade, varma brödet. Och eftersom David, då han kom till Nob och talade med översteprästen Ahimelek, påpekade att brödet ju skulle bytas ut den dagen, måste det ha varit på en sabbatsdag som David sammanträffade med Ahimelek och framställde denna begäran till honom. Jesus gav berättelsen om Davids handlingssätt här en intressant innebörd, som vi finner av skildringen i Matteus 12:1—4, NW: ”Vid den tiden gick Jesus genom sädesfälten på sabbaten. Hans lärjungar blevo hungriga och började rycka av ax och äta. Då fariséerna sågo detta, sade de till honom: ’Se, dina lärjungar göra det som icke är lovligt att göra på sabbaten.’ Han sade till dem: ’Hava ni icke läst vad David gjorde, när han och de män som voro med honom blevo hungriga? Hur han gick in i Guds hus och de åto av framläggningsbröden, mat som det icke var lovligt för honom att äta, ej heller för dem som voro med honom, utan endast för prästerna?’” I dessa och de följande verserna riktade Jesus uppmärksamheten på barmhärtighetsgärningar som utfördes på sabbaten och framhöll, att det är fullständigt rätt och riktigt att visa barmhärtighet mot den som behöver hjälp, även om det skulle råka vara på sabbaten, och att man i själva verket inte ohelgar sabbaten genom att handla så. Han framhöll inte att Davids handlingssätt var orätt.

Medan andra bibelöversättningar har en annorlunda lydelse, framhåller den som vi använt vid återgivandet av 1 Samuelsboken 21:5, att David påminde Ahimelek om att brödet i fråga var ”på sätt och vis vanligt”. Konung Jakobs och Rotherhams översättningar har en liknande lydelse. Rotherham återger versen så här: ”Brödet självt är på sätt och vis vanligt, och alldeles särskilt därför att andra bröd i dag skola helgas i kärlet.” På vilket sätt var det då vanligt? Hade det inte blivit överlämnat, helgat, åt Jehova Gud och lagts fram på bordet i det heliga i tabernaklet? Jo. Men vi ser att just det bröd, som David och hans män åt av, var bröd som hade blivit ersatt av nybakat bröd. Det togs alltså inte ut ur det heliga bara för att tillfredsställa Davids hunger, utan därför att det var rätta tiden, sabbatsdagen, för att taga bort det, taga ut det ur tabernaklet och lägga fram en ny uppsättning bröd på det heliga bordet. Därför var detta bröd, som tagits bort, tillgängligt och kunde användas utanför den del av tabernaklet som kallades ”det heliga”, och därför var det från denna synpnnkt sett, i viss bemärkelse, vanligt.

Vi kan peka på ett liknande förhållande vid tiden för Åminnelsen — det gäller brödet och vinet på bordet. Det ligger där till beskådande och är avsett för ett särskilt syfte. Det skulle vara orätt och visa vanvördnad mot Herren, om någon — vem det vara må — gick fram till bordet före eller under högtiden och åt av brödet eller drack av vinet. Det skulle, såsom Paulus uttrycker det, vara att synda mot Herrens kropp, därför att det framställda brödet och vinet vid detta tillfälle, så länge högtiden pågår, har en symbolisk innebörd, och att skymfa det som dessa emblem är en symbol av, skulle vara att skymfa Guds anordning. Men om något av brödet och vinet blir över, kan det förtäras efter åminnelsehögtiden, utan att man behöver betrakta en sådan handling såsom vanhelgande. När Åminnelsen är över, har brödet och vinet förlorat sin symboliska innebörd och har åter blivit vanligt bröd och vanligt vin, som vem som helst kan förtära.

På samma sätt förhåller det sig med det som Paulus säger i 1 Korintierna 8:1—13 och 10:25—30 om att några kristna gick in i slaktarbodarna eller restaurangerna, som hörde till de hedniska templen på den tiden, och åt kött som hade helgats åt demoner, åt avgudar. Delar av dessa offer gavs åt avguden, offrades på altaret. En del kött som blev över lämnades därpå till slaktarbutikerna eller restaurangerna, och här erbjöds det åt folket som vanligt kött, och de kristna kunde gå in där och äta av köttet. Det hade förlorat sin innebörd av att vara helgat åt en avgud, nu då det hamnat i slaktarbutiken eller restaurangen. Det var ”vanligt”, även om några kristna — som Paulus framhöll — hade svaga samveten och trodde att köttet fortfarande var ”heligt” (helgat åt avguden).

På samma sätt förhöll det sig med det bröd som avlägsnats ur det heliga och blivit ersatt med annat bröd. Som David sade var det på sätt och vis ”vanligt”, och därför kunde det användas. Det är riktigt, att det i vanliga fall bara var prästerna, som fick äta av det. Under särskilda omständigheter kunde det emellertid tydligen, som en barmhärtighetsgärning givas åt andra, så som i Davids fall, ty Jesus antyder detta genom det sätt på vilket han, i Matteus 12:1—4, talar om Davids handlingssätt. Dessutom innebar denna handling inte att Jehova blev berövad något. Om Ahimelek hade gått in i det heliga och tagit det färska brödet, som skulle ligga kvar där en hel vecka, och använt det till att mätta David och hans män, skulle detta ha inneburit synd mot förordningen om brödet. Nu hade det emellertid tagits bort, enligt föreskriften, och Jehova blev därför inte frånrövad någonting.

● En del lärda påstår att brevet till efesierna inte var ställt till de kristna i Efesus, utan att det är det brev till laodicéerna, som omnämns i Kolosserna 4:16, och ett visst stöd för ett sådant påstående, säger de, finns däri, att orden ”som bo i Efesus” i Efesierna 1:1 (AV) är ett tillägg till texten. Är detta påstående riktigt? — H. J., Chile.

Att det ursprungligen fanns ett brev till laodicéerna synes avgjort genom Kolosserna 4: 16. Existerar det nu i vår tid? Eller har vi någon reproduktion av det? Kanske vi har det, kanske inte. Det kan ha varit ett inspirerat brev, det kan ha varit ett icke inspirerat brev. Men om det inte var inspirerat, behöver inte detta betyda att det var falskt, oäkta, lika litet som påståenden som vi kan göra nu för tiden absolut måste vara oriktiga eller falska, därför att de inte är inspirerade. Ett påstående kan vara absolut sant, fastän det inte är inspirerat. Om alltså brevet till laodicéerna inte var inspirerat, behöver det fördenskull inte vara falskt. Blott och bart det faktum att det inte bevarats i bibelns kanon gör det inte falskt. Det infogades inte bland bibelns böcker, därför att det utan tvivel inte var behövligt för oss i denna tid. Andra brev, som tagits med, delger oss förmodligen samma saker. Att taga med det kanske skulle betytt onödig upprepning.

Tanken om flera ”upplagor” av brevet får oss att dröja ett tag inför brevet till efesierna. Den första versen lyder så: ”Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, hälsar de heliga, som bo i Efesus, de i Kristus Jesus troende.” (Ef. 1:1) Många handskrifter utelämnar emellertid orden ”i Efesus”, så att dessas grekiska text rätt och slätt lyder ”till de heliga som äro”, utan att ange platsens namn. Nya Världens översättning återger denna vers så: ”Paulus, en Kristi Jesu apostel genom Guds vilja, till de heliga som äro också trogna i förening med Kristus Jesus.” Denna översättning utelämnar orden ”i Efesus” och i en fotnot anges att uttrycket rätt och slätt ”som äro” överensstämmer med den sinaitiska handskriften, Vatikanhandskriften nr 1209 och Chester Beaty-papyren nr 2. Uttrycket ”som äro i Efesus” återfinns emellertid i de handskrifter som är kända under namnen Alexandrinus, Bezae, Vulgata och den syriska översättningen Peschitta. (Se också 1917 års översättning, ordförklaringen, ”Nya testamentets text”.)

I betraktande av dessa förhållanden har man givit den förklaringen, att brevet till Efesierna var ett brevformulär och att Paulus lät skriva flera exemplar av detta brev och på vart och ett lämna ett visst utrymme efter orden ”som äro”, och här fyllde han så i namnet på den ort, dit vart och ett av de olika exemplaren av brevet skulle sändas. Vi känner till att många organisationer i vår tid, Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet inbegripet, använder brevformulär, där adressaternas namn och adress inte anbringas från början utan ifylles efter hand, allteftersom breven sändes till olika individer eller sammanslutningar. Det kan tänkas att ett av dessa Paulus’ brevformulär sändes till Efesus och ett annat till Laodicea och att brevet till Laodicea, eftersom det var en exakt avskrift av det som sänts till Efesus, inte blev bevarat såsom en del av bibelns kanon. Brevet till Efesus var det som blev bevarat.

Det som här sagts är en mycket god förklaring och hjälper oss att förstå vissa saker. Vi kan betrakta den som en intressant möjlighet. I varje fall tror vi att brevet till efesierna just är det brev som sändes till Efesus och inte det brev till laodicéerna som omnämns i Kolosserna 4:16. Brevet till laodicéerna kan ha varit ett exemplar av ett brevformulär eller kan ha innehållit sådant som redan till fyllest hade berörts i andra kanoniska brev. Kanske var det ett icke inspirerat brev eller behandlades däri sådant som inte var av någon betydelse för oss i denna tid, och av vilket som helst av dessa skäl kan det ha utelämnats ur den inspirerade bibelns kanon.