Vad bibeln säger
Kan hädelse förlåtas?
JESUS KRISTUS sade vid ett tillfälle till vissa fariséer: ”Varje slags synd och hädelse [skymfligt yttrande; förtal; ogudaktigt ord] skall förlåtas människor, men hädelse mot anden skall inte förlåtas. Vemhelst till exempel som talar ett ord mot Människosonen, det skall förlåtas honom; men vemhelst som talar mot den heliga anden, det skall inte förlåtas honom.” (Matt. 12:31, 32; An American Translation; The New English Bible; Weymouth) Detta väcker frågor sådana som dessa: Varför kan hädelse mot Guds Son och hans Fader förlåtas? Hur kan en människa få häda dem och likväl inte dessutom smäda Guds ande? Vad innebär det att häda den heliga anden?
I bibeln finner vi ett uttryckligt exempel på en människa som hädade Gud och Kristus men inte gjorde sig skyldig till oförlåtlig synd. Det var Saulus, dvs. aposteln Paulus, före sin omvändelse. Paulus skrev till Timoteus: ”Fast jag förut var en hädare [skymfare] och en förföljare och en fräck människa.” — 1 Tim. 1:13; jämför An American Translation; The New English Bible.
Före sin omvändelse ansåg Paulus att Jesu Kristi lärjungar var avfällingar som förtjänade döden. Han tyckte att han följde en kurs som helt stämde överens med den mosaiska lagen, som hade följande att säga om en avfälling: ”Så skall du icke göra honom till viljes eller höra på honom. Du skall icke visa honom någon skonsamhet eller hava misskund och undseende med honom, utan du skall dräpa honom.” (5 Mos. 13:8, 9) Paulus var övertygad om att han hade rätt, och han fortsatte därför att uppträda egenmäktigt och förmätet mot Kristi lärjungar och visade sig således vara en ”fräck människa”. Som förföljare av de kristna var han lik dem som Jesus talade med sina lärjungar om, när han sade: ”Var och en som dödar er skall föreställa sig ha utfört en helig tjänst åt Gud.” (Joh. 16:2) Paulus var skyldig till hädelse, till att skymfa, smäda, bespotta Guds Son. Hans hat till Kristi lärjungar bevisade att han ansåg Jesus vara en bedragare, och således vanärade han den Smorde, Kristus. Genom att skymfa Sonen gjorde sig Paulus också skyldig till att häda Fadern, vars representant Jesus var. — Joh. 7:29; Matt. 27:39; Mark. 15:29; Luk. 23:39; Jud. v. 8; jämför 1917; The Kingdom Interlinear Translation of the Greek Scriptures.
Efter sin omvändelse insåg aposteln Paulus hur farligt nära han hade varit att begå oförlåtlig synd. I sitt brev till Timoteus erkände han vilken stor barmhärtighet som hade visats honom och antydde också varför han kunde få förlåtelse. Vi läser: ”Likväl har barmhärtighet visats mig, eftersom jag var okunnig och handlade i brist på tro.” (1 Tim. 1:13) Lägg märke till att Paulus, före sin omvändelse, inte medvetet stred mot Gud och Kristus. Han var okunnig, förblindad, när det gällde sanningen om Guds Son, och således hade han ingen tro på Jesus Kristus. När den döende Stefanus, som blev mördad med Paulus’ bifall, vädjade och sade: ”Jehova, tillräkna dem inte denna synd”, gällde hans vädjan därför även Paulus. (Apg. 7:60) I grund och botten ville Paulus verkligen göra det rätta, vilket framgår av hans nitälskan för judisk tradition och hans orubbliga trohet mot fariséernas läror. — Fil. 3:5, 6.
Därför finner vi att när Jesus Kristus själv gav förföljaren Saulus rätt insikt, tvekade han inte att lägga om kursen. Inom kort befann han sig bland Guds Sons hatade, förföljda, skymfade lärjungar. — Apg. 9:3—25; 18:5, 6.
Det som hände Paulus kan tjäna till uppmuntran för alla som av okunnighet kan ha visat sig vara sådana som stridit mot Gud och Kristus. Att de hädat eller talat skymfligt om dem kan bli dem förlåtet, om de ändrar sig. Aposteln Paulus framhöll själv mycket kraftigt denna sak, då han sade: ”Trovärdigt och förtjänt av fullt erkännande är det uttalandet att Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare. Av dessa är jag den främste. Men skälet till att barmhärtighet visades mig var att Kristus Jesus med hjälp av mig som det främsta fallet kunde bevisa all sin långmodighet till ett exempel på dem som skall komma att utöva tro på honom till evigt liv.” — 1 Tim. 1:15, 16.
Hur kommer det sig då att någon kan vara skyldig till oförlåtlig synd? Människor som med full vetskap uppsåtligt motstår Gud och Kristus, döljer sanningen och propagerar lögn gör sig skyldiga till att synda mot Guds ande — en synd som inte kan förlåtas. Just så handlade vissa fariséer på den tid då Jesus utförde sin jordiska tjänst för Gud. De var ögonvittnen till de underverk och kraftgärningar som Guds ande åstadkom, då den verkade genom Jesus Kristus. Men de vägrade att ge ära åt Jehova Gud. Av själviska orsaker tillskrev de Satan det verk som Gud utförde genom Kristus. På så sätt syndade de mot Guds ande. — Matt. 12:24—32.
Andra händelser som skildras i bibeln vittnar också om att vissa religiösa ledare avsiktligt försatte sig i en sådan ställning att de motstod den heliga andens verksamhet. Sedan Jesus hade uppväckt Lasarus ur döden, var de beslutna att låta döda Jesus. (Joh. 11:47—53) Men det var inte allt. Skriften säger oss: ”De främsta prästerna lade nu råd om att döda Lasarus också, därför att många av judarna för hans skull gick dit och satte tro till Jesus.” — Joh. 12:10, 11.
När soldater, som utgjort vakt vid graven, en tid därefter kom och meddelade att Jesus hade blivit uppväckt från de döda, var de främsta prästerna fast beslutna att dölja fakta. Vad gjorde de? Bibeln svarar: ”Sedan dessa hade samlats med de äldste och hållit rådslag, gav de ett tillräckligt antal silvermynt åt soldaterna och sade: ’Säg: ”Hans lärjungar kom om natten och stal bort honom medan vi sov.” Och om detta når landshövdingens öron, skall vi övertyga honom och skall göra er fria från bekymmer.’” — Matt. 28:11—14.
Bibeln visar oss således klart och tydligt att synd mot anden inbegriper att man med full vetskap och avsiktligt gör något som är i strid med det oförnekliga vittnesbördet att den heliga anden varit i verksamhet, såsom de främsta prästerna och vissa fariséer gjorde vid tiden för Jesu jordiska verksamhet. Men vemhelst som av okunnighet hädar eller skymfar Gud och Kristus kan bli förlåten, förutsatt att han uppriktigt ångrar sig. Likväl är det så att eftersom det är möjligt för en människa att häda Guds ande, understryker detta hur viktigt det är att hålla sig på så långt avstånd som möjligt från syndigt tal. (Jak. 3:2—10) Vi bör sträva efter att efterlikna aposteln Paulus’ exempel efter hans omvändelse. Han sade: ”Jag är hårdhänt mot min kropp och leder den som en slav, för att jag, sedan jag har predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skall bli underkänd.” — 1 Kor. 9:27.
”Tungan är också en liten lem, men vilken fruktansvärd skada kan den inte åstadkomma! En stor skog kan övertändas av en enda liten gnista, och tungan är en eldsflamma. ... Människor har tämjt, eller kan tämja, alla slags däggdjur och fåglar som finns och alla slags ormar och fiskar, men ingen mänsklig varelse kan tämja tungan.” — Jak. 3:5—8, Levande Bibeln.