”Snälla Johnny, var tyst!”

Så utropade en ung mor, som förgäves försökte lugna sitt skrikande barn Hon vaggade, matade, kramade, smekte, skakade och tröstade, men ingenting tycktes hjälpa. Johnny skrek bara ännu högre.

ETT barns första skrik är som musik i en mors öron. Men det ihållande, sirenliknande ljudet från ett barn som skriker har drivit somliga till att begå våldshandlingar. Som en läkare uttryckte det: ”Ett litet barns skrik ... kan försätta den mest sansade vuxne i ett tillstånd av förtvivlad hjälplöshet.” Utmattade efter förlossningen och med nerverna i upplösningstillstånd på grund av nattmål och ändlösa blöjbyten finner somliga mödrar det svårt att på ett kärleksfullt sätt ge gensvar på barnets skrik.

Men mödrar har i århundraden klarat av sina skrikande barn. Det kan du också göra! Fastän vi inte har några ”mirakellösningar” att komma med, kan du säkert ha nytta av följande råd från föräldrar, läkarvetenskapen och bibeln.

Spädbarn är också människor!

Låt oss först undanröja en vanlig missuppfattning: att ett spädbarn bara är ett litet mjukt knyte i avsaknad av all personlighet — ett föremål, en leksak. I stället är det en livs levande människa med faktiska behov. Små barn är vanligen pigga och intresserade och har en unik personlighet, även om de har sina begränsningar. Fastän det är svårt att tänka sig ett litet hjälplöst barn som syndfullt, visar bibeln realistiskt att ”människans hjärtas uppsåt är ont allt från ungdomen”. (1 Moseboken 8:21) Detta hjälper oss att förstå att även om små barn är söta och rara, kan de ändå vara listiga, ilskna och svartsjuka — kännemärken på den ofullkomliga mänskligheten!

Det är förmodligen mycket som rör sig i ett litet barns sinne, när det granskar omvärlden och reagerar på sina egna känslor. Barnet söker kontakt och säger i själva verket: ”Här är jag! Bry er om mig!” Hur gör barnet det? Genom lugnt samtal? Nej, ett spädbarn kan bara skrika — ofta med sina lungors fulla kraft.

Band av tillgivenhet

”Så snart jag såg mitt lilla barn, blev jag förälskad i honom. Det var något särskilt med hans utseende. Han var så söt!” Så beskriver en trebarnsmor det som läkare brukar kalla ”bindning”, de ömsesidiga känslomässiga band av tillgivenhet som finns mellan mor och barn. Är det viktigt för mor och barn att bli ”förälskade”? Ja, för dessa band hjälper modern att vara lyhörd för barnets behov och handla därefter. ”Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt?” frågade profeten Jesaja. — Jesaja 49:15.

Det förefaller som om dessa band kan börja utvecklas redan under havandeskapet, när den blivande modern känner det växande livet inom sig. Och när mor och barn får vara tillsammans efter förlossningen, tycks dessa band i hög grad stärkas. Många sjukhus medger nu sådan kontakt, med hänsyn till att undersökningar visat att den för med sig stora fördelar, också på längre sikt: ”Mindre spädbarnsskrik, snabbare tillväxt, större tillgivenhet och mer självförtroende hos modern”, för att nämna några.

Aposteln Paulus hade lagt märke till hur en ”ammande mor ömt vårdar sina egna barn”. (1 Tessalonikerna 2:7) Amningen, denna kärleksfulla handling, gör mer för barnet än att bara förse det med närande föda. Barbara, som är fembarnsmor, försäkrar: ”Amningen gör att man kommer sitt barn närmare. Visst kände jag närhet också till de barn jag födde upp med flaska, men när man ammar är det en helt annan känsla.” Många läkare instämmer varmt i detta!

Trots att dessa band kan tyckas vara helt naturliga, kommer de ändå inte automatiskt, utan kan förstärkas eller undertryckas. Det kan kräva både tid och ansträngning att få ditt lilla barn att ge gensvar på dina ansträngningar, vare sig det får bröstuppfödning eller flaskuppfödning, har fötts på ”naturlig” väg eller med smärtlindring. Men i det långa loppet är det värt ansträngningarna.

Vad är det han försöker säga?

Bibeln fördömer dem som ”tillsluter sitt öra för den armes rop”, och ett spädbarn låter sig vanligtvis inte ignoreras. (Ordspråksboken 21:13) Det gråter tills det blir tröstat eller är för utmattat för att fortsätta. En mor tillstod: ”Det riktigt värker i hjärtat när man hör sitt lilla barn gråta.” Denna instinktiva önskan att ge gensvar på barnets gråt och trösta det lägger en grundval för verkligt kommunicerande dem emellan. Tidskriften Redbook skrev: ”De spädbarn vars mödrar regelbundet ger gensvar på detta sätt vänjer sig vid att deras signaler blir förstådda. Detta gör att de får en önskan till vidare kommunikation.” Så småningom kommer den lille att lära sig tala. Men just nu måste han klara sig genom att skrika. Lyssna! Vad är det han försöker säga? Undersökningar visar att lyhörda mödrar kan gissa sig till orsaken till barnets bekymmer med överraskande exakthet!

Vad kan det vara som bekymrar ditt lilla barn? Spädbarn har en längtan efter mjölk, och kanske den lille är hungrig. Modersmjölk, en flaska eller rentav en napp kanske kan trösta honom. I likhet med patriarken Jakobs barn är din lilla baby mycket ”späd” och kanske gråter helt enkelt därför att han är trött. (1 Moseboken 33:13, 14) Har barnet feber eller andra tecken på sjukdom? Eller är det kanske en våt blöja som vållar honom obehag? Det finns många möjligheter.

Ditt barn har också känslomässiga behov. Du behöver själv kärlek och uppmuntran, eller hur? Spädbarn behöver detta i alldeles särskilt hög grad. Hur kan du tillgodose dessa behov? Genom kroppskontakt. Du kan hålla om barnet, smeka det, kittla det. Doktor Eleanor Hamilton säger beträffande detta: ”Spädbarnet som skriker efter kroppskontakt kräver högljutt att få tillgodosett ett behov som är lika väsentligt som matning, blöjbyte och rapning.” Att beröva det denna viktiga form av kontakt är ”detsamma som att döma barnet till ensamcell”.

Spädbarn behöver känna trygghet. Läkaren Lukas nämner att Jesu mor begagnade sig av en urgammal metod att lugna sitt nyfödda barn: ”Hon lindade honom.” (Lukas 2:7) Det kan tyckas egendomligt att linda ett barn som en ”mumie”, men det ligger vishet bakom detta bruk. En publikation om barnavård ger rådet: ”En del nyfödda, spända barn blir lugnare och sover bättre ... , om de lindas in i en tunn filt eller duk. Det tycks hindra dem från att vakna ’med ett ryck’ eller väcka sig själva genom ofrivilliga arm- och benrörelser. Man skall linda ganska fast, eftersom en löst lindad filt tycks vara mer irriterande för barnet än lugnande.” Vare sig den lilles gråt gäller hans middagsmål eller är en bön om att få bli ompysslad, så har den en mening, och genom att pröva dig fram kan du lära dig att ”ställa in dig” på ditt barns behov.

Att klara av ett kolikbarn

”Mitt första barn”, säger Dwan, ”var det ’perfekta’ barnet. Men mitt andra barn grät — eller snarare skrek — nästan oavbrutet i tre månader!” Och vad blev följden? ”Barnet tog all min uppmärksamhet. Jag isolerade mig och hade väldigt liten kontakt med andra. Jag är inte nervöst lagd, men detta påverkade i hög grad mitt nervsystem, och till slut fick jag inflammation i grovtarmen.”

Ett ”elakt” barn? Nej, han skrek av ren smärta. Ett nyfött barns matsmältningssystem är outvecklat, och alla barn har i större eller mindre grad besvär som orsakas av gasbubblor i tarmarna. Somliga får häftiga smärtor i magen och tarmarna — man brukar kalla det kolik. Vad finns det då för botemedel? En hel del kan åstadkommas med bättre amnings- och matningsteknik, bland annat att man gör pauser i matningen och låter barnet rapa. I många fall har detta ändå inte tillräcklig verkan, men då finns det åtminstone två mediciner som kan avhjälpa besvären. Innan dessa medel fanns, fick man lita till tidens gång — vanligen två eller tre månader. Under den tiden var man kanske tvungen att finna sig i att barnet skrek oavbrutet.

Men skriker barnen verkligen oavbrutet? Doktor Berry Brazelton har låtit föräldrar notera den tid barnet verkligen gråter, och han säger att ”trots att det för föräldrarna verkade som om barnet skrek natt och dag, var sanningen den att den totala gråttiden inte uppgick till mer än två timmar per dag”. Eftersom spädbarn tycks vara mycket känsliga för spänningar hos föräldrarna, blev följden att ”ju mer frenetiska ansträngningar modern gjorde för att lugna barnet, desto mer skrek det”.

Du måste därför hålla dig lugn och göra rimliga försök att trösta den lille. Försök att försiktigt massera hans mage, vagga honom, amma honom, trösta honom, stoppa om honom, tala sakta eller sjunga för honom — allt detta kan lugna honom. Kanske inte för så lång stund, men du har i alla fall åstadkommit en mycket viktig sak: du har försäkrat ditt lilla barn om att han är älskad, och det kan förhindra att han får känslomässiga ärr längre fram.

Seth, till exempel, är en vaken, gladlynt och lugn sexåring. Ingen kan tro att han tillbringade de första veckorna av sitt liv med att skrika. Men hans mor, Janice, minns att hon var ”uppgiven av missräkning”. Hennes man tillägger: ”Man går upp, håller barnet i famnen, försöker ge det mat. Men vad man än gör, så fortsätter barnet att skrika. Det är oerhört nervpåfrestande, och jag erkänner att jag ibland kände det som om jag skulle vilja kasta honom i golvet.” Hur bevarade de sin jämvikt? Genom samarbete. Janice säger: ”Jag kände verkligen Bruces lojala stöd.” Ja, han hjälpte till med att gå upp och trösta barnet. De insåg också sina begränsningar: ”Det enda som hjälpte var ibland att först göra vad vi kunde för att trösta barnet, och sedan lägga ner honom och låta honom skrika. Man känner sig skuldmedveten och självisk när man gör det. Men för att bevara vårt lugn var vi ibland tvungna att ’genomlida det’. Vi påminde också varandra om att detta till sist skulle gå över.”

Dwan, som tidigare citerats, ger ännu ett råd: ”Tala om ditt problem för din man och dina vänner. När de vet om det, är de ofta mer än glada över att kunna hjälpa till. Tänk också på dina egna känslomässiga behov.” Kanske du kan få fritt från föräldraförpliktelserna ett litet slag med hjälp av en barnvakt, så att dina nerver kan lugna ner sig. Det är också viktigt att du inte försummar dina andliga behov. (Matteus 5:3) Janice säger: ”Jag känner verkligen att Jehova har stor medkänsla med nyblivna mödrar och hjälper dem, om de bara vänder sig till honom.” — Jämför Psalm 55:23.

Bortskämd eller inte?

Medan kärlek och uppmärksamhet tycks vara väsentligt för ett barns känslomässiga välbefinnande, fortsätter somliga barn att kräva uppmärksamhet också sedan koliksmärtor och hunger har stillats. De flesta läkare är överens om att det är svårt att skämma bort ett mycket litet barn. Men när barnet blir äldre, kan det bli en tyrann, som kräver föräldrarnas odelade uppmärksamhet.

Ett väluppfostrat barn är väl rustat att ”vara ute bland folk”. Första gången du tar med ditt barn till en restaurang eller ett affärscentrum kan bli till en mardröm, om det inte fått lära sig att uppföra sig väl. De kristna har också förpliktelsen att öva sina barn att delta i möten för tillbedjan, eftersom bibeln talar om att församla inte bara vuxna, utan också ”barn”. (5 Moseboken 31:12) Visserligen kan ett litet barn vara något störande, när det då och då offentligt upphäver ett litet tjut. Men oftast är andra människor förstående och toleranta. Och en ansträngd mamma är tacksam när någon vänligt frågar: ”Kan jag hjälpa till?” och erbjuder henne en stunds avkoppling.

”Av barns och spenabarns mun”

Förhoppningsvis känns nu uppgiften att få barnet tyst en liten smula mindre överväldigande. Den lille kommer naturligtvis också i fortsättningen att låta höra sin röst; det är något naturligt för honom. Så koppla av och gläd dig åt ditt lilla barn. Lär känna det. Att vara förälder är en heltidssysselsättning.

Fastän gråt och skrik kan komma ”av barns och spenabarns mun”, så glöm aldrig att med kärleksfull fostran kan också ”lov” komma ur samma små munnar. (Matteus 21:16, 1917) Små barn är ett underbart vittnesbörd om Jehovas kärlek och vishet och är en av hans största gåvor. Ditt barn kommer att få dig att sucka av missräkning, men också tjuta av skratt; göra dig känslomässigt utmattad, men också göra dig på strålande humör. Så fortsätt att fostra, trösta och, framför allt, älska ditt lilla barn. Han kanske rentav beslutar sig för att vara tyst en stund.

[Infälld text på sidan 18]

”Amningen gör att man kommer sitt barn närmare”

[Infälld text på sidan 19]

”Vi påminde varandra om att detta till sist skulle gå över”

[Infälld text på sidan 20]

Ett barn behöver kärlek och uppmärksamhet för att trivas

[Bild på sidan 20]

Gråt och skrik kan komma ”av barns och spenabarns mun”, men kärleksfull fostran kan också få ”lov” till resultat