Respekt för de döda — hur visar man det?
VID tjugofem års ålder hade Marc och Paulina varit med vid flera begravningar i Frankrike, deras hemland. De hade därför erfarenhet av den sorg som är förbunden med begravningar och kände till några av de begravningsseder som människor följde.
När de år 1975 studerade i New York, gick de så på begravningen av en kamrat från en av de karibiska öarna. De väntade sig att en del seder kanske skulle vara annorlunda, men de var helt oförberedda på vad de fick se. Under begravningen brast plötsligt några av den avlidnes släktingar ut i högljudd jämmer. Och några av dessa öbor försökte kasta sig över kistan; de ville till och med ta av locket för att kunna kyssa den döda kroppen, som sed var på den plats de kom ifrån.
Ja, medan dessa seder var rätt chockerande för det franska paret, var de vanliga i denna andra del av världen. Detta illustrerar helt enkelt att begravningssederna varierar i olika länder. En del seder tycks vara en följd av lokala förhållanden, som till exempel behovet av omedelbar begravning i tropikerna eller av kremering där det är ont om mark. Andra seder har växt fram ur religiösa eller vidskepliga trosuppfattningar. Och ytterligare andra kan helt enkelt vara gamla traditioner av okänt ursprung eller med förlegad innebörd.
Är alla begravningsseder orätta?
Somliga personer kan, när de först lär känna bibelns lagar och principer, vara benägna att vilja undvika alla begravningsseder. Varför det?
De kanske är medvetna om att Gud särskilt förbjöd israeliterna att ta del i vissa av de omgivande nationernas begravnings- eller sorgeseder. Gud sade: De ”skola icke raka någon del av sitt huvud skallig eller avraka kanten av sitt skägg eller rista något märke på sin kropp”. (3 Mos. 21:5; 19:27, 28) Guds folk skulle vara avskilt i religiöst avseende. Det skulle inte ta efter omkringboende hedningars extrema sorgeseder. När judarna längre fram ändå antog dessa hedniska religiösa seder, så skedde det inte med Guds godkännande.
Innebär då detta att en kristen i våra dagar kategoriskt måste förkasta alla lokala begravningsseder? Inte nödvändigtvis.
Skriften visar att somliga begravningsseder inte behöver vara förkastliga. I bibeln sägs till exempel att sedan Kristi lärjungar tagit ner Jesu kropp från pålen, ”tog de Jesu kropp och band om den med linnebindlar tillsammans med de välluktande kryddorna, alldeles på det sätt som judarna har för sed att förbereda för begravning”. — Joh. 19:40.
Judarna kan ha utvecklat denna sed bland annat för att fördröja förruttnelsen. Men eftersom kryddorna endast anbragtes utanpå kroppen, skulle denna ändå snart börja upplösas. (Joh. 11:39) Respekt för den avlidne anförvanten kan därför också ha legat bakom denna judiska begravningssed. Men när den kristna församlingen väl var grundad, hur skulle man då göra? Det är intressant att lägga märke till att de tidiga kristna tycks ha fortsatt med många av de judiska begravningssederna, som till exempel att snabbt begrava de döda i stället för att vänta med begravningen eller kremera de döda.
Något annat som visar att en del lokala begravningsseder inte behöver vara förkastliga är vad vi läser om Jakob. När han dog i Egypten, lät hans son Josef läkare på platsen balsamera kroppen. Berättelsen lyder: ”De tog hela fyrtio dagar för honom [Jakob]; för så många dagar tar de [sed]vanligen för balsameringen.” (1 Mos. 50:1—3, NW) Genom att följa denna lokala begravningsprocedur kunde Josef föra Jakobs kvarlevor ut ur Egypten för att begrava honom i Kanaan hos hans förfäder. — 1 Mos. 49:29—32; 50:12—14.
Faktorer att beakta
Vilka riktlinjer kan man gå efter när det gäller att avgöra huruvida man skall följa en viss lokal begravningssed, med tanke på att det finns så många begravningsseder världen utöver?
En människa som har respekt för de döda, men framför allt respekt för Gud, bör tänka efter om seden i fråga strider mot bibelns läror.
Bland vissa koreaner var det exempelvis sed att strö ris på taket eller utanför dörren till den avlidnes hus. Och en manlig anförvant klättrade upp på taket för att där vifta med ett klädesplagg, som tillhört den avlidne, och ropa hans namn. Denna ceremoni kallades Cho-Hon eller ”inbjudan till själen”. Den ansågs inbjuda själen att lämna huset. Människor i vissa andra länder tror att den döda personen övergår till ett annat liv, och därför följer de seden att lägga pengar i hans mun eller i kistan. Detta gör man för att han skall ha pengar att använda i nästa liv, som till exempel att ”betala färjkarlen för överfarten till evigheten”.
Sådana seder härrör från eller följs på grund av trosuppfattningen att varje människa har en odödlig själ som överlever kroppens död. Bibeln lär emellertid att varje människa är en själ, att människan, när hon dör, är fullständigt död och omedveten och att hennes hopp för framtiden ligger i Guds förmåga att uppväcka henne. (1 Mos. 2:7; Pred. 9:5, 10; Joh. 5:28, 29; 11:24—26) Hur skulle en människa, som känner till bibelns sanning om de dödas tillstånd, följaktligen kunna ta del i begravningsseder som inbegriper den oskriftenliga läran om själens odödlighet? Det skulle sannerligen inte vara ett bevis på respekt för de döda att förbinda de avlidna med en lögn.
En annan faktor att beakta är hur en viss sed tillämpas eller uppfattas på platsen.
Ta till exempel den sed som kallas ”vaka”. På många håll är den känd under denna benämning på grund av att det var brukligt att släktingar och vänner höll sig vakna i närheten av kroppen en natt eller mer. Men anledningarna till detta varierade. Somliga människor följde denna sed därför att de trodde att en demon skulle försöka bemäktiga sig kroppen. Andra trodde att den avlidnes själ stannar kvar i huset under den första natten och att den kan göra alla som faller i sömn sjuka. I Encyclopedia Americana sägs det också: ”Vakor åtföljs ibland av bråk och dryckenskap”, vilket visar föga ”uppriktig respekt för de döda”.
Hur skall du göra om en del av begravningen på den plats där du bor kallas ”vaka”? Det skulle då vara förståndigt att tänka på vad syftet med den anses vara och hur den går till. Det kanske numera helt enkelt är benämningen på sedvänjan att besöka den sörjande familjen under dagen i hemmet eller i samlingsrummet vid begravningen för att ge tröst och framföra kondoleanser. Enbart det förhållandet att detta kanske kallas ”vaka” gör det sannerligen inte orätt att ge ”tröst för de sörjande”. (Job 29:25; Matt. 2:18; 2 Kor. 1:3, 4) Men skulle det enligt Skriften vara tillbörligt att ta del i en ”vaka”, om den nu för tiden på den plats där du bor förknippas med en falsk lära eller ogrundad vidskeplighet? Skulle det vidare vara att visa respekt för de döda att ta del i förehavanden som kännetecknas av ”bråk och dryckenskap”? — Rom. 13:12—14; Ef. 5:18.
Om du ställs inför andra sedvänjor som människor förväntar att du skall ta del i av ”respekt för de döda”, tänk då efter vad de har för innebörd på den plats där du bor.
Det kanske till exempel är brukligt att man sänder eller tar med sig blommor till begravningen. Vilken innebörd lägger man numera i detta? I synnerhet förr i tiden betraktades sådana blommor på en del håll som ett offer till gudarna. På liknande sätt förväntar man att de som bevistar buddistbegravningar i Japan i våra dagar skall bränna en nypa rökelse till gudarna. Det är uppenbart att du inte kan följa sådana seder, om du tror att ”det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst”. (Matt. 4:10) Men på andra platser är anordningen med blommor nu för tiden inte en handling av tillbedjan och uppfattas inte som ett uttryck för sådan. Man ger dem helt enkelt för att uttrycka sitt deltagande eller för att ge begravningen en fridfull, vacker inramning.
Man kan också ta hänsyn till lokala uppfattningar när det gäller sedvänjor i förbindelse med klädseln vid begravningar. Och dessa varierar från plats till plats. I vissa delar av Mellersta och Fjärran Östern väntar man sig att män och kvinnor skall bära kläder av grov, vit kalikå och vita bastsandaler. Men i Japan och i många katolska länder är det brukligt att man klär sig helt i svart eller att man bär en svart armbindel vid begravningen. Måste man strikt följa detta för att visa respekt för de döda?
Den döda personen kommer naturligtvis inte att lägga märke till vad de levande har på sig. Men andra, levande personer kommer att göra det. Så vad kommer andra att tro om du följer seden? Betraktas den allmänt som en inrotad sedvänja förbunden med dem som tror på själens odödlighet eller helveteselden eller med medlemmar av en viss kyrka? Att du rigoröst följer seden kommer i så fall att ge dem den uppfattningen att du delar den lokala trosuppfattningen angående själen eller att du tillhör kyrkan i fråga. Å andra sidan gäller det att vara taktfull, eftersom du inte onödigtvis önskar väcka anstöt. Du kanske kommer till den slutsatsen att kläder i dämpade färger, inte grälla, harmonierar bättre med allvaret i ett ”sorgehus” än färggranna kläder, som man normalt förbinder med ”gästabudshus”. — Pred. 7:1—4.
Det är inte så att det skulle vara fel att andra kan märka att en kristen är sorgsen eller sörjer. Även om de forntida judarna inte gick till sådana ytterligheter som att rista sig, så sörjde de verkligen en kär anförvants död. Och det förhållandet att de sörjde under olika omständigheter kunde man märka av deras yttre. — 2 Sam. 13:18, 19; 19:4; jämför Job 1:20; 2:11, 12.
Något annat man bör tänka på är att bevara en balanserad syn. Jesus var inte främmande för den sorg som är förbunden med döden. (Mark. 5:38, 39) Men även om han grät och upptändes i sitt innersta över sin döde vän Lasarus, så finns det inget som tyder på att Jesu sorg gick längre än så. (Joh. 11:33, 35) Bland Jesu efterföljare dämpas på liknande sätt den sorg som är förbunden med dödsfall, inbegripet dess omfattning och hur den kommer till uttryck, av det styrkande och glädjande hoppet om uppståndelsen. Aposteln Paulus skrev: ”Bröder, ... vi [vill] inte att ni skall vara okunniga om dem som sover [i döden], för att ni inte skall sörja alldeles som de övriga, de som inte har något hopp.” — 1 Tess. 4:13.
Det är givet att denna balanserade kristna syn också bör komma till uttryck i förbindelse med begravningsseder.
Personliga känslor
En faktor som kan vara mycket viktig, när det gäller begravningsseder, är individens personliga känslor eller samvetsbetänkligheter.
I somliga länder är det till exempel brukligt att släktingar och även besökare faller på knä och ber framför kistan. Det finns sannerligen inga skriftenliga skäl att anföra mot att be till Jehova Gud vare sig vid begravningar eller vid andra tillfällen. Jesus bad vid Lasarus’ grav. (Joh. 11:41, 42) Men sanna kristna ber inte till avlidna anhöriga, inte heller önskar de ge intryck av att de tror att deras böner är avsedda att hjälpa någon ur skärselden eller att komma fortare till himmelen. Många kristna har också personligen föredragit att avstå från vidlyftiga böner som kan förefalla vara ren formalism. — Matt. 6:1, 5, 6.
En annan personlig känsla som påverkar inställningen till begravningsseder är önskan att begravningen skall vara enkel, fri från ritualer.
Detta skulle exempelvis kunna inbegripa en del seder som följs vid själva graven. I vissa trakter förväntar man att bärarna eller släktingarna skall lägga en blomma på kistan eller kasta en blomma i graven, innan denna fylls igen. Många människor betraktar detta som ett sista uttryck för respekt för eller en sista hyllning till den döde. Men den sanne kristne vet naturligtvis att den avlidne inte är medveten om blomman. Och om den avlidne hade varit en sann kristen, skulle han också ha instämt i uppmaningen i Romarna 1:25 att inte ge otillbörlig eller vördnadsfull ära åt en skapelse. Somliga individer har således på grund av personliga känslor undvikit denna sed.
En annan sedvänja består i att man kastar litet mull i graven. Prästen eller den som förrättar begravningen gör vanligtvis detta samtidigt som han citerar 1 Moseboken 3:19, där det sägs att Adam hade kommit av jorden och skulle återvända till jorden. Denna bibliska upplysning innebar emellertid ett konstaterande av faktum — Gud förutsade där vad som hände Adam hundratals år senare. Det är inte en ritualistisk formel som måste upprepas vid varje begravning.
Det är inte fel att vid en begravning använda vissa ord från bibeln, inte heller orden i 1 Moseboken 3:19. Särskilt trösterika vid ett sådant tillfälle är emellertid bibelns ord om uppståndelsehoppet. Dessa har ett bestående gagneligt värde i högre grad än symboliska handlingar som somliga har ansett påfrestande.
Med så många skiftande begravningsseder som praktiseras utöver jorden är det inte lätt att känna till alla eller veta hur och varför de utvecklats. Men när den kristne skall besluta huruvida han skall ta del i en viss sed på den plats där han bor, får han hjälp om han tänker igenom saken. Är det känt att sedens ursprung eller nuvarande innebörd strider mot lärorna i Guds ord? Är det sätt på vilket en sed tillämpas oförenligt med det sanna hopp de kristna har från Skriften? Kommer det förhållandet att han tar del i en viss sedvänja eller att han avstår från att göra det att väcka onödig anstöt? Vad har han iakttagit vid andra sanna kristnas enkla begravningar på den plats där han bor? Och vad bjuder honom hans egna personliga känslor och samvete?
Att beakta sådana faktorer kan hjälpa den kristne att handla på ett sätt som harmonierar med hans trosuppfattningar, hans känsla för anständighet och hans tillbörliga respekt för de döda.