Vad säger Bibeln?
Spelar det någon roll vad man har på sig?
I DEN Heliga skrift liknas en människas godkända ställning inför Jehova Gud vid klädedräkten. En ”stor skara” människor, som får överleva den stora vedermödan, framställs såsom ”klädda i långa vita dräkter”, vilka utvisar deras värdiga, rena framträdande inför den Högste på grund av deras tro på Jesu Kristi utgjutna blod. (Upp. 7:9, 13, 14) På tal om ankomsten av ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” ges denna uppmuntran: ”Lycklig är den som håller sig vaken och bevarar sina ytterkläder, för att han inte må gå naken och folk får se hans skam.” — Upp. 16:14, 15.
Det krävs alltså andlig vaksamhet, om vi, när Guds stora dag kommer, skall vara klädda i en äkta kristen personlighet, obefläckad av världens gärningar, inställningar och handlingssätt. Om den kristne är så klädd, bör han också vara verksam i tjänsten för Jehova Gud och Herren Jesus Kristus. (Luk. 12:35—40; 21:36; 2 Petr. 3:14) Hur tragiskt skulle det inte vara för den kristne att bli funnen i samma tillstånd som levitiska tempelvakter, som somnat på sin post! Enligt judisk tradition fick de skämmas genom att bli pryglade och få sina kläder uppbrända.
Eftersom Skriften talar om kläder som en bild av den mycket viktiga angelägenheten att ha en godkänd ställning inför Jehova Gud, är det helt följdriktigt att hans tjänare också bör ägna uppmärksamhet åt vad de har på sig när det gäller bokstavliga kläder. Vi bör inte glömma bort att Jehova Gud försåg det syndiga människoparet Adam och Eva med kläder gjorda av djurhudar. Det hebreiska ord som användes för att beskriva dessa kläder anses betyda ”långa klädesplagg”. Dessa kläder var alltså fullt tillräckliga för att skyla det första människoparets nakna kroppar. — 1 Mos. 3:21.
Flera hundra år senare visade den Högste särskilt intresse för sina tjänares klädsel. De stadgar som gavs åt israeliterna krävde att de skulle ”göra sig tofsar i hörnen på sina kläder” och att de skulle ”sätta ett mörkblått snöre på var hörntofs”. (4 Mos. 15:38) Och ”en kvinna skall icke bära, vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en styggelse för HERREN [Jehova]”. — 5 Mos. 22:5.
De karakteristiska tofsarna i sina blå snören på kläderna skilde israeliterna från andra folk och tjänade som en ständig påminnelse om att de skulle lyda Jehovas bud. (4 Mos. 15:40) Förbudet mot att bära kläder som var särskilt utformade för det motsatta könet bevarade den naturliga åtskillnaden mellan könen. Det vanliga är att män vill se ut som män och att kvinnor vill se ut som kvinnor. En kränkning av denna inre känsla när det gäller klädedräkten kunde ha lett till homosexualitet. Guds lag tjänade alltså som ett skydd mot villfarelse och eventuell omoraliskhet.
Israeliterna fick inte ignorera dessa normer för klädseln och behandla dem nonchalant. Flera hundra år efter det att lagen blivit given förklarade Jehovas profet Sefanja att olycka skulle drabba alla dem som ”kläda sig i utländska kläder”, kanhända egyptiska och babyloniska kläder som inte uppfyllde kraven i Guds lag. (Sef. 1:8) Så länge den lagen fortfarande var i kraft måste israeliterna lyda dess föreskrifter. Jesus Kristus påpekade till exempel att uppsåtligt uppror mot något av buden skulle hindra en från att ärva Guds rike. Han sade: ”Vemhelst som bryter mot ett enda av de minsta av dessa bud och lär människorna i enlighet med det, han skall kallas ’minst’ i förhållande till himmelriket.” (Matt. 5:19) Om en israelit till exempel skulle envisas med att ha kläder utan hörntofsar, därför att den stilen inte föll honom i smaken, skulle han ådagalägga en ande av trotsigt oberoende. Sådant högmod skulle utan tvivel ha gjort det mycket svårt för honom att bli en Jesu Kristi lärjunge.
De kristna är inte underställda den mosaiska lagen med dess detaljerade föreskrifter om klädedräkten. Inte detaljerade föreskrifter, utan en känsla för vad som är passande, såväl som kärlek till andra, bör förmå dem att klä sig på ett sätt som vädjar till deras medmänniskors goda samvete. (Jämför 1 Korintierna 10:23, 24; 2 Korintierna 4:1, 2.) Ja, sanna kristnas balanserade tänkesätt och kärlek kommer att hindra att de låter sin personliga valfrihet få företräde, oavsett vilka ogynnsamma eller icke önskvärda verkningar deras klädedräkt kan ha på andra. Deras klädedräkt bör aldrig dra i tvivelsmål huruvida de verkligen är Jehova Guds tjänare.
Man bör i synnerhet ägna eftertanke åt vad man har på sig när man är med vid kristna möten eller vittnar offentligt för andra om Guds ord. Aposteln Paulus gav det här rådet: ”Likaså vill jag att kvinnorna smyckar sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sunt sinne, ... på det sätt som anstår kvinnor vilka bekänner sig vörda Gud, nämligen genom goda gärningar.” (1 Tim. 2:9, 10) Samma vägledande princip kan också tillämpas på kristna män. Kläderna bör inte vara otillbörligt pråliga och dra alltför mycken uppmärksamhet till personen. De bör heller inte vara hafsiga. Andra bör kunna se att den kristne är blygsam och klär sig på ett sätt som är lämpligt vid varje tillfälle. Det bör finnas bevis för sinnets sundhet, dvs. ett förnuftigt, gott tänkesätt när det gäller val av kläder. När det gäller angelägenheter som har att göra med gudsdyrkan, bör den kristnes klädsel vara i överensstämmelse med den heliga tjänstens värdighet.
Om intresserade personer börjar komma till kristna möten, bör man naturligtvis inte få dem att känna sig illa till mods på grund av sin klädsel och sitt utseende, utan bör ta emot dem i en ande av kärlek. Det skulle vara orätt att på grundval av vad de har på sig bedöma huruvida de förtjänar att få höra sanningen eller inte. Lärjungen Jakob sade till sina medkristna: ”Om ... en man med guldringar på fingrarna och i praktfulla kläder kommer in till ett möte bland er, och en fattig man i smutsiga kläder också kommer in, och ni då med gillande ser på den som bär de praktfulla kläderna och säger: ’Du kan sätta dig här på en bra plats’, och ni säger till den fattige: ’Du kan bli stående’, eller: ’Sätt dig där nedanför min fotpall’, har ni då inte klasskillnad bland er och har blivit domare, som fattar onda beslut?” — Jak. 2:2—4.
Men man skulle inte förvänta att den fattige mannen skulle fortsätta att komma till mötena i ”smutsiga kläder”, sedan han blivit en döpt kristen. Om han inte skulle ha råd att skaffa sig blygsamma, välordnade kläder, skulle hans bröder komma till hans undsättning. (Jämför Jakob 2:14—16.) Hans blygsamma omständigheter skulle alltså inte ha hindrat honom från att bära kläder som blev till ära för hans Gud.
Klädseln är alltså något som har betydelse för de kristna. De bör sträva efter att aldrig ge någon människa välgrundad orsak att ifrågasätta deras blygsamhet och sunda tänkesätt.