Personliga mänskliga intressen

”Icke med personligt intresse hålla ett vaksamt öga bara på edra egna angelägenheter, utan också med personligt intresse beakta de andras — Fil. 2:4, NW.

1. Hur skiljer sig människan från den lägre animala skapelsen i fråga om att ge sig i kast med intressen?

SÅDANA intressen som att skaffa sig mat, para sig, bygga bo och föda upp avkomma har av Gud förlänats åt den lägre animala skapelsen: åt landdjuren, åt de flygande djuren och åt vattendjuren. Av instinkt fullföljer de dessa intressen under en begränsad men fullt tillräcklig livstid. De livnär sig av det som Gud har givit dem rätt att tillgodogöra sig. ”Giv uppmärksamt akt på himmelens fåglar: de så ju icke någon säd eller skörda eller samla in i förrådshus; likväl föder eder himmelske Fader dem.” (Matt. 6:26, NW) Men i olikhet med dessa skapelser av en lägre ordning, vilka automatiskt låter sig ledas av instinktens lagar, har människan blivit skapad med en hög grad av intelligens. Hon har blivit betrodd med den häpnadsväckande gåvan en fri vilja. Människan, som skulle göra bruk av dessa egenskaper, blev ursprungligen danad till att ge sig i kast med, utveckla och uppskatta vidsträckta intressen eller angelägenheter under en aldrig upphörande levnad av lycka till sin Skapares lov och pris.

2. Varför är inte människans grundläggande intressen av olika art i de olika delarna av jorden?

² Frön till vissa grundläggande intressen har blivit inplantade i alla män och kvinnor på grund av deras mänskliga natur, sådan denna danats av deras Skapare. Till följd av människans fria vilja kan man utveckla dessa frön på ett vist eller på ett ovist sätt. Oavsett var människan bor här på jordklotet, är samma grundläggande intressen till finnandes hos den naturliga människan, därför att alla människor är avkomlingar av en gemensam stamfader, Adam. Dessa intressen, som i sin ursprungliga form nedlagts hos människorna av Gud, äger lagligt gudomligt erkännande såsom av Gud beviljade rättigheter. De rättigheter som beviljats människan är ringare än Guds egna i honom själv inneboende rättigheter, och därav följer att Guds intressen och deras tillvaratagande måste ha företräde.

3, 4. Vad beskriver juridiska auktoriteter såsom ”naturens lag”?

³ Fördenskull talar somliga juridiska auktoriteter om dessa naturliga rättigheter hos människan som naturens lag. ”Eftersom människan i fråga om allting är absolut beroende av sin Skapare, är det nödvändigt att hon i alla stycken rättar sig efter sin Skapares vilja. Denna hennes Skapares vilja kallas naturens lag. Ty när Gud skapade människan och utrustade henne med en fri vilja, som skulle bestämma hennes handlingssätt på alla livets områden, fastställde han vissa oföränderliga lagar i den mänskliga naturen, genom vilka denna fria vilja till en viss grad regleras och inskränks, och gav henne också förnuftets gåva, så att hon skulle kunna upptäcka innebörden i dessa lagar. ”a

⁴ En annan juridisk auktoritet definierar naturens lag så här: ”Den lag som Gud, universums suverän, har utfärdat för alla människor, inte genom någon formell kungörelse, utan genom förnuftets inre maning allenast. ... Naturens primitiva lagar kan reduceras till sex, nämligen: 1) relativt skarpsinne eller förnuft; 2) kärlek till jaget; 3) könens dragning till varandra; 4) föräldrars ömhet gentemot sina barn; 5) den religiösa känslan; 6) sällskaplighet.”b

5. Vilka personliga intressen blir följden av att människan av naturen gjorts skarpsinnig och tänkande?

⁵ Vilka mänskliga intressen blottas för vår syn genom den första av naturens här omnämnda lagar? I olikhet med djuren är människan en högeligen skarpsinnig eller intelligent skapelse. Människan kan genom resonemang reda ut problem. Hon är i stånd till att skilja moraliskt gott från moraliskt ont. Hon kan också hållas ansvarig för sina handlingar och för hur hon brukar sina intressen. Människan påverkas av lycka och olycka. Därför har den naturliga människan ett medfött intresse för att bli upplyst, att vinna kunskap, att ta reda på hur saker och ting förhåller sig, att dra slutsatser av föreliggande fakta och att fatta beslut. När människan är ofördärvad, har hon en naturlig benägenhet för att bruka dessa intressen på gott sätt och så förskaffa sig ett förtjänstkonto, som skänker henne belöningar i form av lycka.

6, 7. Vad gör Jehovas vittnen med avseende på människans naturliga intresse för att lära känna sanningen?

⁶ Jehova Gud försåg ursprungligen människan med ett sunt naturligt intresse för att lära känna sanningen. Denna naturliga åstundan har till en viss utsträckning blivit ledd åt sidan, varigenom människans begåvning har förts in på det ondas väg. Detta onda frambringar ett skuldkonto, som medför olycka. Hur avtrubbat detta intresse än har blivit under Satans långa vanstyre, så återstår likväl i vår tid en ansenlig mängd av detta naturliga intresse tillika med de naturliga rättigheter som följer därmed.

⁷ Fördenskull försöker Jehovas vittnen beständigt att stimulera detta naturliga intresse. För det första försöker de med avseende på sig själva att bevara sig teokratiskt upplysta och intellektuellt uppbyggda i Guds ords sanning. För det andra bemödar de sig som vänskapliga medmänniskor om att personligen besöka så många män och kvinnor som möjligt för att på ett förståeligt sätt lägga fram sanningen om Jehovas uppenbarade uppsåt i denna ändens tid, så att de kan ta den i opartiskt betraktande. Jehovas vittnen följer det föredöme som gavs dem av Jesus och hans apostlar, vilka gjorde besök från hus till hus i enlighet med detta naturliga område för mänskliga intressen.

8. Vilka personliga intressen uppstår ur ”kärlek till jaget”?

⁸ Den andra lagen i människonaturen är den som gäller kärleken till jaget. Bibeln bekräftar tillvaron av denna grundprincip i den mänskliga naturen, en princip som nedlagts där av Gud. Det är skrivet: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är Jehova.” (3 Mos. 19:18, NW) Dessa starka rättigheter att älska det egna jaget inger varje människa självbevarelsedrift, så att hon söker skydda sitt liv och sin kropp från skada, så att hon undviker vad som kan vara menligt och sörjer för att skaffa sig allt som är behövligt för att hon skall kunna fortsätta sin tillvaro. Dessa intressen för jaget omspänner ett vidsträckt område och leder in på många andra områden för mänskliga intressen.

9, 10. Är det orätt att ha intresse för sig själv? I vilken utsträckning får ett sådant intresse utvecklas?

⁹ Sund kärlek till en själv, ett sunt intresse för en själv, som utvecklas i måttlig grad, är någonting gott och tillbörligt och leder till ett förtjänstfullt handlingssätt, som åstadkommer belöningar i form av lycka. Men när kärleken till jaget eller intresset för jaget utvecklas i en sådan grad, att ens nästa eller medmänniska inte tas med i räkningen, då har man slagit in på en ond kurs. I sådana fall övergår kärleken till en själv i ytterlig själviskhet. Detta leder till svårigheter eller fel, som individen måste hållas ansvarig för. Han måste betala för sitt handlingssätt genom att bli utsatt för motgång, ett straff som medför olycka. — 2 Tim. 3:2—5, NW.

¹⁰ Det är ingenting orätt i att en människa är intresserad av sin egen fysiska och andliga välfärd. Att förespråka falska religiösa läror, sådana som ”självutplåning” eller karaktärsutveckling i den utsträckning, att man helt uppger sitt jag genom att döda allt begär, såsom buddismen och vissa falska kristna sekter gör, det är att göra sig till tolk för villfarelse. Dylika förkunnelser är emot den mänskliga naturen, läror som står i strid med detta grunddrag av kärlek till jaget, som Gud ursprungligen och med rätta inplantade i den fullkomliga människan. Det är det vist avvägda förhållandet mellan kärleken till Gud och kärleken till jaget som driver individen till att söka rättfärdighet, som förmår honom till att tjäna Jehova av hela sitt hjärta, så att han till sist må få Jehovas välvilliga godkännande, som innebär evigt liv. ”Må ni fortsätta att arbeta på eder egen frälsning med fruktan och bävan.” — Fil. 2:12, NW.

11. Vilka personliga intressen uppstår ur den naturliga principen om könens dragning till varandra?

¹¹ En annan grundprincip i människonaturen är könens dragning till varandra. Gud skapade människan så, till man och kvinna. Mannen och kvinnan är varandras motstycken. (1 Mos. 1:27; 2:20—22) Gud har sörjt för att det skulle vara så, för att hans gudomliga intresse att befolka jorden skulle förverkligas. (1 Mos. 1:28; Jes. 45:18) Könens dragning till varandra ger upphov åt en rik mångfald av personliga mänskliga intressen. Några av dessa grundintressen och de dem åtföljande av Gud medgivna rättigheterna är för människan att gifta sig, att få en barnskara, att ha ett hem och att förtjäna sitt livsuppehälle. Detta innebär också att den äkta mannen har exklusiv rätt över hustrun och hustrun över mannen. (1 Kor. 7:2—5) Där dessa personliga mänskliga intressen fullföljs på ett gott sätt, där upprättas ett förtjänstkonto, och en belöning i form av verklig lycka uppnås. Om ett motsatt handlingssätt följs, slutar det i olycka. Inga utomstående får göra intrång på området för människans enskilda intressen i förbindelse med hennes rätta och tillbörliga giftermål. Emellertid måste människan enligt Jesu föreskrift begränsa sina sexuella intressen till den enda äktenskapspartnern. — Matt. 19:4—9.

12. Vilka intressen uppstår ur principen om föräldrars ömhet gentemot sina barn?

¹² Föräldrars ömhet gentemot sina barn är likaså en grundläggande princip i människonaturen. Från födelsen är barnen helt ur stånd till att sörja för det allra minsta av sina behov. Men faders- och moderskärleken hos föräldrarna utfyller denna brist. Detta föräldrarnas intresse för de små och denna deras omvårdnad om dem är en av de mäktigaste lagarna i naturen. Detta intresseområde kräver att föräldrarna skall sörja för skydd, föda, kläder, uppfostran och tuktan och att de skall bruka tvångsåtgärder till barnets bästa, när situationen så fordrar.c I synnerhet är mödrarna, när de på ett vist och gott sätt fyller sina åligganden i samband med detta intresseområde, strängt upptagna och finner det vara i det närmaste ett heltidsarbete. Men det har också med sig sina välsignelser och fröjder. — Ords. 17:6.

Religiös känsla och sällskaplighet

13. Vad är den ”religiösa känslan”, och hur har Satan sökt utnyttja den?

¹³ Åstundan att vörda, prisa, se upp till eller söka råd angående problem hos en verklig eller inbillad högre makt väcker till liv en annan grupp av naturliga intressen, som nedlagts hos människan av hennes Skapare. ”Den religiösa känslan, som helt naturligt leder oss i riktning mot det högsta Väsendet, är ett av de kännetecken som tillhör människosläktet allena; och denna känslas vikt och betydelse ger den rangen av naturens morallag.”^c Därför var det just denna princip, detta grunddrag i människans natur, som Satan sökte utnyttja från början, i det han förmådde Adam och Eva att omfatta falsk religion och sålunda göra uppror mot sin Gud. Alltsedan dess har Satan frambragt religioner av många olika slag för att fånga dessa religiösa intressen och böjelser hos de flesta människor. På detta sätt har han hållit deras sinnen och hängivenhet borta från den sanne Guden. — 1 Kor. 8:5, 6.

14. Hur har ett mindretal bland människorna brukat denna inneboende ”religiösa känsla”?

¹⁴ Men i alla tidsåldrar har det funnits ett mindretal bland människorna som har brukat denna inneboende ”religiösa känsla” så, att den fått leda dem i riktning mot den sanne Guden och vidmakthålla deras aktiva trogna tillbedjan av honom. I våra dagar hör Jehovas vittnen till detta ofördärvade mindretal och besöker människorna i deras hem, inte bara för att ge dem exakt kunskap från bibeln, utan också för att vädja direkt till människomas naturliga åstundan att vörda en högre makt, genom att mana dem till att ta emot den sanna religionen och så komma att aktivt tillbedja Jehova, deras sanne Gud och Skapare. (Joh. 4:23, 24) Oberoende av var människan lever här på jorden, har hon en fundamental rätt som Skaparen givit henne och som medger henne religiös frihet att tjäna den sanne Guden, Jehova, och vinna lycka och liv eller att efter eget tycke tjäna vilka falska religiösa föreställningar som helst, föreställningar som leder sina anhängare till olycka och död. Liksom Josua i forna dagar säger Jehovas vittnen till människorna i denna tid: Välj i dag, vem ni skall tjäna, antingen edra förfäders hedniska gudar eller Jehova. Men vad oss beträffar, så skall vi tjäna Jehova. — Jos. 24:15, NW.

15, 16. a) Vilka intressen härleder sig från människans naturliga åstundan efter ”sällskaplighet”? b) Hur berör dessa intressen Jehovas vittnen?

¹⁵ Den sista av de sex naturliga principerna hos människan, som påverkar hennes personliga mänskliga intressen, är ”sällskaplighetens” princip. ”Det behov som människan känner av att leva i sällskap med andra, i samhällsgemenskap, är en av de primitiva naturlagar, från vilka våra plikter och rättigheter härleder sig; och samhällets existens vilar på den betingelsen, att allas rättigheter skall respekteras. ”d Ingen normal människa önskar leva ett eremitliv, mol allena på en enslig plats. Tvärtom åstundar vi innerligt våra likasinnade medmänniskors varma vänskap och aktiv samvaro med dem. Där dessa samhälleliga eller sällskapliga intressen utvecklas på ett sunt sätt medför de glädje och tillfredsställelse. Endast brottslingar och de som är mentalt otillräkneliga avskils från samhällelig kontakt.

¹⁶ I överensstämmelse med dessa naturliga sällskapliga intressen samlas Jehovas vittnen i vår tid tillhopa i allt större kretsar av församlingar, och de hyser personligt intresse för sina bröder i detta märkliga ”den nya världens samhälle”, som de nu utgör och som finns i 160 olika länder. Aposteln manar oss ju att ”icke med personligt intresse hålla ett vaksamt öga bara på ... egna angelägenheter, utan också med personligt intresse beakta de andras”. (Fil. 2:4, NW) Alla rättfärdigt sinnade fårliknande människor får hjälp att inse, att om de vill vinna säkerhet i den nuvarande tiden och liv i framtiden, så tjänas dessa deras personliga intressen bäst genom att de flyr nu till den nya världens samhälle, som Jehova Gud har upprättat och som är den enda sanna fårfållan under Kristus Jesus som herde. — Joh. 10:14—16, NW.

17, 18. Vad finns det mer för personliga intressen? b) Vad bör man göra med dem, och varför? c) Hur bör vi betrakta en annans intressen?

¹⁷ Förutom dessa grundläggande personliga mänskliga intressen, som uppenbaras av lagen i människonaturen, finns det också talrika andra, såsom sport och idrott, rekreation, film och teater, fotografering, bilkörning, resor, musik, naturstudium, television, olika slags spel och tävlingar, de många vetenskaperna, konst av många andra slag än de förut nämnda och en stor hop av ytterligare sysselsättningar som möjliggörs allteftersom människans kunskap och uppfinningar öppnar nya fält för hennes intresse. Men tiden är alltför kort för att någon enda person nu skulle kunna ta personlig del i alla dessa intressen. Dagen har inte tillräckligt många timmar för att man skulle kunna göra allt. Därför måste den enskilde bestämma sig för vilka intressen han vill välja vid sidan om dem som naturen pålägger honom och som vi förut har undersökt.

¹⁸ Den åt Gud överlämnade kristne måste offra många så kallade världsliga intressen för att bevara den tillbörliga balansen mellan sina personliga intressen å ena sidan och å andra sidan Guds intressen och hans nyligen förvärvade samhälls- eller församlingsintressen, som avhandlas i nästa artikel. Om den kristne vill handla vist, kan han behålla endast de personliga intressen som hela tiden förskaffar honom meriter eller förtjänst inför Jehova Gud, så att han kan uppnå det lyckliga målet evigt liv i den nya världen. Varje kristen sköter sig själv i fråga om sina personliga intressen och lever i stillhet med sina medkristna genom att inte kritisera andra beträffande deras personliga angelägenheter. De följer aposteln Paulus’ råd med avseende på privatsaker: Låt ”eder strävan gå ut på att leva i stillhet och att sköta eder egen syssla”. — 1 Tess. 4:11, NW.

19. Kan något mått av förtjänst samlas eller byggas upp för att frälsa denna gamla värld? Vilket exempel i bibeln illustrerar detta?

¹⁹ Vi har kommit fram till den tidpunkt, då Satans gamla världs samhälle ligger helt dömt till förintelse. Inget mått av förtjänst, som enstaka rättfärdiga människor eller någon grupp av religiösa reformvänner samlar eller bygger upp, kan frälsa det. Det nuvarande läget är precis lika det som rådde i Sodoms och Gomorras dagar. Jehova sade till Abraham, att om han, Jehova, kunde finna femtio rättfärdiga invånare i Sodom, skulle dessas förtjänst vara av tillräckligt värde i Guds ögon för att städerna på Slätten med sina onda inbyggare skulle bli skonade från gudomlig tillintetgörelse. Abraham hyste tvivel om att det skulle gå att finna så många som femtio rättfärdiga människor med ett förtjänstfullt leverne, och därför bad han bevekande att Jehova till slut skulle sänka kravet till endast tio rättfärdiga människor. Men inte ens tio individer med personlig förtjänst kunde anträffas. — 1 Mos. 18:22—33.

20. Hur illustreras det slag av personligt handlingssätt som nu är av vikt? Varför bör man handla på det sättet?

²⁰ Därför sändes änglar till att varna den rättfärdige Lot, hans hustru och deras båda döttrar, inalles fyra personer, och uppmana dem att fly tillsammans som en familj och så komma i säkerhet. Dessa fyra blev personligen underrättade, och det låg i vars och ens personliga intresse att handla i överensstämmelse med det budskap de fått. Detta gjorde de också, men Lots hustru vände sig om och miste livet, därför att hon blev svag i tron. Alltså var det bara tre personer som genom personlig förtjänst erhöll belöningen att bli frälsta från tillintetgörelse i eld. (1 Mos. 19:15—26) I våra dagar sänder Gud en varning till alla rättfärdigt sinnade individer och manar dem att befrämja sitt eget personliga intresse genom att skaffa sig exakt kunskap i bibeln och låta den visa dem hur de skall fly från den babyloniska gamla världens samhälle, som nu är dömt att utplånas. ”Gå ut ur henne, mitt folk, om ni icke vilja vara delaktiga med henne i hennes synder och om ni icke vilja få del av hennes plågor.” — Upp. 18:4, NW.

21. Hur beskriver Skriften den personliga ansvarigheten i vår tid?

²¹ Var och en av oss personligen kan nu fatta de rätta beslut som kommer att förskaffa oss ett förtjänstkonto hos Jehova Gud såsom rättfärdiga. Om vi fattar orätta beslut, som ådrar oss inkompetens, skuld eller synd, kommer vi att inta en ond eller ogudaktig människas ställning inför Gud. Lägg märke till den personliga ansvarighet eller tillräknelighet som beskrivs i Skriften: ”Den som syndar, han skall dö; en son skall icke bära på sin faders missgärning, och en fader skall icke bära på sin sons missgärning. Över den rättfärdige skall hans rättfärdighet [förtjänst] komma, och över den ogudaktige skall hans ogudaktighet [skuld, brist] komma. Men om den ogudaktige omvänder sig från alla de synder som han har begått och håller alla mina stadgar och övar rätt och rättfärdighet, då skall han förvisso leva och icke dö.” — Hes. 18:20, 21, Se också 5 Moseboken 24:16; Jeremia 31:29, 30.

[Fotnot]