Är du en Kristi efterliknare eller en skenkristen?

— Paulus’ budskap till tessalonikerna

APOSTELN Paulus var en exemplarisk kristen. Eftersom han nitiskt följde Jesu exempel, kunde han med rätta ge sina medtroende rådet: ”Bli mina efterliknare, såsom också jag är Kristi.” (1 Korintierna 11:1) Paulus’ levnadssätt och hans undervisning hjälpte många av hans samtida att finna ”Vägen”, den sanna kristendomens väg, och att hålla sig kvar på den. — Apostlagärningarna 9:2.

Paulus hade kärleksfull omsorg om andra. När Gud uppmanade Paulus och Silas att lämna Asien och ägna sig åt missionärsarbete i Macedonien, lät han Paulus mycket lämpligt få se en syn av en man som bönföll honom och sade: ”Ta steget över ... och hjälp oss.” I tro och av medkänsla lydde Paulus och Silas villigt och gav sig av med båt från Troas. — Apostlagärningarna 16:6—10.

Sedan Paulus och hans följeslagare hade stigit i land i Neapolis, besökte de först Filippi. Därifrån färdades de vidare längs den berömda romerska landsvägen Via Egnatia genom Amfipolis och Apollonia till Tessalonika, en sträcka på sammanlagt omkring 120 kilometer. (Apostlagärningarna 16:11, 12; 17:1) I Tessalonika utnyttjade Paulus judarnas vana att samlas i den lokala synagogan på sabbaten och predikade där de ”goda nyheterna”. Till följd härav blev ”några” av judarna och ”en stor hop ... greker” troende. — Apostlagärningarna 17:2—4.

De icke troende judarna blev svartsjuka på Paulus’ framgång. De bildade en pöbelhop och ställde till med ett upplopp i staden Tessalonika, så att bröderna skickade Paulus och Silas vidare till Berea. Budskapet om Guds rike genom Jesus Kristus hade visat sig vara en stötesten för judarna. De anklagade också Paulus och Silas och de tessaloniker, som hade slutit sig till dem, och sade: ”Dessa män handlar i strid med kejsarens förordningar, i det de säger att det finns en annan kung, Jesus.” — Apostlagärningarna 17:5—10.

Paulus’ omsorg om de kristna i Tessalonika

När Paulus kom fram till Korint, skickade han tillbaka sin unge medarbetare Timoteus för att denne skulle ta kontakt med den nybildade församlingen i Tessalonika. När Timoteus återvände till Paulus, framförde han den glädjande nyheten att dessa nydöpta kristna var fasta i tron och gjorde framsteg, trots fortsatt förföljelse. De hade blivit efterliknare av andra trogna kristna när det gällde att utstå vedermöda. (1 Tessalonikerna 2:14—16; 3:6, 7) Paulus var angelägen om att låta tessalonikerna få veta vilka känslor han hyste för dem och att ge dem ytterligare uppmuntran och råd. Han skrev därför två brev till församlingen. Dessa var sannolikt Paulus’ första kanoniska brev, skrivna under åren 50 och 51 v.t. De ger en utmärkt beskrivning av vad som är inbegripet i sann kristendom.

Men talar inte Lukas i Apostlagärningarna 17:11, 12 ofördelaktigt om tessalonikerna, när han säger att de inte hade tagit emot ordet lika villigt som bereanerna? Nej, för Lukas syftar inte här på de kristna, utan på judarna. I kontrast till det magra resultatet av Paulus’ och Silas’ predikande bland judarna i Tessalonika var det ”många”, som besökte den judiska synagogan i Berea, som blev troende.

De nyomvända kristna i Tessalonika studerade Guds ord och höll fast vid det. Paulus berömmer dem i sitt första brev för att de hade efterliknat honom och Herren, i det de hade tagit emot ”ordet under stor vedermöda med helig andes glädje”. (1 Tessalonikerna 1:6) De hade tagit emot de ”goda nyheterna” som ”Guds ord”, och nu var detta ”verksamt”, det vill säga bar kristen frukt, i de troende. (1 Tessalonikerna 2:3—5, 13) De var inte i något avseende skenkristna.

Paulus själv var en hårt arbetande efterliknare av Kristus. Trots att hans första besök i Tessalonika kan ha varit kort, hade medlemmarna i församlingen där hans självuppoffrande exempel outplånligt inpräntat i sina sinnen. De hade övergett sin tidigare avgudadyrkan för att ”vara slavar åt en levande och sann Gud”, och de hade i sin tur blivit ett exempel i tro för alla de troende i Macedonien och Akaja. (1 Tessalonikerna 1:7, 9) Bland dem fanns tillsyningsmän som ”arbetade strängt” för att tillgodose hjordens behov, som fallet borde vara i de sanna kristnas alla församlingar. — 1 Tessalonikerna 5:12; 1 Petrus 5:2, 3.

Ja, Paulus och hans följeslagare hade gjort allt för dessa tessaloniker: arbetat natt och dag, oförskräckt gjort sanningen känd och kärleksfullt närt församlingen ”såsom när en ammande mor ömt vårdar sina egna barn”. (1 Tessalonikerna 2:3—11; 2 Tessalonikerna 3:7, 8) Med vilket uppsåt i tankarna? De önskade att dessa nya bröder i tron skulle ”fortsätta att vandra värdigt Gud” och ”att ingen måtte bringas att vackla genom ... vedermödor”. Paulus ville sporra dem att hålla sig andligen ”vakna”, göra dem ”fasta i varje god gärning och varje gott ord”. Han önskade att de skulle hålla ut ”för den Smorde”, så att de aldrig skulle ”ge ... upp i att göra det som är rätt”. — 1 Tessalonikerna 2:12; 3:3; 5:6; 2 Tessalonikerna 2:17; 3:5, 13.

Skildringen av Paulus’ stora omsorg om tessalonikerna har nedtecknats till uppmuntran också för oss i vår tid, för att vi skall kunna fortsätta att vandra med Gud och behaga honom. (Amos 3:3) Om någon som kallar sig kristen gör något annat, så betyder det att han inte är annat än en värdelös skenkristen. — 1 Tessalonikerna 4:1.

Ett hot inifrån!

Icke troende judar hade utsatt den unga församlingen för förföljelse utifrån, men nu hotade en ännu större fara inifrån! Det var tydligen några i församlingen som spred förvrängda uppfattningar om Jehovas dag och menade att den var omedelbart förestående. Paulus skyndade sig att reda ut begreppen och sade med avseende på denna ”dag”: ”Låt ingen förleda er på något sätt, eftersom den inte skall komma utan att först avfallet kommer och laglöshetens människa uppenbaras, tillintetgörelsens son.” — 2 Tessalonikerna 2:1—3.

När Paulus i sitt andra brev till tessalonikerna varnade församlingen för att ”laglöshetens människa” skulle komma, var detaljerna angående dennes laglösa handlingssätt fortfarande en religiös ”hemlighet”. Men aposteln nämner att han, medan han ännu var hos dem, ”brukade tala” om detta framtida avfall och den ”återhållande” kraft som höll det tillbaka. — 2 Tessalonikerna 2:5—7.

Om vi nu slår upp 2 Tessalonikerna 2:3—12 i våra biblar och undersöker det sammanhang som Paulus’ ord förekommer i, så kan också vi urskilja vad Paulus hade i tankarna. ”Avfallet”, som skulle komma, skulle ha sin rot i brist på ”kärlek till sanningen”. Det skulle vara ett resultat av att man kom att ”tro lögnen” och fann ”behag i orättfärdigheten”. Det skulle fräckt göra sig gällande kort efter det att den ”återhållande” kraft, som Paulus talade om, hade avlägsnats. Det skulle pågå ända fram till Jesu Kristi ”närvaros tydliga framträdande”, vid vilken tidpunkt Kristus skulle avslöja och undanröja den ”laglöse”, göra denne till intet. — Jämför 2 Tessalonikerna 2:8 med Jesaja 11:4 och Uppenbarelseboken 19:11, 14, 15.

”Laglöshetens människa” identifieras

Av längden på tillvaron att döma, från Paulus’ dagar ända fram till Kristi närvaro, måste ”laglöshetens människa” utgöras av — nej, inte av en enskild individ, utan av en klass människor. Eftersom denne laglöse ”upphöjer sig över envar som sägs vara ’gud’ eller föremål för gudlig vördnad”, koncentreras tillämpningen av uttrycket till ledarna för avfallet. De skulle vara förbundna med vilseledande ”kraftgärningar”, utförda i Kristi namn. (Jämför 2 Tessalonikerna 2:9 med Matteus 7:22, 23.) Skaror av människor skulle sluta sig till dem, eftersom deras religion skulle erbjuda en bekvämare väg, som lugnade samvetet och tillät ett själviskt, världsligt, rentav omoraliskt liv. Sådana element av skenkristendom var redan ”verksamma” bland dem som bekände sig vara kristna i Paulus’ dagar. — 1 Tessalonikerna 4:3—8; 5:6—9, 14, 15, 19—22; 2 Tessalonikerna 3:6—15; jämför Matteus 25:41—46.

Paulus och de andra apostlarna och äldste i den kristna församlingen tjänade som den ”återhållande” kraften mot sådana element och var herdar för hjorden enligt Kristi exempel. Med anledning av det hotande avfallet förmanade Paulus tessalonikerna med dessa ord: ”Så stå då fast, bröder, och behåll ert grepp om de traditioner som ni undervisades i.” Efter Paulus’ och de andra apostlarnas död undanträngde egoistiska människor sanningen, satte upp sig själva som ledare och förde hjorden vilse. Endast de som lydde Paulus’ råd gjordes ”fasta i varje god gärning och varje gott ord”. ”Laglöshetens människa” blev identifierad som prästerskapet inom en skenkristendom. — 2 Tessalonikerna 2:15—17; jämför Matteus 13:24—30, 37—43.a

Vänta på Jehovas dag

Paulus måste varna de kristna i Tessalonika för ännu en fara: Den som bestod i att bli likgiltig eller andligen sömnaktig med avseende på Jehovas dag. En del religiösa skribenter i vår tid har försökt bagatellisera innebörden av och den brådskande naturen i bibelns budskap angående Jesu ”närvaro och ... avslutningen på tingens ordning” genom att hänvisa till vad Paulus senare sade: ”Vi ber er ... att inte fort bringas ur fattningen eller att bli upphetsade, vare sig genom ett inspirerat uttalande eller genom ett muntligt budskap eller genom ett brev ... , vilket går ut på att Jehovas dag är här.” — Matteus 24:3; 2 Tessalonikerna 2:1, 2.

Men kunde det verkligen ha varit Paulus’ önskan att uppriktiga kristna skulle vara föga intresserade av sin Herres närvaro och Jehovas dag? Eller ville han inte snarare att de skulle bevara sinnesjämvikten när det gällde den här frågan, bevara sin ”besinning” genom att ”förvissa” sig ”om allt”? De skulle alltså inte bringas ur jämvikt genom grundlösa budskap om att Jehovas dag var omedelbart förestående, och inte heller skulle de vara oförberedda, obekymrade eller likgiltiga med avseende på den. — 1 Tessalonikerna 5:8, 21; jämför 2 Petrus 3:3, 10—12 och 1 Johannes 4:1.

I det här sammanhanget bör vi komma ihåg att dessa tessaloniker var väl medvetna om att Jehovas dag skulle komma ”precis som en tjuv om natten”. Långt ifrån att ge anledning till nonchalans betydde detta att de skulle hålla sig ”vakna”, som människor som inte var bestämda ”till vrede utan till att vinna frälsning”. Sedan avfallet hade visat sig helt och fullt, skulle Jehovas dag komma. Det skulle ske vid en tidpunkt, då de som motstod Jehovas rike — utan tvivel inbegripet ”laglöshetens människa” — skulle utropa: ”Fred och säkerhet!” Detta skulle vara signalen till deras ögonblickliga, plötsliga tillintetgörelse. (1 Tessalonikerna 5:1—11) Lyckliga är de som den dagen, då den rättfärdiga domen verkställs, ”känner Gud” och ”lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus”! — 2 Tessalonikerna 1:8.b

Kristi efterliknare eller skenkristna?

Paulus’ brev till den kristna församlingen i Tessalonika, brev som vittnar om kärleksfull omtanke, anger vad sanna efterföljare till Jesus Kristus i vår tid måste vara och vad de måste tro och göra. Men hur förhåller det sig med människor och grupper som gör anspråk på att vara kristna, men som ändå inte efterliknar Kristus, Paulus och de trogna tessalonikerna? Dessa står avslöjade som skenkristna! (2 Tessalonikerna 3:6, 7; 2 Petrus 2:1—3) Paulus betonar att bara de som ”lyder de goda nyheterna” kommer att ”räknas värdiga Guds rike”. Jesus uttryckte sig på liknande sätt med avseende på de rättfärdiga ”fåren” som får ärva Rikets jordiska domän. — 2 Tessalonikerna 1:4—10; jämför Matteus 7:21 och 25:31—34.

De goda nyheterna, som Paulus behandlar i sina brev till tessalonikerna, bör sporra oss att arbeta hårt i Guds tjänst, att följa höga moralnormer, ja, att uthålligt leva ett kristet liv som kännetecknas av glädje, bön, uppskattning, ande och oförvitlighet, varigenom vi kommer att anbefalla oss åt andra inom och utom Jehovas folks församling. (1 Tessalonikerna 5:16—23) Må det visa sig vara till nytta för dig att uppriktigt begrunda Paulus’ exempel och brev och den tro som de kristna i Tessalonika visade, så att du ”mera helt och fullt” kan efterfölja Kristi exempel. Må detta i sin tur rädda dig ”från den kommande vreden” och frälsa dig till evigt liv under Guds rikes underbara styre. — 1 Tessalonikerna 1:10; 4:1; Hebréerna 12:2, 3; Uppenbarelseboken 21:1, 3, 4.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 30]

Paulus skriver om att det skulle uppstå en prästerlig ”laglöshetens människa”