Vi måste beständigt sätta rikets intressen främst
”Fortsätt därför med att först söka riket och hans [Guds] rättfärdighet, så skola alla dessa andra ting även givas, eder.” — Matt. 6:33, NW.
1. Vilken är den allmänna inställningen till Guds rike, och i vilken belägenhet befinner sig de flesta människor?
DE FLESTA människor har föga rum i sitt liv för Guds rike under Kristus. I all synnerhet har de som utformar denna världens tänkesätt inget intresse för detta rike. Vidare är de beslutna att hindra så många andra som möjligt från att bli intresserade. För att hålla människor i underdånighet har de som har ansvar för världens angelägenheter med järnhård hand lagt beslag på människans intressen. Det levnadssätt som de har anvisat åt menige man tvingar honom in i vissa banor, som han menar att han måste följa, om han skall kunna leva vidare. Som följd därav, och ofta som en försvarsåtgärd, blir han blind för varje annan möjlighet och fortfar att följa den kurs som är utstakad för honom, därför att den bjuder det minsta motståndet.
2. Vilken kurs måste människor följa för att förbli fria från demonbehärskat tänkesätt, och vilken försäkran gav Jesus om det förståndiga i att handla så?
2 Över och förmer än alla dessa är denna världens gud, vars förnämsta intresse är att vända alla människor bort från Riket, som Gud nu framhåller såsom vägen till frälsning. Om alltså någon skall kunna röra sig i samma kretslopp av verksamhet som denna världen utan att dras in i strömvirveln av demonbehärskat tänkesätt, måste han beständigt sätta Guds rikes intressen främst i sitt liv. Detta var den kurs som Jesus utpekade för de kristna, när han sade: ”Sluta upp med att bekymra eder för edra själar, med avseende på vad ni skola äta eller vad ni skola dricka, eller för edra kroppar, med avseende på vad ni skola kläda eder med. Betyder icke själen mera än mat och kroppen mera än kläder? Giv uppmärksamt akt på himmelens fåglar: de så ju icke någon säd eller skörda eller samla in i förrådshus; likväl föder eder himmelske Fader dem. Äro ni icke mera värda än de äro? Vem av eder kan genom att bekymra sig lägga en enda aln till sin livslängd? Och vidare, vad kläder angår, varför bekymra ni eder för detta? Tag lärdom av liljorna på marken, hur de växa: de möda sig icke, ej heller spinna de, men jag säger eder, att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dessa. Om nu Gud sålunda kläder växtligheten på marken, som är här i dag och i morgon kastas i ugnen, skall han då icke så mycket mera kläda eder, ni som hava så ringa tro? Var därför aldrig bekymrade och säg: ’Vad skola vi äta?’ eller: ’Vad skola vi dricka?’ eller: ’Vad skola vi sätta på oss?’ Ty allt detta är det som nationerna ivrigt sträva efter. Ty eder himmelske Fader vet, att ni behöva allt detta. Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skola alla dessa andra ting även givas eder.” — Matt. 6:25—33, NW.
3. Åt vilka gav Jesus detta råd, och vad är avgörande för om någon kommer att följa det?
3 Detta bud från Jehovas förnämste representant för hans rike innehåller det löftet, att Gud skall ur denna världens klor befria alla dem som lyder hans lag och sätter hans herradömes intressen främst i sitt liv och att han skall sörja för deras behov. (Ps. 18:21; Ords. 13:13; Hebr. 11:6) Jesus talade här inte bara till dem som redan var Jehovas tjänare. Orden i detta bud är en del av hans ”bergspredikan”, och han talade ned genom århundradena till människor av alla nationer, som söker ett bättre liv, ett som är i harmoni med Guds väg. Av den orsaken skulle alla som bekänner sig vara Kristi Jesu efterföljare i denna tid göra klokt i att allvarligt tänka över dessa ord och väga dem mot sina egna intressen och sin egen ställning i denna världen. Jehovas förmåga att sörja för oss är höjd över varje tvivel, såsom Jesus här framhåller; så ingen behöver känna sig beroende av denna världen. Den kristnes vandringslopp blir således helt och hållet en fråga om tro och om hans villighet att låta sina egna intressen komma i andra rummet efter Guds rikes intressen.
4. Vilket förhållande bör råda mellan Rikets intressen och ens egna personliga intressen?
4 När den kristne anlägger denna synpunkt, blir varje intresse han har ett Rikets intresse. Som Paulus uttryckte det: ”Vadhelst ni göra, arbeta på det av hela eder själ, såsom för Jehova.” (Kol. 3:23, NW) Den kristne skaffar sig föda inte bara för att mätta och tillfredsställa sig, utan för att bli fysiskt stärkt för det arbete som anförtrotts honom i förkunnarverket. Det intresse den kristne hyser för en världslig anställning sträcker sig inte längre än som är nödvändigt för att han skall kunna ge sig själv och sin familj kläder och husrum, så att han kan fortsätta att tjäna Gud. Befordran och framgång inom affärslivet blir inte hans förnämsta intresse. Till och med det sällskapsliv han idkar kommer han att noga vaka över och hålla under fullständig kontroll, så att hans tankar i fråga om verksamhet för Riket stimuleras och leds i rätt riktning. Hängivenhet för Rikets intressen gör livet uppbyggligt och styrkande. Girighet och själviskhet medför många sorger. Såsom Paulus förmanar: ”Det är visst och sant, att den är ett medel till stor vinning, denna gudaktiga hängivenhet jämte tillräcklighet i sig själv.” — 1 Tim. 6:6, NW.
5. Hur gav Noa ett exempel på den rätta jämvikten i fråga om intressen?
5 En rätt jämvikt blir en trossak, och om vi har en tro sådan som Noas, kan vi leva mitt i en värld, vars av Gud givna intressen har blivit förvända till att tjäna personliga och själviska ändamål, och vi kan ändå bevara vår jämvikt och våra intressen för våra av Gud givna förpliktelser. Noa gjorde det. Noa var gift, och hans söner var också gifta. Likväl lade inte hans familjeintressen, hans behov av att sörja för mat och dryck åt sin familj, hinder i vägen för hans av Gud givna uppdrag att bygga en ark. Han höll sina tankar fästa vid sitt arbete, och det lyckades väl, och Noa överlevde en världs ände. Därför att Noa satte Rikets intressen främst, kallas han för en rättfärdighetens predikare, och Paulus säger om honom: ”Genom tron ... domfällde han [Noa] världen och blev arvinge till den rättfärdighet som är i enlighet med tron.” (2 Petr. 2:5; Hebr. 11:7; NW) Noa var inte endast ett föredöme för den värld som han levde i, utan Kristi Jesu vittnesbörd utmärker honom också såsom ett föredöme för denna nuvarande tingens ordning. (Matt. 24:37—39) De som sätter Guds rikes intressen främst behöver därför inte frukta för osäkerhet och otrygghet.
6. Varför intar Jehovas vittnen den hållning de gör gentemot denna världens stater, men hur betraktar somliga människor deras inställning?
6 Emedan Jehovas vittnen har gjort Guds rikes intressen till de främsta i sitt liv, betraktar en del människor, som inte är insatta i saken, med misstro deras förhållande till denna världens stater och deras hållning gentemot dem. Om dessa nationer vore tillräckliga i sig själva och i stånd till att sörja för folkens behov, så skulle Guds rike inte vara nödvändigt. Men Jesus lärde sina efterföljare att bedja om att Guds rike måtte komma, så att Guds vilja måtte ske på jorden. (Matt. 6:10) Förvisso kan inte de kristna fördömas för att de litar på det hopp, som denna bön ger uttryck åt, och arbetar med tanke på dess förverkligande. De som sätter sin ht till denna världens regeringar skulle göra klokt i att fråga sig: ”Om Jesus vore här i denna tid, vilken nations flagga skulle han då hälsa? Vilket land skulle han strida för? Vilket politiskt parti skulle han rösta för?” Det är ingen mening i det argumentet, att det är något annat med Jesus Kristus. Jesus själv sade: ”En elev är icke förmer än sin lärare, men var och en som blir fullkomligt undervisad kommer att bliva lik sin lärare.” (Luk. 6:40, NW) Den som är en uppriktig efterföljare till Jesus Kristus kommer att intressera sig för Jesu syn på saker och ting och bemöda sig om att handla precis på det sätt som Jesus själv skulle handla. Många som bekänner sig vara kristna skulle inte vilja falla ner för en bild av Kristus Jesus eller hylla den såsom en symbol av Guds herradöme. För dem skulle detta vara en avgudisk handling. Och ändå utför de liknande handlingar inför något som är en sinnebild av en nation i denna världen. För dem som sätter Guds rikes intressen främst är alla sådana handlingar oförenliga med Herrens bön och med Guds ords principer och innebär att man så att säga omstörtar Guds rikes intressen till förmån för en annan suverän. Detta kan den kristne inte göra med gott samvete gentemot Guds rike.
7. Varför utgör inte Jehovas vittnen någon risk för någon nations säkerhet genom att de beständigt sätter Guds rikes intressen främst?
7 Denna odelade hängivenhet för Gud och hans rikes intressen utgör inte någon risk för någon nations säkerhet. Jesus Kristus var ingen samhällsomstörtare, fastän han anklagades för att vara det av sina religiösa motståndare. (Luk. 23:2) Han vägrade att bli politiskt verksam i denna världens angelägenheter, emedan, som han sade: ”Ingen kan vara slav åt två husbönder, ty antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och förakta den andre.” (Matt. 6:24, NW) Det är på grund av denna förmaning från Jesus som Jehovas vittnen har vägrat att blanda ihop dessa intressen för skilda herradömen. Men detta gör dem inte till samhällsomstörtare. Att Jehovas vittnen i den gångna tiden har vägrat att fullgöra sådana patriotiska plikter som att rösta, hälsa en flagga eller ta del i krigsmaktens förehavanden utgör för varje land en försäkran om att Jehovas vittnen inte kommer att sätta den nationens säkerhet i fara, ty de har samtidigt avhållit sig från samma slags handlingar i alla andra länder. Om någon nation hotar med angrepp, har alltså inte Jehovas vittnen någon skuld i det. Det är inte Jehovas vittnen som utgör det allvarliga problemet för en nation. Deras neutrala hållning världen utöver är en garanti för att de varken kommer att ingripa eller angripa, en garanti som är mera bindande och pålitlig än alla de fördrag, som kan undertecknas av sinsemellan ”fientliga” nationer, därför att den är grundad på odelad hängivenhet för Gud och för hans rikes intressen. En sådan förpliktelse kan man inte ostraffat svika.
8. På vilket sätt är denna världens falska religioner annorlunda i sin ansvarighet för nationernas säkerhet?
8 De religionssamfund som är mest klandervärda är de som lägger sig i alla nationers politik och därför hjälper till att utforma dessa nationers tänkesätt, till och med de nationers som inbördes motstår varandra. Likväl är dessa religionssamfund de mest framträdande, de som röner mest ära bland människor. Naturligtvis frånsäger sig dessa samfunds representanter allt ansvar, om ett land går till angrepp, och de försöker två sina händer rena. Men de unga mäns blod, som följer dem såsom sina ”andliga ledare”, ropar till himmelen från båda sidor om stridslinjen, i det att ”kristna” bröder dödar ”kristna” bröder. (Jes. 1:15) Dessa ”erkända” religioners underlåtenhet att sätta Guds rikes intressen främst har kommit jorden att beständigt bada i oskyldigt blod. Framstegsvänliga, praktiskt inställda människor kommer att ägna dessa förhållanden allvarlig eftertanke, innan de fördömer Jehovas vittnen för att dessa sätter Guds herradömes intressen framför dem som gäller varje annan nation på jorden.
9. Vilket skäl anför somliga människor till att de inte vill lyssna till budskapet om Riket, men hur betraktar Jehovas vittnen detta skäl?
9 Många människor som är obekanta med Jehovas vittnens syften och verksamhet tror att deras eget medlemskap i något religiöst samfund är en giltig orsak till att vägra att ta det budskap i skärskådande, som frambärs av Jehovas vittnen. När någon säger till vittnena att han är medlem av någon kyrkoorganisation, så tar de alltid för givet att denne kyrkomedlem är uppriktig i sin tro. Men eftersom den som är ett Jehovas vittne har överlämnat sig åt Gud för att sätta hans rikes intressen främst, kommer han att uppmana vederbörande att ta de skriftställen i övervägande, som han skulle vilja rikta hans uppmärksamhet på.
10. Hur betraktades Jesus och Johannes döparen av inånga judar, och vad gick dessa judar som följd härav miste om?
10 Jesus gav oss det rätta exemplet på sin tid. Han var ju själv jude, och han använde de tre och ett halvt år som hans förkunnartjänst varade till att predika de goda nyheterna om Guds rike för judarna. För dem var detta en ny lära. För dem utgjorde den en förändring från den lag som Gud hade givit dem genom Mose. För många judar var Jesus Kristus och de som följde honom avfällingar och därför sådana som man borde sky eller bringa om livet. Men för dem som vägrade att genom en sådan hätsk inställning låta sig stötas bort, som lyssnade och noga granskade hans ord i ljuset av Mose lag och av de övriga hebreiska skrifterna, för dem bevisade han sig i sanning vara Guds representant och den som var bemyndigad att frambära Guds budskap till dem. Till och med Johannes döparen, Jesu förelöpare, som inte uppmanade judarna” att godtaga ett nytt förbund, såsom Jesus senare gjorde, blev förkastad av de religiösa fariséerna och sadducéerna, därför att han uppfordrade de rättsinniga judarna att överge de traditioner och sedvänjor som hade byggts upp seklerna igenom av de religiösa ledarna. De som var alltför blinda eller upptagna av sina egna intressen för att ens höra på honom gick miste om det tillfälle som hade varit den judiska nationens främsta och förnämsta hopp alltsedan Mose tid, nämligen det att få ta emot Messias vid hans ankomst.
11. På grund av vilka argument kan dessa judar ha känt sig rättfärdigade i sitt handlingssätt, men hur tillkännagav Jesus deras brist på uppskattning?
11 Några av judarna kände sig utan tvivel rättfärdigade i ett sådant handlingssätt. Var inte deras nation grundad på Guds egen genom Mose givna lag? Var inte själva den ämbetsställning som deras ledare intog förordnad av Gud? Men när Jesus framställde sig som den länge väntade Messias, vände han sig inte till dessa man, som gjorde anspråk på att sitta på Mose stol. Han kunde inte göra arvingar till Riket av dem, vilkas intressen var i strid med Guds herradöme. I stället församlade han till sig fiskare, föraktade skatteindrivare och andra som hade ringa anseende bland folket. Genom detta val av sina apostlar tillkännagav han att Guds godtagande av en människa är en individuell sak, som är grundad på tro och med denna tro överensstämmande gärningar, inte på samhällsställning eller på ett falskt ”stamträd” av religiösa förfäder.
12. a) Varför hade judarna ingen ursäkt för att de inte tog emot Jesus såsom Messias, och hur betraktas deras ansvar av kristna i våra dagar? b) Vilka frågor borde alla som bekänner sig vara kristna göra sig i denna tid, och vad är de i fara att gå miste om?
12 Men Gud översåg inte med judarnas vägran att undersöka hans Messias’ gärningar eller ursäktade den. Jesus hade enträget manat dem: ”Om jag icke utför min Faders gärningar, tro mig icke. Men om jag utför dem, tro gärningarna, även om ni icke tro mig, på det att ni må inse och må fortsätta att förstå, att Fadern är i förening med mig och att jag är i förening med Fadern.” (Joh. 10:37, 38, NW) I vår tid påstår sig alla kristna erkänna värdet av det verk som Jesus utförde bland judarna. Det beror på att vi nu har den fördelen att se det i månghundraårigt perspektiv. Men vi kan gott fråga oss själva: ”Om vi hade levat på Jesu tid, skulle vårt avgörande då ha varit lika enkelt?” Svaret på den frågan kan vi finna i den inställning vi i dag har till Guds rikes intressen. Kan vi i sanning säga att vi är ärliga mot Gud eller mot oss själva? Tillåter vi oss att bli förblindade eller dragna åt sidan av människor, vilkas splittrade intressen gör dem olämpliga till andliga ledare i den odelade tillbedjan av Gud och hängivenheten för hans rikes intressen? Om vi gör det, kommer vi alldeles säkert att gå miste om det tillfälle, som har varit det främsta och förnämsta hoppet för den kristna församlingen alltsedan Jesu första ankomst, tillfället att välkomna honom vid hans återkomst och träda in i de välsignelser som hans utövande av Rikets styrelse medför.
13. Hur varnade Paulus och Petrus för faran att gå miste om förverkligandet av detta kristna hopp?
13 Paulus varnade för den människa ”som kommer att bortföra eder såsom sitt byte genom filosofien och det tomma bedrägeriet enligt människors tradition, enligt världens elementära ting och icke enligt Kristus”. (Kol. 2:8, NW) Sådana människor är lika dem som Petrus talade om, när han sade: ”Ty ni veta detta först och främst, att det i de yttersta dagarna skall komma bespottare med sin bespottelse, vilka vandra efter sina egna begärelser och säga: ’Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden fortfar ju allt precis som från skapelsens början.’” (2 Petr. 3:3, 4, NW; Hes. 13:8, 16) Dessa frånkänner budskapet om Riket allt värde och vägrar att ge akt på alla de tecken, som pekar på Kristi närvaro, och förblir insnärjda i denna tingens ordning.
14. Vilken annan uppfattning hos några kommer dem att hysa tvivel angående Kristi närvaro, och på grund av vilket missförstånd intar de denna hållning?
14 Andra hyser tvivel därför att de har den uppfattningen, att Kristus inte är närvarande nu, men snart skall komma. De grundar sin åsikt på de tecken, som Jesus angav skulle peka på hans återkomst, i det de inser att dessa förhållanden råder nu. De inser emellertid inte att Jesus framhöll dessa tecken såsom vittnesbörd om att han redan hade återvänt, inte att hans återkomst skulle följa på dessa tecken. Lärjungarna frågade honom: ”Vad skall vara tecknet på din närvaro och på fullständigandet av tingens ordning?” (Matt. 24:3, NW) Att man nu inte kan se Kristus är inte något bevis emot det förhållandet att han verkligen är närvarande då dessa tecken visar sig. Ty om han hade haft för avsikt att i synlig måtto bli igenkänd av människor vid sin återkomst, varför skulle det då ha behövts ett tecken?
15. a) Hur kan Uppenbarelseboken 1:7 och Johannes 14:19 bringas att överensstämma? b) Hur kastar 1 Timoteus 6:14–16 och Hebréerna 1:3 ljus över Kristi återkomst?
15 Några som förfäktar en synlig återkomst citerar Uppenbarelseboken 1:7, där det heter: ”Se, han kommer med skyarna, och varje öga skall se honom.” (Upp. 1:7, NW) Likväl tillkännagav Jesus tydligt före sin död: ”Ännu något litet och världen skall icke se mig mera.” (Joh. 14:19, NW) Då det förhåller sig så, är det klart att den nämnda versen i Uppenbarelseboken talar om att se honom med förståndets ögon. I annat fall skulle Paulus’ ord i 1 Timoteus 6:14—16 (NW) vara meningslösa, när han talar om Kristus Jesus och beskriver honom såsom den ”som bor i ett otillgängligt ljus, som ingen människa har sett eller kan se”. Att det är möjligt för Kristus att besöka människosläktet och ändå vara osynlig, det framgår klart av Israels historia, där det direkt sägs i många fall att Gud såg till eller besökte nationen, men ändå var osynlig. (1 Mos. 50:24; Rut 1:6) Alla som studerar bibeln kommer beredvilligt att medge att ingen människa kan se Gud och leva, men ändå sade Paulus, när han skrev till hebréerna, om Jesus: ”Han är återspeglingen av hans [dvs. Guds] härlighet och den exakta bilden av själva hans varelse.” (Hebr. 1:3, NW) Då Guds Son alltså vid sin uppståndelse blev förvandlad till denna exakta avbild av Gud, så förstår vi varför denna världen inte skall se honom mera. Denna oriktiga syn på Kristi återkomst bör därför inte få lov att göra någon blind för sanningarna i Guds ord och om hans rike. Personliga eller privata åsikter, som förhindrar den klara uppfattningen av Guds rike, måste skjutas åt sidan, om man skall vinna frälsning.
16. Vilken vädjan riktar Jehovas vittnen till alla som älskar rättfärdighet?
16 Jehovas vittnen vädjar till dem som uppriktigt älskar rättfärdighet, oavsett vilken religiös bakgrund de har, att ta de nu förhandenvarande fakta i betraktande, som pekar på denna generations tid såsom den då Kristi återkomst skulle ske och Guds löften till människosläktet uppfyllas. (Matt. 24:1—51) Tänk till exempel på Herrens mönsterbon. Jesus visade hän på Guds vilja, när han lärde oss att bedja: ”Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matt. 6:10, NW) Sker Guds vilja på jorden nu, uppfylld som denna världen är av förtrycket från kommunismen, varma och kalla krig, pliktförgätenhet och brottslighet inom alla samhällsskikt och sjukdom som härjar bland alla nationers folk? Må uppriktiga människor slå upp 2 Timoteus 3:1—5 och där läsa hur just dessa förhållanden har förutsagts av Gud som en varning och uppmaning till oss att vända oss bort ifrån denna världen och se åt helt annat håll för att finna uppfyllelsen av Guds vilja. När dessa uppriktiga människor vänder sig bort från människors tomma löften, må deras hjärtan då fatta mod som ett gensvar till Guds löfte om en ny jord, vilket framhålls för dem från bibeln av Jehovas vittnen. Må de i sina egna biblar läsa Guds försäkran om att rättfärdighet skall komma att råda överallt på jorden, att människan för all framtid skall leva i frid och välgång utan fruktan. — 2 Petr. 3:13; Jes. 66:22; Ps. 78:69; Upp. 21:1-4.
17. Vilken hållning bör man inta i den stridafråga, som världen i denna tid ställs inför?
17 Må nu dessa uppriktiga medlemmar av världens olika religionssamfund fråga sig: Är inte detta ett hopp som är värt att omfatta? Är det inte en ansträngning som lönar sig, detta att undersöka och begrunda dessa löften från Gud? Skulle det inte vara kortsynt att ignorera detta hopp om välsignelser och den organisation som utpekar vägen till dessa förhoppningars förverkligande? Det kan i sanning sägas att Guds får har blivit förskingrade och är bortrövade av denna världen, och liksom Jesu hjärta vände sig till dem i medömkan, så riktar i våra dagar den store Herden, Jehova Gud, genom sin Son och Herde, Jesus Kristus, sina vittnens uppmärksamhet mot alla världens hörn för att de där skall förkunna sanningen, som skall göra dessa får fria. (Joh. 8:32) Hur dåraktig är inte den ansvarslösa inställningen hos somliga, som säger: ”Jag skall göra mitt bästa nu, och så blir det väl alltid någon råd”! Detta är den väg som bjuder minsta motståndet, och alla som följer den kommer förvisso att falla i den snara som denna världens gud lägger ut. I den stridsfråga, som världen i denna tid ställs inför, måste alla de handla positivt, som uppriktigt önskar sätta Guds rikes intressen främst i sitt liv.